Greve Nikolaus Ludvig von Zinzendorf – HANS LIV OCH VERKSAMHET
SKILDRADE AF HERMANN RÖMER. PREDIKANT INOM BRÖDRAFÖRSAMLINGEN.
BEMYNDIGAD ÖFVERSÄTTNING FRÅN TYSKA ORIGINALETS ANDRA UPPLAGA.
EVANGELISKA FOSTERLANDS-STIFTELSENS FÖRLAG 1913.
Det tyska originalet till denna översättning kan erhållas från Verlag der Unitätsbuchhandlung in Gnadau, nahe Magdeburg.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Kap. 1. Barndom och ynglingaår, åren 1700-1716 (sidan 5)
2. Läro- och vandringsår, åren 1716 — 1721 (s 16)
3. Justitieråd i Dresden, år 1727 (s 30)
4. Församlingen (i Herrnhut), år 1727 (s 45)
5. Församlingens tillväxt (i Herrnhut) (s 56)
6. Staden på berget (s 70)
7. Landsförvisningen (från Sachsen), år 1736 (s 83
8. Biskop inom Brödrakyrkan, år 1737 (s 93
9. “Världen är mitt pastorat” (s 103)
10. På andra sidan världshavet (Amerika) (s 118)
11. Nya församlingar och församlingens äldste (s 132)
12. Herrnhags blomstring och undergång Åren 1739—1753 (s 145)
13. Åter till fosterjorden! (s 164)
14. Talare och psalmdiktare (s 177)
15. Familjefader (Zinzendorf) (s 186)
16. “Jag måste verka, så länge dagen varar” (s 196)
17. Hädanfärd (Zinzendorf’s död och bortgång), den 9 maj 1760 (s 206)
Barndom och ynglingaår.
Bland de män, som under nyare tiden utöfvat ett afgörande inflytande på Guds rikes utiveckling i världen, torde få intaga en mera framstående plats än grefve Nikolaus Ludvig von Zinzendorf. Fastän öfver 150 år förflutit sedan bans död, fortfar hans lif att bära frukt, ej minst genom det manande exempel det utgör för alla hvilka liksom han vilja sätta in sitt lif i Herrens tjänst. Att ställa denna maning äfven till Sveriges kristna, så väl unga som gamla, är ändamålet med efterföljande skildring af denne märklige mans lif.Zinzendorf föddes den 26 maj 1700 i Dresden, hufvudstaden i dåvarande kurfurstendömet Sachsen, Han härstammade från en familj, hvilken tillhörde Österrikes äldsta adel och under flera århundraden med sådan utmärkelse tjänat kejsarne i så väl krig som fred, att den år 1662 af Leopold I upphöjdes j riksgrefligt stånd. Under reformationstiden anslöt sig en gren af ätten till den Augsburgska bekännelsen, som den tiden vann många anhängare i Österrike. De evangeliska blefvo emellertid snart utsatta för förtryck, hvarför Zinzendorfs farfader för sin tros- och samvetsfrihets skull lämnade sina Österrikiska gods och slog sig ned i trakten af Nürnberg. Hans bägge söner, Zinzendorfs fader och farbroder, inträdde i sachsiska statens tjänst och beklädde där höga ämbeten.
Zinzendorfs fader, Georg Ludvig, var minister hos kurfursten af Sachsen, vid hvilkens hof han åtnjöt stort anseende. Han var vid sonen Nikolaus Ludvigs födelse 37 år gammal, alltså i sina bästa år, men hans hälsa var undergräfd, och han bar inom sig fröet till en härjande sjukdom, hvilken lät honom ana en tidig död. Hans sinne var vändt till det himmelska och band honom med innerlig vänskap till bland andra gudsmannen Filip Jakob Spener, hvilken år 1686—91 var öfverhofpredikant i Dresden och tog vård om de skaror af lefvande kristna, hvilka under denna tid med dess döda renlärighet funnos här och där i landet. Spener var bland dem, som stodo fadder till den lille gossen, och invigde honom i hans fjärde år genom händers påläggning till att tjäna Guds rikes utredning på jorden.
Zinzendorfs moder, Charlotte Justine, född friherrinna af Gersdorf, var sin mans andra hustru. Äfven hon var en troende kristen och en fint bildad dam.
Redan sex veckor efter gossens födelse dog hans far genom blodstörtning, och den unga änkan drog sig med sin lille son tillbaka till sina föräldrar i Grosshennersdorf i Ober-Lausitz. Ej heller med sin mor fick Zinzendorf länge dela det dagliga umgänget, ty då han var fyra år gammal, inträdde hon i ett andra äktenskap med den preussiske generalfältmarskalken von Natzmer. Hon bosatte sig i Berlin, medan hennes lille son stannade i Hennersdorf; från denna tid sammanträffade mor och son sällan. Hon hade likväl städse stor omsorg om honom, och sedan han blifvit äldre, brefväxlade de flitigt med hvarandra. Så vidt det på detta ofullkomliga sätt var henne möjligt, sökte hon leda honom och tröttnade ej att förmana honom till ett gudfruktigt och rättskaffens lif. När hon 1739 efter ett trettiofemårigt äktenskåp åter blef änka, bodde hon fortfarande kvar i Berlin och öfverlefde sin son. Hon dog 1763 i Berlin vid 87 års ålder.
Den lille Ludvig stannade till sitt tionde år hos sin mormor, Henriette Katarina von Gersdorf, född friherrinna von Friesen. Hon var en dam af högt anseende, ej blott emedan hennes make varit landshöfding öfver Ober-Lausitz, utan på grund af sina framstående själsegenskaper och sin viljekraft. Hon älskade varmt sin lille dotterson, och den lille “Lutz”, såsom familjen förkortade hans förnamn Ludvig, var med lika stor ömhet och vördnad fästad vid henne. Hos landshöfdingskan, hvilken sedan 1702 var änka, bodde äfven hennes ogifta dotter Henriette Sophie, hvilken var endast tio år äldre än Ludvig och likaledes utöfvade stort inflytande öfver honom.
I hemmet rådde en varmt kristlig anda. Man besökte ej blott byns kyrka, utan hvarje dag hade gossen tillfälle att höra föreläsas ur den heliga skrift eller ur Luthers och andra gudsmäns skrifter, eller också läste han själf. Tant Henriette ansåg det äfven som sin plikt att hvarje morgon och afton bedja med den lille Lutz. Denna sanna gudsfruktan kunde ej undgå att utöfva sin välsignelserika inverkan på ett barn, hvars själ var så mottaglig för intryck, att hans mor skref om honom: “Han är som fnöske”. I sin senare lefnad betygade han ofta, att han, tack vare denna uppfostran, ej kunde finna behag i något annat än i Jesus Kristus och hans förtjänst och lidande. Näst bibeln var ej heller under hela hans lif någon bok honom kärare än d:r Luthers lilla katekes.
En Jesu lärjunge. Ett betecknande drag för den unge adelsmannen var, att den egenskap hos Frälsaren, som särskildt vann hans hjärta, var Frälsarens högsinthet eller “noblesse”, som han senare kallade den. “Hans sinnes noblesse”, sade han en gång, “upphöjer för mig Frälsaren öfver allt annat. Ty det är det ädlaste, man kan tänka sig, att Skaparen har dött för sina skapade varelser.” Han kallade den äfven “ridderlighet” eller “generositet”. “Det är denna, men ej någon teologisk bevisföring, som gjort mig till en Jesu lärjunge”, säger han senare om sig själf.
Emedan Jesus gifvit sitt lif för honom, beslöt han redan som gosse att hängifva sitt lif åt Honom. “Jag tänkte för mig själf”, säger han, “att om Jesus också ej skulle uppskattas af någon annan, så ville jag dock hålla fast vid Honom och lefva och dö med Honom”. Enär Jesus för att kunna dö för honom hade blifvit hans like och broder, samtalade han timtals med Frälsaren såsom med en bror och sade Honom förtroendefullt i bönen allt, som låg honom på hjärtat. Att under allt detta hans inre människa likväl ej var mogen, erkände han själf senare, ty han säger: “Jag förstod dock ej helt storheten och tillräckligheten af hans förtjänst, ty mitt mänskliga väsendes elände och oförmåga stod ej rätt klart för mig”. Ånger och tro komma först vid mognare ålder.
Det mänskliga vetandets första grunder bibringades honom genom en informator. Det visade sig, att gossen hade ett mycket godt förstånd, men att han var något flyktig, såsom man ofta iakttager hos barn, som hafva lätt att lära, men ej helt ägna sig åt sin sak. Såsom exempel kan anföras, att under hela lifvet förblef hans handstil slarfvig och oläslig. För Zinzendorf var umgänget med Frälsaren det viktigaste.
När gossen var tio år gammal, beslöto hans anhöriga att sända honom till gudsmannen August Hermann Franckes pedagogi i Halle, för hvilken de hyste ett oinskränkt förtroende. Så reste då modern, numera fru von Natzmer, i augusti 1710 dit med den lille Lutz. När hon föreställde honom för professor Francke, sade hon denne i gossens närvaro, att han nog var duktig, men måste hållas nere, så att han ej blefve högmodig och inbillade sig något om sin begåfning. För att efterkomma denna önskan voro lärarne genast från början hårda mot honom och ådömde honom ofta den tidens vanärande straff, såsom t. ex. kroppslig aga i allas närvaro och att stå på gatan med påhängda åsneöron. Straff sådana som dessa, hvilka nutidens begrepp om uppfostran ej gillar, voro alldeles olidliga för den unge grefven, hvilken hade ett lifligt medvetande om sitt stånd. Därtill kom, att ej blott hans myckna bedjande, utan äfven hans anlag för skryt lockade hans kamrater till att reta honom och äfven att misshandla honom, ty han hade klena kroppskrafter.
Det sämsta var dock, att man ej var lycklig vid valet af hans “guvernör”, hvilken bodde tillsammans med honom, hade uppsikt öfver honom och ledde hans studier. Alla lärjungarna vid pedagogiet bodde nämligen ej tillsamman, utan det fanns äfven elever, som voro inhysta i borgarehusen. I ett sådant var en kammare hyrd för Lutz och en kammare därbredvid för guvernören. Denne hette Daniel Crisenius och var en person med en världsmans skick och klokhet, men egoistisk och anspråksfull och använde sin makt öfver gossen, som man anförtrott honom, till penningutpressningar. Zinzendorfs familj fick ej reda på. huru härmed verkligen förhöll sig, ty guvernören hade i uppdrag att genomse sin elevs bref och tålte ej några ofördelaktiga meddelanden om sig. Hos Francke var Crisenius klok nog att skafta sig ett gynnsamt omdöme, hvilket gick så mycket lättare, som han var en duktig lärare i klassen. Zinzendorfs förmyndare, farbrodern grefve Otto Kristian von Zinzendorf, satte äfven värde på att hafva att göra med en man med världsvana. Modern i Berlin hade väl sina misstankar om guvernörens karaktär, men vågade ej företaga något i strid mot förmyndaren. Zinzendorfs mormor genomskådade dock Crisenius bättre, men då ständigt meddelanden ingingo ej blott från honom, utan äfven från Francke, om hvilket styggt barn den lille Lutz var, trodde hon sig ej böra taga parti mot hans uppfostrare, utan bad blott, att man skulle hafva tålamod med det arma barnet. Det är klart, att barnet led under detta tryck, och hans skolår kunde hafva varit lyckligare, än de voro.
Man skulle likväl misstaga sig, om man trodde, att hans skoltid var förfelad. Han erhöll tvärt om en solid grund för vidare bildning. Han blef t. ex. så mäktig det latinska språket, att han utan förberedelse kunde hålla tal därpå öfver ett honom förelagdt ämne. Han visade särskild begåfning i att skrifva vers. Verserna flöto hastigare till honom, än han var i stånd att uppteckna dem. Sången “Du trogne Frälsare, lifvets högsta skatt”, n:r 76 i brödraförsamlingens nu använda sångbok, skref han vid 13 års ålder.
Äfven i Halle blef umgänget med Frälsaren det viktigaste för honom, och äfven om hans kamrater sökte förföra honom till det, som var ondt, fattades å andra sidan ej i Franckes hus näring för det andliga lifvet. Där gafs alltid tillfälle att inhämta uppbyggliga underrättelser från Guds rike i skilda delar af världen och att lära känna missionärer och kristna, som förföljdes för sin tro. Predikningarna, som han hvarje söndag fick åhöra i kyrkan, voro äfven välsignade vittnesbörd af sådana benådade gudsmän som Francke, Breithaupt, som psalmdiktare. Zinzendorf kunde därför säpa: “Då jag var i Halle, var det alltid en glädje för mig att taga någon med i kyrkan, ty jag visste med mig, att vi kunde vara stolta öfver våra predikanter.”
Sålunda utvecklade sig trots många faror hans inre lif äfven i Halle på ett glädjande sätt. Det fanns ej skönare uppgift för honom än att draga äfven andra in i Frälsarens umgänge. Han samlade till en vänkrets, i hvilken de öppnade sina hjärtan för hvarandra i religiösa ämnen och bådo gemensamt. De drogo sig därvid undan till en vind eller annat ställe, där de kunde få vara ostörda. Det fanns dock intet spår af separatism i dessa möten, ty intet låg dessa unga människor mera fjärran än det att öfva kritik öfver den kyrkas bruk och lära, som de tillhörde.
Flera sådana vänkretsar uppstodo under hans skoltid, men så småningom upplöstes de dock åter. Med de vänner, som trognast slöto sig till honom, stiftade han emellertid en liten orden, hvars medlemmar förpliktade sig att hålla vissa regler. Dessa bestodo hufvudsakligast i att de skulle troget omfatta Jesu lära och föra en densamma värdig vandel samt söka stifta godt bland sina medmänniskor. Namnet på orden skiftade under årens lopp. Till att börja med kallade dess medlemmar sig “Dygdens slafvar”, senare “Sällskapet af Jesu Kristi bekännare” och slutligen “Den lofvärda senapskornsorden”. Sedan dess medlemmar blifvit äldre, antogo de till ordensmärke en liten sköld med ett senapsträd, rundt om hvilket stod: “Af intet något”. De buro äfven en ring, i hvilken var inristadt på grekiska: “Ingen af oss lefver för sig själf”. Ännu så sent som år 1737 blef ärkebiskopen af Canterbury, John Potter, medlem af denna orden och jämte honom flera andra. Man kan ju kalla ett dylikt ordensväsende för barnsligheter utan betänka att dess stiftare voro unga adelsmän samt för öfrigt barn af en tid, då man fann behag i sådana barnsligheter. Ett liknande exempel hafva vi i “Den krönta herde- och blomsterorden” i Nurnberg, hvilken efter den flod, staden ligger vid, äfven kallades “Pegnitzorden”.
En af Zinzendorfs vänner kom att stå honom särskildt nära. Det var den unge baron Fredrik von Watteville från från Schweiz. Med denne ingick han ett särskildt förbund med uppgift att omvända hedningarna och särskildt sådana, som ingen annan brydde sig om. Det är ej osannolikt, att de fingo in impulsen härtill genom ett besök, som missionär Ziegenbalg* gjorde i Halle tillsamman med en döpt inföding från Indien. Detta förbund var i alla händelser ej någon barnslighet, utan har burit välsignelserika frukter, såsom brödraförsamlingens hednamission visar. För öfrigt var det ej Zinzendorfs och Wattevilles mening, att de själfva skulle blifva missionärer, ty deras föräldrar hade bestämt dem båda att inträda i statens tjänst, men de hoppades, att Gud skulle anvisa dem män, skickliga att utföra detta deras uppsåt.
Om konfirmationen den tiden varit så allmänt bruklig som nu, skulle den för Zinzendorf hafva infallit under hans vistelse i Halle. I Franckes anstalt var emellertid religionsundervisningen mycket grundlig, hvarför det som förberedelse till att första gången begå den heliga nattvarden var tillräckligt att få en privat förberedelse hos läraren och att aflägga en enskild bikt hos pastorn. Man äger ännu en andlig sång af Zinzendorf, hvilken återger intrycken af den första nattvardsgången. Den står i brödraförsamlingens nuvarande sångbok (n:r 851) och började ursprungligen med orden: “Så har det då skett”. Huru djupt han redan som ung uppfattade nattvardens betydelse. kan man förstå däraf, att då han en gång som barn åsåg en nattvardsgång i Grosshennersdorfs kyrka, intogs han af stor vördnad mot alla deltagarna, emedan de åtnjutit Jesu lekamen och blod.