Christian David, född i Tjeckien 1692 och död 1751 i Herrnhut.
Från J. E. Huttons History of the Moravian Church.
Det står i John Wesley’s journal från 1738, att när han avlade sitt minnesvärda besök i Herrnhut, så blev han väldigt imponerad av de mäktiga predikningarna som en gudfruktig snickare höll i. Denne skogsarbetare född i dagens Tjeckien, hade tidigare predikat för eskimåerna på Grönland och han visade en anmärkningsvärd kunskap om gudomlighet. Detta var Christian David, känd för sina vänner som “Herrens tjänare”.
Han föddes den 31 december 1690 i Senftleben i Mähren; han växte upp i brödraskapets gamla hem; och ändå, såvitt uppteckningarna visar, hörde han aldrig under sin ungdomstid talas om bröderna som fortfarande höll fästet i sina fäders gamla hem.
Han kom från en romersk-katolsk familj och växte upp i den romersk katolska tron. Han satt vid församlingsprästens fötter, var from i mässan, åkallade sitt skyddshelgon, Sankt Antonius, knäböjde i vördnad inför varje bild och bilden av Jungfru Maria, betraktade protestanter som djävulens barn och växte upp med en katolsk nit och iver, som han säger, “som en bakugn”.
Han började livet som herde; och hans tro var öm och djup. När han vallade sina får på de ensliga fälten och räddade ett får från en vargs käftar, tänkte han på hur Kristus, den gode Herden, hade gett sitt liv för människorna; och när han sökte sina vandrande får i skogarna om natten tänkte han på hur Kristus sökte syndare tills Han fann dem. Och ändå var han på något sätt inte helt tillfreds med sin tro. Trots all sin nit och all sin fromhet var han inte säker på att han själv hade undkommit fågelfångarens snara.
Han vände sig först för vägledning till några tystlåtna protestanter och till sin fasa fick han höra att påven var Antikrist, att dyrkan av helgon var en illusion och att endast genom tro på Kristus kunde hans synder bli förlåtna. Han blev förbryllad.
Eftersom dessa protestanter var redo att lida för sin tro, kände han att de måste vara uppriktiga; och när några av dem kastades i fängelse smög han fram till fönstret i deras cell och hörde dem sjunga i mörkret. Han läste lutherska böcker mot katolicismen och katolska böcker mot lutheranerna. Han var missnöjd med båda. Han kunde se, sa han, att katolicismen hade fel, men det bevisade inte att lutheranerna hade rätt; han kunde inte förstå vad lutheranerna menade när de sa att en människa rättfärdigas genom tro allena; och till slut gick han vilse så långt i denna berömda teologiska dimma att han hatade och avskydde själva Kristi namn.
Han vände sig sedan till några judar för att få undervisning; och judarna bekräftade naturligtvis hans tvivel, föraktade hela Nya Testamentet och försökte övertyga honom om att de ensamma var Guds sanna Israel.
År 1710 bläddrade han sedan i Bibeln, och dimman lättade lite. Han läste Gamla Testamentet noggrant för att se om profetiorna där hade uppfyllts; och därigenom kom han fram till den fasta tron att Jesus var den utlovade Messias. Han behärskade sedan Nya Testamentet och kom till den lika fasta slutsatsen att Bibeln var Guds ord.
Och ändå var han inte nöjd. Så länge han bodde i det Katolska Mähren skulle han behöva hålla sina nya övertygelser hemliga; och i längtan efter att offentligt avsäga sig den romersk-katolska kyrkan så lämnade han Mähren. Christian David reste genom Ungern och Schlesien och blev slutligen medlem i en luthersk församling i Berlin.
Men lutheranerna tyckte han var stela och kalla. Han sökte efter en värdefull pärla, och hittills hade han misslyckats med att hitta den. Han hade misslyckats med att finna det i den romersk-katolska kyrkan, misslyckats med att finna det i Skrifterna och misslyckats med att finna det hos de ortodoxa protestanterna i Berlin. Han hade hoppats på att befinna sig på en plats, i ett gott land, där människor var gudfruktiga och sanna; och dessutom fann han att även de ortodoxa protestanterna hånade hans fromma strävanden.
Han lämnade Berlin i avsky och gick in i den preussiska armén. Där fann han heller inte mycket fromhet. Han tjänstgjorde i kriget 1715 mot Sverige, var närvarande vid belägringen av Stralsund, ansåg att soldater inte var bättre än civila, accepterade sin avsked med glädje och började vandra runt från stad till stad.
Till slut tog han sig till staden Görlitz år 1717 i Jesien; och där kom han i personlig kontakt med två pietistiska präster, Schäfer och Schwedler. För första gången under sin trötta pilgrimsfärd träffade han en pastor som också var man. Men nu blev Christian David sjuk i en farlig sjukdom; han kunde inte röra händerna eller fötterna under tjugo veckor. Han besöktes av Schwedler varje dag, och sålunda, genom den mänskliga sympatins port, trädde han in i fredens rike och kände sig säker på att alla hans synder var förlåtna. Han gifte sig med en medlem av Schwedlers kyrka, blev själv invald i kyrkan och fann därmed, i pietistiska kretsar, just den anda av gemenskap och hjälp som Zinzendorf själv ansåg vara kyrkans största behov.
Men nu måste Christian David visa andra den skatt han hade funnit åt sig själv. Under de kommande fem åren bodde han i Görlitz; men då och då, med risk för sitt liv, brukade han göra en resa till Mähren och där berätta för sina gamla protestantiska vänner historien om sin nyfunna glädje. Han predikade i en hemtrevlig stil; han behärskade Bibelns skrifter väl; han talade till män som i många år hade studerat sina biblar i hemlighet (Katolska kyrkan uppmuntrar inte att man läser och tolkar Bibeln på egen hand); och sålunda var hans predikningar som olja på glödande eld och väckte återigen till liv det som hade slumrat i hundra år sedan Jan Hus brändes på bål av påven. Han vandrade genom Mährens dalar; han var känd som skogspredikanten och det talades om honom på varje marknadsplats. Herdarna sjöng gamla psalmer från den Böhmiska Brödrakyrkan i bergen; en ny ande andades över de gamla döda benen; och sålunda, genom denne enkla mans budskap, började en stark återupplivning av protestantisk iver och hopp i Mähren. Det skulle snart leda till underbara resultat.
Under de senaste trehundrafyrtio åren hade det etablerats en tysk koloni i närheten av Fulneck i Mähren. De talade fortfarande tyska språket; de bodde på platser med tyska namn och bar själva tyska namn; de hade använt en tysk version av Bibeln och en tysk utgåva av Brödrakyrkans sånger; och sålunda, när Davids trumpet ljöd, kunde de lämna sina länge älskade hem och bosätta sig bekvämt på tysk mark. I Kunewalde bodde familjerna Schneider och Nitschmann; i Zauchtenthal familjerna Stach och Zeisberg; i Sehlen familjerna Jaeschke och Neisser; och i Senftleben, Davids gamla hem, Grassmanns. För sådana män fanns det nu ingen frid i deras gamla hem. Några fängslades; några lastades med kedjor; några sattes i bojou för plogen och fick arbeta som hästar; och några fick stå i vattenbrunnar tills de nästan frös ihjäl. Och ändå lyste hoppets stjärna fortfarande över dem. När den store gamle patriarken, George Jaeschke, såg dödsängeln närma sig, samlade han sin son och sina barnbarn runt sin säng och talade med gripande, profetiska ord om den framtida kvarleva som skulle bli frälst.
”Det är sant”, sade han, ”att våra friheter är borta och att våra ättlingar ger vika för en världslig anda, så att påvedömet förtär dem. Det kan verka som om brödraskapets slutgiltiga slut har kommit. Men, mina älskade barn, ni kommer att få se en stor befrielse. Kvarlevan kommer att bli frälst. Hur kan jag inte säga; men något säger mig att en utvandring kommer att äga rum; och att en tillflykt kommer att erbjudas i ett land och på en plats där ni utan fruktan kan tjäna Herren enligt hans heliga ord.”
Befrielsens tid hade kommit. När Christian David hörde talas om de lidanden som dessa män nu hade att utstå, kokade hans blod av ilska. Han bestämde sig för att gå till deras undsättning. Vägen låg öppen. Han hade fått många vänner i Sachsen. Hans vän Schafer presenterade honom för Rothe som var luthersk präst i Berthelsdorf; Rothe i sin tur presenterade honom för Zinzendorf; och Christian David bad greven om tillstånd att hämta några förföljda protestanter från Mähren för att hitta en tillflykt i Berthelsdorf. Samtalet var betydelsefullt. Grevens hjärta berördes. Om dessa män, sade han, var sanna martyrer, skulle han göra sitt bästa för att hjälpa dem; och han lovade David att om de kom skulle han hitta en bostad åt dem. Den glade snickaren återvände till Mähren och berättade nyheten för familjen Neisser i Sehlen. ”Detta”, sade de, ”är Guds verk; detta är en kallelse från Herren.”
Och så, klockan tio en kväll, möttes en liten grupp emigranter den 27 maj i Jacob Neissers hus i Sehlen. I spetsen för gruppen stod Christian David; och resten av den lilla gruppen bestod av Augustin och Jacob Neisser, deras fruar och barn, Martha Neisser och Michael Jaeschke, en kusin till familjen.
Vi vet bara lite om dessa enkla människor; och vi kan inte vara säkra på att de alla var ättlingar till den gamla husitiska Brödraskapskyrkan. Över bergen kom de i alla fall, längs slingrande och okända stigar. För sin tros skull lämnade de sina ägodelar och lösören bakom sig; lång och tröttsam var marschen; och slutligen, utmattade och med fotsår, anlände de, med Christian David i spetsen, till Zinzendorfs gods i Berthelsdorf, den 8 juni 1722.
Historien om den förnyade Brödrakyrkan från Böhmen och Mähren hade börjat.
