Det är på morgonen den 9 maj 1760. Över det lilla Herrnhut i Sachsen har dimman legat tät, men solens första strålar börjar nu tränga ner genom det gråa töcknet. De letar sig in genom fönstret till det rum, där en man ligger till sängs, väntande uppbrottstimmen. Det är tyst i hans rum. Goda vänner och trogna medarbetare står tigande kring hans bädd. Han lyfter sitt huvud mot dem: ”Jag går nu till min Frälsare. Jag är beredd. Jag fogar mig helt för Guds vilja. Behöver han mig inte längre här är jag redo att komma till honom.”
Hans trötta ögon ser bort över huvudena på de kringstående vännerna. Det är som såge de rakt igenom husets väggar, ja, rakt igenom tid och rum. Hans kropp ligger bunden av sjukdom, men hans ande vandrar nu på vägar långt bort från det tysta rummet. Den söker dem som här delar hans tro, den söker bröder och systrar i hans älskade Brödrakyrka. Han ser dem över allt i det egna landets bygder. Han ser dem för sitt inre öga i de små församlingarna i England, Holland och Danmark.
Hans ande söker sig ut till de isolerade missionsgrupperna på Grönlands isiga kust. Den vandrar bort över haven till trossyskon i Amerika och till färgade bröder i Västindien, ja, till de röda bröderna i de vilda indianstammarna långt bort- om havet. Än högre lyfter han sin andes ögon. Han skymtar bröder och pilgrimmer, som långt före honom tagit avsked från jorden och nu sjunger den nya sången inför Guds tron. Där är män och kvinnor ur alla folk och raser, från alla kyrkor och samfund, olika i många hänseende men lika i det viktigaste och avgörande: samma tro, samme Fader, samme Frälsare. Den synen kommer hans ansikte att lysa upp såsom av ett sken från evigheten. Han vänder sig än en gång till vännerna vid sin sida: ”Vilken jättekaravan har inte redan hunnit fram till Lammets tron bara från vår tid!”
Dimmorna lyfter bort över hustaken. Kyrkklockan i Herrnhut slår tio slag. Knäppta händer, allvarliga ansikten. Ett ögonvittne berättar: ”Han såg sig omkring i rummet flera gånger med obeskrivligt förnöjsamma blickar. Så slöts hans ögon och han somnade in som en verklig Guds hövding och furste.” Greve Ludvig Nicolaus von Zinzendorf, Brödrakyrkans förnyare, en man sänd av Gud, hade gått ur tiden.