Väckelsen kom till byn Herrnhut den 13:e Augusti 1727 i Tyskland.
Ingen av de närvarande verkade kunna beskriva exakt vad som hände den där onsdagsmorgonen i Augusti 1727. Byns invånare hade sammankallat till nattvard och gudstjänst i grannbyn Berthelsorf. Detta var första gången de skulle fira nattvard tillsammans -och Guds eld föll över dem, Herrens härlighet kom över flera hundra av dem så kraftfullt att de knappt visste om de var på jorden eller i himlen.
Kyrkohistorien är rik på uppteckningar av speciella utgjutelser av den Helige Ande, och sannerligen den trettonde augusti 1727 var en dag för utgjutelsen av den Helige Ande. Det berättas om denna händelse; “Vi såg Guds hand och hans under, och vi var alla under våra fäders moln döpta med deras Ande. Den Helige Ande kom över oss och under de dagarna skedde stora tecken och under bland oss. Från den tiden gick knappt en dag utan att vi såg hans allsmäktiga verk bland oss. En stor hunger efter Guds ord tog över oss så att vi var tvungna att ha tre gudstjänster varje dag, nämligen klockan 5:00, 7:30 och 21:00. Var och en önskade mer än allt annat att den Helige Ande skulle ha full kontroll. Självkärlek och egenvilja, liksom all olydnad, försvann och en överväldigande flod av nåd svepte oss alla ut i den stora oceanen av gudomlig kärlek.”
Den unge ledaren för den gemenskapen, 27-årige greve Nicholas Ludwig av Zinzendorf, gav denna redogörelse många år senare: Vi behövde komma till nattvarden i Berthelsdorf kyrka, med en känsla av Frälsarens kärleksfulla närhet. Detta var den stora tröst som har gjorde denna dag till en högtid.
Bakgrunden var att alla i Herrnhuts församling, var missnöjda med sig själva. De hade bestämt att sluta döma varandra eftersom de hade blivit övertygade, var och en, om sin brist på värde i Guds ögon.
På vägen fram till kyrkan denna morgon, så började de bekänna sina synder som de begått mot varandra. Var och en kände inför denna nattvard, att de var framför Frälsarens ädla ansikte, som betraktade dem …
Herrnhuts invånare hade haft en tid av inbördes stridigheter och hårda ord. Det hade varit en svår tid för dessa religiösa flyktingar som kom till Greven Zinzendorfs ägor i Sachen fem år tidigare i 1722. De kom för att bygga upp en fristad där de fritt kunde utöva sin tro. Men efter denna bedrövliga start, så sa deras hjärtan till dem att Han skulle vara deras beskyddare och deras Präst. På en gång förvandlade deras tårar till glädjens olja och deras elände till lycka. Denna fasta tillit förvandlade dem i ett enda ögonblick till lyckliga människor, och in i deras lycka har de sedan dess lett många tusentals andra genom den hjälp som den himmelska nåden gav dem, och som så många gånger blev bekräftat för dem.
Zinzendorf beskrev upplevelsen som “en känsla av Kristi närhet” som gavs till alla närvarande, även till andra i deras samhälle, men som inte var närvarande när Andens utgjutelse skedde denna dag.
Så vilka var denna grupp troende som hade samlats i Herrnhut? Och hur uppstod denna kraftfulla rörelse av Guds Ande?
Gruppen i Herrnhut bestod mestadels av mähriska flyktingar från Tjeckien. De mähriska bröderna hade vuxit ur den böhmiske reformatorn Johannes Huss (John Hus) verk och martyrdöd på 1400-talet. De kallade sin kyrka för Brödrakyrkan (Unitas Fratrum) eller de “Böhmiska bröderna”, som blev till den “Moraviska kyrkan” eller “Herrnhutismen”. Detta var en protestantisk rörelse, innan Martin Luthers reformation på 1500-talet. Luther menade, att den Böhmiska reformationen som skedde hundra år tidgare, var att föredra, då Brödakyrkan levde ut sin tro, istället för att fokusera på teologi och hur Bibeln skulle tolkas. Tjeckien hade en gyllene period, men när kungen i Prag beslutade att bli katolik, så led de böhmiska bröderna århundraden av förföljelse, och många hade dödats, fängslats, torterats eller förvisats från sitt hemland. Till sist var det bara en liten rest kvar. Deras siste biskop, Jan Amos Comenius (Komensky, Komenius som levde mellan åren 1592 och 1670, tvingades fly Tjeckien. När han passerade gränsen till Polen, lär han ha bett, att Gud skulle lämna kvar en säd som skulle bestå.
Och så, sommaren 1722, kom då timmermannen Christian David med några få landsmän till adelsmannen Zinzendorfs ägor i sydöstra Tyskland. Bara några månader tidigare hade Christian David fått tilllåtelse att bosätta sig på orten. Genast började de bygga sina hus och den lilla byn fick namnet Herrnhut.
De moraviska bröderna var den första gruppen som bosatte sig där, men snart lockades även andra förföljda kristna till Herrnhut – inklusive lutheraner, reformerta och anabaptister. I början av 1727 hotade hetsiga kontroverser att splittra samhället. De olika sekterna hade blivit djupt splittrade och kritiska mot varandra och diskuterade frågor som predestination, helighet och dop. Men de moraviska bröderna ifrågasatte också varför de skulle besöka den Lutherska kyrkan i Berthelsdorf med den nyutnämnde lutherske prästen Rothe. De hade ju redan sin kyrkoordning (bestämmelser, andaktsliv och regler).
Dessa kontroverser tvingade den unge tyske adelsmannen greve Zinzendorf att avsluta sin anställning i Dresden, för att istället fokusera på stridigheterna i Herrnhut. Han vädjade om enighet, kärlek och omvändelse.
Zinzendorf omvändes tidigt i barndomen vid fyra års ålder och skrev då under ett förbund: “Kära Frälsare, var min, och jag skall vara din.” Hans livsmotto var “Jesus allena”, och han hade lärt sig hemligheten med att segra i bön. Som tonåring etablerade han aktivt bönegrupper, och när han avslutade skolan i Halle vid 16 års ålder, gav han den berömda professor Francke en lista över sju bönesällskap som han hade etablerat.
För att reda ut problemen i Herrnhut så besökte Zinzendorf alla vuxna medlemmar i deras hem, i detta det djupt splittrade samhället. Han upprättade ett förbund som uppmanade dem att söka efter och betonade de punkter där de var överens snarare än att betona sina meningsskiljaktigheter.
Den 12 maj 1727 undertecknade de alla ett avtal, en överenskommelse om hur de skulle leva sina kristna liv och ett liv i gemenskap. Detta broderliga förbund var en uppsättning förhållningsregler för det herrnhutiska samfundet som reglerade både andliga och borgerliga frågor. Avtalet stärkte banden mellan dess medlemmar genom att uppmuntra till kärlek och ödmjukhet, samtidigt som det definierade samfundet som en “Philadelphian community” (gemenskap i broderlig kärlek) baserad på Guds nåd och det evangeliska ordet. En viktig punkt var att man lever inte för sig själv, utan för att vinna själar. Det gällde att hängivet leva sina liv i helgelse, i gudsfruktan, åt Herren Jesus Kristus tjänst. En anda av nåd, enighet och böner växte bland dem. Den herrnhutiska väckelsen 1727 föregicks av flera uppriktiga bönestunder och upprätthölls därefter under en extraordinär lång period av 100 år, där man turades om att be under dygnets alla timmar, sju dagar i veckan!
Viktiga händelser som ledde till den andliga väckelsen i Herrnhut, som beskrivs som en pingstväckelse som startade den herrnhutiska rörelsen.
Den 16 juli utgöt Zinzendorf sin själ i bön, åtföljd av en flod av tårar. Denna bön hade en extraordinär effekt. Hela församlingen började be som aldrig förr.
Den 22 juli förband sig många medlemmar i församlingen av egen fri vilja att ofta träffas för att utgjuta sina hjärtan i bön och att lovsjunga Herren med hymner.
Den 5 augusti, efter ett stort bönemöte vid midnatt där starka känslor tog över, tillbringade Zinzendorf hela natten i bön med cirka 14 andra.
Söndagen den 10 augusti blev pastor Rothe, medan han ledde gudstjänsten i Herrnhut, överväldigad av Herrens kraft vid middagstid. Han sjönk ner i stoftet inför Gud. Det gjorde hela församlingen också. De fortsatte fram till midnatt i bön och sång, gråt och bön.
Och så den 13 Augusti utgöts den Helige Ande över dem alla. Deras böner besvarades på sätt som långt överträffade någons förväntningar. Många av dem bestämde sig för att avsätta vissa tider för fortsatt innerlig bön. Zinzendorf observerade: ”Frälsaren tillät en Ande att komma över oss som vi dittills inte hade någon erfarenhet eller kunskap om. Hittills hade vi varit ledare och hjälpare. Nu tog den Helige Ande själv full kontroll över allt och alla”.
Tisdagen den 26 augusti ingick 24 män och 24 kvinnor förbund att fortsätta be i intervaller om en timme vardera, dag och natt, där varje timme tilldelades genom lottning till olika personer.
Onsdagen den 27 augusti började detta nya engagemang för förbön. Andra anslöt sig till dessa förbönare, och antalet inblandade ökade till 77. De iakttog alla noggrant den timme som hade bestämts för dem och träffades varje vecka för att diskutera bönebehov. Barnen inledde en liknande plan sinsemellan, och vuxna som hörde dessa unga barns böner, proklamationer och vädjande blev djupt rörda. Barnens böner och vädjanden hade en kraftfull effekt på hela samhället.
Det häpnadsväckande bönemötet som började 1727 varade i 100 år. Det var unikt. Idag känt som 24/7 bön, innebar att män och kvinnor ständigt gick i förbön till Gud. Den bönen ledde också till handling, särskilt vad gällde evangelisation. Efter deras elddop blev denna grupp banbrytande evangelister och missionärer, med den missionärsiver som började med utgjutandet av den Helige Ande. Många missionärer lämnade bysamhället under de följande 25 åren, alla ständigt stödda i bön.
Femtio år senare, innan de moderna missionerna med William Carey började 1794, var ca 300 missionärer utsända från den lilla byn Herrnhut. Deras engelskspråkiga missionstidskrift, Periodical Accounts, inspirerade William Carey. Han kastade ett exemplar av tidningen på ett bord vid ett baptistmöte och sa: “Se vad herrnhutarna har gjort! Kan vi inte följa deras exempel och i lydnad mot vår himmelske Mästare gå ut i världen och predika evangeliet för hedningarna?”
Bön föregår pingstväckelse. De troende i Herrnhut lärde sig denna läxa väl och visade vikten av bön för kommande generationer. Men även betydelsen av försoning spelade in. Hur kan vi sitta vid samma bord och dela Herrens måltid om vi är ovänner? Att förlåta varandras oförrätter är en sak, men att försonas i innerlig broderskärlek för varandra är något helt annat.
Historien om hur de kristna bröderna försonades på vägen in till deras första gemensamma nattvard, är väsentlig för oss att förstå och låta oss inspireras av, om vi också vill uppleva väckelse i våra dagar. De kunde bara inte förbise på vägen till nattvarden, när de såg sin broder i Kristus, sin granne, att de tänkt något dåligt om denne, eller kanske även baktalat. Guds Ande kom över dem så starkt, synden uppenbarad, att de “tvingades” att gå fram till sin broder och be om förlåt. Det slutade med omfamning, försoning, kramar och glädjetårar.
Gud kan låta oss inse om vi uppriktigt har förlåtit de som gjort oss illa, eller om vi behöver be om förlåtelse. Ibland är det bara modet som saknas, eller högmodet som måste bytas ut till ödmjukhet. Kärleken till vår broder måste vara villkorslös. Historien om Herrnhut visar, och exempel från andra kristna gemenskaper, att vi utsätts för prövningar när vi lever i nära i gemenskap. Hur vi gensvarar dessa attacker är av yttersta betydelse. Se hur Zinzendorf gick från hus till hus, bad med dem och visade vägen. Hur uppriktig bön inför Herren, gav dem modet och insikten i att göra det rätta, att göra upp med sin broder och meningsmotståndare. Hur viktigt det är med enhet.
En kristen är inte ämnad att leva i ensamhet, utan bör sammanfogas som en viktig lem i Kristu kropp, vilket är dess församling. Det är i gemenskap med andra som vi kan lära att bära varandras bördor, och låta järn slipa järn, få våra tillkortakommanden uppenbarade, bli hjälpta och känna glädjen i att hjälpa. Det är inte en enkel uppgift alla gånger, men med andlig mognad och bra ledarskap så är det möjligt. Jesus ska vara huvudet och genom bibliska principer så har vi modellen för hur vi kan få det att fungera. Då kan vi gå från härlighet till härlighet, och hjälpas åt så att når fram till den Pärleporten..
Ett annat av de viktigaste resultaten av deras dop i den Helige Ande var en glädjefylld försäkran (rättfärdiggörelse) om deras förlåtelse och frälsning. De visste att de var räddade (frälsta) och bara de fortsatte på den inslagna vägen så skulle Frälsaren ta emot deras själar. De var inte längre rädda för döden. Detta gjorde ett stort intryck på människor i många länder, inklusive bröderna Charlie (1707-1788) och John Wesley (1703–1791), som startade rörelsen Metodismen som så djupt påverkade 1700-talets evangeliska väckelse.
(Texten är delvis influerad av John Greenfields bok, “Power On High”, som publicerades 1927 för att fira 200-årsjubileet av den stora väckelsen i Herrnhut, Tyskland. Boken handlar om den moraviska väckelsen som startade i Herrnhut 1727 och om hur den ledde till en period av oavbrutna böner och missionärer. Den fokuserar på den helige Andes dop och hur man kan bli fylld av Anden för att lyda Hans befallningar.)