Genom pietismen och herrnhutismen
Från ett föredrag av Jonny Hagberg, präst i Skara stift, 5:e Oktober 2025.
Jag ska ju tala lite grann om detta med väckelserörelserna i Främmestad. Om man vill beskriva 1700- och 1800-talets väckelserörelser så brukar man säga i alla fall för Skara stift att då är Främmestad det pastorat som man ska beskriva. Eftersom Främmestad har haft alla de kyrkliga väckelser som har gått igenom Skara stift. Det vill säga pietismen, herrnhutismen, radikalpietismen, den kyrkliga väckelsen och sedan också fortsättningen. Jag kommer till vad det är för någonting som jag har räknat upp.
Allting började egentligen den 30 november 1818. Vad händer då? Karl XII blir skjuten och därmed sätter man också spiken i stormaktstiden. Men också i viss mån på den ortodoxa kristendomstolkning som inte är ortodoxa kyrkan utan ortodoxi. Det är alltså en tillämpning av den lutherska läran. För ortodoxin handlar det om kollektiv. Man var kollektivt alltså. Under den ortodoxins tid så får vi alltså ett kyrkolag i Sverige 1686. Hade vi inte haft förut. Där allting regleras. Hur man ska leva och så vidare. Vi får också en svensk psalmbok 1695. Där man kan sjunga samma psalmer. Hade vi inte gjort i Sverige förut. Och vi får andra sådana saker som är gemensamma för hela landet. Kungarna på den tiden menade att ett land, ett folk och en religion. Det gick inte att komma med andra religionsuttydningar. Utan det var den som var konungens som också passade för folket. Det betydde ju att till exempel katoliker inte fick vara i Sverige. Det betydde att mosaiska judar fick inte vara i Sverige heller. Det kom först senare. Och många andra sådana här saker. Folket skulle ha en religion. Och den ska vara samma, överensstämma med kungens. Egentligen ganska så praktiskt, eller hur? Och nu är människan väldigt praktisk, men det är hon inte.
1718, Karl XII, det är med också stormaktstiden går förlorad. Då börjar upplösningen. Hade den egentligen börjat något tidigare? Redan på slutet av 1600-talet så började det röra sig bland soldater. De var ute i krig. De såg fasorna. De blev fromma. De blev pietister, många av dem. De bjuder sig inte bara om det gemensamma, utan de vill också ha den personliga fromheten. Som de då mötte i Tyskland på slagfältet och så vidare. Och på så sätt började det syra sig igenom ett annat tänkesätt. Också bland de svenska soldaterna. De kom alltså hem med nya trosuppfattningar. Och hur man ska vara. Man söker sig till Bibeln på ett annat sätt. Och till bön. Borta i Poltava sitter det fångar. Någon av dem skriver av hela Bibeln. Det som fanns i psalmbok finns på Skara bibliotek. Varenda ord har man skrivit av. Och man levde alltså kanske på ett fromare sätt. För det här gör ju att samhället, det har jag sagt om styrandet. De ser att här började röra på sig. Och det tyckte man inte om.
1726 införs ett förbud som vi kallade Konventikelplakat. Man fick inte ha konventiklar som vi har nu. (En konventikel är ett bönemöte eller religiöst sammankomst som hålls i andra lokaler än i kyrkan, som t ex i hemmet.) Det skulle vara en rätt präst med om man hade det. Och man fick alltså inte då utöva slags religion eller bönegemenskap eller annat utanför den etablerade rörelsen. Och det gick ju inte förstås. Det var alltså nu det började i Stockholm och övriga städer hade man konventitlar. En del sa att vi behöver ingen kyrka. Vi är inne i radikalpietismen: vi behöver varken präst eller kyrka. Det handlar om Gud och mig.
Och radikalpietister fanns här i Främmestad. Det fanns i Flom och i Vänersborg. Ganska starka grupper.
Men också på Bjurum utanför Skara. Det fanns en grevinna där som var radikalpietist. Hon vägrade ta emot nattvarden och så vidare. Och det blev ju konflikter med biskoparna och så vidare. Radikalpietisterna hade inte så där jättelång levnadstid utan de försvann tämligen snabbt. Men de vanliga pietisterna levde ju vidare och formades i olika riktningar.