Och han var inte som Sandzén med väldigt många yttre gåvor och så vidare. Han var både blind och döv under en stor tid av sitt liv. Blind och döv. I Ryda hade man ett rep som gick mellan altaret och predikstolen som Carl Johan Smedberg höll sig i när han gick upp. Han lärde sig alla texter utantill men predikade på sådant sätt så att skaror fyllde Ryda kyrka.
En av de som satt nedanför predikstolen hette Adolf Kloo. Och många har frågat sig varför predikade Kloo så ihåligt och entonigt? Kloo pratade inte så. Han var ju väldig på att prata. Men han kom till att predika så var han entonig. Entonigt. Hur talar en döv? Entonigt. Han hade lärt sig predika efter Smedberg i Ryda. Smedberg i Ryda var ju den sista då, han dog 1896 som sagt. Och betydde enormt mycket. Han predikade bort alla krogar runt om i bygden. Så de fick åka därifrån, de som sålde öl och så vidare.
Och han, som sagt, trots sitt handikapp så valde man honom till kyrkoherde. 40 år fick han vara i Ryda.
Vad kommer efter honom då? Då är den kyrkliga väckelsen över i Skara stift 1896. Och då kommer den kyrkliga väckelsen fortsätta på sitt sätt men i andra spår. Då kommer en sån som Adolf Kloo i Tunhem. Som aldrig lyckades samla någon större mängd med folk i Tunhems kyrka, det har ingen lyckats med. De har gärna velat ha stora predikanter, säger de. Men det fanns också andra som kom.
Vi har J.A. Eklund. J.A. Eklund var född i Ryda, eller Halvås som det hette på den tiden. I de fattigaste familjer man kan tänka sig där var han född. Pappa var skräddare och han utbildade sig också till skräddare. Han blev biskop sedan i Karlstad. Och han skrev psalmen Fädernas kyrka i Sveriges land.
Men vilken kyrka är Fädernas kyrka nu då? Det finns 3800 kyrkor i Sverige. Det är Ryda kyrka. När Eklund skriver om Fädernas kyrka så är det Ryda kyrka. Varför det då? Han skriver det på ett annat ställe. Där hade han gått med far och mor. Där hade han lyssnat till Smedbergs förkunnelse. I hemmet hade han sett sin far. Hans ögon när han tänkte på den yttersta domen. Han hade också varit med om mor som på ett nytt sätt läste i boken (Bibeln). Då kommer man så nära väckelse man kan komma. Eklund glömde aldrig bort Ryda. Ju äldre han blev desto mer lik blev han Smedberg.
En gång när han var i Ryda så sa de, nu har Smedberg kommit tillbaka. En annan gång skulle han dit på ett jubileum och då tog han en taxi tror jag det var. Det var någon som inte riktigt kände igen honom. Då sa den här taxichauffören att det är bara fracka präster som har kommit ifrån Ryda. Det är bara en vi inte kan lita på, den där biskopen uppe i Karlstad. Kanske var det så. Vad hände sen då? Jo, den här kyrkliga väckelsen spred ut sig.
Man kan säga att den högkyrkliga rörelsen i Skara på ett sätt arvtagare till det här. Men på ett sätt är den över. Det är inte pietismen nu. Pietist, det får vi hoppas att vi är allihopa. Det betyder ju fromhet. Om vi ber och vi vill så är vi på något sätt fromma ändå. Det är viktigt att vara. Den tiden är förbi. Men långt fram i tiden så var ju Främmestad märkt av den gamla tiden.
Jag var präst i Väne-Åsaka 1985. Då var det ju alltid slagsmål om vem som skulle ha de högsta missionskollekterna. Det var ju alltid Främmestad som vann. Var man någorlunda nära så var det alltid någon som lade 10 000 kr i sakristian i Främmestad. Man märkte det också på kyrkogången. Men så är det. Allting ändrar sig. Och folk blir mer så kallade moderna. Vilket inte är så roligt egentligen. Det här var lite grann om Främmestad och väckelserörelsen och lite annat. Håll till godo.