1730 så kan man säga startar väckelserörelsen här i Främmestad. Då kommer nämligen Andreas Tengbom som komminister. Han blev adjunkt eller komminister till sin pappa som var kyrkoherde. Och han var alltså pånyttfödd som man sa, eller pietist. Och han framförde det pietistiska budskapet i Främmestad. Och det uppstod alltså en ganska stor väckelse här i den här bygden. Och han predikade också väckelse bland människorna. Ett nytt levnadssätt och att religionen, tron, skulle då finnas ute i stugorna, i familjerna med andakter och annat.
1740, tio år efter att Tengbom har kommit in, då kommer det en skomakare som har varit i Tyskland och blivit gripen av herrnhutismen. Han var alltså herrnhutare. Och han hade varit nere i Tyskland, där greve Zinzendorf, var ledare och grundare för Herrnhutrörelsen.
Namnet Herrnhut kommer från en klippa (eller berg). Och den som hade den klippan var alltså under Herrens beskydd. Herrnhut betyder egentligen Herrens beskydd, kan vi säga.
Och där levde man ett mycket radikalt liv i denna församling. Man levde kan man säga i kristens socialism i dess rätta bemärkelse. Ingen hade någonting eget utan man delade på allting (man bodde i egna hus och hade egna yrken för sin inkomst). Och greve Zinzendorf var då ledare bland det här. Och han var inte för att han var greve,, bättre eller sämre, utan han var en av många. Och det var en fantastiskt rörelse detta. En djup, allvarlig, personlig väckelse där Jesu kors och Jesu sår, Jesu död stod i centrum.
Senare blev det en kanske urspårning av viss teologi från den här rörelsen (på systerorten Herrnhaag, vilket varade under en kortare period när Zinzendorf bl a var i Amerika och i London. Tiden kom att kallas för Sållningstiden) när man med för mycket betonade sårmystiken hos Jesus. Det blev ganska märkliga ting. Men Herrnhut som fortfarande finns idag, Herrnhutismen i den så kallade Brödraförsamlingen som finns i Göteborg och finns i Stockholm också, bär fortfarande det här arvet.
Så nu blir det alltså 1740 ytterligare en väckelse i Främmestad. Församlingen bestod då av ungefär 500 personer. Jag vet inte hur många det är idag. Och man bedömer att ungefär 250 personer var direkt väckta av denna rörelse. Dels Tengboms och även den här herrnhutiska väckelsen. Det är ett Tengboms och äve därhär i hutiska väckelse. Alltså 50% av befolkningen var alltså väckta, var personligt kristna i den här rörelsen. Och det är inte lite det. Om man tänker sig att det var några som var lite mindre och så de som var något ännu mindre så är det ändå nästan hela socknen som då är påverkad av den här inomkyrkliga väckelsen. Och då förstår vi att väckelsens effekt på 1730-40-talet kunde bestå ända in till 1930-40-talet. För då var Främmestad fortfarande märkbart påverkad av väckelsekristendom. Jag kommer till det också.
1774 så dör Tengbom och man ser en stagnation förstås. Det är inte riktigt någon ledare på den här väckelsen i Främmestad och det går ner. Och någon profeterar då här i bygden att väckelsen ska återvända om etthundra år. Ett hundra år. Nu gör vi en utvikning. I Västergötland finns det på början av 1800-talet en stor rörelse som är mycket, mycket speciell. Och den har sin härstamning utanför Borås. Från Svenljunga trakten (Holsljunga).
Och den kommer från Jacob Otto Hoof. Jacob Otto Hoof var alkoholiserad präst. Och blev omvänd. Och lämnade alla rusdrycker och allting. Och började klä sig i grått. Hans anhängare kallades för gråkoltar. Och då påverkade bygden kring Svenljunga, Kind och Borås märkbart. Borås får ju en väckelse utan att egentligen ha bett om den. När folk från Kind flyttar in i Borås och tar arbeten. Och man märker påtagligt då ett intresse för kyrka och andligt liv.