Från boken Sveriges kyrkohistoria; individualismens och upplysningens tid av Harry Lenhammar
Inledning: “Tiden mellan slaget vid Poltava 1709 och Gustav IV Adolfs avsättning 1809 präglades av spänningar mellan auktoritet och frihet.
Gustav III:s regeringstid står i skarp kontrast mot de svara åren under Karl XII:s krig och frihetstidens hårda motsättningar mellan hattar och mössor som delade landet i två läger.
När Karl XII i april år 1700 lämnade Sverige för att leda krigen ute i Europa hade han en väl organiserad kyrka bakom sig. Någon kyrklig kritik mot enväldet hördes knappast; kyrkan betraktades som en självklar del av statsmakten, överhetens lokala representant, som förmedlade idéerna om statens religiösa grund och förkunnade trons hemligheter.
Senare blev kyrkan alltmer ifrågasatt, inte endast som myndighet, då man krävde större inflytande for lekfolket, utan också for sitt budskap. Var inte den enskilda människans personliga tro viktigare än en formell anslutning till kyrkans bekännelse? Idéer av det slaget betraktades som försök att undergräva samhällets grundvalar och skapa oro. Nya lagar utfärdades därför till skydd både för kyrkan och hennes lära. De som ändå gick egna vägar, och till exempel höll enskilda andaktsstunder i hemmen, riskerade att kallas till förhör och dömas till böter, fängelse eller prygel. Ytterst kunde straffet bli landsförvisning.
Konventikelplakatet från 1726 som lagen kallades, riktade sig främst mot den pietistiska rörelsen, för att slå vakt om “enhet i religionen” som enligt den tidens uppfattning var nödvändig för samhällets bestånd. Det var just husandakterna där man samlades till bönemöten i hemmen som var det främsta orsaken till förbudet att samlas i hemmen. Många vägrade dock att finna sig i lagen, och föredrog att utvandra, de flesta till Nordamerika. Den första stora emigrationsvågen på 1840- och 1850-talen berodde till en del på konventikelplakatet.
1858 upphävdes plakatet, efter 132 år och en något mildare lag kom i dess ställe. Sammankomster utan ledning av präst fick fortfarande inte förekomma under den vanliga gudstjänsttiden utan särskilt tillstånd. Men redan 1868 ersattes även den. Nu fick sådan sammankomst hållas under den allmänna gudstjänsttiden, men fick inte vara så nära kyrkan att den störde ordningen.
Mot århundradets slut förändrades allt. Kyrkoläran kunde tolkas mer individualistiskt och ge rum for hjärta och känsla. Teologerna fick hjälp av upplysningsfilosoferna att uttrycka läran på ett modernt sätt. Toleransens vind började blåsa. Det blev lagligt för bekännnare av annan tro att under vissa villkor bosätta sig i Sverige, och endast om någon utövade sin religion på ett sådant sitt att samhällets lugn och ordning stördes fick tvång mot enskilda medborgare tillgripas. Sekulariseringen ändrade också synen på staten, som inte längre behövde någon religiös legitimation.
Herrnhutismen, hjärtats och känslans tro
Medan pietism och radikal kyrkokritik fortfarande väckte uppmärksamhet och sysselsatte riksdagar, domkapitel, domstolar och riksråd kom två nya idéströmningar in, som på 1740-talet krävde ställningstagande från myndigheterna. Den ena gällde hur grunderna för den kristna läran skulle bevisas. Fanns det en naturlig gudskunskap eller betydde uppenbarelsen allt? Den andra innebar nya uttrycksformer för det kristna trosinnehället, ett nytt sätt att leva i sin kristendom. De nya formerna utvecklades av den tyske riksgreven Nikolaus Ludwig von Zinzendorf och fick benämningen herrnhutism efter Herrnhut där rörelsen började. Den går också under benämningen brödraforsamlingen.
Herrnhutismen var inte som pietismen i första hand en idéströmning utan också en samfundsbildning och en gemenskapsform i vilken två linjer förenas: dels den religiösa traditionen från det religiösa samfundet de böhmisk-mähriska bröderna, som härstammade från senmedeltidens hussiterrörelse, dels Zinzendorfs eget religiösa tänkande med dess blandning av pietism och känslokult. I Sverige och andra länder där ingen samfundsbildning skedde bildades grupper av anhängare som stod i nära kontakt med Herrnhut och förmedlade dess religiösa mentalitet.
Ättlingar till de böhmisk-mähriska bröderna, som sedan reformationstiden stannat i hemlandet, kom 1722 som flyktingar till Zinzendorfs gods där de fick leva i sina egna religiösa traditioner. De kallade sin koloni Herrnhut [under Herrens skydd]. Flyktingarna ville leva för sig själva, men Zinzendorf tvingade in dem i den lutherska kyrkan. De skulle delta i de vanliga gudstjänsterna, men fick också ha böne- och sångstunder för den egna uppbyggelsen. Redan från början tänkte Zinzendorf att herrnhutarna skulle kunna leva som en självständig grupp inom församlingen. Sektbildning var honom främmande. Det blev dock nödvändigt med en fastare organisation. År 1727 fick den förnyade brödraförsamlingen en egen författning med äldste. När Zinzendorf blev tvungen att lämna Herrnhut flyttade han till Herrnhag, Marienborn, där både en lokalförsamling och en “pilgrimsförsamling” bildades – den senare med uppgift att bedriva mission. Organisationen utvecklades och anknytningen till såväl invandrarnas som kyrkans allmänna tradition blev starkare då biskopsämbetet infördes i brödraförsamlingen år 1735. Vigningen förrättades av en brorson till Amos Comenius, som varit biskop inom böhmisk-mähriska brödraförsamlingen. Därmed bevarades den apostoliska successionen, vilket herrnhutarna starkt betonade i kontakten med andra kyrkor.
Församlingarna hölls samman både socialt och ekonomiskt. Medlemmarna delades in i “körer” efter familj och kön med mindre grupper i band och klasser. Skilda byggnader uppfördes för gifta och ogifta, kvinnor och män. Den sociala organisationen hade en ekonomisk motsvarighet. Man bedrev olika slag av hantverk som finsmide, möbelsnickeri, ljusstöpning, bageri eller cigarrtillverkning. De danska herrnhutarna i Christiansfeld utanför Haderslev tillverkade bland annat lås och bakade honungskakor. Herrnhutarna visade en klar anknytning till tidens idéer om den nyttiga verksamheten. Lottkastning infördes efter biblisk förebild. Apostlarna kastade lott när gruppen skulle välja ersättare för Judas Iskariot. LOttkastningen var ett uttryck för att Kristus själv var närvarande. Även när man skulle utse äktenskapspartner kastades lott. Det hörde församlingen till att utse make/maka.
Man valde ut ett bibelord för varje dag under året och tryckte dem årligen som Dagens Lösen. Zinzendorf jämförde dessa lösenord med fältrop, som skulle inge mod för varje dag. Med tiden blev Dagens Lösen mycket lästa andaktsböcker som spreds långt utanför herrnhutarnas krets. Efter förebild i Johannesevangeliet infördes fottvagningen som särskild hedersbetygelse, något som avvek från lutherdomen, men praktiserades bland vissa radikala pietister.
I gudstjänsten spelade sång och musiken mycket stor roll. Medan Gud talade till människan i Bibeln var sången människans samtal med Gud, menade Zinzendorf. Musikinstrument av olika slag, främst blåsinstrument, fick stort utrymme särskilt vid gudstjänster utanför kyrkorummet. Gudstjänsten, vid påskmorgonen, som firades på kyrkogården, framfördes musik från violiner, cello, fagott och två basuner. I anknytning till de böhmisk-mähriska brödernas tradition hade Zinzendorf kunnat utveckla sin organisatoriska förmåga och hålla samman sina meningsfränder.
Han präglade dem också genom sitt religiösa tänkande. Som riksgreve hade han förmåner och friheter, som underlättade framgången för de initiativ han tog och de tankar han utvecklade. Sin utbildning hade han fått i Halle, och han kände Francke väl. Han var däremot skeptisk till pietistisk botkamp och helgelsesträvan. I Paris, där han lärde känna tidens tänkande och seder, grundlades hans syn på religionen som en hjärtats angelägenhet och han fann trygghet i trons tillit till Kristus. Den unge Luther blev hans förebild. Filosofiska gudsbevis och försök att bevisa Guds existens intresserade honom inte och alla försök att nalkas Gud med förnuftet höll han för skadliga. Det mänskliga förnuftets naturliga grundförutsättning är ateism, inte gudstro, menade han. Näst Bibeln var den radikale franske filosofen Pierre Bayles lexikon hans käraste läsning. Religiös känsla och intellektuell förståelse är så skilda från varandra att varje försök att skapa en harmoni mellan dem blir meningslöst. Det logiska tänkandet bryter ner. Med förnuftet skulle man inte nalkas Gud eftersom religion är erfarenhet och känsla. Den enda vägen till Gud går genom Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Så stark blev den kristologiska betoningen att allt gick upp i kristologi: “Lidandets och blodets teologi är mitt område; vi är korsets församling; de andra har den oblodiga nåden, men vi har den blodiga.” Församlingen föddes ur Kristus när soldaterna stack upp hans sida med sitt spjut (Joh. 19:33-34). Därför var Kristi sidosår församlingens ständiga livskälla.
Ibland blev koncentrationen omkring “sidohålan” så stark att den blev en helt självständig teologi. Med tiden fördjupas den herrnhutiska teologin dock i riktning mot Luthers korsteologi. Mannen på korset och hans ställföreträdande lidande var centrum.Genom Kristi död var straffet upphävt. Därför krävdes inte, som hos pietisterna, någon botgöring av människan som villkor för omvändelsen. Man kunde överhuvudtaget inte fastställa någon nödvändig ordning för omvändelsen. Varje människa hade sin egen väg till den. I de levnadslopp som var och en skulle skriva om sin väg till saligheten i Kristus – de skulle läsas upp vid begravningen – varierades temat alltefter olika förutsättningar. Individualismen framträdde här mycket starkt. Den inre gemenskapen med Kristus växte omedvetet fram som blommorna på ängen. På samma gång som intresset starkt koncentrerades omkring Kristi lidande betonades även hans mänskliga sida.
Det mänskliga omfattade inte bara Kristi person, utan också Den heliga skrift. Bibeln var, enligt Zinzendorf, en alltigenom mänsklig bok, med fel och motsägelser. Först efter en lång tid hade den blivit en helig skrift, och Zinzendorf menade att det vore bättre om kanon, den bibliska skriftsamlingen, vore oavslutad. Den kunde då kompletteras med Bernhards av Clairvaux Kristushymner och den augsburgska bekännelsen. Detta skulle vara ett tecken på att världen alltjämt var föremål för Kristi handlande. Trots allt kunde dock Gud tala och ge vägledning genom sitt ord. Det visade de lösenord” som blev så framträdande inom herrnhutismen, Riksgreven ställde upp två mål för sin religiösa verksamhet. Det ena var att samla alla som levde i tron på försoningen genom Jesu död till en gemenskap, oavsett vilken kyrka de tillhörde. Bekännelserna såg han som Guds uppfostringsformer. Han räknade med tre sådana: den mähriska, den lutherska och den reformerta. Inom dem kunde trossyskonen leva. Där det blev nödvändigt och möjligt kunde församlingar bildas eller syskonen sluta sig samman i sällskap, societeter. De som levde utanför herrnhutarförsamlingar fick besök av trosbröder, som efter judisk förebild kallades diasporaarbetare, arbetare bland de kringspridda. Ett sammanhållande band blev också de handskrivna rapporter om tillstândet i Herrnhuts Gemein-Nachrichten, som cirkulerade bland anhängarna efter en viss ordning. Det andra målet för verksamheten var att omvända hedningarna till kristendomen. Missionärer skickades ut åt olika håll, och denna verksamhet väckte stor uppmärksamhet samtidigt som den låg i tiden med dess intresse for avlägsna folk.
DEN TIDIGA HERRNHUTISMEN I SVERIGE
Herrnhutismen blev tidigt känd i Sverige. Redan vid grundandet 1727 fanns svensken Carl Henrik Grundelstierna med. På hans förslag skickades några hantverkare 1731 till Stockholm och fick bo på hans gård Olhamra i Vallentuna. Någon grupp bildades inte eftersom konventikelplakatet lade hinder i vägen. Brevledes fick Zinzendorf andra kontakter. Han skrev själv till Tolstadius, som visade föga intresse, medan både von Strokirch och Sven Rosén gav honom information om såväl sina egna tankar som om det andliga läget i Sverige. Själv inbjöd Zinzendorf Erikssönerna att komma till Herrnhut, men eftersom de avvisade all yttre församlingsbildning kom det till en brytning.
År 1734 skickades två missionärer från Herrnhut för att missionera bland samerna. Under vistelsen i Stockholm, där de gjorde herrnhutismens idéer kända, avråddes de från missionsuppgiften. I stället fick de förslaget att missionera bland de ryska samerna, och för att nå dem vistades missionärerna i Uleåborg och Torneå där de spred herrnhutiska tankar. Någon samemission kom inte till stånd och någon herrnhutisk rörelse fanns ännu inte i Sverige vid I730-talets mitt.
Zinzendorfs besök i Skåne 1735, då han bland andra träffade biskop Andreas Rydelius, väckte uppmärksamhet. Besöket blev inte långt. Zinzendorf blev snart utvisad. Utvisningen var mera ett försök att förekomma en spridning av hans idéer än ett försök att dämpa dem. Zinzendorf tog det som en anledning att i en skrivelse till kungen – även sänd till kungarna i Preussen och Polen samt till de evangeliska ledamöterna i den alltyska riksdagen i Regensburg – utveckla sina idéer. Det gjorde han på ett sådant sätt att han inte skulle kunna misstänkas för att vara en kyrkokritisk radikalpietist. Avgörande var synen på prästen. Aven om en gudlös präst ärligt läste Guds ord, skrev Zinzendorf, så kunde åhörarna ha uppbyggelse av detta. Lade han däremot till något eget “kan han lätt förfalska Guds ord”. Sakramentens kraft är inte heller beroende av prästens värdighet eller ovärdighet. Samtidigt kritiserade Zinzendorf det “ytliga och polismässiga sätt” på vilket absolution och nattvard sköttes. Präster som levde i uppenbar synd borde församlingen kunna avsätta.
Zinzendorf skrev också om församlingen. Han ville ge lokalförsamlingen en starkare ställning. Den borde ha rätt att kalla “även olärda av Gud fostrade män till läroämbetet”. Sådan var den apostoliska ordningen, och den borde inte anses oduglig för var tid. Han framhöll sedan att i hans församling fanns “den sanna och egentliga ordinationen”, som var den apostoliska successionen. Därmed hade han legitimerat sin församling. Själv var han ordinerad och biskopsvigd. Att han inte förkunnade någon separatism framgick av att han förklarade att man efter Kristi exempel borde foga sig efter den yttre författningen och stanna i den kyrka man tillhörde. Vilket intryck hans förklaring gjorde på den svenske kungen Fredrik I vet vi inte.
Varken Tolstadius eller von Strokirch vanns för hans tankar, och Grundelstierna gjorde föga för att sprida dem. Andra, som hade gripits av dem, sökte sig till Herrnhut och kom sedan tillbaka vunna för den nya tron. Den främste av dessa var docenten vid Uppsala universitet Arvid Gradin. Efter studier i Uppsala, där han blivit bekant med Wolffs filosofi och betraktades som en lovande forskare, blev han informator i Stockholm och lärde känna de radikala pietisterna där utan att ansluta sig till dem. Genom läsning av Arndt fick han vara med om ett andligt genombrott 1732. Han upplevde en “särskild nåd och salighet”. Herrnhutismen lärde han känna genom litteraturen, och under en studieresa på vilken han medförde en rekommendation från Fredrik I till den från Halle förvisade Wolff kom han till Herrnhut, blev lärare där och prästvigdes 1741.
En annan inflytelserik herrnhutare var skomakaren Elias Östergren. Även han läste Arndt och oroades för sin själs frälsning när han som gesäll besökte Åbo, Reval (Tallinn) och S:t Petersburg. Då han hörde att Zinzendorf uppehöll sig i Berlin, där en församling tidigt bildats, reste han dit och upplevde där ett andligt genombrott. De tal Zinzendorf höll där tillhör de viktigaste uttrycken för hans åskådning. De trycktes 1738 med titeln Berlinische Reden, Tal i Berlin, och väckte en uppmärksamhet som ledde till att nya anhängare vanns.
Östergren arbetade som skomakare i Holland när han fick uppdraget att åka till Sverige. Över Danmark, där en herrnhutisk societet bildats 1739, kom han till Malmö, besökte trosfränder i Lund, Helsingborg, Göteborg, Främmestad i Västergötland, Uddevalla, Vänersborg, Örebro, Arboga och Västerås. Stockholm var inte slutmålet; han fortsatte till Torneå och besökte en lappmarknad 39 mil norr därom. Han gjorde samma erfarenhet som de herrnhutare som 1734 skickades ut för mission bland samerna: de samer han träffade var kristna.
Under sin resa genom Sverige vann han tillbaka många radikala kyrkokritiker till kyrkan. Prästen Lenberg infann sig hos Skarabiskopen på Brunsbo och bad att få ämbetet tillbaka, vilket domkapitlet beviljade. Grevinnan Stenbock på Stora Bjurum skrev en berättelse om den förvandling hon genomgått och deklarerade att hon nu var villig att iaktta de kyrkliga formerna och låta jordfästa sin döde make. Då hade 28 månader gått sedan han avled.
KRITIKEN VÄXER
Viss kritik började höras i Sverige omkring 1740. I Pommern hade herrnhutismen förbjudits. Det blev anledning till att Brödraförsamlingen i Herrnhut vid en synod sommaren 1741 beslöt att skicka en officiell delegation till den svenske ärkebiskopen. Den bestod av Martin Dober och Arvid Gradin. De medförde en officiell skrivelse på latin från brödraförsamlingens biskopar om församlingens lära och historia. Den svenske ärkebiskopen Johannes Steuchius ville först inte ta emot dem. Gradin betraktade han säkert som en avfälling, då denne inte bara avbrutit en lovande akademisk bana utan till och med blivit präst hos herrnhutarna. Sändebuden kastade lott om vad de skulle göra – det gällde att tolka de bibelord de fick upp – och de tolkade dem så att de skulle stanna kvar. Ärkebiskopen tog emot dem och de fick läsa upp sin skrivelse. I denna kallades ärkebiskopen den evangeliska lärans huvudman och väktare. Han sãgs ocksã som representant för ett det ädlaste folk, som gjort sig berömt genom att ofta ha gått i döden för den evangeliska tron. Här anspelades på Gustav III Adolf och med detta som bakgrund beskrevs brödraförsamlingens utveckling ur hussiterrörelsen, en rörelse som Luther uppskattat. De övertygade Steuchius om församlingens renlärighet; den hade granskats av tyska teologer och befunnits hålla måttet. Detta syftar på ett positivt utlåtande från teologiska fakulteten i Tübingen. Skrivelsen räknade också upp ett par länder där Brödraförsamlingen vunnit erkännande. Därtill anförde att Gud hade givit församlingen det gamla biskopsämbetet “härlett från den apostoliska tiden”; den apostoliska successionen bevarades alltså inom brödraförsamlingen. Gradin kom som representant för en kyrka och inte som företrädare för en sekt eller några teologiska idéer. Genom ärkebiskopens positiva inställning öppnades många dörrar för herrnhutarna i huvudstaden. Gradin fick predika både i Storkyrkan och i olika huskapell. Flera vanns for herrnhutismen, både “verkhelgon”, så kallades hallepietister, och separatister, men omdömena om framgångarna kommer från Gradins egna rapporter och får tas som uttryck för hans starka tro på framgång. Han var optimistisk:”Överhuvud ser det i Stockholm så ut, som om Lammet hade i sinnet att låta evangelii ljus med klart och kraftigt sken uppgå och samla sig en massa själar till lön för sina smärtor”. På herrnhutiskt vis sökte Gradin organisera anhängarna i “band” eller “hjärtesällskap”. Fastare organisationvar inte möjlig. Den herrnhutiska gemenskapen framstod som en äkta, apostolisk, helig och ren församling, som på ett särskilt sätt tillhörde Lammet och som därför kunde kalla sig Lammets församling. Att skapa en egen församling efter biblisk förebild som vissa separatister försökte blev onödigt. Man kunde leva som en grupp, en liten församling inom den stora. Separatistisk individualism var Zinzendorf främmande. Han betonade starkt gemenskapens betydelse i kristendomen. Jag känner ingen kristendom utan gemenskap”, skrev han. Människan skulle leva som en del av en gemenskap, inte för sig själv. Herrnhutismen kunde inte fångas i lärosatser utan bestämdes mera av den gemenskap som utvecklades i vardagslivet där många arbetade tillsammans. Många sökte sig därför till den gemenskap som utvecklades i herrnhutiska centra utanför Sverige, främst Herrnhut men även Marienborn och Herrnhag. Dit kom ocksà den landsförvisade Sven Rosén som 1743 upptogs i brödraförsamlingen. Han skrev uppmuntrande brev till sina vänner: “Hjärtans vänner, min enfaldiga metod är nu hålla ett tomt käril framför Jesu sårs fullhet, så fattas aldrig frid, djup frid…”. Han visade vägen, och andra separatister som prästen Lenberg och grevinnan Stenbock följde efter. Samma sak skedde i Finland.
Den finske prästen Johan Kranck upptogs i brödraförsamlingen, återinträdde i prästämbetet igen och blev kyrkoherde. Detsamma gjorde Abraham Achrenius.Denne hade framträtt som ledare för de radikala pietisterna i Finland, men då han inte kunde hålla dem kvar inom kyrkan hade han själv lämnat prästämbetet 1740. Genom herrnhutarna fann han vägen tillbaka till kyrkan och återgick till prästtjänst. Herrnhutismen hade kommit till Finland 1734 genom de bröder som sänts ut från Herrnhut for missionsarbete bland samerna. De stannade i Uleåborg och Torneå. Marken i Finland hade förberetts av pietism och radikala rörelser. Den generalguvernör som ryssarna tillsatt under “Lilla ofreden” 1741-43 gynnade herrnhutismen; han hade själv en herrnhutare som huspredikant. Herrnhutismen utvecklades starkt i Åbo både bland professorer, studenter och borgare. Idéerna spreds ocksà via litteraturen (~ sid. 250).
GRADINS BESÖK
Sedan Gradin lämnat Stockholm reste han till Dalarna. Med tillstând av biskop Anders Kalsenius fick han predika och vann flera separatister tillbaka till kyrkan i Falun, Torsäng och Örebro. En separatist som levat som eremit i en riskoja i skogen kom tillbaka i kyrkans gemenskap. Både lekmän och präster tog intryck av Gradins budskap. Återigen är vi hänvisade till Gradins egna optimistiska rapporter. Han besökte Västergötland och samma grupper som Östergren besökt. Gradin kunde organisera de troende i små band, och hans brev är fyllda av namn pa bönder, hantverkare och präster som han räknade till de sina.
Särskilt stor anslutning hade herrnhutismen i Främmestad där nästan hela församlingen på omkring 500 personer under ledning av prästen Anders Tengbom kunde räknas som anhängare. Den församlingen hade tidigare vållat sådan oro i prästeständet att biskop Jacob Benzelius fått i uppdrag att besöka den. Nu vanns den för herrnhutismen (~ sid. 69).
Även i Göteborg togs Gradin emot med öppna armar. Domprosten Anders Hilleström hade varit så bedrövad på grund av separatisternas kyrkokritik att han övervägt att lämna sitt ämbete, men han hade funnit vägen tillbaka. “Försoningens nådeljus” lyste i hans hjärta, skrev Gradin. Stark kritik mötte Gradin hos biskop Jacob Benzelius. Visserligen lyckades Gradin förklara Zinzendorfs uppfattning för honom, men någon vän av den vägen blev Benzelius inte, och Gradin uppmanade trossyskonen att vara på sin vakt mot biskopen.
I Göteborg hann Gradin fullborda ett manuskript om herrnhutisk teologi med den typiska titeln: Evangelii och kristendomens hemlighet i försoningen, återlösningen och förlossningen genom den i köttet uppenbarade Gudens blod och död och i tron på honom. Det blev aldrig tryckt, men har kallats herrnhutisk teologi i svensk gestalt. Gradin kastade lott om vad han skulle göra och lottkastningen utföll så att han skulle resa tillbaka till Tyskland. Vid återkomsten togs han emot med fottvagning och avgav rapport om läget i Sverige. Allt såg ljust ut.
SÅLLNINGSTIDEN
Stora förändringar präglade den tyska herrnhutismen under 1740-talet. Sedan församlingen i Herrnhut 1741 valt Jesus till ledare, generaläldste, kom den sentimentala Jesuskulten att dominera under några år. Zinzendorf instiftade en narrarnas orden i vilken strävan att bli som barn tog överhand. Man längtade efter att bli “små blodmaskar” och att få ha sitt tillhåll i “sårrevorna”. “Nu är min hjärtliga önskan att bli helt intagen i min frälsares öppnade sida, på det jag beständigt måtte kunna simma i Hans blod”, skrev en kvinna; de nya sångerna präglades av samma ordval.
Även om många drogs med i känslosvallet väckte det avsmak hos andra. Denna så kallade sållningstid hindrade likväl inte att framgångar kunde noteras. I Sachsen fick herrnhutismen ett officiellt erkännande då dess församlingar förklarades som religionsförvanter under augustanabekännelsen, det vill säga lutheraner. Fredrik den store tillät herrnhutarnas församlingar i sina länder och i England erkändes de genom en parlamentsakt 1749 som ett eget samfund: den mährisk-episkopala kyrkan. Förutom i England och Amerika etablerades brödraförsamlingar tidigt i Berlin och i Pilgerruh i Holstein samt i Amsterdam och Zeist i Holland.
HERRNHUTISMEN I BALTIKUM
Freden i Nystad betydde att Estland och Livland kom under ryskt välde och de friheter som vunnits under den svenska tiden gick förlorade även om svensk kyrkolag gällde till 1832. Kulturellt ökade det tyska inflytandet. Herrnhutismen kom tidigt till Livland och Estland där Reval (Tallinn) blev centrum; Zinzendorf och hans närmaste medarbetare kom själva dit. I Reval fanns 1741 både en tysk och en estnisk brödraförsamling. I hela Estland räknade man ca 500 medlemmar och 80 medarbetare från Herrnhut. Alla sociala skikt var företrädda, men medan hantverkare dominerade i Herrnhut utgjorde bönderna den största gruppen i Estland. Den snabba spridningen förklaras av att de flesta prästerna var utbildade vid tyska universitet, särskilt Halle. De var öppna for förändringar och arbetade för folkundervisning, vilket gynnade herrnhutismen. Den bidrog till att skapa en egen identitet för ester och letter medan det ledande skiktet dominerades av tyskar. Men även bland de tysktalande fick herrnhutismen starkt stöd. Bland de tysk-baltiska godsägarna räknade man 17 familjer till sina anhängare, därtill kom flera bland de ledande ämbetsmännen.
Rörelsen stannade inom kyrkan, även om bönhus byggdes. Motståndare var dels präster som fruktade att den kyrkliga ordningen, och därmed deras ställning, i grunden skulle förändras genom den nya teologin, dels adelsmän som fruktade bondeuppror,som förekom här och var. Bönderna hade blivit livegna efter Sverige-tiden, och herrnhutismen hade en tendens att utplåna sociala skillnader.
År 1742 förbjöds herrnhutarna av guvernören och förbudet bekräftades av kejsarinnan Elisabet följande ãr. Herrnhutismen levde vidare i det fördolda. Händelserna i Baltikum är av intresse för utvecklingen i Sverige, eftersom många adelsfamiljer hade kvar sina egendomar där och hade goda kontakter med sitt gamla hemland, varifrån den nya religiösa mentalitet förmedlades. Till den hörde hovrättspresidenten Strömfelts familj som bodde på Runsa i Eds socken nära Sigtuna, men som besökte sina gods i Livland och där blev omvända till herrnhutismen.
FRAMGÅNGAR OCH MOTSTÅND
Sedan Gradin lämnat Stockholm blev Thore Odhelius ledare för de svenska trossyskonen. Hans egen utveckling var typisk för många teologer. Han var prästson från Flo i Skara stift och hade efter studier i Uppsala varit mycket aktiv bland pietisterna där. Han drogs in i den radikalpietistiska kretsen omkring Sven Rosén och von Strokirch, vilket inte hindrade att han prästvigdes och blev huspredikant hos hovrättspresidenten Otto R. Strömfelt, en av dem som deltagit i förhandlingarna om freden i Nystad. När han följde familjen Strömfelt till deras gods i Livland mötte han herrnhutismen och blev “levererad i Frälsarens händer och var glad att få capitulera på nåd vid foten av Jesu kors”. Efter hemkomsten predikade han ofta i kyrksalen vid borgerskapets änkehus och blev 1742 av direktionen antagen som ordinarie predikant där. Det var en av de sociala inrättningar med gudstjänstlokal dit både herrnhutare och pietister sökte sig.
För trossyskonen i Herrnhut kunde han berätta om hur de svenska herrnhutarna möttes till bibelstunder två gånger i veckan och “bröt bröd tillsammans”. Själv var Odhelius glad i sin nya andliga situation. Han förklarade: “Emellertid har jag det gott hos min Herre. Och då jag rätt enfaldigt kan tro på återlösningen i hans blod, och då jag ej gör något annat, än äter och dricker Hans lekamen och blod och låter Honom sörja for mig och är hos Honom såsom ett barn hos sin moder, så lever mitt hjärta, och jag kan göra allt, vad jag vill”. Till Rosén skrev han att det nu fanns omkring 150 trossyskon i huvudstaden. De hade med vederbörligt tillstand kunnat trycka en samling sånger, Sions sånger, som magister Johan Holmberg samlat och kunde ge ut år 1743 (> sid. 25r). Därtill trycktes en samling bibelord som lösen enligt herrnhutiskt bruk. Vid 1740-talets slut beräknades omkring tusen människor, löst sammanhällna i sjuttio grupper, ha gripits av herrnhutismens idéer, bland dem fanns omkring hundra präster.
De herrnhutiska idéerna mötte också motstånd. Tolstadius varnade herrnhutarna för det ansvar som en gång skulle utkrävas av dem “för alla de enfaldiga själar, som nu genom eder lösa lära så skändligen förfaras”. Den ställning han intagit till Dippels lära hade en tydlig intellektuell karaktär, men hos herrnhutarna menade han sig endast möta ett känslorus. Den uppskattning han själv hade mött ökade med åren, trots, eller kanske på grund av, de många förhör han kallats till och klarat utan fällande dom. Han blev en legendarisk präst, väl anskriven vid hovet, och när han 1747 blivit kyrkoherde i Jakobs församling i Stockholm blev han själv ledamot av det konsistorium som så många gånger förhört honom. Hans filantropiskt inriktade och dippelianskt färgade pietism vållade ingen kritisk uppmärksamhet längre.
En likasinnad prästkollega hade han i Peter Murbeck, som 1746 kom till Stockholm. Det stöd han mött hos Anders Rydelius följdes av kritik av biskop Henrik Benzelius och Murbeck lämnade Skåne. Han blev komminister i Ladugårdslands församling (Hedvig Eleonora) där han stannade tills han 1761 utnämndes till kyrkoherde i Fridlevstads församling i Blekinge. Tidigare hade han varit positiv till Zinzendorf och träffat honom vid besöket i Malmö. Under tiden i Stockholm tog han helt avstånd och kritiserade herrnhutismens idéer. Starkt kritiserade han sin kyrkoherde, den ryktbare Anders Carl Rutström (> sid. 13). Murbeck blev en väckelsepräst på kyrkolärans grund.
Den gamle separatisten von Strokirch lät sig inte ryckas med i känslovirvlarna. Han reste till Livland 1746 och delade där ut sin förmögenhet till behövande varefter han for till Altona, Amsterdam och Herrnhut. Inte heller besöket där fick honom att ansluta sig till brödraförsamlingen. Han följde sin egen väg. von Strokirch återkom till Sverige där han dog 1776 utan någon kontakt med de religiösa rörelserna. Den individcentrerade radikalpietismens tid var förbi och herrnhutismen passade honom inte.
Som nytillträdd ärkebiskop yttrade Henrik Benzelius vid riksdagen 1747 att han misstänkte att herrnhutismen spritt sig mycket mera i landet än vad man kunde tro och att åtgärder måste vidtas. Säkerligen låg erfarenheter från hans tid som professor och biskop i Lund bakom denna bedömning. Prästeståndet beslöt att låta översätta och genom domkapitlen sprida en skrift mot herrnhutismen. Ärkebiskopen skrev en inledning i vilken Zinzendorf och brödraförsamlingen häftigt kritiserades. I ett cirkulär varnade han ärkestiftets prästerskap för den “herrnhutiska sekten” med dess “onyttiga och oandliga nyheter”.
Benzelius gick vidare och räknade i en skrivelse till Kungl. Maj:t upp de villfarelser som mötte i herrnhutismen. Den förkastade inte bara kristendomens grund utan var i sig “stridande mot själva sunda förnuftet”. Särskilt framhölls att herrnhutarna inte brydde sig om bekännelsen. Därför ville ärkebiskopen att ett brev skulle utfärdas till domkapitlen i vilket prästerna varnades för att förkunna något annat än det som stämde överens med Guds ord och bekännelseskrifterna.
Kristiskt var också Jacob Serenius. Som kyrkoherde i Nyköping hade han mött herrnhutare, som särskilt besökte tyska invandrare i staden. När de också vann fler präster i kontraktet varnade Serenius dem. Han betraktade dem som obildade. De “utjaga lagen ej allenast utur omvändelsen utan ock ur helgelsens verk”, menade han.
Kungl. Maj:t konstaterade i en skrivelse i december 1748 att 1735 års stadga var tilllämplig och att nâgra andra atgärder inte behövdes. Det var tillräckligt att följa och tillämpa gällande lagar. Nagot nytt förbud krävdes inte. I en annan skrivelse 1748 uppmanades domkapitlen att vara mycket noga vid präst- och pastoralexamen. Det är uppenbart att myndigheterna med oro såg att de nya religiösa idéerna hade fått stark förankring bland prästerna. Detta kunde domkapitlen förebygga vid examensförhören. Att hindra villoläror bland prästerna ankom på domkapitlen. De bar ansvaret för prästernas kunskaper, och några ytterligare åtgärder behövdes inte. Det räckte med större noggrannhet vid examen.
ÖKAD KRITIK GER STÖRRE SAMMANHÄLLNING
Medan dessa överväganden pågick kom Gradin 1748 tillbaka. Oförsiktigt bemötte han kritiken. Han kritiserade starkt den skrift prästeståndet låtit författa och bemötte i en egen skrift de beskyllningar som förts fram. Gradin inkallades till förhör där han hänvisade till utlåtanden som förklarat bröderna för augsburgska konfessionsförvanter. Detta avvisade domkapitlet. Det var svårt att bestämma vad som var brödraförsamlingens lära, eftersom den inte antagit något lärodokument. Domkapitlet ville anse allt vad Zinzendorf skrivit som församlingens lära, nägot som Gradin avvisade. Grevens “fria tänke- och talesätt” kunde inte läggas till grund för läran. Brödraförsamlingens ointresse för lärofrågor och den omständigheten att personer av skilda bekännelser togs in i församlingen räckte för att domkapitlet inte kunde betrakta herrnhutarna som anhängare till Augsburgska bekännelsen. De krävde stränga åtgarder mot Gradin. I riksrådet bestämdes att han omedelbart måste lämna Sverige och inte fick återkomma så länge han hyste sådana uppfattningar som nu stämplats som villfarande.
Några allmänna åtgärder vidtogs inte, även om biskopar i olika stift ingrep med förhör. I Linköpings stift hade herrnhutarna vunnit anhängare på olika platser, bland annat i Västervik. Några studenter, som tidigare varit radikalpietister, hade genom besök i Livland vunnits for herrnhutismen. Vid återkomsten till Västervik hade de hållit skola och misstänktes hysa irrläror. Både kyrkoherden och magistraten gav dem sitt stöd och myndigheterna kunde inget göra. I en skrivelse till Kungl. Maj:t föreslog domkapitlet ett antal åtgärder, som borde vidtas för att förhindra spridning av de herrnhutiska idéerna. De flesta av dessa åtgärder hade redan stod i gällande författningar. Vid prästmötet 1749 varnades för Hollazius postilla och Sions sånger. I vissa församlingar hade sockenstämman rekommenderat att de skulle köpas in. Detta mäste förhindras. Prästmötet såg istället till att de skrifter som kommit ut mot herrnhutismen rekommenderades. Biskop Filenius uppmanade prästerna att göra upp förteckningar på separatister i sina församlingar och årligen skicka listorna till prostarna.
Kanslikollegiet yttrade sig över förslagen från Linköpings stift. Sin skrivelse avslutade kollegiet med att framhålla att herrnhutismen bäst motarbetades genom en grundlig undervisning i kristendom. Detta hade tidigare sagts i plakat och stadgar. Men nu preciserades innebörden tydligare. Kollegiet förklarade att lärans renhet säkrades bättre genom invärtes övertygelse in genom utvärtes tvång. Därmed betonades prästerskapets ansvar. Nya föreskrifter behövdes inte.
Då oron inte minskade utfärdade rådet en skrivelse 1751 till myndigheterna – inte bara domkapitlen – att noga vaka över att herrnhutismen inte spreds. Skolorna och universiteten skulle hållas under noggrann uppsikt, censuren skötas av hela domkapitlet och inte av enskilda ledamöter, nya upplagor av redan tryckta skrifter måste censureras på nytt, konventikelplakatet följas etc. Det hade väckt särskild uppmärksamhet att insamlingar gjordes till “Frälsarens kassa”, vars medel var ämnade för mission i “hednaländer”. I Uppsala fick det kungliga brevet till följd att misstänkta herrnhutare inkallades till förhör. Herrnhutismen uppmärksammades även i föreläsningar och lärorna granskades i avhandlingar, dissertationer. Herrnhutismen hade nu utpekats som villolära, och man hade föreslagit åtgärder mot den. Men samtidigt hade den fått förankring runt om i Sverige och Finland. En förteckning från 1752 anger antalet syskon till drygt 800, fördelade på mer än 30 orter. Viktiga ledare trädde fram. Bergsrådet Erland Fredrik Hjärne lämnade den kyrkokritiska pietismen och blev herrnhutare på 1750-talet. Han och hans hustru Christina Charlotta Rudbeck blev centralgestalter inom huvudstadens herrnhutism.
Genom den oro som väckts insåg herrnhutarna nyttan av en fastare organisation. Därför bildades 1760 i Stockholm en societet, en sammanslutning av trossyskon under ledning av en diasporaarbetare – 1760 till 1781 hette han Gotthelf Ike. Man hade gemensamma andakter, men för dop och nattvard besökte man svenska kyrkor och deltog i deras gudstjänster. I familjen Hjärnes hus hade man en samlingssal. I Göteborg bildades en societet 1766; liksom i Stockholm var flera framstående ämbetsmän och köpmän medlemmar.
HERRNHUTISMEN I SÖDRA SVERIGE
Brödraforsamlingen hade fätt starkt fäste i södra Sverige. Omkring 1750 märktes en herrnhutisk väckelse i de sydsvenska städerna, och på landsbygden hade anhängare vunnits bland präster och godsägare. Kyrklig fromhet med läsning av Arndt blev här grogrund för herrnhutismen och inte en radikal pietism med dess uttalade kyrkokritik. Johan Sundius i Allerum, nära Helsingborg, hade lärt känna herrnhutismen genom att läsa Zinzendorfs Berlintal. Både han och hans patronus på Kulla Gunnarstorp blev vunna och sökte kontakt med trossyskon på andra sidan sundet. I Riseberga verkade Samuel Arsenius och i hans församling fanns så många herrnhutare att man diskuterade att organisera dem på något sätt. Då det ansågs för riskfyllt nöjde man sig med möten i prästgården på söndagarna efter gudstjänsten. Mera isolerad från kontakt med andra herrnhutare och diasporaarbetare verkade kyrkoherden Paul Lybeck i Stoby, nära Hässleholm, i herrnhutisk anda.
Ett tjugotal personer möttes i Malmö och hade läsecirklar omkring församlingsnyheter, Gemein-Nachrichten, från Herrnhut. Särskilda andaktsstunder hölls för män respektive kvinnor. Alla vågade inte delta av rädsla för att bli åtalade med stöd av konventikelplakatet. Bland officerarna vid fästningsbygget i Landskrona fanns flera herrnhutare och den gruppen besöktes av diasporaarbetare.
Ledare for herrnhutarna i Karlskrona var en kvinna, smedshustrun Kristina Eklund. Sedan hon haft ett religiöst genombrott 1748 då “alla syndabördor föllo av hennes hjärta” hade hon fått kontakt med herrnhutarna i Stockholm. I hennes hem samlades hantverkare och andra om söndagarna efter aftonsången. De talade då om den predikan de hört och om egna andliga erfarenheter samt sjöng ur Sions sånger. Någon motsättning till kyrkan präglade inte deras samvaro. Förutom Hollazius läste de Luthers företal till Romarbrevet. De blev dock inkallade till förhör inför amiralitetskonsistoriet och fick lova att inte använda misstänkta böcker. Till dem hörde Hollazius. De avråddes från att använda sådana uttryck som att “bli en syndare”. Det präglades för mycket av herrnhutisk tro. Genom förhören upplöstes samlingarna i Karlskrona. Anhängarna fick bli mera försiktiga.
TRE KRETSAR
Herrnhutarna utanför Stockholm råkade endast undantagsvis ut för myndigheternas granskning. Anledningen till detta var att de flesta grupperna leddes av försiktiga präster, som undvek det utmanande. När det prästerliga inflytandet ökade minskade lekfolkets, framförallt godsägaradelns betydelse. En aktivitet ledd av en försiktig präst kunde lättare undgå kritisk uppmärksamhet. Den sentimentala Jesuskulten fick inte heller några starkare nedslag här, och herrnhutarna aktade sig noga för att föra någon polemisk debatt.
Herrnhutarna kan delas in i tre kretsar: I. Den innersta kärnan som läste Zinzendorfs tal och skrifter, sjöng ur Sions sånger och hade kontakt med diasporaarbetarna och skrev brev till Herrnhut. De ingick i en krets där man läste Församlingsnyheterna, som kallades “var tids hugneliga Apostlagjerningar”. Många av de djupt engagerade prästerna stod därtill i förbindelse med den sedan 1754 årligen hållna prästkonferensen i Herrnhut. 2. Den andra kretsen bestod av sådana som läste herrnhutisk uppbyggelselitteratur och gärna hörde präster som var influerade av herrnhutismen. Något intresse av direkta kontakter med Herrnhut hade de inte. 3.Till den tredje kretsen räknades sådana som uppskattade herrnhutisk fromhet utan att vara aktiva i rörelsen.
FALLET RUTSTRÖM
Stor uppmärksamhet väckte herrnhutismen i Stockholm genom prästen Anders Carl Rutström. Sedan han 1748 blivit omvänd till herrnhutismen blev han den predikant i Stockholm som samlade de stora skarorna med sin drastiska, folkliga och grovkorniga förkunnelse. Liksom Tolstadius blev han ryktbar genom sin förmåga att bereda brottslingar till döden, något som gav honom ett nästan profetiskt rykte. För honom hade Gamla testamentet föga värde, Nya testamentet var det enda som gällde. “I gamla testamentet fick människorna saligheten villkorligen, men uti nya testamentet få de den ovillkorligen, utan avseende på människans yttre eller inre omständigheter. Det heter inte synden skall förlåtas, utan synden är förlåten”, förkunnade han. Liknelsen om bröllopsgästen som blev avvisad, då han inte hade bröllopskläder lade han ut sa: “Han lär ha lånt en rock av Mose och hängt över sig, eller han kanske for till himmelen och hämtade en klädnad, nå, han må ha haft vad rock han ville, antingen en rock av egen rättfärdighet eller en helgelserock eller en av goda verk och gärningar, men inte var det den rätta bröllopsdräkten; man skall vara naken som en nål, då kläcker den Helige ande in det eviga livets gnista, som är tron”; “Gud tog hela syndaklimpen och alla våra synder och kastade alltsammans på helvetets eld och lät allt brinna”. Till sina predikningar, som hölls utan manuskript, fogade Rutström egna sånger.
Omdömet om hans predikokonst var att han var mer talför än vältalig. Flera präster slöt upp omkring honom, men när han ville utveckla en herrnhutism utan förbindelse med Herrnhut kom en splittring till stånd. Rutström blev flera gånger inkallad till förhör av konsistoriet för den teologi han förkunnade. Åren 1750-51 och 1754-55 var han avstängd från prästämbetet. Folktalare som han var utnyttjade han möjligheten att ge sina predikningar ett visst politiskt innehåll. Efter den misslyckade statskuppen 1755 framställdes den svenska friheten som en av Kristus förvärvad nådegåva. Hans belöning kom då han av ständerna, utan att prästerna fick del av förslaget och utan församlingens val, rekommenderades till en kyrkoherdetjänst och blev kyrkoherde i Hedvig Eleonora. Hans position följde den politiska maktens växlingar. Riksdagen hade många tillfällen att ta ställning i fallet Rutström. De olika turerna följdes också av den allmänna opinionen – en term som började användas vid den här tiden. Utgången i de olika faserna blev som en barometer för hans herrnhutiska grupp, deras mod steg eller föll alltefter beslutens karaktär.
Ett 70-tal av hans sånger gavs ut 1778 som Sions Nya Sånger. De trycktes i Köpenhamn och smugglades in. Som förord trycktes ett försvar för Rutström.
Fallet Rutström visar hur de politiska motsättningarna kunde ta sig konkreta uttryck i religionsfrågor samtidigt som prästerna förmådde höja sig över partimotsättningarna och hävda sin uppfattning om statens ansvar for religionen.