Prästen Andreas Tengbom (1702-1774) var en ledande figur i Västsverige i början av 1700-talet, när hälften (500 personer) av invånarna runt Främmestad blev väckta, d v s kom till tro på Jesus som sin Frälsare och Herre.
Prästen Tengbom kom i kontakt med herrnhutarna Arvid Gradin och skomakaren Elias Östergren som var inspirerade av Herrnhutismen, en rörelse som startade i den lilla tyska byn Herrnhut i och med en andeutgjutelse den 13 Augusti 1727. Greve Nikolaus von Zinzendorf hade 1722 bjudit in Christian David från Brödrakyrkan i dåtidens Mähren (dagens Tjeckien), att bosätta sig på hans ägor som fick namnet Herrnhut (Herrens beskydd) vilken är belägen i Sachsen. Men eftersom Zinzendorf blev landsförvisad från Sachsen under en 10-års period så kom istället rörelsen nya ort Herrnhaag att bli den herrnhutiska orten på 1740-talet som Tengbom och de svenska herrnhutarna kommunicerade med.
Jonny Hagberg, präst från Skara berättar här om väckelsen som skedde i Främmestad på den västgötska bygden.
Filmen är inspelad i Främmestads församlingshem den 5 Oktober 2025. Utdrag från föreläsningen När väckelsen kom till Främmestad
Elias Östergren kom strax före midsommar 1740 “genom frälsarens ledning” till kyrkoherden Andreas Tengbom i Främmestads församling i Västergötland (med annexförsamlingen Bäreberg). “Där var den ort, som frälsaren visat mig i Holland, dit jag skulle gå”. Östergren fick verkligen snart ett så stort inflytande över Tengbom och hans vänner, att det blev början till en ny evangelisk rörelse i Västergötland.
Sedan 1730 hade nämligen Tengbom som blivit väckt genom Hilleström, gjort sig känd som en väldig väckelsepredikant!Särskilt mellan åren 1733 och 1734 strömmade folk i mängd till Främmestads kyrka från angränsande socknar. Genom hans dundrande lagpredikningar uppskakades hans åhörare, så att många svimmade, fick konvulsioner och “vrålade” i kyrkan, och somliga råkade nästan i förtvivlan över sina synder. I början var följderna av väckelsen mycket goda. “Ingen i församlingen drack brännvin, svordomar hördes ej mer, krigsknektara hade blivit såsom lamm. Bönderna hjälpte varandra frivilligt under bärgningstiden, och nycklarna fick sitta i dörrarna. Adelsmän och officerare med fruar kom resande långväga ifrån till Tengboms predikningar trots domkapitlets förbud för utsocknes att begiva sig dit. Prost och domkapitel i Skara kom också i rörelse, så vid riksdagen yrkade prästeståndet på undersökning genom biskop Jakob Benzelius i Göteborg.
Några villfarelser kunde inte upptäckas hos Tengbom, han visade endast en viss oklarhet i begreppen på grund av sin förkärlek för de pietistiska skrifterna. I ett brev till “den dyra och igenom lammetss blod helgade Brödraförsamlingen i Herrnhaag” har han själv skildrat sin utveckling om det religiösa tillståndet i sin församling. Han berättar där, att han och hans åhörare vid tiden för Östergrens ankomst till Främmestad genom frälsarens förekommande nåd varit så uppväckta, att de till en del kände sitt elände och sökte efter saligheten, men de hade ännu varit under lagen och dess fördömelse. Själv hade han av andra människor och med sitt eget förnuft låtit “förleda sig från hjärtat och farit efter högheter, gripit själv till att strida och arbeta emot fördärvet, som så fick mer och mer luft och kraft”. Han saknade den rätta hjärtefriden, emedan han satte för stort pris på sina egna goda gärningar. Och då hans åhörare började “visa många sällsamheter”, såg han visserligen, att han för mycket hade brukat lagen och tänkte visa de väckta till Frälsaren, vars blodiga förtjänst låg honom ofta mycket före. “Men som otrosmörkret var mycket tjockt i mitt hjärta, så var jag ej duglig därtill. Varför också, då jag och mina fattiga åhörare var i ett så ömkligt tillstånd, fienden passade på detta tillfälle och uppväckte åtskilliga andar, som med mångahanda meningar oroade detta fattiga folket, och i synnerhet voro separatisterna mycket svåra och gjorde en sådan söndring ibland oss, att jag var nästan allena, som därtill inte ville samtycka”. Den separatistiska och mystiska rörelsen hade nämligen vid denna tid även kommit till Västergötland och förorsakat mycket oro i församlingarna. I Vänersborg var pastorsadjunkterna Kristian Ulrik Lenberg, som den 19 Juli 1739 på grund av sina kvietistiska åsikter (kristen åskådning som ser det religiösa livets mål i ett fullständigt uppgivande av jaget och absolut hängivelse åt Gud) avsade sig ämbetet, och Lars Otter samt studenten Nils Nabbelius sedan år 1738 ledare för en liten krets separatister, vilka åtskilliga gånger var inkallade till domkapitlet i Skara för denna sak. I Näs (annexförsamling till Flo) vållade änkan Zelow, samt hennes två döttrar och två pigor prosten Olof Kolmodin och domkapitlet stora bekymmer genom sin separatism. Mycket omtalade var de egendomliga uppträdena (passionsspelen) på Stora Bjurum i Vilske-Klefva pastorat, där grefvinnan Margareta Stenbock, pastor Sven Hultén och den nyssnämnde studenten Nils Nabbelius var ledare för en mycket svärmisk mysticism.
Även i Mellby, Västra Tunhem med annexförsamlingen Gerdhem och i Varola fanns separatister. Tengbom i Främmestad berättar i det nyss nämnda brevet, att han strax före den käre broder Östergrens ankomst till Främmestad hade varit i mycket bekymmer och i bön så gott han kunde om hjälp i ett så förvirrat tillstånd, och han kände även en försäkran om bönhörelse. Vid första samtalet med Östergren blev han övertygad om den sanning, han förde, och “kände strax en hjärtlig hunger efter förlossning, varav jag såsom en förtappad och fördömd syndare varit delaktig endast genom tron och vill nu och alltid såsom en arm syndare tro på min korsfäste Frälsare, som ansett mig ovärdigan med en sådan nåd och dagligen anser; Honom vare pris och tack i evighet! Amen!” Han bad Östergren stanna kvar hos sig och gav honom “tillfälle att bli bekant med själarna”. Denne stannade där i 12 veckor och “kände, att Frälsaren var där med sin nåd”. När han i början av September begav sig därifrån, hade “12 själar kommit till nåd och 40 till 50 ville bliva arma syndare och båd om att få erfara nåden i sina hjärtan”. Vid hans avresa bad de honom, att han från brödraförsamlingen skulle skaffa dit “helst en lärd broder, som även kunde predika i kyrkan”.
Nu började en ny väckelse av genuint herrnhutisk karaktär i Främmestad, lika mycket evangelisk, som den förut nämnda pietistiska hade varit lagisk. Vi kunna genom talrika reseberättelser och brev av Östergren, Tengbom, Arvid Gradin, Erland Becklind m. fl. noggrant följa dess utveckling. Den gick, liksom herrnhutismen i allmänhet, i kyrklig riktning och trädde i avgjord motsats till den separatistiska dippelianismen. Genom det stora anseende, som Tengbom åtnjöt, fick den stort inflytande på hela den separatistiska rörelsen i Västergötland.
Östergren begav sig, troligen på Tengboms uppmaning, även till några andra orter för att söka föra separatisterna till rätta. I Uddevalla hade den separatistiska rörelsen haft åtskilliga anhängare under den bekante dippelianen Peter Spaaks vistelse där. Elias Östergren kom nu dit och besökte bl. a. en postmästare Paul Beck med fru, vilka var “enfaldiga men ännu ovissa i sin sak”. Därefter begav han sig till Vänersborg, genom nu genom hans och Tengboms inflytande ett fullständigt omslag skedde bland separatisterna. Deras ledare, f. d. pastor Lenberg, förklarade den 15 Oktober 1740, kort efter Östergren besök, inför domkapitlet, att han “genom konfererande med dem, som härutinnan haft övade sinnen”, hade fått samvetslisa, så att han nu “med himmelsk hugsvalelse och frid” kunde gå tillbaka till kyrkan “förmodligen till många klämda och turberade samvetens tranquillité och vederkvickelse”.
Den 15 November begärde han att återfå ämbetet och författade för detta ändamål en “enfaldig trosbekännelse”, där han bekänner sig till tron på Kristi förtjänst. Han säger, att det är hans enda tröst, att Jesus har lidit döden och fullgjort för honom och är försoningen för hans synder. Hans exempel följdes snart av de andra separatisterna, till sist även av de fem, som blivit dömda till landsförvisning. Lenberg kom sedan till Göteborg 1742 och predikade där evangelium med sådan hänförelse, att en väckelse i herrnhutisk riktning började.