Zinzendorf i Amerika.
Vi måste nu gå några år tillbaka i tiden. Uppbyggandet av församlingen i Herrnhaag är i full gång. Men samtidigt är ”budbärarna” från Herrnhut outtröttligt på väg. Trots decimeringen vid de mångas landsflykt har missionsivern inte avtagit. Till Västindien och Afrika, till Grönland och Skandinavien, till Konstantinopel och Ceylon går deras väg.
Överallt har de samma mål för ögonen — vinna själar för Lammet. Zinzendorf själv följer dem i spåren, stärker deras mod och uppmuntrar till nya krafttag samtidigt som han själv, där tillfälle erbjuder sig, försöker göra en insats.
År 1738 finner vi honom på ön S:t Thomas i Västindien, dit de första två missionärerna en gång drog ut. Han får tillfälle att där predika för 800 färgade trossyskon, en frukt av de första årens missionsarbete.
Men vidare går hans resa. I Nordamerika arbetar bröderna sedan 7 år tillbaka bland indianerna, och i Pennsylvanien har med invandrande bröders hjälp två stödjepunkter kunnat upprättas, Betlehem och Nasareth.
Han besöker några olika indianstammar. Delawarer, mohikaner och shawoner hälsar honom med vördnad som ”den store Andens vite budbärare”. Han sover med dem under öppen himmel, han gästar dem i deras tält. ”Broder”, säger en hövding till honom, ”du har kommit den långa vägen över havet för att predika för de vita människorna och för oss indianer. Du har inte vetat att vi var här och vi har ingenting vetat om dig. Det är alltsammans lett av en högre hand ovanifrån. Kom alltså till oss, du och dina bröder. Du är alltid välkommen.
Zinzendorfs förhoppningar att kunna bygga upp en kristen indianstat i Amerika blir aldrig verklighet. Men de herrnhutiska bröderna fortsätter oförtrutet sitt missionsverk bland de röda folken och inte utan framgång. Inte minst förtjänar här David Zeisbergers namn att nämnas, han som bär hederstiteln ”de röda människornas store vän”. En avgörande insats, som än en gång visar hans klara ekumeniska inställning, gör Zinzendorf vid synoden i Germantown 1741, dit representanter för många olika kyrkor och samfund kommit för att söka bilägga de ständiga konflikterna i trosfrågor samfunden emellan. Zinzendorf med sin erfarenhet från trosstrider i Halle, Wittenberg, Paris och Herrnhut väljes till synodens ledare och nerlägger ett förtjänstfullt arbete på att försona de stridande riktningarna.
Han slår fast, att ingen rätt kristen vänder ryggen till sin egen kyrka och bekännelse, och ingen får locka eller tvinga någon därtill. Var och en skall bemöda sig om att få klara begrepp, när det gäller sin egen trosgrund och övertygelse. Men beredvillighet till en broderlig förståelse för andras synpunkter och en fast tro på ”en enda helig kyrka” rakt igenom alla samfund och kyrkor, är varje kristens plikt.
Han säger: ”Guds barn är ett i samma stund de förblir trogna sin egen kyrkas bekännelse.” Blott den som sätter sin egen tro högt, kan ha rätt aktning för andras övertygelse. Blott den vet också att kärnan i alltsamman, det avgörande och viktiga är för alla gemensamt — tron på Guds handlande med oss och för oss i Jesus Kristus, vår korsfäste Frälsare.
Han är intolerant på en enda punkt och den hänger samman med hans egen inställning: ”Jag har bara en passion och det är Han.” Där inte Han och Hans gärning för oss står i centrum, där kan inte heller en kyrkas bekännelse vara rätt och riktig. Han förmår nu de olika kyrkornas representanter i Germantown att erkänna Joh. 3:16 som gemensam nämnare för alla de skilda samfundens övertygelse och tro. Man skiljs åt med det fasta beslutet att skjuta alla stridigheter åt sidan, sluta upp med tvister i trosfrågor och med försöken att värva proselyter från varandra.
I respekt för olikheterna och i klart medvetande om det gemensamma lämnar man synoden. Den avgörande insatsen är signerad Zinzendorf. Detta var den första ekumeniska konferensen i kristenheten. Zinzendorfs linje var just den som i vår tid kännetecknar alla ekumeniska strävande — nämligen att med respekt för varandras olikheter söka lösa spänningarna utifrån centrum, utifrån den gemensamma bekännelsen till Kristus och så åstadkomma en verklig gemenskap i kyrkorna.