Brödraförsamlingen blir erkänd.
Det är efter Zinzendorfs hemkomst från sin långa resa, som tragedin i Herrnhaag går mot sin fullbordan. Men samtidigt börjar också den händelsekedja, som skulle leda fram till det fulla erkännandet av Brödraförsamlingen, till en tid av yttre trygghet och arbetsro för de hårt prövade bröderna. Det börjar med att Fredrik den store i Preussen beslutar att öppna sin schlesiska provins för Brödraförsamlingens folk. Detta beslut, denna inbjudan till Herrnhut ger myndigheterna i Sachsen anledning att tänka om. Man har haft bara goda erfarenheter av de herrnhutare som stannat kvar i staden vid Hutberget, när de många utvisades. De har visat sig vara goda Lutheraner och deras flit och företagsamhet var välkänd vida omkring, ja, nu tydligtvis också för den preussiske konungen! Varför skulle nu Preussen få dra till sig människor av en sådan redlig och skötsam karaktär? Varför inte erbjuda de många landsförvista att få återvända till Herrnhut?
I januari 1747 upphäves så utvisningsordern mot Zinzendorf och hans trossyskon. Ja, så helt har läget förändrat sig, att han t.o.m. får rättighet att efter eget gottfinnande upprätta andra herrnhutiska stödjepunkter var han vill inom Sachsens gränser! En ny dag randas för Brödraförsamlingens bröder och systrar. Tillbaka till hemmet, tillbaka till Herrnhut blir lösenordet för många, inte minst för dem från Herrnhaag utvisade. Men Zinzendorf är angelägen om att få ”göra upp” också i de teologiska tvistefrågor, som en gång ledde till det påtvingade uppbrottet från Herrnhut.
Han vill ha klara papper på att man i Sachsen erkänner honom och hans folk vara i den ”rätta tron”, och också om möjligt få ett godkännande av hans Brödraförsamling som en del av den evangelisk-lutherska kyrkan i Sachsen. Han är fortfarande inte angelägen om att skapa en ny kyrka eller sekt. Guds barns enhet — så långt möjligt även i yttre måtto — det är alltjämt hans strävan.
Men det målet når han inte helt och hållet. De kyrkliga myndigheterna i Sachsen utgår ifrån att om han är bärare av den gamla böhmiska Brödrakyrkans biskopsämbete, då är han också de facto företrädare för en självständig evangelisk kyrka på den augsburska bekännelsens grund. Och därvid blir det och år 1749 kommer de kungliga dekret som slår fast att de herrnhutiska bröderna skall åtnjuta full tros- och tankefrihet.
Nu är de svåra åren tillända och när såren från kristiden i Herrnhaag så småningom läks, går Brödraförsamlingen in i ett nytt skede, präglat av yttre fred och inre andlig tillväxt parad med en intensiv verksamhet utåt, inte minst på missionens område, den stora hjärteangelägenheten framför alla andra. Dess övernationella karaktär kommer mer och mer tillsynes. Det är inte fråga om Böhmen, Sachsen eller Tyskland över huvudtaget. Över hela världen växer församlingar fram och broar slås från land till land, från kontinent till kontinent. Ett broderskap ut över gränserna förenar dem som i samma ande och tro vill föra verket vidare.
Zinzendorf drar sig vid denna tid tillbaka. Han avsäger sig alla uppdrag för att i stillhet ägna sig åt allt sådant, som han under sina händelserika rastlösa år har måst ställa åt sidan. Sin omfattande brevsamling ger han sig nu tid att ordna. I dag är det en ovärderlig källa för den som vill tränga in i de första årens strider och för den som vill lära känna mannen Zinzendorf. Cirka 10.000 föredrag, anförande och predikningar, nedtecknade av hans åhörare, blir nu överarbetade. Han utger en predikosamling, där hans reformatoriska grundinställning tydligt kommer i dagen. Av hans hand utkommer också den så kallade London-sångboken — världens första ekumeniska samling av sånger och psalmer från olika samfund och kyrkor. Och medan hans arbetsdag går mot sitt slut blommar det andliga livet och aktiviteten som aldrig förr i den församling, som han ännu stöder i trogna förböner ända fram till den dag, den dimmiga majmorgon år 1760, då han får gå över gränsen in i sin Herres glädje.