”Sållningstiden.”
Framgång alltför snabbt och i alltför stora portioner är inte alltid bra. Det visar sig nu i Herrnhaag, där det andliga uppsvinget snart följes av ett materiellt. Brödraförsamlingens folk är ett arbetsamt folk, och allt går dem väl i händer. Och med tiden tar de materiella intressena överhand. Det blir alltför många och alltför ofta religiösa ”foster” i storslagna former, men mycket ytliga till sitt innehåll. Det romantiskt-svärmiska draget i Zinzendorfs karaktär tar sig besynnerliga uttryck i det församlingsliv, som här utvecklas. Man hänger sig åt rena barnsligheter i sitt gudstjänstliv och en känslosam stil utmärker sånger och predikningar. Man försjunker i överspända betraktelser över Frälsarens lidande och ett slags sårmystik behärskar troslivet.
Det mörknar till en andlig nedgångsperiod av stora mått. Herrnhuts kärvt manliga, men innerliga kristocentriska fromhet har förbytts till onaturligt svärmeri. Det är betecknande, att det aktiva missionsintresset utåt aldrig växte sig starkt hos bröderna i Herrnhaag.
Zinzendorf är alltså inte själv utan skuld till utvecklingen även om mycket kan förklaras av hans långa bortovaro från församlingen. Han är under dessa år bl.a. på långresa till Amerika. Till hans pluskonto må också föras, att han, så snart det blir klart för honom varåt alltsammans lutar, skyndar hem till Herrnhaag för att med sina närmaste medarbetares hjälp försöka tala församlingen till rätta.
Men det är för sent. På regeringshåll har man redan brutit staven över Herrnhaag. I ett beslut av den hessiske kurfursten år 1750 är fastslaget, att antingen skall de 2000 innevånarna i Herrnhaag ta avstånd från Brödraförsamlingen eller också inom 3 år lämna platsen. Det vittnar om den goda kärnan innerst inne och om den obrutna kraften, att denna förödande dom över hem och församling inte blir mottagen med klagan och gråt utan med ödmjukhet och verklig vilja till bot och bättring. Detta är Guds straffdom, den rättfärdiga, över deras svaghet och otro. Så överger de inte heller sin församling. Är 1753 drar de bort från Herrnhaag mot okända öden. Några utvandrar till Amerika. Andra slår sig ner i den yngsta av församlingarna i Tyskland, Neuwied vid Rhen. Andra åter vänder tillbaka till Herrnhut, där utvisningsbeslutet av år 1736 nu är upphävt och där dörrarna alltså står öppna för dem igen.
I Herrnhaag vittnar i dag endast några förfallna byggnader om de år, som var både storhetstid och nergångstid i Brödraförsamlingens historia. Zinzendorf har senare kallat dessa kritiska år för ”sållningstiden” utifrån Jesu ord i Lukas 22: 31—32.
När han får rätt perspektiv på utvecklingen i Herrnhaag, är han den förste att erkänna, att det var en ond tid. Många kyrkohistoriker, som i dag betecknar herrnhutismen som en ”överdrivet känslosam andlig rörelse” torde märkvärdigt nog grunda sitt helhetsomdöme på företeelser under en kort tid, som rörelsens ledare både då och nu betraktar som en nedgångsperiod!