Zinzendorf och bröderna går i landsflykt.
Det är den evangeliska kyrkans ledande män som nu börjar kasta sina blickar på Herrnhut och det är ingen vänlig uppmuntran i dem. Vad var det som egentligen höll på att ske, och vad var det för underligheter, som ägde rum i Herrnhut? En församlingsorganisation, som inte fanns i någon annan evangelisk församling, en underlig greve, som uppträdde som andlig ledare och därtill andaktsstunder och bibelsamtal, ledda av lekmän. Var det inte sekterism, var det inte svärmeri? Nu skall man villigt erkänna, att i Zinzendorfs sätt att vara fanns en hel del, som verkade överspänt och svärmiskt-romantiskt, så ock i de församlingsstatuter, som han utarbetat för livet i Herrnhut. Men detta kan dock inte anses vara rimlig motivering för den motvilja, som nu växer sig allt starkare mot mannen och hans verk. Det kommer undersökningskommissioner till Herrnhut. Den ena visitationen avlöser den andra. Men någon verkligt allvarlig anmärkning kan man inte komma fram till.
Man måste erkänna – Brödraförsamlingen vill inte vara någon ny sekt, inte någon ny kyrka. Man är och vill förbli en trogen lem av den evangeliska kyrkan i Sachsen. Men frihet vill man ha, frihet att forma sitt andliga liv så som det bäst tjänar brödernas andliga tillväxt och evangeliets framgång i hem- och hednaland. (Se tidigare kapitel hur Brödraöverenskommelsen i Herrnhut kom till.)
Men Zinzendorfs högdragna, en smula envisa uppträdande retar kyrkans toppmän. Vem trodde han sig vara, denne självsäkre adelsman? Vem hade förresten gett honom något andligt uppdrag i kyrkan?
Så lyckas det trots allt för hans motståndare att påverka Sachsens konung August den starke därhän, att han i en kunglig order av år 1732 ger befallning om att greve Zinzendorf på grund av sitt ”onormala och betänkliga sätt att uppträda” har att sälja sina besittningar i Sachsen och förpassa sig utanför landets gränser. Zinzendorf finner en utväg. Han låter skriva över sitt Berthelsdorf på sin hustru för att möjliggöra Herrnhuts fortsatta existens. Han måste gå, men Herrnhut skall förbliva! Samtidigt bemödar han sig om att få ett kyrkligt erkännande av Brödraförsamlingen, dess lära, uppbyggnad och arbetssätt.
Den teologiska fakulteten i Tübingen ger honom det begärda utlåtandet. Den lära som förkunnas i Herrnhut överensstämmer med de lutherska bekännelseskrifterna och dess kyrkoordning är, om än säregen, inte anfäktbar enligt samma bekännelseskrifter. Zinzendorf går i landsflykt med en djärv plan som följeslagare. Man har anklagat honom för att utan att vara betrodd med kyrkans ämbete ändå verka som andlig ledare inom församlingen. För att få den anklagelsen ur världen beslutar han sig för att fortsätta sina teologiska studier fram till en prästexamen och en prästvigning.
Hur han når sitt mål är en skiftande och omstridd historia, som i alla fall slutar med att han i Tübingen avlägger prästexamen och inviges till präst i den evangeliska kyrkan. Det är troligt att han nu hyser vissa förhoppningar om att kyrkans män skall ändra sig i sin kritiska syn på Herrnhut och hans egen insats där. Nu har han ju ämbetet och därmed också uppdraget i Kristi kyrka. Så blir det nu inte. Den kungliga utvisningsdomen över Zinzendorf står fast, ja, den t.o.m. skärpes därhän att gälla inte bara honom utan alla dem som invandrat till Herrnhut under årens lopp. De måste alla lämna Sachsen.
Zinzendorf har på något sätt fått en vink om vad som komma skall och företagit en indelning av församlingen i två grupper, den ena omfattande sådana som ägde hemortsrätt i Sachsen och den andra omfattande dem som slagit sig ner där sedan Herrnhuts begynnelse. Nu kan man alltså i god ordning möta utvisningsbeslutet och i slutna enheter lämnar olika grupper sitt älskade Herrnhut för att söka sig nytt hem och land. Det är ingen panik ibland utvandrarna. Man är van att vara på flykt och för sin tro är man beredd till alla offer. En del tar sig över till Amerika, där på skilda håll några små brödraförsamlingar kommit till stånd genom missionärernas arbete, andra söker sig till brödragrupper utanför Sachsens gränser, sådana som under åren uppstått genom de vandrande brödernas predikoverksamhet, som hela tiden ägt rum ut över hela Europa med Herrnhut som centrum. Paulus säger om sig själv: ”Jag har ofta måst vara på resor.” Detsamma skulle Zinzendorf kunna säga. Landsflykten som nu följer betyder resor och åter resor. Men inte för nöjets skull. ”Överallt där det finns något verkligt att göra för Frälsaren, där är nu vår hembygd”, säger han. I Holland, Schweiz, Ryssland och England samlar han människor ikring sig, knyter kontakter bland hög och låg för evangeliets och trosgemenskapens skull.
Han gör också ett besök i Sverige, där han i Lund sammanträffar med dåvarande domprosten. Besöket torde inte ha gett något bestående resultat. I England råkar han möta John Wesley, metodistkyrkans blivande grundare. Mötet med Zinzendorf har varit av stor betydelse för Wesleys religiösa utveckling.