Greven och timmermannen.
År 1722 finner vi Zinzendorf i Dresden. Hans innehållsrika resa, som gett honom mer än han vågat vänta den dag han startade den, ligger nu bakom honom och i den sachsiska huvudstaden har han tillträtt en tjänst som justitieråd vid hovet. Han har ingått äktenskap med Erdmuthe Dorothea Reuss von Ebersdorf, en kvinna med samma grundinställning i de andliga frågorna som han och som därför skulle bli honom till ett ovärderligt stöd i de skiftande öden och upplevelser, som Gud nu har i beredskap åt honom. Det kan synas som om hans tillträde av tjänsten vid hovet vore en eftergift
för familjerådets vilja och som hans föresats ”all tid och kraft åt Kristus” därigenom skjutits åt sidan.
Så är dock inte förhållandet. Tjänsten ger honom mycken fritid, och då är hans lilla våning i Dresden samlingspunkt för alla som vill göra allvar av sin kristna tro. Med Zinzendorf som ledare fördjupar man sig i Bibeln och uppbygger varandra i bön och samtal. Han får uppbära mycken spott och spe från sina ståndsgelikars sida. Men han är ”härdad”. Vad andra säger bekommer honom föga. Att det glada hovet gör narr av honom, är ett litet kors, jämfört med det som Frälsaren bar en gång.
Av sin mormor köper han för sitt modersarv godset Berthelsdorf vid Hutberget. Där försöker han bli en god ”patron” för sina underlydande, de många tjänarna och arbetarna vid godset och folket i gårdarna runt omkring, som lydde under
Berthelsdorf. Han kallar den lutherske prästen Johann Andreas Rothe till tjänsten vid den lilla bykyrkan och så ofta som möjligt gör han sig fri plikterna i Dresden för att söka stillhet i Berthelsdorf, där han samlar sina underlydande till andakt och uppbyggliga samtal. Det är här i Berthelsdorf, som Guds sällsamma handlande med greven och hans ”bröder” tar sin början. Det som i unga år förespeglat honom, som i Senapskornorden i Halle fått en ringa begynnelse, det som han hoppats på i Wittenberg och sett som en vision under samtalen med ärkebiskopen i Paris — att i en
gemenskapskrets, en ”societet” få samla Jesu Kristi bekännare till samfällt arbete på sin egen andliga växt och till gemensam aktion utåt för evangeliets spridning — allt detta blir här underbar verklighet, utan att han själv anar det, utan att han själv gör något åt själva begynnelsen. Ett tveksamt, halvt bortglömt ”ja” till en vandrande hantverkare blir upptakten till händelserika och spännande år, ja, bildar början till hans bestående insats i kyrkans historia.
Ifrån Böhmen och Mähren kommer timmermannen Christian David vandrande till Berthelsdorf. Han är en bekännande kristen och hans andliga hemvist är den böhmiska Brödrakyrkan, som sedan 100 år tillbaka, alltsedan vars 30-åriga krigets tid var en kyrka under korset, en lidande församling, medlemmar spritts ut över hela Europa undan svåra förföljelser.
Nu söker han ett land, en plats, där de kan finna tillflykt och gemenskap och fritt få leva sitt andliga liv i trohet mot den bekännelse, den kyrka, som är deras.
På sina vandringar genom Tyskland har han hört talas om den fromme greven von Zinzendorf, att han har ett varmt hjärta för alla, som lider förföljelse för sin tros skull.
Han gör en förfrågan i Berthelsdorf om det inte där kunde finnas möjlighet att få ett stycke jord till hemvist för honom och hans trossyskon, som ingenting hellre önskar än att i fred och frihet få leva med sin tro och sin bekännelse i vanligt enkelt vardagsarbete i skog och mark.
Zinzendorf är inte obekant med de böhmiska brödernas tragiska historia. De var efterföljare till Johannes Hus, martyren, som 100 år före Luthers framträdande, dött på bålet för sin evangeliska tros skull. Alltsedan de dagarna hade den Brödrakyrka, som vuxit fram, kämpat med stora svårigheter, förföljd och förtryckt av den katolska överheten i Böhmen-Mähren.
Det 30-åriga kriget kom med en ny, hård förföljelsetid. Ett blodbad i Prag 1621 på några av kyrkans ledande gestalter, syntes ha beseglat dess öde. Men den levde kvar under jorden, en katakombförsamling, som, när krigslyckan vände sig till de evangeliska ländernas förmån, åter började hoppas på ljusare tider.
Religionsfrihet för alla kristna av vad bekännelse de än vara må – det var detta man såg fram emot i de fredsförhandlingar, som till sist skulle komma. Men westfaliska freden 1648 blev för dem ingen fred. Där blev beslutat att de stora kyrkorna — de katolska, de reformerta och de lutherska i princip skulle åtnjuta full religionsfrihet — men om Brödrakyrkan inte ett ord blev sagt.
Den var bortglömd (och är så än i våra dagar), bortträngd från fredsförhandlarnas bord. Och så gick förföljelsen vidare mot en rättslös liten kyrka, vars hårda öde var att ha sitt hemvist och centrum i ett katolskt landområde. Den gamla Brödrakyrkans siste biskop i denna undergångens tid hette Comenius. Han hade tagit sin tillflykt till Holland och då underrättelsen om den för hans folk så tragiska utgången av fredsförhandlingarna i Münster nådde honom, lär han ha yttrat: ”Förlora inte modet, bröder, hur stort det elände må vara, som vi nu kommer att råka in i. Vi kommer inte att kunna sjunka så djupt, att inte hans hand når oss, Han som dödar och gör levande, Han som för oss in i gravens mörker men också ut därifrån!”
Hans hand för nu Christian David till Berthelsdorf, där han ber för sina trossyskon, för dem som alltjämt är kvar i Böhmen-Mähren, jagade och förtryckta och för dem som spritts ut över Europa. Öppna för oss en väg till ett nytt hem här på Berthelsdorfs marker! Och Zinzendorf ger sitt ja!
Han anar ännu inte, vad detta löfte, givet halvt om halvt och utan eftertanke, skall föra med sig, att det i grunden skall förändrändra hans liv och leda honom in i ett stort uppdrag i Guds rike.
Han säger själv om detta avgörande ”Ja”: ”Jag gav honom ett löfte, men visste då inte att detta löfte skulle förändra mitt liv.”