Skolåren i Halle.
Vid tio års ålder är det tid att bryta upp från Grosshennersdorf. Hans egentliga skolutbildning skall ta sin början.
Det är ganska naturligt, att det blir Franckes internatskola för adliga yngligar i Halle som får ta emot den unga mannen.
Det vore mycket att berätta om Francke och hans olika inrättningar i Halle. Men det må vara nog att konstatera att här hade under Franckes ledning vuxit fram ett andligt och diakonalt centrum av betydande mått.
Här fanns barnhem, skola, internat, apotek, boktryckeri och andra hantverksverkstäder, allt sammanhållet och genomsyrat av den pietistiska livssyn, som Francke representerade och på dessa olika sätt försökte föra ut i folket. Det var en pietismens högborg, källa och utgångspunkt för den rörelse som mot den ”torra”” ortodoxien hävdade hjärtats rätt i vår kristna tro och i vårt andaktsliv. Ungdom från hela Tyskland, ja, från hela Europa sökte sig i dessa år till Halle.
Notering: En av dem som sökte sig till Halle var Georg Müller för studier i “gudomlighet” och det var i Halle han kom till tro och förstod vikten av bön. För att få erfarenhet av kristen tjänst bodde han två månader på ett barnhem i Halle som hjälpreda. Müller såg på egen hand hur kärlek och utbildning gavs till föräldralösa barn av kristna. Müller skulle använda den erfarenheten med stor effekt när han senare kom till Bristol och startade ett barnhem. Totalt under sin livstid tog han emot ca 10 000 barn.
Bort från barndomshemmets trygghet går nu Zinzendorf in i denna för honom okända värld. Som högadlig är han från början tillförsäkrad vissa privilegier, bl.a. får han intaga sina måltider vid Franckes eget bord och träffar där samman med många av den tidens mest berömda andliga personligheter. Här sitter han till bords med sitt livs första riktiga missionär, den berömde Pliätschau, evangeliets budbärare bland Nordamerikas indianer. Tamulmissionären Ziegenbalg hör också till bordsgästerna och här vid Franckes bord träffar han representanter för den dansk-halleska missionen.
Han får klart för sig att evangelium, taget på allvar måste leda till att man på något sätt gör en insats för dem, som ännu inte lärt känna Gud, både i hem- och hednaland.
I skolans anteckningar finns att läsa, förutom goda vitsord om hans studier även den lilla notisen, att Zinzendorf hör till de ”väckta”, till dem som evangeliet hittat in i hjärtat på. Hans ställningstagande för Kristus
betyder konflikter och stridigheter ute i kamratlivet, precis som en svensk skolpojke i dag skulle få uppleva det om han öppet bekände sin tro på Kristus.
Där står också att läsa att han ”med helig iver söker vinna sina kamrater för Frälsaren för att sedan föra dem samman i ett vänskapsförbund”. Pietismen förde ju in de små kretsarnas arbetsmetod i det kyrkliga livet.
Man kom tillsammans i små grupper till bibelstudium och andaktsstunder och uppbyggde varandra så även utanför det regelbundna gudstjänstlivet. På samma sätt går nu Zinzendorf till väga. Han grundar i Halle sin första ”grupp”, den s. k. Senapskornorden. Sju unga kamrater sluter sig samman kring honom för att gemensamt studera Guds ord, och de lovar
varandra att med uthållighet och trofasthet arbeta för ”hedningarnas omvändelse och då först och främst tänka på dem, som ingen annan bekymrade sig om”.
Gemenskap i små kretsar och världsvid mission — det är kanske det viktigaste Zinzendorf får med sig från de sex skolåren i Halle. Det är också tydligt, att han när han 16 år gammal lämnar Halle, är en övertygad personlig kristen.
Han säger själv om de åren: ”Jag lärde där det som kan göra mig lycksalig för tid och evighet.”