Ut för att ”vinna själar för Lammet”.
Ovädersmolnen har dragit bort. Zinzendorf kan andas ut. Han kan med tillförsikt lämna sitt Berthelsdorf och Herrnhut för att på många och långa resor över hela Europa fortsätta den uppgift som han vid sidan om arbetet i Herrnhut anser som sin: att i personliga kontakter väcka döda lemmar i Kristi kyrka till nytt liv och ny kärlek. Han värvar inte för Herrnhut, när han samlar människor ikring sig för att tala evangelium.
Hans horisont är vid och det är högt till taket i hans tankevärld. Det gäller inte hans Herrnhut, det gäller ju att ”vinna själar för Lammet” var de än finns, vilken bekännelse de än har och kommer att ha.
Av särskild stor betydelse är det besök som Zinzendorf gör vid det danska hovet i samband med Christian VI:s kröning år 1731. Här blir drömmen från Senapskornsordens tid, drömmen om att få göra något för hedningarnas omvändelse till verklighet. Zinzendorf träffar i Köpenhamn en döpt neger från dåtida danska Västindien, betjänt till kungen hovstallmästare. Denne berättar för honom om sina landsmäns liv i nöd och elände som slavar till de grymma vita plantageägarna. Det bränner till i hjärtat på Zinzendorf. Är inte detta en uppgift för honom och hans folk i Herrnhut, de som lärt känna den Herre, som tröstar bedrövade hjärtan och som kan göra de mest skilda folk till bröder i tron?
Vid hovet lär han också känna två grönländska kristna, som vet att berätta om den mission som pastor Egede börjat på Grönland. De påstår att den gått i baklås, kämpar med stora svårigheter och nu är i fara att helt läggas ner. Zinzendorf skriver i sin dagbok: ”Jag ser ett vidöppet arbetsfält framför mig. Och Herren säger: Amen!”
Den svarte betjänten från Köpenhamn följer honom till Herrnhut. Han får själv inför församlingen berätta om sitt folks tragiska belägenhet och svaret uteblir inte. Leonard Dober och David Nitschman, två unga hantverkare, förklarar sig beredda att gå ut till Västindien som missionärer. Den 21 aug. 1732 är missionens stora födelsedag i Brödraförsamlingens historia. De två pionjärerna för Herrnhuts Mission bryter upp. De vandrar på apostlavis till Köpenhamn för att hos den danske kungen anhålla om inresetill stånd till Västindien. Det är en fascinerande historia att läsa om hur de med frimodighet bryter upp från Herrnhut utan några andra resurser än sin tro och den förbön, som de vet skall följa dem ut i det stora uppdraget. Som sjömän arbetar de sig på ett skepp över till Västindiens huvudö, S:t Thomas i Karibien. Vi kan inte här följa dem vidare i deras upplevelser och insatser i Västindien. Det må vara nog att här konstatera att något av den första kyrkans heliga iver står som en gloria kring deras liv. Det andra missionsmålet blir Grönland, och Herrnhuts världsvida, på hjältehistoria rika missionsarbete har tagit sin början.
28 år efter församlingens grundande arbetar man på 40 platser i bl a Afrika, Amerika, Västindien och på Grönland. Det är ett ständigt kommande och gående i Herrnhut. Missionen sätter sin prägel på församlingen. Det finns snart inte någon enda familj utan att man har ett sändebud för Kristus på andra sidan de stora haven. Samtidigt drar andra bröder till fots ut i Europa för att i enkla vittnesbörd och samtal berätta om sin Frälsare och om den kärlekens enhet, som de i hans namn och i hans ande upplevt i Herrnhut. Men allt som är stort och riktigt födes inte utan smärta. Det fick också folket i Herrnhut erfara. Ridån går upp för den andra stora krisen för bröderna vid Hutberg.