Den lilla begynnelsen.
Christian David vandrar glad tillbaka till sin mähriska hembygd för att någon tid senare återvända med den första gruppen trossyskon — en skara på 10 personer, män, kvinnor och barn. Zinzendorf är själv i Dresden när de gör sitt intåg på Bertheldorfs marker. Löftet till timmermannen upptar inte hans tankar. Han är utan vetskap om det som nu håller på att ske borta Berthelsdorf.
Den 17 juni 1722 fäller Christian David det första trädet på de oländiga markerna vid Hutberget. Här skall man bygga sina hem, här skall man odla sin jord. Här skall man samlas i fred kring Guds ord. Den jagade sparven har funnit ett näste till sist.
Strax före julen 1722 rullar Zinzendorfs vagn fram på vägarna från Dresden till Berthelsdorf. Hem för att fira jul i lantlig avskildhet och frid! Men bara någon kilometer från sitt slott låter han vagnen göra halt. Vinterskymningen har sänkt sig över nejden, men därborta mellan trädstammarna glimmar ett ljus som från ett fönster. Han vänder sig till kusken: ”Vad är det nu som har hänt därborta? Jag kan inte minnas att där skall ligga något hus?” Kusken svarar: ”Herr greve, det är de böhmiska brödernas hus.” Förvånad stiger Zinzendorf ur vagnen, går stigen fram till det nytimrade huset, stiger över tröskeln och hälsar de förlägna nybyggarna välkomna till Berthelsdorfs marker. Gripen och rörd ser han sig omkring i det enkla hemmet. Han lyssnar till deras berättelser om nöden som varit och om glädjen som nu är.
Han känner hur en atmosfär av glad och oövervinnerlig tro och livskraft öppnar sig emot honom. De berättar om bröder och systrar i tron, som är väg emot Berthelsdorf. Då med ens förstår han. Här är Gud i aktion. Här lägger kyrkans Herre ett uppdrag i hans händer. Berthelsdorf — en fristad, ett hem för de förföljda! På det hårda lergolvet faller han på knä och med honom alla de andra, hans grevinna, hans följeslagare och flyktingarna från Böhmen. De ber högt och gemensamt sin tacksägelsebön och luften är som fylld av outsjungen lovsång.
Detta är begynnelsen till Herrnhut. Fem år senare har den lilla nybyggarekolonien vid Hutberget vuxit ut till att omfatta 200 människor (varav 90 kommer från Böhmen och Mähren), fördelade på 32 enkelt hoptimrade hus. De kallar sin by Herrnhut, inte bara därför att den ligger vid Hutberget.
”Hut” betyder ”skydd” och ”Hut” betyder vakt”. Det står under Herrens skydd och de vill stå på vakt för Herren. I den tolkningen ligger både trosvissheten inåt och aktiviteten utåt, det som sedan skulle känneteckna Herrnhuts liv och insats i kyrkohistorien. (En herrnhutare är affilierad med den kristna rörelsen Herrnhutismen.)