Zinzendorfs död och begravning.
En stor församling sörjande — man räknade till 4000 män och kvinnor — följde honom den 16 maj till det sista
vilorummet. Kistan bars omväxlande av 32 av Brödrakyrkans präster. Det var män från Tyskland, Holland, England,
Nordamerika och Grönland som nu förde hans stoft ut till vilan. Sorg och tacksamhet stod att läsa i allas ansikten.
Sorg över den svåra förlusten, tacksamhet över det goda verk, Gud fått använda honom till och som alla var den
synliga frukten av.
I kärlek reste de hans gravsten. Där lät de inrista orden: ”Här vilar stoftet av en gudsmänniska, som aldrig skall
bli glömd, Greve Ludvig Nicolaus von Zinzendorf, den i detta 18:de århundrade förnyade brödrakyrkans vördade biskop.
Han föddes i Dresden den 26 maj 1700 och gick in i sin Herres glädje den 9 maj 1769 i Herrnhut. Han var satt till att bära frukt, sådan frukt som förbliver.” Egentligen tillhörde han en gammal österrikisk adelssläkt. Hans förfäder hade i många århundraden igenom troget tjänat sin kejsare i Wien som officerare, politiker och hovmän. Men vid reformationens genombrott bekände sig de flesta av släktens medlemmar till den evangeliska läran. När den katolska kyrkans motreformation satte in på fullt allvar kom de i ett mycket svårt läge. Deras evangeliska tro kunde inte tolereras i det ärkekatolska Österrike.
Tillsammans med många andra adelsfamiljer, som höll fast vid sin tro, vandrade de till slut bort från hem och
fosterland för att söka sig en fristad i de evangeliska delarna av Tyskland. Till Nürnberg kom nu Zinzendorfs farfar Maximilian Erasmus. Här i den rent lutherska rikstaden fann han en fristad och ett nytt hem. Hans båda söner slog sig ner i Sachsen, reformationens moderland, där kurfursten, Johann Georg III gärna öppnade sitt lands gränser för alla, som fördrivits för sin tros skull. Den äldste sonen Otto avancerade snabbt inom armén och nådde generals ställning.
Den yngste sonen Georg Ludvig fick en hög post vid kurfurstens hov men drog sig nästan helt undan den tidens praktfulla och ofta utsvävande hovliv. Han hörde till de stilla i landet, var en av den lilla skara adelsmän, som tagit starka intryck av Speners innerliga och hjärtefromma förkunnelse och som i den första pietismens anda försökte forma sina liv i Kristi efterföljd. Denne fromme adelman gifte sig i sitt andra äktenskap nskap med en friherrinna Charlotte Justine von Gersdorf och den 26 maj 1700 föddes i hemmet i Dresden den son, som fick namnet Nicolaus Ludvig.
Nu följer en serie dramatiska och tragiska händelser, som skulle få stor betydelse för Nicolaus Ludvig.
Några veckor efter hans födelse dör fadern i en lungsjukdom. Ingen minnesbild av honom följer sonen ut i livet,
men att han på sin dödsbädd tagit honom i sina armar och välsignat honom och somnat in med psalmen ”O huvud blodigt
sårat” i en glad och fast tro på sin Frälsare, det blir berättat för honom, och den bilden blir på sitt sätt
medbestämmande för Nicolaus Ludvigs utveckling.