De svåra åren.
Ryktet om denna tillflyktsort för trosförföljda människor går snart ut över landet. Hos Zinzendorf på Berthelsdorf finns en tillflykt, ett hem! På vägarna mot Berthelsdorf vandrar snart folk av alla möjliga ”bekännelser”, folk som i sitt land, sin hembygd är förföljda och bortjagade för sin övertygelses skull. Lutheraner, (och tidigare katoliker, anabaptister) och reformerta, medlemmar av olika sekter och andliga rörelser — det fanns vid denna tid gott om sådana i Tyskland — söker sig nu till Zinzendorf.
Dörren stänges inte för någon. Men med de många olika trosriktningarna kommer också spänningar och konflikter in i Herrnhut. Det är inte bara böhmiska bröder nu, det är en blandning av allt möjligt.
Det blir strid och split. Vem har den rätta läran, den sanna tron, den riktiga kyrkoordningen! (Senare uppfattning gäller att de moraviska bröderna från Böhmen och Mähren, som hade sitt ursprung i den tjeckiska Brödakyrkan, Unitas Fratrum, menade att de inte ville gå in i den Lutherska kyrkan. De hade redan sin kyrkoordning.)
Zinzendorf upplever splittringen som en tung börda. Måste det då alltid vara strid mellan Guds folk? Har har inte fått nog av det under tiden i Halle och Wittenberg? Skall nu tvedräkten förstöra hans eget Herrnhut?
Efter fem år ger han helt upp sin tjänst i Dresden för att i början av 1727, helt ägna hela sin tid och kraft åt Herrnhut och förhållandena där. Utan rast och ro går han från hus till hus, från grupp till grupp, outtröttlig i sina försök att överbrygga motsättningarna. Bortom alla meningsskiljaktigheter måste ju finnas en enhet i Kristus och där denna enhet får främsta rummet i samtalen, i diskussionerna, först där blir det av de olika bekännelserna en helig allmännelig kyrka. Det har han lärt sig i Halle, Wittenberg och Paris. Men han får klart för sig att för att nå fram till en andlig ”ordning” måste också en yttre ordning skapas som skal kring kärnan. Han sätter sig ner för att utarbeta statuter, som skall reglera det andliga och ”världsliga” livet i Herrnhut.
Som förebild tar han Brödrakyrkans gamla församlingsorganisation, där urkyrkans ämbeten på nytt dragits fram i ljuset och gjorts till bärande grundvalar i det andliga livet. (Zinzendorf skissar på en brödraöverenskommelse på egen hand. Det är först lite senare som han upptäcker att de tjeckiska brödernas Unitas Fratrum’s kyrkoordning har så många likheter med hans, vilket Zinzendorf upplever är ett Guds tecken. Det är nu som han axlar ansvaret att bli en förvaltare för Brödrakyrkan, denna lilla rest på 90 personer som nu bor i Herrnhut, därav att rörelsen även kommer att kallas för den moraviska kyrkan).
Nu gör Zinzendorf allvar av denna, det allmänna prästadömets idé! Var och en skall känna ansvar för Herrnhuts väl och ve och göra en insats, av nöden. Den ordning han utarbetar rymmer olika uppdrag — församlingsföreståndare, diakoner, lärare, tillsyningsmän och flera andra församlingstjänaretjänster och över alltsamman sätter han ett kollegium på tolv bröder, ett de äldstes råd, vars chef han själv skall vara. De tolv skall hjälpa honom att genom själavård, samtal och andaktsstunder av den splittrade skaran skapa en enhetlig församling innanför den evangeliska kyrkan i Sachsen, en församling med en fast och klar ordning.
Efter långa mödor och många bakslag kommer så äntligen den dag (10 Maj 1727), då Herrnhuts alla invånare skriver under hans församlingsordning och med ett handslag från man till man, från kvinna till kvinna förpliktar man sig nu att i allt följa den. Den yttre ordningen är säkrad, den inre andliga enheten följer i dess spår.
Den 13 aug. 1727 är den stora dagen, den förnyade brödrakyrkans egentliga födelsedag, då Herrnhuts invånare sluter sig samman för att vid varandras sida böja knä vid nattvardsbordet i Berthelsdorfs kyrka.
Borta är lärostrider och oenighet, borta hat och splittring. Nu är man ett i Jesus Kristus. ”Från den dagen är Herrnhut en levande Jesu Krist församling.” Från och med detta år kallar man sig ”Brödraförsamlingen i Herrnhut” men vet sig också såsom sådan vara en lem av den evangeliska kyrkan i Sachsen.
I Herrnhuts dagbok står skrivet om denna förbrödringens och enighetens stora dag: ”Vi lärde oss att älska.”
