Med Zinzendorf på resa.
Den resplan som nu görs upp för honom, innefattar bl. a. besök i Frankrike Inte med någon större entusiasm ger han sig iväg. Helst av allt skulle han ha velat bli kvar i Wittenberg. Världen lockar inte — men mot familjerådets
vilja kan han inte handla. Och så börjar resan.
På vägen till Holland gör han ett kort uppehåll i Dässeldorf. Han besöker där ett tavelgalleri, och hans blick fångas av en tavla, signerad av en relativt okänd italiensk mästare. Det är inte något märkvärdigt konstverk, denna bild av den törnekrönte Frälsaren. Men Zinzendorf står som fastnaglad inför tavlan, och hans ögon suger till sig underskriften? ”Detta har jag gjort för dig. Vad har du gjort för mig?” Han berättar själv i sin resedagbok: ”Blodet steg mig åt huvudet. Inte hade jag mycket att svara på tavlans fråga. Jag bad här min Frälsare, att han med all makt skulle dra mig
in lidandes gemenskap, om också mitt köttsliga sinne skulle sträva emot.”
Händelsen får inte tolkas så att den skulle innebära någon omvändelsestund för honom. Zinzendorf vet inte om någon bestämd omvändelsedag, och när han står här i tavelgalleriet i Düsseldorf är han redan på den ”vägen”.
Men här blir det på nytt klart för honom, att den statsmannabana som hans familj planerat för honom, aldrig skulle ge hans själ den fulla tillfredsställelsen. Hans dagar på jorden tillhörde Kristus och Kristi kyrka — hur och var, ja, till det skulle väl Gud visa honom. Men hans kraft och hans tid åt Kristus det är för honom det enda möjliga svaret på tavlans fråga.
Han kommer Paris och här möter han för första gången i sitt liv den katolska kyrkan. Man är mycket intresserad av den unge adelsmannen, tar emot honom som en furste och gör allt för att imponera på honom. Det vore ju en stor sak om
man kunde vinna den unge Kristus-hänförde yngligen för den ”enda sanna kyrkan”!
Han blir inbjuden till den gamla ärkebiskopen i Paris, Kardinal Noailles. Det första mötet följes av flera, och mellan den gamle mannen och den unge Zinzendorf utvecklar sig en verklig vänskap, som sen skulle bestå genom åren.
Men kardinalen märker snart, att alla försök att locka över honom i Kyrkans famn, är lönlösa. I stället inviger han honom i sina egna bekymmer.
Kardinalen är en av förgrundsgestalterna inom den s.k. jansenismen, en rörelse inom den katolska kyrkan, som stödd på Augustinus tankar om den sanna nåden, ville verka för en större innerlighet och personlig, djupare fromhet inom kyrkan.
Den var på sitt sätt en motsvarighet till pietismen inom de evangeliska kyrkorna.
Om sin uppfattning och sin syn på rätt fromhet, berättar nu den gamle mannen, men också om det skarpa motståndet från de ”ortodoxa” jesuiterna. Nu får man uppleva en märklig situation. Den 19-årige Zinzendorf uppmanar här muntligt och
sedan i många och långa brev den grånade gudsmannen att bli trogen sin uppfattning och stå fast, vad som än händer, vilket tryck han än kommer att utsättas för. En ung evangelisk bekännare blir det katolska överhuvudets bästa
och mest trofasta stöd!
Man bör lägga märke till att Zinzendorf aldrig gör något som helst försök att locka över Noailles till den evangeliska kyrkan. Han gör precis motsatsen till det som katolikerna hade försökt göra med honom. Ärkebiskopen skall förbli
katolik, men han skall vara en god katolik, trogen sin inställning och trogen sin Frälsare. Såsom han själv är fast grundad i sin evangeliska övertygelse, så vill han inte heller locka någon bort ifrån sin kyrka och bekännelse. Ingen skall förakta någon annan för en annorlunda bekännelses skull.
”Det givs tusen vägar, där Han oss människor når och äntligt vinner.” Redan i detta första möte med en annan kyrka ser vi något av det som är och förblir Zinzendorfs fundamentala inställning till olika kyrkor och samfund.
Han är den förste verkligt medvetne företrädaren för vår moderna ekumenik.
I dagboken står det: ”Från den dagen bemödade jag mig om att upptäcka det bästa i alla de olika kyrkorna.” Han är övertygad om att ”i alla delkyrkor lever och verkar Guds barn”.
