Barndomstiden på Grosshennersdorf.
Nu vänder den unga änkan med sin son tillbaka till sitt barndomshem Grosshennersdorf. Men det dröjer inte länge, förrän
hon på nytt ingår äktenskap och med sin nye make drar hon bort från hemmet för att bosätta sig i Berlin.
”Lutz” som sonen kallas, lämnas kvar i morföräldrarnas vård. Men morfar avlider och nu är pojken helt hänvisad till sin
mormor, Henrietta Katharina von Gersdorf. Det är hon, som får ta på sig hela ansvaret för hans uppfostran, och de år som följer blir verkligt livsavgörande för honom.
Henrietta Katharina von Gersdorf är utan tvekan en av 1700-talets mest betydande kvinnogestalter. Ett mycket klart intellekt och hög bildningsnivå parad med djup fromhet och en stor förståelse för alla andliga rörelser i tiden kännetecknade henne. Hon läste bibeln på grundspråken, var hemmastadd i Luthers skrifter och stod i livlig brevväxling med Leibnitz, en av den tidens mest berömda filosofer. Den ortodoxa teologins främsta företrädare var hon bekant med, men understödde samtidigt den av dessa så misstänkliggjorda nya fromhetsrörelsen kring Spener och August Herman Francke i Halle, Den innerlighet, som kännetecknade dessa män och deras pietetiska strävanden, var utmärkande för hennes eget fromhetsliv. Man skulle kunna säga, att hos henne hade den lutherska renlärigheten ingått en lycklig förening med pietismens innerliga och hjärtevarma fromhet. Dörren var öppen åt båda håll. Det som var äkta och det som ställde Kristus i centrum, ägde hennes fulla sympati.
Så var det alltså en atmosfär av glad och varm kristocentrisk fromhet, Som omgav den lille ”Lutz” under hans första
uppväxttid. Bestående intryck gavs åt hans gossesjäl. Han berättar själv: ”Jag har min livsinställning från henne. Om inte hon hade varit, hade vårt verk inte kommit till stånd. Hon var en människa med öppet sinne för allt som rörde Frälsarens sak. Hon frågade inte så mycket efter skillnaden mellan katolskt, lutherskt eller reformert. Den som med varmt hjärta kom till henne, den var hennes nästa.
Nu ska man inte mena att denna fromma miljö gjorde pojken till något slags religiöst underbarn. Senare tiders legenbildning har här varit flitigt i verksamhet och diktat många fromma berättelser kring pojkåren på Grossrennersdorf. Han skall ha skrivit små brev till Frälsaren och kastat ut dem genom fönstret i fast förvissning om att de skulle nå adressaten.
Genom sina böner har han lockat plundrande svenska soldater till tårar och så fått dem att hejda sig i sin vilda framfart. Mest troligt är dock att han i stort sett var en pojke som alla andra med alla en sådans fel och brister.
Vi vet bl.a. att han hade ett envist och många gånger trotsigt sinne, som beredde både mormor och den informator, som med tiden anställdes, en hel del bekymmer. Å andra sidan var han märkbart ”religiöst begåvad” d. v. s. han hade redan som liten pojke lätt för att på ett naturligt sätt räkna med och leva i den andliga verklighetens värld. I husandakterna och i de fromma samtalen, där han ofta deltog, stod Frälsaren i centrum. Så såddes under dessa år hos mormor den äkta fromhetens frö i hans pojkhjärta, allt det som senare skulle bära så rik frukt i hans liv.