Studieåren i Wittenberg.
Varför lämnade Zinzendorf Halle redan efter sex år? Fanns det då inte mer där? Jo, säkert men bakom uppbrottet från Franckes stad skymtar man farbrodern och förmyndaren general Otto von Zinzendorf.
Inte utan missbelåtenbet har han hört berättas om sin unge brorsons helhjärtade intresse för vad han kallar ”pietetiska grimaser”. Bäst att ta honom bort från det farliga Halle innan han blir rent fördärvad! Han ger order om att ”Lutz”
skall fortsätta sina studier i Wittenberg, den lutherska ortodoxiens och renlärighetens högborg. Där skall väl den andliga atmosfären verka en aning lugnande på pojkens religiösa överdrifter.
Men han skall inte studera teologi, nej, en äkta Zinzendorf blir officer eller statsman. Till officer duger han inte, överfrom som han är. Alltså blir det bestämt, att han i Wittenberg skall studera juridik för att så bereda sig för
en karriär som hovman eller politiker.
Men det är en illusion att tro, att man kan hålla Zinzendorf borta från teologin, hans enda verkligt stora intresse. Allra minst är det möjligt det år under vilket han flyttar över till sin nya skolstad. Man skriver då 1717 och i Wittenberg firar man med stor pompa 200-årsjubilcet av Luthers teser, en gång uppspikade på dörren till stadens slottskyrka. Den teologiska diskussionen går för högtryck. Zinzendorf har i Halle hört många hårda ord om den ”ortodoxa stelbenthetens profeter” i Wittenberg. Nu finner han att dessa ”mörkmän” är goda kristna, män med både tro och kraft.
Men underligt nog — samma hårda omdömen, som han i Halle hört fällas om ortodoxiens män, hör han här om de föraktade pietisterna i Halle, som han känna som levande kristna personligheter. Det är tydligt, tänker Zinzendorf, att man helt enkelt inte känner varandra. Man sätter sig ner och författar pepprade stridsskrifter mot varandra i stället för att sätta sig ner vid samma bord och klara upp sina mellanhavanden. Det måste finnas en väg till förståelse. Det viktigaste har man ju i alla fall gemensamt.
I Wittenberg mognar till medveten klarhet den inställning som sedan skulle följa honom livet ut: Vi som bär Kristi namn får inte strida mot varandra, inte fördöma, inte slå ner. Vi måste lära oss förstå varandra.
Gemenskap och vilja till försoning måste vara det bärande hos allt Kristi folk i dess inställning till varandra. En djärv plan stiger fram. Han skall försöka försona Wittenberg med Halle, ortodoxi med pietism!
Han börjar författa en liten skrift, som han kallar Fridstankar till den stridande kyrkan. Han fullbordar den aldrig. Men han lyckas i alla fall få till stånd en brevväxling i försonlighetens anda mellan några av de främsta professorerna i Halle och Wittenberg, och bara det kan nästan betraktas som ett underverk! Men hans försök att skapa enhet och bygga broar, hans aktiva ingripande i den teologiska debatten betraktas av många som ren skandal.
Skall en ung 18-årig studerande få stå upp och lära sin lärare vad som är rätt och riktigt? Vem tror han sig vara den där svärmaren Zinzendorf?
Ryktena om hans djärva framstötar på teologins område når nu förmyndarens öron. Är det så han bedriver sina juriststudier!? Skall han då aldrig släppa sina andliga griller och äntligen göra heder åt det namn han bär?
Hur som helst — det måste bli ett slut på hans framfart. Så blir det på förmyndarens initiativ i familjerådet bestämt, att Zinzendorf skall avbryta sina studier — han hade dock inte alldeles försummat juridiken — och i stället bege sig ut på en kavaljersresa i vida världen. Det hörde till ordningen, att pojkar av förnäm familj, skulle se sig om i Europa under några månader för att få vidgade vyer, knyta bekantskaper ut över gränserna och så lära sådant som gör en adelsman till en rätt kavaljer. Därav namnet kavaljersresa.