TIONDE KAPITLET.
På andra sidan världshavet – Amerika.
Zinzendorfs verksamhetsfält inskränktes ej till Europa. Hans käriek till människorna, som hade sin grund i kärleken till Guds Lamm, dref honom öfver världshafvet till Amerika. Han beslöt att företaga en visitationsresa till St. Thomas, där brödramissionärer arbetade. Den tiden var en resa till St. Thomas något helt annat än nu, ja, i de flestas ögon ett verkligt äfventyr. Man måste anförtro sig åt ett segelfartyg, hvars kapten ej ägde de fulländade hjälpmedel, som stå våra dagars sjöfarande till buds. Man fick betänka sig väl, innan man bestämde sig för ett dylikt företag. Af tvenne skäl kände sig Zinzendorf föranlåten att resa. Det ena var, att hans fiender utspridt det förtalet om honom, att han sände de stackars mähriska utvandrarna till länder, där de ovillkorligen måste falla offer för det mördande klimatet samt andra besvärligheter och faror, medan herr grefven för sin egen person visligen stannade hemma. Å andra sidan var missionärernas ställning där ute betryckt, ty de voro en nagel i ögat på plantageägarna, hvarför Zinzendorf ville komma dem till hjälp.
På grund af en längre tids ogynnsamma vindförhållanden måste han vänta två månader i Holland på afresa. Detta dröjsmål blef dock genom Guds ledning till välsignelse. Just då offentliggjordes nämligen häftiga angrepp mot honom och bröderna i Holland, och han var nu under väntetiden i tillfålle att bemöta dessa.
När han ändtligen var ute på hafvet och närmade sig ön St. Thomas, ställde han till sina följeslagare den frågan: “Hvad skola vi göra, om vi ej finna någon?” En af de medresande, Valentin Löhaus, hvilken skulle inträda i arbetet som missionär på St. Thomas, sade då: “Det är ej möjligt, att Frälsaren låtit det ske så.” Men mährern Georg Weber svarade lugnt: “Nå, men då äro vi där i alla fall.” “Gens aeterna (ett orubbligt släkte), dessa mährer!” utropade Zinzendorf.
Den 29 januari 1739 anlände han till St. Thomas och fick, genast då han kommit i land, höra, att missionärerna sutto i fängelse. Han frågade en neger, hvar bröderna uppehöllo sig. “De äro alla fängslade”, sade han. Grefven frågade: “Sedan hur lång tid tillbaka?” Negern svarade: “Öfver tre månåder”. Zinzendorf frågade vidare: “Men hvad göra då negrerna under tiden?” — “Å”, svarade negern, “de göra framsteg i det goda, och det är en stor väckelse bland dem. Lärarnas fängelse predikar också.”
Zinzendorf anhöll hos öns guvernör om att bröderna skulle sättas på fri fot. Så skedde verkligen omedelbart, och guvernören sände fångarna till honom med en officer, som äfven medförde en vördsam hälsning från guvernören. I officerens närvaro kysste Zinzendorf de fängslade brödernas händer för att därmed betyga, huru högt han aktade dessa män, som utstått lidanden för Jesu skull. Dagen efter hans ankomst kom guvernören personligen till honom och urskuldade sig för brödernas fängslande. Zinzendorf frågade honom, om han fick hålla gudstjänster för negrerna, hvartill han gaf sin tillåtelse. På grund af slafveriet måste negrerna arbeta hela dagarna för sina herrar. Missionärerna hade därför endast tillfälle att tala med dem och samla dem till gudstjänst efter mörkrets inbrott, hvilket i de tropiska länderna inträder strax efter solnedgången klockan 6. Hvarje afton kom ett litet antal negrer, så många som möjligtvis kunde, till missionärerna, hvilka undervisade dem om den korsfäste. På lördagskvällen mellan kl. 7 och 8 började emellertid den allmänna sammankomsten, och den varade mången gång ända till sabbatens gryning. Efter sin fängelsetid voro missionärerna så svaga och sjuka, att Zinzendorf ledde sammankomsterna i deras ställe. Det gjorde ett gripande och mäktigt intryck på honom att se, i huru mycket större skaror negrerna och negrinnorna samlades, än hvad bröderna och systrarna i Europa någonsin gjorde. Här voro dubbelt så många, som kunde rymmas i Herrnhuts samlingssal. Från mer än femtio olika plantager kommo negrer för att höra evangelium. De hvita försökte hindra dem från att komma till mötena och bemötte dem med hårdhet och grymhet, då de ändå gingo dit. Denna behandling verkade dock raka motsatsen mot hvad ämnadt var, ty den gjorde evangelium ännu mera tilldragande för negrerna, så att de med fröjd togo emot lidandet. Ofta inträffade det, att de hvita i sin vrede rusade in bland de församlade negrerna, slogo dem på grymmaste sätt och jagade ut dem under eder och förbannelser. För att stäfja detta vände Zinzendorf sig till generalguvernören och åberopade sig på, att den danska regeringen tillförsäkrat bröderna full och fri religionsutöfning, då de utsändes till St. Thomas. Han lyckades förmå generalguvenören att lämna ett skriftligt medgifvande för missionär Fredrik Martin, hvilken var ordinerad, att döpa negrer, tills kunglig sanktion häraf hann anlända.
Efter närmare tre veckors uppehåll afreste Zinzendorf den 17 februari från St. Thomas ocn besökte äfven de två öfriga danska öarna St. Jean och St. Croix. Här stannade han under vördnad och tacksägelse till Herren vid de bröders och systrars grafvar, hvilka här ute fått gifva sina lif för evangelii vittnesbörds skull.
På sin återresa till Europa tog han sig an en portugisisk jude, vid namn Nunnez Dacosta. Han upplät sin hyttplats åt honom och hans hustru och fick själf nöja sig med ett torftigt läger, hvilket beredde honom ringa hvila. Äfven till följd af det osunda tropiska klimatet voro hans krafter mycket nedsatta och aptiten dålig. Han fick till och med bölder och sår på kroppen. Likväl sökte han vara till välsignelse för sina reskamrater. Hvarje söndag samlade han dem i kajutan och höll predikan för dem. En gång, då två matroser dragit knifvarna mot hvarandra, kastade han sig emellan och tog knifvarna ifrån dem. Dessa lade han sedan under sin hufvudkudde och lämnade dem ej tillbaka förrän vid slutet af resan. Han utvecklade äfven under denna resa en otrolig flit med att författa skrifter. En af dessa med titeln “Jeremias, rättfärdighetens förkunnare” förtjänar särskildt att omnämnas. Den är riktad till prästerna och afser att lämna dem råd, huru de skola kunna förvalta sitt ämbete till välsignelse för sina församlingar. Den berömde Lavater* har träffande kallat den “en ljungande skrift för oss arma syndare till präster”.
*Johan Kaspar Lavater, född i Zürich 1741, död där 1801 såsom kyrkoherde. Framstående själasörjare och andlig skriftställare.
Under denna sjöresa diktade han äfven en psalm, hvilken ännu inom brödraförsamlingen värderas som en stor skatt (N:o 279 i brödraförsamlingens tyska sångbok). Den ansluter sig till Paul Ebers psalm:
I Kristi sår jag somnar in,
De rena mig från synder min’:
Ja, Kristi död och dyra blod
Det är mitt lif, min prydnad god.
(Svenska psalmboken 480, v1).
I början af juni 1739 anlände Zinzendorf åter till Tyskland. Under sommaren låg han svårt insjuknad i fyra veckors tid. Själf hoppades han, att Herren skulle kalla honom hem. Han tillfrisknade dock och verkade med förnyad ifver för Guds rikes utbredande bortom Europas gränser. Missionärer utsändes till Nord- och Syd-Amerika och till Ostindien. Ej blott hednavärlden tilldrog sig hans uppmärksamhet, utan äfven den “falske profetens” länder. Han planerade för missioner och nybyggen af bröderna inom det mohammedanska österlandet och skickade sändebud till de orientaliska kyrkornas öfverhufvuden i Konstantinopel, Egypten och Abessinien för att anknyta vänskapliga förbindelser. Till Algier sände han Abraham Ehrenfried Richter för att påminna de därvarande kristna slafvarna, hvilka röfvats från snart sagdt alla Europas länder, om deras skapare och återlösare. Richter hade tidigare varit köpman i Stralsund och sedermera anslutit sig till brödraförsamlingen. Denne man utförde ett välsignelserikt och erkännansvärdt arbete i Algier, till dess han sommaren 1740 bortrycktes af pesten.
Ej heller judemissionen bortglömdes. Hans tankar därpå hade väckts genom juden Nunnez Dacosta, hans reskamrat under hemfärden från Västindien. Judarnas stora försoningsdag inföll år 1739 på den 12 oktober, och Zinzendorf använde detta tillfälle till att i ett uppfordrande tal lägga bröderna på hjärtat att flitigt ihågkomma judarna i sina förböner. Efter föredraget föll han på knä med de församlade och bad för det gamla förbundsfolket. På Zinzendorfs föranstaltande begaf sig Samuel Lieberkühn till Amsterdam och verkade flera år med välsignelse bland där boende judar. Ehuru han fick erfara, att besökelsetiden för Herrens egendomsfolk ännu ej var inne (se Rom. 11: 26), möttes han likväl med aktning och tillgifvenhet af judarna. De brukade kalla honom “Rabbi Samuel”, och då han senare blef predikant i Zeist, kommo många judar från Amsterdam dit för att höra honom. Bland de få verkligt omvända af det gamla förbundsfolket var Ester Grünbeck, författarinna till många sköna och flitigt sjungna sånger i församlingens sångbok.
År 1741 bröt Zinzendorf själf upp för att för andra gången färdas öfver Atlanten. Han önskade visitera brödernas nybyggen och missionsstationer i Pennsylvanien samt att själf få förkunna evangelium för de hedniska indianerna. Äfven hoppades han få uträtta något för Frälsaren bland de många sekter, som slagit sig ned där. Härtill kände han sig uppfordrad genom den omständigheten, att ett antal s. k. schwenkfeldare, hvilka sökt sin tillflykt hos Zinzendorf i Herrnhut men ej fått stanna där, hade utvandrat till Pennsylvanien och bedt om att få bröder från Herrnhut till sig för andlig vägledning. Öfver hufvud ansåg Zinzendorf, att det skulle vara lättare att i Amerika få till stånd gemenskap mellan Jesu lärjungar af olika bekännelser än i Europa, emedan det där ute ej fanns någon statskyrka, som fordrade en bestämd bekännelse och vägrade tillträde för oliktänkande.
Den 28 september 1741 inskeppade han sig i England för att resa öfver till Amerika. Han åtföljdes af sin sextonåriga dotter Benigna, hvilken med moderns samtycke skulle vara sin far följaktig. I slutet af november landade de i New York, hvarifrån de fortsatte till Pennsylvaniens hufvudstad Filadelfia, där Zinzendorf förhyrde ett hus. Vid floden Lehigh voro just kolonister från Herrnhut sysselsatta med att bosätta sig. Zinzendorf firade julen tillsamman med dem i en byggnad, hvilken tidigare användts till stall. Därför gaf man nybygget namnet Betlehem, hvilket i våra dagar utvecklat sig till en blomstrande stad, af hvars invånare ungefär 2,000 äro medlemmar af brödraförsamlingen. Betlehem är fortfarande medelpunkten för brödraförsamlingens verksamhet i Nord-Amerika.
Zinzendorf reste sedan omkring i Pennsylvanien, särskildt i de trakter, där tyskar slagit sig ned, och aflade öfverallt, där tillfälle gafs, ett godt och frimodigt vittnesbörd om Jesus Kristus. Redan då funnos omkr. 120,000 tyskar i Pennsylvanien, hvilka hufvudsakligen bodde kringspridda på landet som åkerbrukare. Många hade invandrat i hopp om om att få åtnjuta full samvetsfrihet. Tusenden af dessa människor bekymrade sig så litet om religion, att det blifvit till ett ordstäf att säga om en människa, hvilken ej alls frågade efter Gud och hans ord, att hon hade “den pennsylvaniska religionen”. Några lutheraner skrefvo gång på gång till Tyskland med begäran om att få en präst, men under flera år förgäfves. De hyrde under tiden en lada i Filadelfia, hvilken de gjorde i ordning, så att de kunde samlas där. Vid sina sammankomster togo de hvem de kunde få att tala eller föreläsa för sig. Omväxlande med lutheranerna använde de reformerta samma lada för sina möten. En gammal skollärare predikade för dem. För öfrigt funnos alla möjliga sekter representerade bland tyskarna. Bland sekteristerna var det religiösa intresset större, hvarför de med förakt sågo ned på lutheraner och reformerta. Dessas vandel gaf tyvärr ett visst berättigande åt föraktet.
Hade Zinzendorf velat handla efter mänsklig klokhet och beräkning, skulle han uteslutande hafva tagit sig an dessa sekterister. Men då lutheranerna tillhörde samma bekännelse som han, hade han ej hjärta till att med ro åse deras försummade kyrkliga tillstånd. Några af dem, som voro bosatta i Filadelfia, hade tillfälle att höra grefven vid mötena i hans hem, och då de funno att hans förkunnelse öfverensstämde med Luthers lilla katekes och med deras kända kyrkosånger, bådo de honom att predika för dem i deras lada. Det gjorde han också hvarje söndag under sitt uppehåll i Filadelfia. Så småningom kunde han märka, att Herrens ord ej återvände fåfängt, och på palmsöndagen voro alla hans åhörare djupt gripna. Han biföll därför en begäran, hvilken de redan länge framställt till honom, nämligen att han skulle utdela nattvarden till dem. Så skedde på annandag påsk. De i Filadelfia bosatta lutheranerna sammanslöto sig därefter till en församling och tillställde Zinzendorf en formlig kallelse att blifva deras predikant. Han mottog den så till vida, att han förklarade för dem, att han visserligen ej själf kunde stanna för någon längre tid i Filadelfia, men att han skulle skaffa dem ^ en annan predikant i sitt ställe. Genom hans förmedling erhöllo de broder Johan Kristoffer Pyrläus, hvarmed de voro nöjda. Andra bröder gaf han i uppdrag att besöka de på landet kringspridda, tyska lutheranerna för att gifva dem Guds ord och undervisa deras barn.
Fastän Zinzendorf sålunda i främsta rummet tog sig an sina trosfränder, fann han dock på utvägar att göra något för anhängarna af andra bekännelser eller sekter. På hans inrådan utfärdade en kristligt sinnad och allmänt aktad man en rundskrifvelse till alla tyskar, hvilka ej voro likgiltiga för religionen, spörjande, om det ej vore bättre, att de sökte förlikas, än att olika sekter uppträdde fientligt mot hvarandra. Han inbjöd dem till en diskussion. Den första af dessa var bestämd att äga rum i medio af januari 1742 i en liten plats invid Filadelfia, vid namn Germantown. Här infann sig nu Zinzendorf, men från samtliga sekterister riktades de mest olikartade angrepp och anklagelser just mot honom. Han visste dock att besvara dem så och med sitt uppträdande i öfrigt så vinna de flesta af de församlade, att man redan vid den andra diskussionen, fjorton dagar senare, valde honom till ordförande vid denna och alla följande diskussioner. Sammanlagdt ägde sju sådana samtal rum, af hvilka hvarje räckte tre dagar.
De grundsatser, som Zinzendorf därvid gjorde gällande, vunno anklang endast hos en del. Dessa slöto sig samman till ett hjärta och en själ, “en Guds församling i anden”, såsom Zinzendorf kallade det. Andra hyste betänkligheter mot att vidare inlåta sig med honom, emedan de fruktade för den smälek, som var förenad därmed, och ville ej heller framstå i någon misstänkt dager för sina vänner. Andra åter igen fattade misstankar mot Zinzendorf och förargade sig öfver, att de i början hade hållit med honom. Till en hörjan tog oviljan sig luft uti tidningsartiklar och skrifter, hvari han smädades och förtalades på det otroligaste sätt. De olika djurgestalterna i uppenoarelseboken måste tillgripas för att få den rätta bilden af honom. Utan betänkande beskyllde man honom äfven för de gröfsta brott. Det hette, att han på grund af dryckenskap och andra laster blifvit afsatt från sitt andliga ämbete och utvisad ur Tyskland.
Det stannade emellertid ej blott vid ord. En söndag, då den lutherska församlingen i Filadelfia firade gudstjänst, trängde en hop orostiftare in i ladan, drogo ned Pyriäus från predikstolen, släpade ut honom och bearbetade honom med fötterna. Därefter bemäktigade de sig ladan och förklarade den vara deras egendom. De tillhörde nämligen de reformerta, men hade blifvit upphetsade af Zinzendorfs fiender. Hvarken predikanten eller den lutherska församlingen gjorde motstånd, utan gingo tåligt hem. Då Zinzendorf fick höra talas om tilldragelsen, underrättade han visserligen öfverheten därom, men beslöt samtidigt att skaffa den lutherska församlingen ett eget kapell. Han hade äfven glädjen att inviga detta före sin afresa från Amerika.
En annan åtgärd, som hans motståndare vidtogo, var att hämta en luthersk präst från Europa. Hatet genomförde, hvad ej kärleken förmått. Zinzendorf anmärkte därvid: “Alla präster och leviter i Europa voro döfva för de sjuka i Pennsylvanien tiil dess den kära afunden mot samariterna öppnade deras öron.” Den nyanlände prästen, Henrik Melchior Mühlenberg från Halle, var en duktig och begåfvad man. Han började arbeta mot Zinzendorf och samlade ett parti kring sig, under det att de, som genom Zinzendorf blifvit förda till sanningen, höllo sig till denne. Hade Zinzendorf sökt sitt eget, skulle han ej hafva ryggat tillbaka för att upptaga striden, men han visade vid detta tillfälle, att icke hans person utan Herrens sak var det främsta. Därför rymde han fältet för den nye predikanten, ty han var nöjd, om Kristus blott blef predikad.
Sedan han afslutat diskussionerna i medio af juni, begaf han sig till brödernas nybygge, Betlehem, där han inrättade en församling efter Herrnhuts mönster. Hans mening var, att där skulle finnas en Kristi församling till tjänst för alla Guds barn. Där skulle alla, som ej kände sig höra hemma någonstädes, finna en tillflyktsort utan att därför behöfva omfatta en annan bekännelse.
Med Betlehem som utgångspunkt – redan det beläget inom indianterritoriet – företog Zinzendorf åtskilliga resor till indianerna för att göra sig bekant med dessa hedningar och missionen bland dem. Dessa resor förde honom långt in i vildmarken och voro mycket besvärliga och uppfyllda af faror och äfventyr. Det skulle föra oss för långt att lämna en detaljerad skildring af dem. Bland andra träffade han irokesernas höfdingar, den mäktigaste af indianstammarna, hvars område omfattade den nuvarande staten New York. Höfdingarna voro på återväg från den engelska kolonien till sin hemtrakt. Zinzendorf lät säga dem genom sin tolk, att han ägde Guds ord till dem och deras folk. De inbjödo då honom och hans följeslagare att komma till dem för att meddela dem det stora budskapet. Det vänskapliga sammanträffandet beseglades enligt indianernas sed genom utväxling af snören med uppträdda musslor. Årtionden därefter kommo irokesernas höfdingar ännu ordagrant ihåg, hvad som talades om vid utbytet af snörena. På så sätt banades vägen till irokeserna för indianaposteln David Zeisberger, då han senare kom dit.
Den första brödramissionären bland indianerna var Kristian Henrik Rauch, hvilken redan vid den tiden ur mohikanernas stam vunnit några förstlingar för Kristus. Skådeplatsen för hans verksamhet var indianbyn Schekoneko. Zinzendorf gjorde ett besök äfven där och bodde några dagar med sin dotter Benigna i en indiansk barkhydda. Härom säger han i ett bref: “Det var det bästa hus, jag någonsin bott i.” De döpta indianerna gjorde nämligen ett mycket godt intryck på honom. Då den värdiga hållningen och klokheten redan hos hedniska indianer vid deras rådplägningar väckt européers beundran, kan man förstå, att Zinzendorf kunde skrifva följande om dessa första kristna indianer: “De hålla sådana konferenser, att vi ofta förvånat oss däröfver.”
Sedan han vistats i Amerika öfver ett år och inrättat församlingar äfven i städerna Filadelfia och New York, reste han i början af år 1743 tillbaka till Europa och begaf sig öfver England och Holland till Tyskland.
Nästa: Nya församlingar och församlmgens äldste.