ANDRA KAPITLET.
Läro- och vandringsår.
Sedan Zinzendorf tillbragt sex år vid läroanstalten i Halle, erhöll han i april 1716 af afgångsbetyg till universitetet. Han var då knappast 16 år gammal, hvilket kan synas väl tidigt. Härvid är dock att lägga märke till, att mycket, som man nu för tiden lär sig i gymnasiet, den tiden inhämtades först vid universitetet. Sålunda fick Zinzendorf som student sysselsätta sig mycket med språkstudier, hufvudsakligen med de då mest brukliga språken, franska och latin. Franska talade han vid måltiderna, på latin korresponderade han med flera vänner och författade äfven latinska tillfällighetsdikter.
Hade han fått följa sin håg, så hade han inträdt vid universitets i Halle, och hade han själf fått välja sina studier, skulle han slagit sig på teologien. Hans familj hade emellertid i öfverensstämmelse med hans stånd bestämt honom till statsman, och därför måste han ägna sig åt juridiken. Ej heller fick Zinzendorf resa till Halle, utan hans förmyndare, grefve Otto Kristian, bestämde sig för Wittenberg. Halle var preussiskt och Wittenberg den tiden sachsiskt, hvilket var en orsak till, att hans vid det sachsiska hofvet anställde förmyndare föredrog det senare. För öfrigt hade äfven detta framstående lärare inom alla fakulteter och ett mycket ansenligt antal studenter, däribland flera grefvar och herremän. Vid den tid, då Zinzendorf reste till Wittenberg, var anslutningen starkare än vanligt, emedan man till följd af det stundande 200-års jubileet af reformationen, år 1717, hade att vänta utomordentliga festligheter. Hufvudorsaken till, att förmyndaren föredrog Wittenberg, var emellertid den, att dess universitet sedan d:r Martin Luthers dagar var högsätet för luthersk renlärighet, medan i det nyligen grundade Halleuniversitetet härskade Speners och Franckes anda, den s k pietismen. Förmyndaren, som för öfrigt var en kyrkligt from man, ville draga sin myndling undan pietismens inflytande, och han ålade honom att om söndagarna regelbundet åhöra de därvarande professorernas predikningar. Därjämte måste Zinzendorf taga flitig undervisning i dans, fäktning och ridning.
För att öfvervaka, att dessa föreskrifter efterlefdes, och i öfrigt hafva uppsikt öfver och leda den sextonårige studenten, skulle samme guvernör, som Zinzendorf hittills haft, följa honom till universitetet och till och med såsom förut öfvervaka hans brefväxling. Detta var ett tungt kors för den unge studenten, och han kunde ej värja sig för en viss bitter stämning gent emot sin förmyndare, hvilken ger sig luft i följande ord “Min faders bror har gjort till regel att så mycket som möjligt skaffa mig en annan natur eller åtminstone sätta mitt hufvud på en annan plats, än där han funnit det”. Zinzendorf bad sin mor i Berlin om ett personligt samtal för att för henne klaga sin nöd, men ej heller nu vågade hon att blanda sig i förmyndarens göranden och låtanden, utan afslog sonens anhållan.
Den 25 Augusti 1716 anlände Zinzendorf med sin guvernör till Wittenberg, där man beställt logi för honom hos borgmästaren Keil och inredt detta i öfverensstämmelse med hans stånd. Zinzendorf underkastade sig med punktlig noggrannhet sin förmyndares befallning; han studerade rättsvetenskap samvetsgrannare än många andra och därför med bättre resultat, lärde sig fullkomligt att dansa, fäkta och rida samt besökte regelbundet de offentliga gudstjänsterna. Men då han visste, att man hade för afsikt att få honom att lämna, hvad man hos honom kallade pietism, blef han ännu mera rädd för att föriora det, som var hans dyrbaraste skatt, och därför så sträng mot sig själf, att han senare en gång sade, att den tiden var han verkligen “en riktig pietist”. Den dag han började dansundervisningen, skref han i sin dagbok: “I dag har jag börjat öfva mig i dans, likväl med den bestämda föresatsen att aldrig någonsin eller någonstädes hängifva mig däråt, utan endast genom den lära mig att föra min kropp”. Äfven under dansen, fäktningen och ridten stod han i gemenskap med Frälsaren, med hvilken han umgicks förtroligt som med en broder, och åt hvilken han helgat sitt lif. Han säger själf härom: “Jag ingår med min hjärtevän, den allestädes närvarande Frälsaren Jesus Kristus, den öfverenskommelsen, att han måtte göra mig fullt skicklig att föra mig med belefvenhet, så att jag snart med ära måtte blifva löst från sådana bisaker som dans och fäktning och få frihet att ägna min tid åt sådant, som är af mera värde och mera lämpar sig för mitt sinne och mina kommande förhållanden”.
Med den sistnämnda sysselsättningen afsåg han läsningen af den heliga Skrift och teologiska studier, hvilka han på fristunder idkade vid sidan af sina juridiska studier. De teologiska föreläsningarna vid universitetet fick han ej besöka; han var hänvisad till enskild läsning och personligt umgänge med professorerna. På detta sätt förvärfvade han sig ej ringa teologisk lärdom och hade noga reda på den tidens kyrkliga strider. När hans fiender senare sade, att han som teolog endast vore en dilettant och själflärd, kunde han med rätt genmäla, att han i Wittenberg studerat denna vetenskap grundligare än mången, för hvilken den var hufvudämne. Teologie professorerna märkte snart, att han ej ville vara någon sektstiftar och lika litet tillhörde den sortens pietister, för hvilka iakttagandet af vissa lagbud var det väsentliga, utan att för honom kärleken till Frälsaren var en hjärtesak. Dels därför och dels för hans höga stånds skull gingo de honom till mötes med vänlighet och behandlade honom med stor uppmärksamhet. Det är förvånansvärdt, huru många besök han fick emottaga af dem, och huru ingående samtal öfver kyrkliga frågor de förde med honom. Då han dessutom hade välsignelse af deras predikningar, öfvertygade han sig snart om, att “de ortodoxa” ej voro sådana oförbätteriiga grälmakare, som deras motståndare i Halle framställde dem, och att det på bägge sidor funnos män, som uppriktigt älskade Herren Jesus. Så snart detta blifvit klart för honom, blef det hans diktan och traktan att arbeta på försoning mellan Halle och Wittenberg, liksom honom ända från barndomen varit ett utmärkande drag att knyta gemensamhetens band mellan Guds barn. Han blef verkligen af professorer från bägge lägren använd såsom medlare. Under den sista vintern, som han tillbringade vid universitetet, var han ifrigt sysselsatt med att medelst skriftliga och muntliga förhandlingar å ömse sidor jämna vägen till försoning och sparade icke mödan därvid.
Hans mor fann det emellertid opassande, att den unge studenten spelade denna roll. Hon skref till honom: “Du bör ej fördjupa dig i så stora och vikttga ting, som ligga för högt för dina år. begrepp och förmögenheter”. Äfven hans mormor i Hennersdorf gjorde honom uppmärksam på, att det ej kunde vara hans uppgift att blanda sig i de kyrkliga striderna. Sluttigen kom hans mor Själf från Berlin till Wittenberg och medförde ett bref från sin gemål, general von Natzmer, i hvilket det bland annat heter: “Alla förenings- och omvändelsetankar bör rimligtvis vara eder desto mer misstänkta, som I hvarken hafven kallelse, ålder eller erfarenhet därtill. Ej heller kunnen I därtill bedragas af någon förment kristtig plikt, alldenstund I ännu stån under förmyndare och guvernör och ären beroende af deras anvisningar, och dessutom, när I rätt besinnen det. ännu hafven mycket att arbeta med för egen del. Tänk på det fjärde budet!”
Detta smärtade Zinzendorf, men han var lydig. Han skref till en vän följande: “Resan till Halle skulle hafva varit af största nytta, men det är en plikt att hålla det fjärde budet”. Af lydnad härför tog han ej vidare befattning med denna sak. Han idkade äfven ett vidsträckt umgänge och spelade en framstående roll bland sina ståndsbröder. Att högfärden ännu vidlådde honom, visar ett bref från hans mor, däri hon skref: “Det har högeligen förvånat mig, huru det kunnat falla dig in att så mycket sysselsätta dina tankar med att hafva svart livré och svarta stols-, bords- och fönsteröfverdrag. Jag får säga, att jag ej i min tid har hört talas om ett sådant sätt att sörja en farbror. Skulle du anlägga sådan sorg efte alla dina onklar och tanter, ginge väl en stor del af din förmögenhet åt i sorgomkostnader, hvilket ju dock vore en dåraktig och öfverflödig utgift och i grund och botten endast skulle väcka uppseende. Om vi skulle uppträda med svart livré och sådana där öfverdrag i rummen, skulle man göra Sig lustig öfver oss och säga, att vi inbillade oss, att det var något riktigt storartadt att den aflidne varit vår onkel” Följande förmaning från modern är äfven mycket betecknande: “Du säger visserligen, att du är nöjd med att äga litet och ej fruktar därför, men du vill alltid gärna gifva ut mycket och gör så också, om du får råda, och är ej belåten, om man inskränker dina utgifter och vill rätta dem efter inkomsterna. Tänk då bara själf efter, huru det väl kan gå ihop: säga, att man är nöjd med att ha små inkomster ändock vilja lägga ut mycket!” Man finner, att ej heller Zinzendorf var upphöjd öfver den studerande ungdomens vanliga fel och om omogenhet.
Hans studietid hade emellertid nått sitt slut. Efter ett hjärtligt afsked från sina lärare, hvilka uttalade sin fulla belåtenhet med honom, lämnade Zinzendorf universitetet i Wittenberg våren 1719.
Hans närmaste hade bestämt, att han nu skulle anträda en resa till utlandet, för att hans inre skulle få den vidgade synkrets, hvilken en världsman behöfver för att kunna sägas stå på höjden af sin tids bildning. Det var väl menadt, och det visste Zinzendorf. Likväl anträdde han ej resan Utan tvekan, ty huru många frestelser hota ej en yngling i den vida väriden! Han kände personer, som ej återvändt förbättrade från sina resor, utan försämrade. Hade han varit sin egen herre, skulle han kanske ej begifvit sig på resa.
Tillsamman med en ny guvernör, hvilken ej ställde sig i vägen för hans önskningar, anträdde han resan. Den förre guvernören hade fått sitt afsked samtidigt med universitetsttdens slut, sedan hans gynnare, Zinzendorfs förmyndare, kort förut aflidit. Den första plats, som Zinzendorf önskade besöka, var Frankfurt am Main, emedan denna stad varit skådeplatsen för Speners verksamhet. Därifrån gick resan nedför Rhen till Düsseldorf, i hvars tafvelgalleri en målning öfver den Frälsaren (af Domenico Feti, född 1589) gjorde ett djupt intryck på honom. Under taflan finnes en latinsk inskription, hvilken ungefär betyder: “Detta gjorde jag för dig, hvad gör du för mig?” Taflan befinner sig för närvarande i det gamla pinakoteket i Munchen.
Från Düsseldorf gick det vidare nedför Rhen in i Holland till staden Utrecht, där Zinzendorf stannade ett kvarts år. Han åhörde juridiska föreläsningar och tog undervisning i engelska, men fortsatte därjämte med läsningen af teologiska skrifter. Söndagen reserverade han uteslutande för uppbyggelse. “Jag vill hålla fast vid denna min gamla vana att använda söndagen för hjärtats behof”. Här lärde han känna många förnäma män och berömda lärde, bland andra prins Wilhelm af Oranien. Särskildt viktigt var det för honom att se, att det ej blott inom de bägge lägren af den lutherska kyrkan, det pietistiska och det ortodoxa, utan äfven inom den reformerta kyrkan funnos sanna och uppriktiga Guds barn. Det afgörande kännemärke, som de trots alla skiljaktigheter hade gemensamt, fann Zinzendorf ligga i böneumgänget med Frälsaren, och var det därför hans glädje att få öfva detta umgänge med dem.
Den 2 september 1719 bröt han upp från Utrecht och reste öfver Amsterdam, Haag, Rotterdam och Brussel till Paris, där han inträffade den 26 september och stannade ett hälft år. Han indelade sin tid så, att han ägnade förmiddagen åt kroppsöfningar, såsom ridning och fäktning, och eftermiddagen åt studier af franska och rättsvetenskap. Han skulle äfven taga del af alla sevärdsåsom byggnader, konstskatter, parkanläggningar och dylikt.
I Frankrike regerade den tiden konung Ludvig XV; denne var emellertid endast ett barn och stod därför under förmynderskap af hertigen af Orléans, hvilken hade titeln “regent”. Dennes moder, då änka, härstammade från ett tyskt furstehus och var dotter till kurfursten Karl Ludvig af Pfalz. Zinzendorf blef föreställd för henne och besökte henne allt som oftast. En dag tilltalade hon honom på tyska sålunda: “God afton, herr grefve, ni har väl i dag varit på operan?” — “Nej, ers höghet, jag har ej tid att gå på operan”. Därpå svarade hon: “Herr grefve, jag måste säga er, att jag hört, att ni lär kunna Bibeln utantill”. Zinzendorf genmälte: “Jag skulle önska, att jag kunde den och handlade därefter”. Genom denna dam blef Zinzendorf äfven bekant med hennes son, regenten. Hon berättade för denne, att hon redan för fyrtio år sedan lärt känna grefvens fader i Paris och betygade sin aktning för den Zinzendorfska familjen. Äfven med många andra af de förnämsta franska familjerna blef Zinzendorf bekant. Han säger: “Jag uppsökte åt mig bland denna världens höga – ty om de små hade jag den tiden icke mycket begrepp — blott sådana människor, för hvilka jag kunde lofprisa Frälsarens nåd. Jag fann sådana, där man ofta minst skulle väntat sig det”.
Till att börja med hade Zinzendorf ej mycken lust att närma sig de katolska andliga. Ståten i deras offentliga uppträdande misshagade honom, och han såg nog här och där saker, som väckte hans afsmak. Hans umgänge i de höga kretsarna förde honom dock tillsamman med den katolska kyrkans dignitärer, och när han trodde sig förnimma, att de, ehuru tillhörande en annan kyrka än han, likväl uppriktigt älskade Herren Jesus, kände han sig ett med dem i Herren och slöt sig vänfast till dem. Han blef äfven här trogen sin grundsats, att Frälsarens “testamente”, nämligen att hans lärjungar skulle älska hvarandra, var viktigare än de skrankor, som den mänskliga visheten uppställt, och hvilka här på jorden dock blifva blott styckverk. Icke så att förstå, att han skulle varit likgiltig för sin kyrkas bekännelse. Där så är fallet, är det visserligen ingen konst att gifva sig utseendet af att vara vidhjärtad. Så var det emellertid ej med Zinzendorf; han stod med fullständigt lugn mot alla försök att draga honom öfver till den romerska kyrkan. På en lutherans fråga, om katolikerna fråga, om katolikerna och de reformerta kunde öfva saliga på sin bekännelse, svarade Zinzendorf: “Ja, det kunna de, och den som det vill bestrida, den måste, lindrigt sagdt, ej varit långt utanför sin egen hank och stör. Däraf följer emellertid ej, att den ena konfessionen skulle vara lika god som den andra, och ännu mindre, att man skulle kunna utbyta den, man själf erkänner som den riktiga, mot en, som man håller för oriktig!”
Särdeles intimt umgicks han med ärkebiskopen af Paris, kardinal de Noailles, hvilken då var en nära sjuttioårig gubbe. Han var en mild, vänlig herre, hvilken mottog Zinzendorf mycket välvilligt. Zinzendorf kunde dock icke med, att kardinalen aldrig kunde låta bli att berömma honom i hans närvaro. Han sade honom det rent ut, men det hjälpte ej. Till att börja med försökte kardinalen att vinna honom för den romerska kyrkan och hade långa disputationer med honom, men han upphörde sluttigen därmed och försäkrade, att han allt fortfarande skulle af hjärtat älska honom ej därför att han hoppades på hans öfvergång, utan såsom ett Guds barn.
Innan Zinzendorf lämnade Paris, hade han dock tillfälle att iakttaga hos kardinalen, huru svårt det är att förena en hög världslig värdighet med ett obefläckadt samvete. För sitt samvetes skull hade kardinalen hittills protesterat mot en påflig bulla. Men då påfven hotade med bannlysning och franska regeringen med våldsåtgärder, gaf kardinalen mot bättre öfvertygelse efter. Zinzendorf läste först i en tidning därom, men ville ej tro det. Han skref till ärkebiskopen och bad honom, att han ville lugna honom med afseende på hans måhända ogrundade farhågor, att kardinalen ej skulle stå fast vid den erkända sanningen. Bland annat hette det i hans bref: “Jag anser eder vara ett Guds barn, och det är den egenskap hos eder, som jag högaktar. Men ni är äfven kardinal. Huru önskade jag ej, att ni hade en lägre och obetydligare rang!” Tyvärr måste Zinzendorf snart öfvertyga sig om, att ryktet talade sanning. Detta gjorde honom så ondt, att han beslöt att helt och hållet afbryta umgänget med kardinalen. Han skref till honom: “Emedan efter denna beklagansvärda eftergift mina ögon ej mer skola se eder, så vill jag härmed säga eder farväl för alltid. Jag tackar eder underdånigt för de äre- och nådesbetygelser, med hvilka ni bevärdigat mig. och då det är möjligt, att min frimodighet emellanåt kunnat misshaga eder, beder jag eder tusen gånger om tillgift. Tro mig, att jag älskar eder gränslöst och uppriktigt högaktar eder, samt att jag med den mest kännbara smärta tager afsked af eder.” Det är förvånansvärdt, hvilket språk denne tjugoårige yngling för.
Våren 1720 reste Zinzendorf från Paris öfver Strassburg till Basel, där han tillbringade åtta dagar tillsamman med sin ungdomsvän, baron Fredrik von Watteville. Från Schweiz reste han till Franken för att hälsa på släktingar i trakten af Nürnberg och skildes där från sin guvernör. Hos den grefliga familjen på Castell, beläget mellan Bamberg och Würzburg, stannade han öfver två månader, emedan han var nära släkt med familjen; grefvinnan var nämligen hans verkliga faster. Han fattade här kärlek till husets yngsta dotter, grefvinnan Theodore von Castell, och önskade hemföra henne såsom sin ledsagarinna genom lifvet. Han yppade sin föresats för hennes mor, hvilken gärna gick in därpå, och grefvinnans förmyndare gaf äfven sitt bifall. Men det blef klart för Zinzendorf, att om han ville ställa sitt lif i Herrens tjänst, måste hänsynen härtill äfven vara afgörande vid hans val af maka och ej den naturliga böjelsen. Han bekämpade därför denna och beslöt, huru mycket det än smärtade honom, att afstå från den älskade. För hans gamla människa skulle det väl då varit en tillfredsställelse, om äfven bruden å sin sida varit otröstlig. Men den vise, himmelske uppfostraren nekade honom denna tillfredsställelse, ty Theodore besvarade ej hans böjelse, utan förlofvade sig kort därefter med Zinzendorfs vän, grefve Henrik XXIX Reuss.