TREDJE KAPITLET.
Justitieråd i Dresden.
Zinzendorfs läro- och vandringsår voro till ända. Den 25 maj 1721 hade han blifvit myndig, hvarför tiden var inne för honom att ägna sig åt sin kallelse. Det var hans önskan att blifva en evangelii förkunnare, men detta värf var ovanligt för personer af hans stånd, och hans anhöriga fordrade, att han liksom sin far och farbror skulle inträda i statens tjänst. Zinzendorf gjorde sin mor och mormor både muntliga och skriftliga föreställningar, men det lyckades honom ej att få dem att ändra mening. Tvärt om erinrade honom hans mormor eftertryckligt om det fjärde budet, och af lydnad härför emottog han en befattning såsom hof- och justitieråd i Dresden. Han förbehöll sig dock, att hans uppgift här skulle blifva att försöka åvägabringa förlikning mellan stridande partier. Sysslandet med de offentliga angelägenheterna och samarbetet med kolleger blef för öfrigt en god skola för honom.
Det var den 22 oktober 1721, som han anlände till Dresden. Han kom med den fasta föresatsen att genom Herrens nåd blifva honom trogen och att vid August den starkes yppiga hof frimodigt bekänna sin tro både i ord och gärning, så att världen ej skulle kunna hysa några förhoppningar om att föra honom bort från hans öfvertygelse. Hvarje söndag höll han ett uppbyggelsemöte, till hvilket hvem som helst hade tillträde. Det varade mellan kl. 3—7 e. m. och hade formen af ett otvunget samtal. Man läste ett kapitel i Nya testamentet och samtalade däröfver; den ene framställde en fråga, den andre en annan, och så sökte man gemensamt att finna det rätta svaret. Tillåtelse till att hålla sådana af den lutherska kyrkans bekännelseskrifter, de af d:r Luther år 1537 affattade schmalkaldiska artiklarna, där det heter: “Evangeliet erbjuder på mångahanda sätt råd och hjälp mot synden, för det första genom det muntligen predikade ordet, för det andra genom dopet, för det tredje genom altarets heliga sakrament, för det fjärde genom ordets bindande kraft (se Matteus 16:19) så väl som genom samtal inom brödrakretsen till väckelse och uppbyggelse enligt orden i Matteus 18: “Hvarest två eller tre äro församlade.” De sista orden kvarstå visserligen äfven i den tyska öfversättningen men på latin, hvarför deras betydelse undgår dem, som ej förstå latin. Den förmodan ligger därför nära till hands, att man gjort detta i afsikt, att lekmännen ej skulle förstå dem. Superintendenten i Dresden, d:r Valentin Löscher, lät det bero vid åberopandet af denna skrift, ty Zinzendorf hade under sin studietid i Wittenberg varit nära bekant med hans far. Löscher lade ej något hinder i vägen för honom, utan lät honom hållas, ty han hade medlidande med den unge mannen, som som måst öfvergifva sin egentliga kallelse. Det föll ej heller Zinzendorf in att låta sina sammankomster ersätta den offentliga gudstjänsten eller att göra intrång på det andliga ämbetet.
Genom dessa möten lärde Zinzendorf bättre känna folk af lägre samhällsställning. Dessa fingo förtroende till honom, emedan de sågo, att han menade väl med dem. Umgänget med dem var äfven till nytta för grefven, ty de sade honom sin mening mera öppet, än hvad fallet var inom förnäma kretsar.
Zinzendorf sökte äfven verka genom det tryckta ordet. Det skulle blifva för vidlyftigt för oss att uppräkna allt, som han i det syftet lät utgifva. Vi vilja blott nämna en följd af uppsatser, hvilka hvar för sig utgåfvos i form af veckoskrifter. Den första uppsatsen utkom den 1 november 1725, och de fortsatte därefter till ett antal af 32. Zinzendorf ville ej framträda såsom författaren, utan skref under signaturen “Dresdener Sokrates”. Hans önskan vore, sade han, att söka göra för sina medborgare, hvad Sokrates gjorde för atenarne, nämligen att väcka dem till eftertanke och med sitt eget exempel söka visa dem, huru man kommer till en sann, varaktig sinnesfrid. Om sig själf säger Zinzendorf under benämningen “Sokrates”: “Jag är ej blott en gudfruktig man, utan än mer, en i Gud salig människa.” Därtill ville han äfven göra sina medborgare. Orsaken till, att många af dem ej äro det, vore den, säger författaren, att kristendomen för det stora flertalet blott är en kyrklig sedvänja och ej en verklig öfvertygelse. Skulden till detta sorgliga förhållande ligger delvis hos sådana präster, som blott predika för sitt uppehälles skull, och mot hvilkas framställning af kristendomen tänkande människor hafva rätt att göra invändningar. Därför är det nödvändigt, menar Sokrates, att sådana män uppträda, hvilka äro helt oberoende af religionen för sin utkomst, och hvilkas tro hvilar på en fast öfvertygelse om sanningen. De måste visa, att den oförnuftiga framställningen och de enfaldiga åsikterna ej kunna tillskrifvas kristendomen, utan den mänskliga uppfinningsförmågan. Den i lifvet omsatta kristendomen är den förnuftigaste lifsåskådning, en människa kan omfatta. “Vore Jesu lära”, heter det, “ej den upphöjda, gudomliga sanningen, utan dumhet och vidskepelse, skulle Sokrates ej lyssna till den.” Han ville räknas bland “tänkande människor”.
Man finner af dessa yttranden, att Zinzendorf ej var den känslomänniska, hvilken man gifvit honom ut för att vara. Det framgår äfven af följande ord af honom: “Äfven om jag inlägger stor innerlighet och känsla i en sång, bör den dock ej innehålla ett enda uttryck, som blott kan sägas vara ett hugskott af min fantasi.” Han satte ej heller stort värde på att hos sina medmänniskor iakttaga, hvad man brukar kalla “rörelse”. Han säger: “En rörelse, som inträffar, medan manniskor äro andäktiga, plägar ej vara varaktig. Man kan lättare öfvertyga dem, som äro likgiltiga. Det är lika lätt att uppväcka andakten som sinnesnjutningen; och för öfrigt ger den ena ofta oförmärkt anledning till den andra.”
När Zinzendorf säger sig vilja räknas till “tänkande människor”, inser han visserligen samtidigt, att det äfven är satt en gräns för det mänskliga förståndet, och att bortom och öfver dessa gränser ligger Guds vishet. Han säger: “Förnuftet är det bestämmande inom det mänskliga tankeområdet, men ej inom de ting, som tillhöra Gud. Förnuftets rätta bruk gör en människa till en ödmjuk tillbedjare af Gud, men brist på förnuft till en andlig Don Quixote.” Och vidare: “Ingen annan kan tränga in i de gudomliga hemligheterna än den, som äger lyckan och förmånen att stå i nära förbindelse med det högsta väsendet, sedan må förståndets gåfva vara den människan tilldelad i större eller mindre grad.” Han fruktar dock ej ett ögonblick, att icke förnuftet skall komma till sin rätt, ty han säger: “Strängt taget är intet naturligare, än att han skall vara förnuftig, som ju skapat förnuftet.”
I “Dresdener Sokrates” tillåter sig Zinzendorf att Fälla ett mindre fördelaktigt omdöme om tillståndet inom den kyrka, han tillhörde, liksom om många af dess tjänare. Hans uttalande är skarpt, och han skonar ej sådana präster, som genom sina handlingar förneka, hvad de predika för andra. Detta förskaffade honom helt naturiigt fiender. Vid äldre år har han en gång yttrat sig om detta sitt skarpa uppträdande i yngre dagar: “Jag vet väl, att man talar om en medelväg, om att taga till hvarken för mycket eller för litet. Vill man emellertid hålla sig till erfarenheten, måste man säga: Till att börja med är det ej lätt att hålla måttan, utan man måste taga till rundligt. Först senare kommer man genom den helige Andes ledning in i de riktiga spåren. Skulle man i sin kärlek till Frälsaren börja så stilla, måttiigt och väl öfverlagdt, såsom man märker den hos gamla Herrens Om hatet mot .svnden skullp höria maH dpn mÄtt Om hatet mot synden skulle börja med den måttfullhet, som en öfvad stridsman lärt sig iakttaga genom tålamod med medmänniskors brott och elände och fördragsamhet med de onda, skulle detta snart förbytas i vänskap till synden. Därför låter det ej tänka sig, att man i början kan undvika ytteriigheter. Allt börjar med ytterligheter och föres sedan öfver till medelvägen.”
Då genom omständigheternas makt den prästerliga banan stängts för Zinzendorf, hoppades han i någon mån kunna tillfredsställa sin håg för detta kall genom att med tiden lösgöra sig från sin tjänst i staten, köpa sig ett landtgods, där han kunde sörja för sina underordnades timliga och eviga väl, samt göra sitt hem till en medelpunkt för kristtiga gemensamhetssträfvanden. Med hänsyn härtill köpte han år 1722 godset Berthelsdorf, beläget i Ober-Lausitz ej långt från Grossdorf, beläget i Ober-Lausitz ej långt från Grosshennersdorf, lät där i stället för den gamla, bofälliga mangårdsbyggnaden uppföra ett nytt corps-de-logi och kallade en kandidat Johan Andreas Rothe till kyrkoherde efter den nyss aflidne pastor Johan Horn. Rothe var en man med framstående begåfning och teologisk lärdom. Han var tillika en medryckande och rikt välsignad predikant. Såsom förvaltare för sitt gods anställde Zinzendorf en schweizare vid namn Johan Georg Heiz, en kristligt sinnad man, som han lärt känna hos sina släktingar i Franken.
Tankar på giftermål upptogo honom äfven. “Att han härvid skulle möta svårigheter”, skref han till sin mormor, “är klart, ty”, säger han, “efter jordiska begrepp måste en förbindelse med honom anses vara en klen lycka, då hans hustru ej blott måste nöja sig med ett själfuppoffrande lefhadssätt, utan äfven göra hans lifsmål till sitt, nämligen att under förakt och smälek vinna själar för Kristus.” Gud löste dock dessa svårigheter, då han till maka gaf honom grefvinnan Erdmuth Dorothea Reuss, en syster till hans vän, Henrik XXIX. Sedan han öppet meddelat henne sina tänkesätt och fått hennes ja, ägde vigseln rum i Ebersdorf den 7 september 1722, hvarefter de nyförmälda reste till Dresden, där Zinzendorfs mormor ställt en lämplig bostad i ordning åt dem. Först vid jultiden samma år inträffade de i Berthelsdorf.
Det låg Zinzendorf varmt om hjärtat att på sitt gods sörja för den kristliga gemenskapen. Genom Speners ttllskyndan hade det bland många adelsfamiljer på landet blifvit sed att hålla husandakt, till hvilken en trängre eller vidare krets infann sig. Så var fallet hos Zinzendorfs mormor i Hennersdorf, och han införde den äfven på Berthelsdorf. Den ägde rum hvarje afton på slottet för så väl herrskap som tjänstefolk. När Zinzendorf var i Dresden, leddes husandakten af förvaltaren Heiz, och lästes därvid i Bibeln eller i andra uppbyggelseskrifter samt sjöngos andliga sånger. På söndagseftermiddagarna brukade Zinzendorf, då han var hemma, upprepa pastor Rothes förmiddagspredikan och anknyta ett samtal därtill. På så sätt samarbetade patronus och pastor för församlingens väckelse och lif, ty i dessa husandakter deltogo ej blott slottets tjänare, utan allt större antal kommo äfven de väckta bland byns befolkning tillstädes.
För att kunna verka äfven utanför Berthelsdorfs gränser slöt Zinzendorf ett förbund med sin ungdomsvän Fredrik von Watteville, som flyttat till honom, samt pastor Rothe och pastor Melchior Schäfer i Görlitz med uppgift att utbreda Guds rike inom vidare kretsar. De kallade denna sammanslutning “De fyra brödernas förbund”. Ändamålet därmed var att förkunna den korsfäste Frälsaren och att öfverallt göra detta gällande såsom det fundamentala inom kristendomen. Allt annat skulle anses såsom af mindre vikt. Omkring Frälsarens person skulle alla troende samlas, ej blott inom den evangeliska kristenheten, utan äfven inom den katolska, och nya troende skulle man vinna bland judar och hedningar. Verksamheten skulle hufvudsakligen bedrifvas genom skriftspridning samt brefväxling och resor.
En annan uppgift väntade emellertid Zinzendorf, på hvilken han ej alls tänkt. Redan innan han afreste från Dresden till Ebersdorf för att hålla bröllop, erhöll han ett bref från sin förvaltaltare Heiz, hvari denne meddelade honom, att en del utvandrare från Mähren hade anländt till Berthelsdorf. Zinzendorf hade nämligen vid ett tillfälle träffat en timmerman vid namn Kristian David, hvilken berättade honom om de evangeliska i Mähren, hvilka ledo förföljelse för sin tro och sökte en tillflyktsort, dit de kunde utvandra. Zinzendorf hade sagt honom, att de kunde komma, så skulle han söka skaffa dem boningsplatser, där de kunde slå sig ned, utan att väcka förargelse hos den kejserliga regeringen, och tills vidare skulle han taga emot dem i Berthelsdorf. Med detta besked hade Kristian David återvändt till Mähren med påföljd, att två bröder Augustin och Jakob Neisser, till yrket klensmeder, med sina hustrur och fyra barn jämte sin kusin, Mikael Jäschke, samt en flicka, Martha Neisser, begåfvo sig i väg och kommo under Kristian Davids ledning till Berthelsdorf den 8 juni 1722. Såsom byggnadsplats anvisade man dem ett ställe i skogen, där landsvägen från Löbau ttll Zittau leder förbi Hutberget. Utvandrarna tyckte emellertid ej om platsen, ty den var öde och sumpig, öfvertäckt med snår, så att formännen ofta fastnade där. Ej heller fanns där dricksvatten. Augustin Neissers hustru sade: “Hvarifrån skola vi taga bröd i denna öken?” De hade hellre velat slå sig ned i byn, men till sist måste de vara glada att få bo någonstädes. Byggnadsvirke fanns det dock godt om, och Kristian David slog in sin yxa i ett träd med orden: “Här har fågeln funnit ett bo och svalan ett näste!” (Psaltaren 84:4).
Medan Zinzendorf ännu var kvar i Ebersdorf för sitt bröllop, erhöll han skriftligt meddelande från Berthelsdorf om, att utvandrarna börjat uppföra bostäder åt sig. Samtidigt anlände från utvandrarna själfva en böneskrift, hvari det hette: “Vi äro nu mycket bekymrade för, att vi genom vårt bygge komma att ligga eder till last. Vi bedja med djupaste ödmjukhet, att ni i nåder ville upptaga oss i edert beskydd, hjälpa oss, stackars bedröfvade, enfaldiga människor fram samt visa oss nåd och käriek. Vi vilja bedja den allsmäktige Guden, att han i gengäld måtte välsigna eder till kropp och själ. Anbefallande oss i den högstes beskydd förblifva vi in i döden edra lydiga tjänare Kristian David, Augustin Neisser, Jakob Neisser.”
Då Zinzendorf vid jultiden 1722 reste med sin maka till Ober-Lausitz och sent på aftonen den 22 december for landsvägen fram mellan Strahwalde och Grosshennersdorf, lade han märke till, att det lyste i skogen vid Hutberget, där det förr ej legat något hus. Han frågade, hvad det var för något, och fick till svar, att det var det hus, som de mähriska utvandrarna byggt åt sig. Han lät då vagnen stanna, gick in och hälsade hjärtligt på dem, uppmuntrade dem och föll på knä med dem, nedkallande Guds välsignelse öfver platsen. Detta första hus i Herrnhut utgör en del af det nuvarande “brödrahuset”, och man kan däri ännu se de balkar, Kristian David högg af det först fällda trädet.
Redan den 5 maj påföljande år anlände åter ett brref till Zinzendorf från hans förvaltare med begäran om tillstånd för ytteriigare 18 utvandrare att uppföra hus åt sig bredvid det redan byggda, hvilket Zinzendorf beviljade. Då emellertid utvandringen fortfor äfven under det följande året, 1724, började Zinzendorf blifva allvarligt bekymrad däröfver. Den faran låg nära till hands, att den kejserliga regeringen skulle komma att anföra besvär öfver, att folk lockades ut ur landet. Han varnade därför allvarligt dem, hvilka han misstänkte för att uppmana andra till utvandring. När detta oaktadt utvandrare ankommo till Berthelsdorf, lät Zinzendorf noga utfråga dem om anledningen till, att de lämnat sitt fädernesland. Visade det sig då, att de drifvits därtill blott af samvetsbetänkligheter och lämnat kvar alla sina ägodelar, kunde och ville han ej draga sig undan från dem. Däremot ställde han sig helt och hållet afvisande mot dem, om det fanns skäl att tro, att andra afsikter voro med i spelet.
Redan år 1724 hade så många mährer slagit Sig ned vid Hutberget, att de började tänka på att skaffa sig en lokal, där de kunde få gemensam uppbyggelse. Denna tanke togs välvilligt upp af Zinzendorfs vän, Fredrik von Watteville, hvilken bar på en plan att inrätta en läroanstalt för unga adelsmän efter Franckes mönster, emedan det ofta var svårt att anskaffa dugliga, kristliga informatorer. På Wattevilles tillskyndan tog man därför itu med att uppföra ett hus, som skulle tjäna bägge ändamålen, i det att det dels skulle innehålla en samlingssal, dels lämna erforderliga utrymmen för den planerade anstalten. I huset skulle äfven finnas en boklåda för spridande af kristliga skrifter samt ett apotek. Zinzendorf å sin sida hyste betänkligheter mot att grunda en läroanstalt, ty han fruktade, att ett företag, som var en efterapning af den välsignade anstalten i Halle och såg ut som en medtäflare till denna, skulle le ådraga honom afund och förtal. Därför understödde han företaget blott för sin väns skull. Den 12 maj 1724 lades i hans närvaro grundstenen till byggnaden, hvarvid Fredrik von Watteville föll på knä på stenen och i en gripande bön nedkallade Guds välsignelse öfver verket. Herrens välsignelse har äfven i sanning hvilat öfver byggnaden, ty ehuruväl den planerade läroanstalten snart nedlades, innehöll dock huset herrnhutförsamlingens första samhngssal. Det är det s. k. “församlingshuset”, i hvilket samma sal finnes ännu i dag. Den har under 32 års tid, från 1726 till 1757, då den nya salen invigdes, brukats vid församlingens sammankomster, och den användes ännu under benämning “lilla salen”. Läroanstaltens utrymmen togos i anspråk för vården af fader- och moderlösa barn samt till skola för barnen i Herrnhut.
Det var en märklig omständighet, att just vid den högtidliga grundstensläggningen anlände fem nya mähriska utvandrare. Tre af dem buro namnet David Nitschmann, och de båda andra hette Johan Töltschig och Melchior Zeisberger. Dessa fem män från Zauchtenthal i Mähren skilde sig från de dittills anlända därigenom, att hos dem fortlefde den gamla böhmiska brödrakyrkans traditioner. De hade från far och farfar ej blott lärt sig de böhmiska brödernas sånger, utan äfven hört berättas om dessas kyrkoförfattning, församlingsordning och kyrkotukt, och de fem voro fast beSlutna, att, där de slogo sig ned, återupplifva den gamla brödrakyrkans tukt och ordning. Då de bröto upp, var det ej deras afsikt att bosätta sig i Ober-Lausitz, i “Kristtan Davids stad”, utan deras håg stod till Polen. I Lissa, där Comenius hade bott, hoppades de på en förnyelse af brödraförsamlingen. Det berodde blott på en tillfällighet, att de under vägen beslöto sig för att bese Kristtan Davids nya ställe. De tänkte ej på att stanna där. Väfvaren David Nitschmann sade: “Om tre hus vore en stad, skulle Herrnhut ej vara den sämsta.” Högtiden vid Hutberget och den välsignelse, de därvid erforo af brödragemenskap, bestämde dem likväl för att stanna. Att börja med kände Zinzendorf ej alls till deras planer, ansåg sig böra göra efterforskningar om den gamla brödrakyrkan, dess författning och historia. I Zittaus rådsbiblotek fann han böcker, som lämnade honom upplysning härom.
År 1726 började emellertid irrläror att vinna insteg bland nybyggarna vid Hutberget. Nästan alla de utvandrade mährerna vägrade att besöka gudstjänsten i kyrkan i Berthelsdorf. Pastor Rothe kallade de för den falske profeten i uppenbarelseboken och Zinzendorf för vilddjuret, som gaf den falske profeten makt att förföra dem. Denna separation kunde ej döljas för utomstående och väckte mycken ovilja hos nittska präster. Alla, som icke kände till saken, sköto skulden på Zinzendorf, vilken fick fördraga mycket förtal. En annan skulle under sådana omständigheter hafva utvisat utvandrarna, men därifrån afhöll honom den kristliga kärlek, som går efter de vilsegångna. Han hade hittills lärt känna nybyggarna som människor, hvilka allvariigt sökte sina själars frälsning, hvarför han hoppades, att han skulle lyckas återföra dem på den rätta vägen. Någon lätt sak var detta visserligen ej. Genom hotelser läto de sig ej skrämmas, ty om de för sin tros skull hade lämnat de rika bondgårdarna i Mähren, vore det dem ännu lättare att vända ryggen åt det torftiga nybygget vid Hutberget. Det gällde att vinna dem med godo och att genom kärleksfull tillrättavisning öppna deras ögon. Men det var ett svårt arbete, ty mährerna voro envisa. Zinzendorf sparade dock ej mödan, ja, detta blef t. o. m. hufvudorsaken till, att han beslöt sig för att om möjligt helt lösgöra sig från sitt ämbete i Dresden. Vägen härtill jämnades därigenom, att hans mormor, som ju fordrat hans inträde i statens tjänst, just då afled i sitt 78 lefnadsår. Man rådde honom emellertid att ej genast söka fullständigt afsked, utan tills vidare blott tjänstledighet på obestämd tid. Detta skedde i början af 1727. Först 1732 tog han helt och hållet afsked.