FJÄRDE KAPITLET.
Församlingen i Herrnhut.
Zinzendorf säger vid ett tillfälle: “Enda orsaken till, att jag lämnade hofvet och mitt ämbete, var den, att jag ville omvända mina gäster från Mähren och andra orter från deras villfarelse, ty man beskref dem för mig såsom kättare och separatister. Om jag i något ansåg mig kunna vara viss på min sak och ej behöfva gifva efter, så var det då i denna. Det var dock ett stort misstag. Mina vänner voro att börja med hetsigare än jag, ty de kommo ur förföljelsen och jag från hofvet. Detta gaf mig en liten fördel framför dem. Men sedan de lärt sig af mig i detta stycke och äfven på kort tid förvärfvat sig konsten att tänka och uttrycka sig klart, var det min tur att åter lära mig något nytt.” Den inblick, Zinzendorf fick i den herrnhutiska församlingens rika och djupa inre och yttre lif samt dess verksamhetsfält, kom äfven att utöfva stort inflytande på honom.
Våren 1727 flyttade han med sin familj och sitt hushåll från Dresden till Berthelsdorf. Till en början bodde han i slottet och gick dagligen, stundom mer än en gång, till Herrnhut, men från och med den 18 juni stannade han i Herrnhut öfver natten för att helt kunna ägna sig åt utvandrarna. Han lät inreda en bostad åt sig i ett hus, som han 1725 låttt bygga på det ställe, där för närvarande det s. k. “herrskapshuset” är beläget. Det var ett tvåvåningshus med brutet tak och var förbundet med det nuvarande s. k. “församlingshuset” medelst en smal gång af trä, hvilken ledde från öfre våningen öfver körvägen. På grund af denna sammanbindning kunde man anse Zinzendorfs hus som en flygel till “församlingshuset” (den tiden användt som hem för föräldralösa barn); hans hus kallades emellertid redan “herrskapshuset”, emedan Zinzendorf var godsherre. I öfrigt bestod Herrnhut den tiden af 34 hus, af hvilka de flesta voro mycket små och oansenliga. Nästan öfver allt räckte skogen alldeles in på husen. Invånareantalet var ungefär 300, af hvilka mer än hälften kommit från Mähren. Bland dem, som kommit från andra håll, förtjäna nämnas bröderna Martin och Leonard Dober från Schwaben.
Herren lät det lyckas för Zinzendorf att föra de söndrade parterna åter till den lutherska kyrkan och till att där åtnjuta sakramenten. Visade sig alltså utvandrarna villiga till eftergifter i denna punkt, höllo de däremot bestämdt fast vid, att de skulle åter införa bland sig de böhmiska brödernas församlingsordning och kyrkotukt. Då Zinzendorf sökte öfvertala dem i denna sak, sade de klart och bestämdt ifrån, att de hvarken kunde eller ville ändra sig häri. De ansågo, att det ju låg i öppen dag, att bristen på författning och kyrkotukt var den lutherska statskyrkans svaghet, och att Luther själf medgifvit för de böhmiska bröderna, att de i det afseendet voro öfveriägsna.
Dessa anspråk förorsakade Zinzendorf svåra inre strider. En man som han, hvilken det låg så om hjärtat att verka för Guds barns gemenskap, kunde ej räcka handen till en separatton. Likväl kunde han ej finna något oberättigadt i mährernas anspråk. Det syntes honom strida mot den evangeliska kristendomens väsende, att ett samfund, hvilket ägde en från fäderna ärfd författning, skulle vara tvunget att afstå från den. Han läste i det företal, d:r Buddeus i Jena skrifvit till Comenii afhandling öfver brödraunitetens kyrkotukt och författning, att brödrakyrkans ordning och tukt måste erkännas vara apostolisk, nödvändig och nyttig, och att man måste beklaga, att de lutherska statskyrkorna ej voro i tillfälle att införa dem hos sig. Zinzendorf ansåg det därför vara orätt att beröfva bröderna denna klenod, hvilken under så många år bevarats oskadd åt dem och trots så mycket betryck ej helt kunnat tagas från dem. Han hörde sig dessutom för hos flera ansedda teologer om deras mening, och äfven om deras svar voro af olika innehåll, så öfverensstämde de dock alla däri, att det var nödvändigt att taga sig an utvandrarna med finkänslighet. Det gick honom till sist djupt till hjärtat att läsa, huru den gamle Comenius* rörande klagar, att det vore slut med den lilla brödrakyrkan, då han själf snart vore borta. Zinzendorf säger: “Jag behöfde ej mer än en gång låta min blick stanna vid hans vemodiga bön: Låt oss få återvända till dig, Herre, och må vi få komma hem igen! Förnya vå våra dagar, såsom de voro fordom (Klagovisorna 5:21), förrän mitt beslut var fattadt: jag vill bidraga därtill, så mycket jag kan.
Må det än gälla mitt gods och guld, ära och lif, så skall dock, så länge jag lefver och äfven därefter — så långt i min förmåga står — denna Herrens lilla hop bevaras åt honom, till dess han kommer.” De steg, som Zinzendorf alltså tog i denna riktning, voro emellertid lika en mans, hvilken går på osäker is eller vadar fram genom diupt vatten. Han tar ej ett steg framåt utan att blicka både framåt och tillbaka. Om en man, som går på isen, tar ett steg tillbaka efter att nyss hafva tagit samma steg framåt, därför att isen brakar under honom, men sedan efter en stund tar ett steg framåt igen, så kan ingen förebrå honom därför, utan man anser det försiktigt och förståndigt handladt. Lika litet kan man förebrå Zinzendorf, om man ser honom ena gången rygga tillbaka men andra gången taga steget ut igen, ty den väg, han nu slog in på, hade ingen annan gått före honom.
Den 12 maj 1727 enades Zinzendorf och de mähriska utvandrarna om vissa stadganden. Dessa inneburo ej någon afsöndring från statskyrkan, utan tvärt om fortfor nybygget “Herrnhut” vid Hutberget att utgöra en del af Berthelsdorfs socken; pastor Rothe var fortfarande präst för Herrnhut, och herrnhutarna gingo i kyrkan och deltogo i nattvardsfirandet i Berthelsdorf. Pastor Rothe förrättade äfven barndop, vigsel och jordfästning för herrnhutarna efter luthersk ritual. Men den del äf Berthelsdorfs socken, som utgjordes af nybygget Herrnhut, antog genom frivillig öfverenskommelse mellan sina samttiga inbyggare en del föreskrifter, hvilka motsvarade deltagarnas behof och öfvertygelse. De gamla böhmiska brödernas stadganden hafva ej tjänat till förebild för dessa föreskrifter, men då brödernas ande bodde i utvandrarna, kom det att blifva en viss likhet. När man senare varseblef denna öfverensstämmelse, blef den en orsak till stor glädje.
I dessa stadgar hette det, att församlingen i Herrnhut ville i broderlig kärl kärlek vara förenad med Guds barn inom alla kyrkosamfund och ej fördöma afvikande bekännelser, men likväl troget bevara sin egen. I frågan om syndares rättfärdiggörelse inför Gud skulle allt åberopande af egen förtjänst vara uteslutet, men å andra sidan läggas stort allvar vid helgelsen af det kristliga lifvet. Man skulle ej träda i förtroligt umgänge med världens barn, men behandla dem redligt och ärligt och ej låta förleda sig till häftiga meningsutbyten med dem i tomma lärofrågor. Förföljelser från världens sida skulle anses såsom en hälsosam pröfning och modigt uthärdas; förföljaren skulle bemötas på ett vördnadsfullt sätt. För att förebygga ofrid inom församlingen skulle de, som talade illa om en broder, vara ansvariga inför de äldste och taga tillbaka osanna beskyllningar. Vården om de sjuka anförtro anförtroddes åt vissa medlemmar inom församlingen. Fanns bland bröderna en läkare, skulle de sjuka först vända sig till denne. Den som ej förstod sig på läkekonsten, hade ej rätt att genom oförsiktiga kurer förgripa sig på nästans lif. Trolldom och vidskepelse skulle betraktas som en styggelse. En broder finge ej utan de andras vetskap börja en affär eller ett yrke. I och för sig skulle intet handtverk ringaktas. Äktenskap fick ej ingås utan de äldstes vetskap, och förlofning ansågs ej giltig, om den ej ägt rum i de äldstes närvaro och med deras samtycke. Umgänge mellan ogifta personer af olika kön tilläts ej utan vidare, tvärt om hade de äldste makt att hindra sådant, om de ansågo det innebära den minsta fara. Den som lefde i skrymteri och lättsinne och ej lät rätta sig genom förmaningar, skulle af de äldste uteslutas ur församlingen och ej åter upptagas, förrän han visade uppriktig sinnesändring. En äldste eller annan styrande fick ej utöfva sin myndighet på annat sätt än som en medhjälpare till brödernas glädje (se 2 Kor. 1:24) och en trogen hjälp i deras lidanden. Hvarje lördag skulle de äldste samlas till konferens; den som kallades att infinna sig inför denna, måste ovillkorligen komma; och därest han uteblef äfven andra gången han kallades, eller på annat sätt visade sig gensträfvig, förvisades han från orten. Detta senare kunde sättas i verkställighet, emedan Zinzendorf såsom godsherre hade makt och rätt därtill.
Det gällde nu framför allt att för verkställandet af dessa stadgar företaga val af äldste. Dessa valdes till ett antal af tolf genom omröstning af alla församlingens vuxna män. På grund af sitt stora antal voro “de äldste” mera att betrakta som en rådgifvande församling, hvilken inom sig genom lottdragning utvalde ett förvaltningsutskott på 4 personer. Detta skedde den 19 maj. Zinzendorfs ställning till församlingen angafs genom titeln “föreståndare”, hvarigenom han ställde sig i dess tjänst och gjorde dess sak till sin. Han rådplägade flitigt med de äldste om församlingens angelägenheter vid de s. k. “äldste-konferenserna”, hvilkas uppgift det äfven var att genom broderlig förmedling söka slita möjligen uppstående stridigheter.
Till sjukvården tog man personer, som voro i tillfälle att gratis betjäna medellösa sjuka; för öfrigt uppburo hvarken de äldste eller några andra af församlingens tjänare lön för sitt arbete. Sjukvården af församlingens manliga medlemmar ombesörjdes af män och af dess kvinnliga af kvinnor. “Allmoseutdelare” utsågos äfven för att taga vård om sådana fattiga, hvilka trots flit och sparsamhet likväl ej kunde draga sig fram. Arbetet ansågs för hvar och ens förnäm förnämsta jordiska plikt. Enhvar skulle äta sitt eget bröd och försörja sig genom sina händers arbete. Nybyggarnas hufvudnäring var ej åkerbruk, då de ju ej ägde någon jord. Utan diverse handtverk. Deras alster uppskattades snart af bygdens befolkning, men då de ju nyss börjat sina handteringar och ej traktade efter att blifva rika, voro de flesta af församlingens medlemmar fattiga. En af de äldste, Martin Linnér, sof sommar och vinter på en hård planka för att i allt vara likställd sina fattiga bröder. Han hade varit bagare, men då han såg, att en af bröderna, som utöfvade samma yrke, ej kunde reda sig, slutade han för dennes skull upp med sitt lönande bageri och lifnärde sig torftigt genom ullkamning. Ehuru allmänt armod rådde inom församUngen, fanns där visst icke något proletariat. Det låg äfven de äldste om hjärtat att skaffa de fattiga arbete.
För att utöfva personlig själavård bland församlingens enskilda medlemmar anställdes därtill lämpliga personer, och liksom vid sjukvården gjordes därvid skillnad mellan män och kvinnor. Det lades stor vikt vid att bilda böneföreningar, hvilka utgjordes af mindre sammanslutningar af medlemmar med samma leftnadsförhållanden och ålder. Dessa böneföreningar kallades den tiden “band” och bestodo af fem till sju personer, hvilka en till två gånger i veckan samlades under ledning af en föreståndare för att gemensamt framlägga sina behof för Herren och för att hjälpa hvarandra att lefva i Jesu efterföljd.
Vid sidan af gudstjänsterna i Berthelsdorfs kyrka ägde andaktsstunder rum i Herrnhut hvarje morgon och afton. Afsikten med dessa sammankomster var ej att ersätta den kyrkliga gudstjänsten, utan de voro ett uttryck för församlingslifvet. Samlingsplatsen var den förr omtalade salen, ett enkelt, större rum utan altare eller annan kyrklig inredning. Sammankomsterna leddes vanligtvis af lekmän ur församlingens krets, hvilka naturligtvis ej buro någon ämbetsdräkt. De voro klädda såsom de öfriga bröderna.
Ett utmärkande drag för sammankomsterna var att de bestodo mera af sång än predikan, för att hela församlingen skulle kunna taga mera verksam del i gudstjänsten. Ju kraftigare det andliga lifvet är inom en församling, desto mera tager det sig uttryck i själfverksamhet. Zinzendorf lade äfven stor vikt vid församlingssången. Söndagen Kantate, (4:de söndagen efter påsk) år 1727 togo de s. k. “sångstunderna” sin början, vid hvilka man den första tiden sjöng hela sången, men senare sammanställda strofer ur olika sånger så, att de behandlade ett bestämdt ämne. På detta sätt skapades så att säga ett nytt dikt- och tonverk för hvarje gång, och man undgick den svårigheten, att församlingen var bunden vid de vanliga kyrkosångerna, hvilket bidrog till större frihet och rörlighet vid gudstjänsterna. Ännu i dag äro dessa sångstunder en af brödraförsamlingens klenoder. De möjliggöras därigenom, att de flesta af församlingsmedlemmarna redan som barn lära sig ett stort antal verser i sin sångbok utantill.
När man betraktar bilden af den i Herrnhut sålunda grundade församlingen, kan man knappast underlåta att medgifva, att den närmade sig förebilden af en apostolisk församling så nära, som det under de rådande förhållandena var möjligt. Kyrkans Herre satte äfven såsom tecken på sitt välbehag sitt insegel på verket, i det han den 13 aug. 1727 utgöt brödrakärlekens ande öfver församlingen. Zinzendorf hade uppmanat bröderna vid Hutberget att tillsamman med pastor Rothe denna dag fira den heliga nattvarden i Berthelsdorfs kyrka, hvarvid pastor Süss från Hennersdorf skulle tjäna. Sagda dag möttes församlingen först i sin egen sal i Herrnhut och åhörde en kort betraktelse öfver nattvarden. Därefter begaf man sig till kyrkan, men redan innan man hann fram, grepos hjärtana af en underbar rörelse. De, som dittills vandrat oförstående mot hvarandra, föllo hvarandra om halsen och bådo endräktigt. Under gudstjänsten grep rörelsen ännu starkare omkring sig, så att pastor Süss blef djupt gripen. Efter denna tilldragelse heter det i en af de mähriska utvandrarnas, David Nitschmanns, dagbok: “Från och med denna stund har Herrnhut blifvit en Jesu Kristi lefvande församling. Vi tackade Frälsaren, att vi kommit till Herrnhut hos grefve Zinzendorf och ej ttll Lissa i Polen, dit vi först ämnat oss.”