FEMTE KAPITLET.
Församlingens tillväxt i Herrnhut.
Församlingen utvecklades allt mer i så väl inre im yttre afseende, andliga lif sig uttryck i många nya och egendomliga former. Till dessa höra de dagliga lösensorden, till hvilkas omnämnande det förhållandet berättigar, att de funnit anklang inom vida kretsar af den evangeliska kristenheten och ännu i dag utgifvas i hundratusentals exemplar ej blott på tyska, utan äfven på engelska, franska, svenska m. fl. språk. Med deras tillkomst förhåller det sig på följande sätt:
År 1728 började Zinzendorf att vid de dagliga sångstunderna, hvilka höllos på aftonen, tala öfver antingen ett bibelspråk eller en vers ur kyrkosångerna. När sångstunden var slut, lade han bröderna och systrarna detta språk på hjärtat, för att de följande dag skulle tänka därpå hemma. Morgonen därpå påmindes de om samma språk af den broder, som gjorde morgonbesöken. En af de äldste hade nämligen i uppdrag att hvarje dag aflägga ett morgonbesök i samtliga husen för att tillse, att där öfverallt gick kristligt till vaga. Början med dessa dagliga lösensord gjordes den 3 maj 1728. Följande år skedde den förändringen, att de äldste nedskrefvo alla bibelspråk och sångverser, som kunde tjäna församlingen till undervisning, på lappar, hvilka lades i en liten låda. Ur denna samling tog så en af de äldste på aftonen en “lösen” för påföljande dag, liksom man drager en lott, och lämnade den ttll den broder, som skulle göra husbesöken. Denne förde sedan omkring lösensordet i församlingen, från hus till hus. Zinzendorfs tanke härvid var, att vår Herre och Frälsare, som ju ser till hvarje medlem i sin hjord, låter sig innerligt vårda äfven om en samling själar, förenade med hvarandra genom hans nåd och genom tron fästade vid honom. Det var Zinzendorfs barnsliga förtröstan till Herren, att han såsom svar på sin församlings böner skulle för hvarje år och hvarje dag gifva henne just det Guds ord, som omständigheterna kräfde. Zinzendorf betraktade därför hvarje dags lösen såsom ett af Herren själf till sin församling gifvet ord och bad ofta bröderna och systrarna att troget gifva akt därpå. Det är äfven trosstärkande att lägga märke till, huru väl lösensordet mången gång varit lämpadt just för de särskilda förhållanden, hviika antingen församlingen såsom ett helt eller någon enskild medlem befunnit sig. År 1731 lät Zinzendorf för första gången trycka en liten lösensbok. Sedan dess har den utkommit hvarje år; så länge Zinzendorf lefde, utarbetade han den själf.
En annan egendomlighet var den s. k. “timmesbönen”. Utom den vanliga nattvakten till skydd en särskild nattvakt, som bestod däri, att antingen enskilda bröder eller flera gemensamt tillbragte hela natten i bön för församlingen. Härur växte under år 1727 “timmesbönen” fram på så sätt, att till en början tjugofyra bröder och systrar och sedan ännu flera förpliktade sig att tillbringa hvardera en timme af dygnet i bön för församlingen, hvilken sålunda ständigt hade en bönerepresentant inför Herren. Därigenom kom det ordet att gälla äfven om Herrnhut, hvilket Herren genom Jesaja säger om Jerusalem: “På dina murar, o, Jerusalem, har jag uppsatt väktare; de skola icke tiga hvarken dag eller natt. I, som anropen Herrens namn, gifven eder ingen ro!”
Ett annat verk af den anda, som rådde i församlingen, var “församlingsdagarna”, ursprungligen kallade “tacksägelse- och festdagar”. De firades första gången den 10 febr. 1728 och därefter en lördag i hvarje månad. Ändamålet med dem var att föreläsa för församlingen de bref, som anlände från de bröder, hvilka utsändts att knyta brödragemenskapens band med Guds barn på andra orter. Detta behof af att träda i förbindelse med alla platser, där man visste, att det fanns Guds barn, var ett godt bevis på friskheten af det andliga lifvet inom församlingen. Man berättade, hvad Herren gjorde i Herrnhut, och önskade veta om Guds verk på andra ställen. Det förekom emellertid ej blott sådana brefunderrättelser utan hvarjeanda meddelanden från Guds rike. En rätt församling känner sig nämligen som en lem i den enda, heliga, allmänneliga kyrka, hvars stomme utgöres af de olika kyrkosamfunden, och hyser ett lefvande intresse för allt, som tilldrager sig inom Guds rike på jorden. Det är detta behof, som församlingsdagarna hafva att tacka för sin tillkomst. Intet land var så aflägset, att man ej ansåg det värdt sin uppmärksamhet, och där det ej fanns några kristna, där kände församlingen, att den hade ett missionsområde, en uppgift att fylla. Zinzendorf ansåg, att Herren skulle gifva bröderna nåd och kraft att hjälpa ttll med uppgiftens lösande, och tillfälle därtill skulle snart erbjuda sig. I huru hög grad har ej denna vidgade blick hjälpt till att höja bildningen i Herrnhut! Man förvånas öfver, hviika bref de allra enklaste handtverkare kunde skrifva.
Sammankomsterna på församlingsdagarna öppnades med afsjungandet af en af de gamla böhmiska brödernas sånger, och därvid jublade utvandrarnas hjärtan, ty sången behandlade deras äisklingstema, deras egen kyrka, och de hade sjungit dessa sånger i sin hembygd under förföljelsen. Äfven under mötets vidare förlopp afbrötos meddelandena ofta med en sång, som måhända innehöll en välgångsönskan för en utsänd broder, en broderförsamling eller för öfverheten, under hvars hägn verksamheten bedrefs. Zinzendorf ägde en särskild förmåga att gifva dessa församlingsdagar en tilltalande prägel. Han hade kraft att från morgon till kväll föreläsa, sjunga och tala utan att trötta hvarken sig själf eller åhörarna. Han läste på ett utomordentligt lifligt sätt och förstod att sätta sig helt in i ämnet.
En lifgifvande faktor vid församlingens sammankomster var “kärleksmåltiderna”, en förnyelse af den apostoliska tidens “agaper”. I motsats till att de enskilda församlingsmedlemmarna då medförde sina egna rätter, voro i Herrnhut mat och dryck lika för alla och tillreddes gemensamt. På så sätt kunde ej det missbruk vinna insteg, hvilket aposteln Paulus klandrar vid kärleksmåltiderna, nämligen att de rika förde med sig och frossade af många kostliga rätter, medan de fattiga ej ens blefvo mätta. I Herrnhut var den gemensamma måltiden under den första tiden mycket enkel, ofta endast bröd och vatten, men längre fram bestod förtäringen af te med hvetebröd. Mat och dryck voro bisaker och gemenskapen med trossyskon det väsentliga. Dessa kärleksmåltider voro församlingens nöjen, och vänligt samspråk och en glad stämning satte sin prägel på dem. En människa kan lika litet undvara nöjen som mat, arbete och hvila, men nöjenas beskaffenhet bestämmes af människornas sinnelag. För invånarna i Herrnhut voro agaperna de mest lämpliga nöjena. Deras kärlek till dem är betecknande. För mången skulle de ej haft något värde, och de hade ej heller blifvit, hvad de blefvo, om de ej lifvats af denna glädjens ande.
Ännu ett bruk måste omnämnas, hvilket säkerligen finner minsta förståelsen inom vidare kretsar och äfven afskaffades inom brödraförsamlingen i början af nittonde århundradet. När Jesus tvagit lärjungarnas fötter, säger han: “Har nu jag, Herren och Mästaren, tvagit edra fötter, så hören ock I två hvarandras fötter.” Dessa ord tog Zinzendorf, som de stå, och var af den åsikten, att fotatvagningen ej finge underlåtas i en lefvande Jesu Kristi församling. Han säger en gång: “Ingen, som läser Johannes’ 13 kapitel, kan under den närmaste kvarten låta bli att tänka, att han bör göra, hvad där står.” Fotatvagningen infördes såsom en gudstjänsthandling för kommunikanter och föregick sådana nattvardsfiranden, som hade en särskildt festlig karaktär. Zinzendorf sade visserligen själf, att de, som utförde fotatvagningen och läto andra utföra den på sig, måste vara Guds barn med innerlig kärlek och fullt förtroende till hvarandra. Därför upphörde äfven fotatvagningen, då inom brödraförsamlingen deras antal blef större, hvilka voro bröder blott till namnet och ej i gärning och sanning. Så länge detta bruk ägde bestånd, var det emellertid till stor välsignelse för alla uppriktiga själar.
Såsom sig bör, ansågs emellertid den heliga nattvarden som den högsta och viktigaste af alla gudstjänsthandlingar. Den utdelades af pastorn i Berthelsdorf en gång i månaden, och därvid deltogo endast medlemmar i Herrnhutsförsamlingen. Man lade stor vikt vid förberedelsen för åtnjutandet af sakramenten och pröfningen af kommunikanterna. Några dagar i förväg hölls ett förberedande möte, hvarvid de äldsta samtalade enskildt med hvarje nattvardsgäst. Den egendomliga formen för själfva nattvardsfirandet, hvilken ännu i väsentliga delar äger bestånd, kunde naturligtvis framträda, först sedan brödraförsamlingen blifvit ett själfständigt kyrkosamftmd. Redan den tiden brukade emellertid nattvardsgästerna samlas i salen i Herrnhut, sedan de kommit tillbaka från kyrkan i Berthelsdorf, och gåfvo hvarandra fridskyssen, bröderna för sig och systrarna för sig. Om den inom den protestantiska kristenheten så gängse stridsfrågan, på hvad sätt Kristus meddelar sig i brödet och vinet, uttalade sig ej Zinzendorf eller församlingen, utan nöjde sig med att hålla sig till instiftelseorden och lämnade sålunda rum för olika uppfattningar.
Ganska snart slöt sig ett antal ogifta, unga män tillsamman och flyttade från sina familjer in i ett eget hus. Där hade de gemensamt hushåll och sysselsatte sig om aftnarna, då de voro lediga från sitt hvardagliga arbete, med förberedelser för kommande verksamhet inom Guds rike. Likaledes bildade den 4 maj 1730 åderton unga kvinnor ett förbund i syfte att helt hängifva sig åt Herren och föra en efter evangelisk mening jungfrulig vandel. Detta var upphofvet till en senare sammanslutning af samttiga ogifta, unga kvinnor. På så sätt uppstodo inom församlingen de olika s. k. “körerna”, bland hvilka först märkas “de ogifta brödernas” och “de ogifta systrarnas” körer. Till att börja med voro dessa sammanslutningar alldeles frivilliga, men sedan blefvo de i så måtto officiella, att hvarje församlingsmedlem allt efter stånd och ålder räknades till någon af körerna. Härigenom uppstodo vid sidan af de nyssnämnda körerna sådana för “äkta makar”, “änkor”, “änklingar”, “barn” och “större gossar och flickor”.
Liksom församlingslifvet i sin helhet skulle vara efter Frälsarens sinne, så skulle man inom de olika körerna tillägna sig den särskilda förtjänst hos Jesus, som han under sitt heliga jordelif förvärfvat för de olika åldersgrupperna. Jesus såsom tolfårig gosse var förebilden för barnen, den trettioårige mannen mönstret för de ogifta männen. Och för dem, hvilka, såsom Zinzendorf säger, “icke kunna flyga världen rundt, utan äro bundna af en kallelse”, är mannen Jesus så till vida förebilden, som han “intill sitt trettionde år varit borgare och troget utöfvat sitt handtverk”. De, hvilka kallats att tjäna såsom Herrens vittnen, skulle efterlikna den Jesus, som efter sitt trettionde år vandrade kring såsom profet. Såsom mönster för de ogifta, unga kvinnorna framställde Zinzendorf Jesu moder i hennes gudshängifvenhet och för äkta makar Kristi förhållande till församlingen enligt Efesierbrevet 5:23—33.
Hvarje kör erhöll en föreståndare och hade enskilda möten samt årligen en särskild festdag. Så firas t. ex. från år 1745 den 4 maj som “de ogifta systrarnas körfest” och Zinzendorfs bröllopsdag, den 7 september, som “de äkta makarnas körfest”. Från år 1731 firade äfven de olika körerna särskilda kärleksmåltider.
De viktigaste körerna voro emellertid de, som först bildades, nämligen för ogifta unga män och kvinnor. På grund af den rådande ovissheten, om myndigheterna skulle godkänna den nygrundade kolonien eller ej, voro dess inbyggare mindre betänkta på att bilda familjer och sätta bo. På grund af församlingens åstundan att aflägga vittnesbörd om Frälsaren öfver allt i världen, behöfdes det å andra sidan ogifta personer, hvilka liksom aposteln Paulus ej genom jordiska band voro hindrade att draga ut. Först i senare tider, då brödraförsamiingen kom under lagens hägn och dess medlemmar vunno en säkrare grundval för sitt näringslif, kom familje- och hemlifvet mera till sin rätt.
För att draga ungdomen undan otuktens faror, hvilken ofta följer med trångboddheten i fattiga hem, och gifva de unga en efter församlingslifvet lämpad uppfostran, lät man barnen ej blott gå i skolan, utan bo tillsamman under särskilda vårdare, gossar för sig och flickor för sig, liksom i de Franckeska barnhemmen i Halle. Sedan sin vistelse i denna stad hade Zinzendorf en särskild förkärlek för sådant anstaltsväsende. Han säger själf, att han där fått “sinne för anstalter”, och önskar, “att Frälsaren måtte gifva oss vishet med barnen, hvilka visserligen ej vilja låta sig tvingas till något, men däremot äro lätta att leda och vanligtvis obekymrade om hvilken bild man söker inpränta i deras hjärtan. En bild kommer emellertid att fastna där, och det beror mest på, hvem som kommer först”. Zinzendorf såg i den rätta, kristiiga uppfostran af de döpta barnen en af församlingens största uppgifter. Han säger: “Man skall använda all upptänklig flit med att behålla barnen i döpelsenåden, och det är en himmelskriande synd, att det tänkes så litet därpå, när man dock har inför sig rena, åt Gud invigda och anförtrodda själar. Barn äro små majestäter; dopet är deras smörjelse, och de skulle från den stunden behandlas såsom borna konungar.” På det att hela församlingen skulle få deltaga vid hvarje dop, förrättades dessa fr o. m. år 1730 i bönsalen i Herrnhut af pastorn från Berthelsdorf.
Församlingen anlade äfven en egen begrafningsplats. Dittills hade de döda måst föras till Berthelsdorfs kyrkogård, hvilket var mycket besvärligt, då Herrnhut ligger en halftimmes väg därifrån. Herrnhuterförsamlingen beslöt nu, att så snart en broder eller syster aflade sin hydda (2 Kor. 5), kulle den läggas vid Hutberget och en inhägnad göras omkring begrafningsplatsen. Den första begrafningen ägde rum där den 5 maj 1730, hvilket var början till den ärevördiga kyrkogården vid Hutberget. Den hör till Herrnhuts sevärdheter, och enhvar, som känner till brödraförsamlingens historia, beträder den med vördnad. Den äldsta graf, man nu kan se där, utmärkes genom en liten obetydlig sten i midtelgången. Den tillhör ett litet barn, som jordfästes här den 24 nov. 1730. Grefve Zinzendorf lade stor vikt vid att gemenskapen i Herren äfven kom till uttryck därigenom, att församlingsmedlemmarnas jordiska kvarlefvor nedbäddades bredvid hvarandra. För honom var grafvens hvila något heligt, emedan vår Herre Jesus Kristus själf legat i grafven. När Zinzendorf senare ville göra någon ett nöje, brukade han föra honom till begrafningsplatsen vid Hutberget och berätta om de bröder och systrar, som där hvilade. Sedan år 1733 försiggår där årligen en gripande liturgisk fest. På påskdagsmorgonen vid soluppgången samlas den del af församlingen, som här nere ännu väntar på Herren, vid hvilorummen för den större del af församlingen, som redan är hemma hos Herren, och bekänner sin tro på den uppståndne, hvilken blifvit en förstling bland dem, som där sofva. “Herren är uppstånden”, hälsar prästen församlingen. “Han är sannerligen uppstånden”, svarar församlingen. En annan mycket verkningsfull högtidsstund är gudstjänsten vid årsskiftet, hvars firande tog sin början år 1733, och hvarvid församlingen vid midnattstid mötes i samlingssalen.
Så utvecklade sig det egendomliga, andliga lifvet inom församlingen i Herrnhut. Då denna kände sig vara en förnyelse af den gamla böhmiska brödrauniteten och visste, att rester af dess polska gren ännu funnos kvar, framträdde snart behofvet af att träda i förbindelse med denna. Vid den polska grenen hade biskopsinvigningen bibehållit sig ända till denna tid, 70 år tidigare, då det fanns blott två brödrabiskopar, af hvilka den ene var Amos Comenius, hade nämligen på dennes tillskyndan vid en synod i Polen år 1662 “på en förhoppning, där intet hopp var”, vigts två nya biskopar, bland dem Comenii svärson, Peter Jablonsky. Dennes son Daniel Ernst, född i Danzig år 1660, blef 1686 predikant och rektor vid gymnasiet i Lissa, 1690 hofpredikant i Königsberg och senare öfverhofpredikant i Berlin. “Till betryggande af successionen” vigdes han den 10 mars 1699 vid en synod i Lissa till biskop för brödraförsamlingen. Hans lifs högsta önskan var förverkligandet af den äkta brödratanken, nämligen en “evangelisk kyrkounion”. För utförandet af denna idé samarbetade han med den berömde filosofen Leibnitz och verkade härför särskildt i Polen, hvarest under August den starkes regering förföljelser utbröto mot de evangeliska, hvilket gjorde en sammanslutning af dem särskildt önskvärd. Vid en synod i Thorn år 1712, vid hvilken Jablonsky var ordförande, anbefallde han på det eftertryckligaste en förnyelse af öfverenskommelsen i Sendomir hvilket dock ej fann anklang hos alla. Med denna brödrabiskop brefväxlade Zinzendorf för att få kännedom om det dåvarande tillståndet inom brödraunitetens polska gren och samtidigt lämna upplysning om förnyelsen af brödrakyrkan i Herrnhut. I Jablonskys svarskrifvelse heter det: “Med utomordenttig glädje och innerlig förnöjelse har jag tagit del af, att den allgode Guden i eder hemtrakt ännu uppehåller den eljest i världens ögon så föraktade lilla hopen af böhmiska bröder, hvilka på sin tid voro reformationens förelöpare och morgonrodnad; och att han utkorat ers höggrefliga nåd ttll att vara beskyddare för dessa arma flyktingar. Mina föräldrar äro födda inom brödrakyrkan, och jag kom till väriden under deras landsflykt i Polen. Jag är uppfostrad inom samma kyrka och har insugit kärlek till den med modersmjölken. Vid genomläsandet af underrättelserna från Herrnhut tyckte jag mig se de första kristnas apostoliska lefnadssätt eller den efter deras mönster inrättade böhmiska brödernas författning på nytt träda inför kristenhetens ögon. I synnernerhet har det gladt mig, att i Herrnhut lutheraner och reformerta lefva i broderlig endräkt med hvarandra. Detta är just i de böhmiska brödernas anda, hvilka allt ifrån början mera bekymrat sig om ett praktiskt, kristligt lif än om de subtila, ofta föga uppbyggliga lärostriderna, liksom de ej ville uppkallas efter någon människa, vare sig Huss eller Luther, ehuru de hållit Luther högt i ära såsom ett Guds särskildta redskap. Gud, hvilken under eders nåds höga beskydd planterat en så ädel vinstock, han hålle från sin himmel sitt vakände öga däröfver!” Jablonsky stod allt framgent i ett oafbrutet vänskapsförhållande till Zinzendorf.
*Vid en generalsynod i Sendomir 1570 slöto Polens lutheraner, reformerta och böhmiska bröder en union, enligt hvilken hvarderas egendomligheter skulle bibehållas. Vid en följande riksdag i Warschau 1573 beslöts, att de evangeliska inom landet skulle njuta samma rättigheter som katolikerna. Denna bestämmelse skulle intagas i konungaförsäkran.