SJUTTONDE KAPITLET.
Hädanfärd – Zinzendorf’s död och bortgång.
Redan flera gånger under de senare åren hade Zinzendorfs hälsa varit vacklande. På återresan från Schweiz vintern 1757 hade han insjuknat och måste fördenskull stanna i Ebersdorf tills öfver nyår. I april 1758 hade han i Berthelsdorf en allvarlig lunginflammation, och när han sedermera i augusti reste till Holland, måste han vara mycket rädd om sig. Han vågade ej längre arbeta till in på nätterna, som han dittills gjort. Han måste unna sig tid att intaga ordentliga mål till middag och kväll, hvilket han likaledes ofta försummat förut. Äfven måste han dagligen taga motion genom promenader och återvände vanligen ganska uttröttad från dessa. Så inträdde han med nedsatta krafter i sitt sista lefnadsår, 1760. Likväl kom ej den tanken för honom, att slutet var nära. Till julen hade han flyttat öfver från Berthelsdorf till Herrnhut och bebodde åter samma hus, som han tagit i bruk sommaren 1727. Det var emellertid redan förfallet och ersattes tjugo år efter Zinzendorfs död af det nuvarande s. k. “herrskapshuset”, hvilket är mycket ståtligare än det gamla.
Måndagen den 5 maj 1760 utförde han med lust och noggrannhet det arbete, som han bestämt för förmiddagen, ehuru han sofvit dåligt under föregående natt. När det var färdigt, sade han: “Nu kan man ha rätt att hvila sig.” Vid middagen satt han för sista gången till bords, men åt knappast något, utan klagade öfver brännande törst. Fram emot aftonen var han tvungen att lägga sig. Den tillkallade läkaren konstaterade en häftig katarr med feber. Likväl samtalade Zinzendorf under kvällen med sina döttrar. Hans hustru i andra giftet, Anna Nitschmann, var ej tillstädes, ty hon låg själf på sitt dödsläger. Under samtalet sade Zinzendorf, att när han tidigare varit sjuk, hade han alltid forskat efter orsaken till sjukdomen, och hvad Herren velat säga honom därmed. Så snart han fått det klart för sig, hade han hellre meddelat sina vänner det, än behållit det för sig själf. Denna gång var han dock viss i sitt inre, att Frälsaren ej hade något sådant att säga honom genom sjukdomen. Han kände sig så glad till sinnes och klar i sitt förhållande till Herren.
Natten mellan måndag och tisdag led han af sömnlöshet och blef därigenom svagare. När han var sjuk, brukade han låta föreläsa för sig skrifvelser, som inkommo eller skulle afsändas. Så gjorde han äfven på tisdagen. Under natten till onsdagen blef sjukdomen häftigare, han kunde ej sofva, och läkaren började frukta för en hjärtförlamning. På onsdagen hade han svårt för att tala på grund af ihållande hosta, men likväl uttryckte han sin glädje öfver, att hans äldste vän, baron Fredrik von Watteville, besökte honom. Under den påföljande natten slumrade han ofta in af mattighet, men blott på några minuter. Han var för svag att tala, men gaf ändock genom åtbörder sin vänlighet tillkänna mot de bröder, som vakade hos honom.
Under torsdagen, den sista dagen af sitt lif, var han egendomifgf nog som lifligast under hela sjukdomen. Han talade åter och sade bland annat: “jag kan icke finna ord att uttrycka, huru mycket jag håller af eder alla. Nu är jag riktigt i mitt element. Vi äro ju så tillsamman som änglarne, och som om vi vore i himlen. Haden I från början tänkt, att Frälsarens bön i Joh. 17, att alla måtte vara ett, på ett så välsignadt sätt skulle uppfyllas bland oss?” Härefter nämnde han många bröder och systrar, hvilka redan gått in i sin Herres glädje och räknade efter, hvilka af hans bekanta och bästa vänner redan befunno sig i ‘församlingen där ofvan”. På eftermiddagen började han tänka öfver, huru mycket stort Herren gjort med brödraförsamlingen under de trettiotre åren efter 1727 och räknade upp dessa välsignelser hvar för sig. Slutligen sade han: “Hafven I väl från början tänkt, att Frälsaren skulle göra så mycket, som vi nu se med våra ögon inom våra församlingar, bland så många här och där förskingrade Guds barn och bland hedningarna? Jag har blott begärt några förstlingar bland hedningarna, och nu går det redan på tusenden.” “Nitschmann”, utropade han, “hvilken ofantlig karavan står ej redan omkring Lammet ur vår församling!”
Kom så den sista natten mellan torsdag och fredag. Vid midnatt lade man märke till, att han förlorade talförmågan, och att han fick en lindrig hjärtförlamning, hvilken dock upphörde efter några minuter. Framåt morgonen kom talförmågan åter, och han tackade Frälsaren innerligt för att han ännu kunde tala. Fredagen den 9 maj var församlingens lösensord: “De komma åter med jubel och bära sina kärfvar (Psalm 126: 6). Den, som det önskar, han säge amen.” Tidigt på morgonen skickade man efter Johannes von Watteville, och han satte sig på den döendes begäran tätt intill hans säng, ty han kunde ej tala högt. Han sade till honom: “Nu, min gode, käre Johannes, skall jag gå till Frälsaren, jag är redo, jag fogar mig helt under min Herres vilja, och han är nöjd med mig. Vill han ej längre bruka mig här, är jag helt redo att gå till honom, ty jag har ingenting mer, som står i vägen.” Strax därpå kommo äfven baron Fredrik von Watteville och David Nitschmann, hvilka han vänligt hälsade och äfven samtalade något med. Hans röst började emellertid åter blifva så svag, att de blott voro i stånd att urskilja en del.
Den döende skickade nu efter sina barn, men innan de hunnit komma, inträffade för andra gången en mycket lindrig hjärtförlamning, hvilken satte honom ur stånd att tala något mera. Han kunde blott se vänligt på sina barn och välsigna dem genom att böja på hufvudet. Detta tillstånd varade inemot trekvarts timme. Under tiden samlades nära hundra bröder och systrar dels omkring hans sjukläger, dels i rummet bredvid och i väntrummet. Den döende såg sig några gånger omkring bland de närvarande med obeskrifligt förnöjda blickar, tills förlamningen upphörde omkring klockan 10 förmiddagen, hvarefter han lade nufvudet tillbaka och själf slöt sina ögon. Man kunde ej märka någon kraftig rörelse eller ryckning.
Den dåvarande predikanten inom Herrnhuts församling, Johan Nitschmann, skref samma dag under det omedelbara intrycket af dödsfallet: “När han var borta, voro vi såsom drömmande. Vi voro honom knappt värda. Och trots det att vi alla höllo så ofantligt af honom, hade han det ofta mycket svårt bland oss, hvilket visserligen berodde på, att vi i många stycken ej kunde följa honom i hans upphöjda och själfständiga tänkesätt. Ty hans sinne hade örnvingar och sökte nå den högsta toppen inom alla gudomliga principer, liksom man vill träffa pricken i måltaflan.” — Så skref Nitschmann. Zinzendorfs fel, hvilka man ej dolde för sig, försvunno inför det, som han verkligen hade varit för församlingen och dess enskilda medlemmar: en vägvisare till Frälsaren och till gemenskap med honom och med hvarandra.
Klockan 3 på eftermiddagen samlades hela församlingen i salen och Johannes von Watteville kungjorde för dem, att Zinzendorf kallats hem, och berättade utförligt, huru hans sista stunder varit. Lördag förmiddag ställdes liket på “lit de parade” i hemmets salong och visades körvis för hela församlingen, hvarvid barnen kommo först. Det låg i en kista med violett klädsel och var ifördt den dräkt (talar), som den hädangångne brukade bära vid kyrkliga förrättningar, och i hvilken man sett honom sista gången vid nattvardsfirandet på långfredagen. Krukväxter och blommor voro ställda omkring den döde. Mot aftonen slöts kistan igen.
Fredagen den 16 maj, åtta dagar efter hans död, ägde begrafningen rum. Kistan fördes på förmiddagen till församlingens stora samlingssal, där den uppställdes öppen och ständigt bevakades af sex bröder, hvilka aflöstes hvarje timme. Från tidigt på morgonen var det en så stor tillströmning af främlingar från de närliggande byarna och städerna, att Herrnhut aldrig varit så uppfyllt af folk som den dagen. Alla stånd voro representerade bland dem; det var äfven många officerare från de kejserliga trupper, som då befunno sig i trakten. Alla hade tillåtelse att gå in i salen och se den döde. För att förebygga oordningar hade man bedt den kejserliga generalen, friherre von Beck, om en vakt. Han sände en löjtnant med ett kommando kejserliga grenadjärer från Zittau till Herrnhut. Den intågade mellan klockan 10 och 11 under klingande spel och fördelade sig på tre olika platser. Man vann fullständigt sin afsikt därmed, ty det förekom ej något som helst opassande, utan allt försiggick i största stillhet och under god ordning. Högtiden gynnades äfven af vackert väder.
På aftonen klockan 5 samlades hela församlingen på torget framför “församlingshuset”, alla kvinnor klädda i hvitt. Zinzendorfs maka i andra giftet, som själf låg på sitt dödsläger, hade låtit bära sig in i ett rum i det nya systerhuset, från hvars fönster hon kunde se likbegängelsen och följa den med sina tårar. Nu skallade basunerna, och tolf bröder buro kistan ur salen ut på torget och ställde den i midten af den samlade menigheten. Därefter trädde predikanten Johan Nitschmann fram och tog upp några verser, i hvilka församlingen stämde in. Sedan satte sig liktåget i rörelse mot begrafningsplatsen på Hutberget. Trettiotvå präster inom brödraförsamlingen turade om att bära kistan. Begrafningsföljet räknade två tusen, och antalet åskådare var lika stort. På begrafningsplatsen ordnade sig församlingen i två kretsar; barnen bildade den inre och de vuxna den yttre, uppställda på tre led. Den hädangångnes döttrar och släktingar stodo jämte församlingens äldste invid grafven, hvilken befinner sig midt i hufvudgången bredvid Zinzendorfs år 1756 aflidna makas. Härpå försiggick jordfästningen efter brödrakyrkans liturgi, och kistan sänktes ned i den murade griften. Hela begrafningsföljet återvände därefter till Herrnhut i samma ordning, som om det kommit.
På Zinzendorfs grafsten läses följande inskrift: “Här hvila de jordiska kvarlefvorna af den oförgätlige gudsmannen Nikolaus Ludvig, grefve och herre till Zinzendorf och Pottendorf, ordinarius för den genom Guds nåd och hans trogna och outtröttliga tjänst i detta adertonde sekel förnyade brödrauniteten. Han var bestämd att bära frukt, en frukt, som förblifve.”
Den 11 juli 1760 hölls i Berthelsdorfs kyrka en åminnelsepredikan af komministern i Grosshennersdorf, Burkhardt Georg Müller, emedan Berthelsdorfs pastorat just var vakant. Hans text var 1 Kor. 15:10: “Af Guds nåd är jag, hvad jag är, och hans nåd mot mig har icke varit fåfäng.”
En återblick på Zinzendorfs lif visar oss bilden af en man, som från barndomen stått i böneumgänge med Frälsaren. Han kallade det “umgänge med martermannen”. Att detta är det väsentliga i kristendomen, därom ägde han denna omedelbara förvissning, som man finner hos genialiska människor. Han säger: “Så snart denna personliga förbindelse kommit till stånd mellan oss och Frälsaren, äro vi af den rätta, sanna, ortodoxa religionen.” Med en och hvar, hos hvilken han fann detta, sökte han träda i den kristna brödrakärlekens gemenskap, sedan måtte den andres ståndpunkt vara ortodox eller pietistisk, hans bekännelse luthersk eller reformert. Ja, ehuruväl hans lifsverk utfördes inom den protestantiska kristenheten, knöt han dock förbindelse med sådana, som älskade Frälsaren inom de katolska, grekiska och orientaliska kyrkorna. Kunde den hedniske vise säga: “Intet mänskligt är mig främmande”. så kunde Zinzendorf säga: “Intet kristligt är mig främmande.” Frågar man därför, hvari hans egendomligheter bestå, så kan man svara med några ord, som han själf användt, om också i ett annat sammanhang: “Det är på det allmänneliga det hänger.”
Om kristna, hvilka stå i böneumgänge med Frälsaren, kunna hafva en olikartad uppfattning om Kristi hemlighet och afvikande bekännelse, framgår däraf, att “vari vetande är styckverk”. Därför säger Zinzendorf: “Bland oss heter det: Så uttrycka vi vår tro, men ej: Så måste man framställa sin tro. Ty från sådana kategoriska kyrkomötesbeslut bevare Herren sin lilla brödrakyrka, till dess han kommer.” I denna punkt afvek Zinzendorfs tillvägagående från lutheranernas, hvilka fördömde de reformerta, emedan de hade en annan uppfattning om nattvarden. Här stod Zinzendorf fastmer på de böhmiska brödernas ståndpunkt, hvilka samtidigt voro Luthers och Kalvins vänner. Därför kunde det ske, att han blef brödraunitetens förnyare, ehuru han för sin egen person hela lifvet igenom höll fast vid den lutherska bekännelsen.
Må till sist den bön, hvilken Johannes von Watteville uppsände vid det bönemöte, som hölls på eftermiddagen samma dag Zinzendorf dog, alltjämt uppfyllas: “Låt minnet af din lärjunge, din älskade, städse hafva ett välsignadt inflytande på ditt folk och tillföra oss ny nåd.”