TOLFTE KAPITLET.
Herrnhags blomstring och undergång.
Församlingen i Herrnhag nådde snart en kraftig i utveckling, särskildt i följd af angreppen mot Zinzendorf och bröderna. Det som såväl genom stridsskrifter som från prediko- och lärostolar anfördes mot församlingen, var så oerhördt, att många höllo det för otroligt och ville taga reda på, hur det förhöll sig. Höga och låga, lärda och olärda, präster och världsliga kommo därför själfva för att se och höra. När de då ej alls funno en mängd saker, för hvilka man beskyllt församlingen. Utan raka motsatsen, ställde de sig på församlingens sida. Man kunde ej värja sig för tillströmningen, och Herrnhag växte följaktligen hastigt till. Den fick många invånare, på hvilka man ej alls räknat, och därför var där ständig bostadsbrist trots en liflig byggnadsverksamhet. Zinzendorf iakttog denna tillströmning ej utan bekymmer, ty han ansåg, att Guds rike vore bättre betjänadt af, att personer, som allvarligt intresserade sig därför, stannade i sin hemort och aflade ett godt vittnesbörd i gärning och ord, än att de öfvergåfvo sina bygder och slöto sig till bröderna. När han emellertid märkte, att det var bättre för dessa människor att vara inom församlingen än att annanstädes taga skada i stället för att gagna, ville han ej hindra deras upptagande och tackade fastmer Frälsaren för att det fanns församlingar, där sådana människor kunde finna en tillflykt.
År 1739 kom Zinzendorfs son Kristian Renatus, hvilken dittills fått sin uppfostran i Jena, till Wetterau. Med honom följde två af hans kamrater, den ene en ung baron von Schrantenbach, vidare hans guvernör Johan Nitschmann äfvensom de studenter, som undervisat honom i Jena, och tjänarna, hvilka voro mähriska bröder från Herrnhut. Genom denna krets af Kristian Renatus’ studiekamrater och deras lärare kom ett teologiskt seminarium tillstånd för utbildning af “församlingstjänare”. Från detta seminarium afsöndrade sig snart ett “pedagogium”, hvilket skulle vara en anstalt för undervisning af ungdom i språk och vetenskaper. Den första rektorn för detta institut var förutvarande rektorn vid gymnasiet i Zittau, Polykarpus Müller, hvilken slutit sig till församlingen.
Dessa läroverk blomstrade. Det teologiska seminariet fick anslutning från Halle och så småningom äfven från många universitet inom och utom Tyskland. Redan 1743 hade det öfver femtio studenter, och lika många hade redan utgått därifrån och tjänstgjorde nu som präster.
Enär pedagogiet endast tog emot gossar till uppfostran, uppstod en liknande anstalt för flickor. Antalet utomstående föräldrar, som önskade anförtro sina barn åt dessa anstalter, var så stort, att Zinzendorf år 1747 måste affatta följande kungörelse i en tidning: “Emedan anländandet af hela familjer och sändandet af barn till brödraanstalterna alltjämt fortfar, men pedagogierna redan räkna öfver sexhundra lärjungar och det ej finnes plats för flera, så måste bröderna tillkännagifva, att hur gärna de än ville visa kärlek och tjänstvillighet mot alla, är det dem ej möjligt att göra ytterligare utvidgningar”.
Herrnhags utveckling gaf församlingen det glada medvetandet, att deras äldste förde deras sak till seger. Därtill kom, att vid denna tid rådde ej längre bland dem så mycket den allvarliga stämning, som korsbäraren erfar i Jesu efterföljd, utan fastmer den glädje, som Lammets brud känner, då hon smyckar sig till bröllop. Känslan häraf fyllde församlingen med en svärmisk berusning. Man firade ofta fester.
Herrnhags befolkning bestod äfven af helt andra element än Herrnhuts. I Herrnhut bodde mest de enkla, nyktra, mähriska utvandrarna, som fördrat att få de gamla böhmiska brödernas stränga kyrkotukt införd bland sig. Till Herrnhag strömmade mycket folk samman från Tyskland, Schweiz, Holland, England och Frankrike, hvilka till ej ringa del tillhörde de högre och bildade samhällsklasserna. Dessa ägde ej de gamla, böhmiska brödernas traditioner. Här var lifvet mera otvunget, och sådant, som utsmyckar lifvet, kom mera till sin rätt. Man fann behag i att idka konst. Liksom den heliga Skrift säger om de saliga, att deras verksamhet består uti att sjunga sånger till Guds och Lammets ära, så blomstrade äfven i Herrnhag, musik och poesi, och de många festerna och liturgiska gudstjänsterna gåfvo rikliga tillfällen att öfva dessa konster. Zinzendorf själf var häri ett exempel och en föresyn, ty han var en ytterst produktiv diktare, och som en äkta lutheran älskade han sång. Liksom vid tiden för det fransk-tyska kriget 1870 hvarenda tysk officer trodde sig hafva fältherretalang, så tycktes hvarje medlem inom församlingen i Herrnhag tro sig vara diktare. Alla, som då för tiden gjorde sig ett namn inom församlingen, skrefvo sånger, till och med de enklaste handtverkare och tjänare.
Man idkade ej blott musik och poesi, utan äfven målarekonst. Det är förvånansvärdt, huru många målningar bröderna utförde, framställande t. ex. Jesus i Getsemane och på korset, huru den uppståndne uppenbarar sig för Maria Magdalena och för Tomas. Vid en kärleksmåltid år 1747 lät Zinzendorf utställa en tafla af målaren Haidt, föreställande Frälsaren och rundt omkring honom aderton förstlingar utur olika hednafolk, för hvilka bröderna predikat evangelium. De voro målade i kroppsstorlek och återgiftna på ett naturtroget sätt. Denna tafla, som manat mången, som sett den, att lofva och prisa Herren, befinner sig för närvarande i den s. k. “lilla salen” i Herrnhut.
Om den, som tages till exempel och förebild, har påfallande egendomligheter, plägar det gå så, att hopen, som efterapar honom, särskildt lägger an på och öfverdrifver dessa egendomligheter. Så gick det i Herrnhag, ty Zinzendorf saknade sannerligen ej egenheter. Få hafva varit så hemmastadda i bibeln som han, och redan det hade till följd, att hans sätt att uttrycka sig förekom de flesta människor märkvärdigt, ty han använde oupphörligen bibliska uttryck eller gjorde anspelningar på bibliska berättelser. Obestridligen är en stor del af Zinzendorfs egendomliga uttryckssätt hämtade ur den heliga Skrift, och han har rätt, då han en gång säger: “Enär jag kan bibeln nära på utantill, så återfinnes nog det, som jag skrifver, i Luthers bibelöfversättning.”
Den omständigheten, att han tillhörde ett kristet samfund, hvilket omfattade alla bekännelser och folk, samt att han själf verkat bland folk, talande olika språk, bidrog dessutom till, att han ur de mest skilda tungomål lånade sådana uttryck, som han fann mest träffande för att åskådliggöra sina tankar. Därför kom han att tala en rotvälska, bestående af alla möjliga språk. Till de lefvande språken, såsom engelska, franska och holländska, sällade sig äfven de döda språk, på hvilka bibeln ursprungligen är skrifven, nämligen hebreiska och grekiska, för att icke tala om latin, hvilket den tiden ännu spelade en viktig roll. Denna rotvälska trängde sig äfven in i de sånger, som församlingen sjöng vid sina sammankomster.
Det hade beständigt legat Zinzendorf om hjärtat, att kristendomen skulle vara en lefvande hjärtekristendom och ej en död namnkristendom. Det stora flertalets likgiltighet ansåg han bero därpå att folk föreställde sig Gud sittande långt borta i sin höga himmel, och att de ej kunde bilda sig en riktig uppfattning af honom. Det som ligger fjärran från människorna, och hvarom de blott hafva en dunkel föreställning, lämnar dem likgiltiga och kalla. Det som skall gripa dem, måste göras åskådligt och närgående för dem. Därför visade han alltid hän på den människovordne gudasonen, som har sagt: “Den som ser mig, han ser Fadern”. Zinzendorf bemödade sig äfven att måla Frälsarens person så åskådlig som möjligt, t. o. m. med fara att uttryckssättet blef platt och alldagligt. Emedan det är genom sitt utblottande af sig själf och sin förnedring, som Jesus förvärfvat frälsningen åt oss, dröjde Zinzendorf med förkärlek vid skildringen af hans tjänaregestalt och drog sig ej för att använda uttryck, i hvilka hans vedersakare sågo en kränkning af vördnaden inför Gud Son, under det att hos Zinzendorf själf vördnaden blef desto större, ju åskådligare han framställde Frälsarens tjänaregestalt för sig.
På det mest påtagliga sättet framstår Jesu själfförnedring för oss i hans lidande och död. Därför dröjde han i sin betraktelse hufvudsakligast vid den lidande och döende Frälsaren eller, såsom han gärna uttryckte sig, vid “martermannen”. Söker ögat på martermannens kropp efter kännemärkena efter lidandet, så stannar det vid såren. Där varsnar vårt öga, huru han lider. Därför älskar Zinzendorf att visa hän på dem. Han säger uttryckligen, att han vid “betraktandet af Kristus vill öfverföra allt det ofattbara i hans andliga natur till hans kropp, hvilken man sett och vidrört”. Af Frälsarens sår är åter igen sidosåret det viktigaste, genom hvilket man konstaterade, att döden inträdt. På så sätt kommo Zinzendorf och församlingen ända därhän, att deras gudstjänst blef en tillbedjan af sidosåret. I en sång från den tiden heter det: “Bland oss korsfolk betyder ofta sidoskrinet detsamma som hela Lammet”. Beteckningen sidoskrin (Seitenschrein) för sidosåret använde man för att antyda, att Jesu sidosår var det rum, där syndare finna sin tillflykt. Då det emellertid i Herrnhag förekom, att man med hjälp af transparenter och lefvande bilder framställde, huru syndare söka sin tillflykt i “sidoskrinet”, så var detta att drifva bilden vida längre, än hvad Zinzendorf gillade.
Man kan ej tala om Zinzendorfs egenheter utan att påminna om, att han själf medgaf, att han hade “ett geni, som var benäget för extravaganser”. Detta gällde ej blott hans handlingar, utan äfven hans ord. Han tyckte om slående uttryck och lät sig förledas af sina motståndare att gå ännu längre i den vägen. De otaliga angriparna på Zinzendorf och Herrnhag handlade ofta pöbelaktigt. Då hans bemödanden att åvägabringa ett samförstånd strandade och han ansåg, att motståndarna ej ville förstå honom, blef han likgiltig för världens omdöme och valde nästan afsiktligt sådana uttryck, som måste vara anstötliga för hans fiender. Man var i Herrnhag nästan stolt öfver, om man kunde uppfinna riktigt ovanliga och konstiga benämningar för de kristliga erfarenheterna. Här visade det sig, att lidna oförrätter kunna blifva till en stötesten, öfver hvilken de kristna snafva. I det man blir likgiltig för medmänniskors omdöme, börjar man förakta dem och förhäfva sig själf. Zinzendorf och församlingen i Herrnhag menade, att deras vedersakare voro sådana visa och kloka, för hvilka Guds rikes hemlighet är fördold, men själfva voro de sådana enfaldiga, för hvilka den är uppenbarad. Därför började de att utan omsvep lägga an påsatt tala och uppföra sig som enfaldiga. I juni 1743 stiftade Zinzendorf bland sina medarbetare en “narrarnas” orden; så kallade han de enfaldiga. Denna orden utvecklade sig snart därhän, att alla inom församlingen blefvo “narrar”. Det är ett utmärkande drag hos barn, att de kalla alla för “du”. Zinzendorf och församlingen ställde sig på en lika förtrolig fot med Frälsaren, ja, med den heliga treenigheten. Frälsaren var “broder Lammet”, och den heliga treenigheten blef en familj, inom hvilken den helige Ande intog moderns plats. Hur mycket man än kan vara benägen att antaga, att Zinzendorf i denna punkt förlorat sig i barnsligheter, var detta dock ej till den grad fallet, att han ej äfven här försöker att bevisa det berättigade i att beteckna den helige Ande som modern. Han säger: “Professor August Hermann Francke har i sin traktat om nåd och sanning rätt ingående behandlat den helige Andes moderiiga ämbete och därmed banat väg för oss att föra denna lärosats vidare”. Zinzendorf hänvisar äfven till Luther, i det denne som den rätta uppfattningen af den helige Ande anför, “att den är vår hugsvalare, hvilken hugsvalar såsom en moder”. Zinzendorf vill göra det till “hjärtespis”, som i Skriften är uppenbaradt om den helige Ande.
Sedan församlingen ställt sig på en så förtrolig fot till sin äldste, kyrkans förklarade Herre, att han som “broder Lammet” nästan blifvit som en broder bland bröderna, utplånades i församlingens medvetande afståndet mellan honom och de mänskliga äldste, hvilka förestodo de olika körerna. En återglans af den vördnad, som tillkommer den himmelske äldste, föll på de underordnade, mänskliga äldste. Emedan de skulle vara en föresyn för hjorden och äfven delvis voro det, låg frestelsen att beundra dem nära till hands, och ju mer de enskilda äldste motsvarade församlingens föreställning om verkliga äldste, desto mer beundrade man dem. Detta gällde i synnerhet om Anna Nitschmann, äldsta för “de ogifta systrarnas kör”, och Johannes Langguth, äldste för “de ogifta brödernas kör”. Deras födelsedagar firade man som församlingsfester, vid hvilka man framställde märkga tilldragelser ur deras lefnad medelst transparenter eller lefvande bilder. De skrymtaktiga trängde sig in på dem och fikade efter deras gunst. De som lyckades häri, emedan de voro skickligast i att tala de enfaldigas språk, kallades “hjärtegryn” eller “älsklingar”.
Det har tidigare erinrats om, att Herrnhags uppblomstring försatte församlingen i en upprymd stämning, under hvilken hon ej kände sig i så hög grad vara en korsbärarinna i Jesu efterföljd, utan fastmer Lammets brud, hvilken väntar sin himmelske brudgum. Denna liknelse är visserligen biblisk, men emedan den tillämpades med all möjlig åskådlighet och barnslig naivitet, beskrefvo Zinzendorf och bröderna den troende själens gemenskap med sin Frälsare som ett jordiskt äktenskap mellan man och kvinna. I sammanhang därmed afhandlade man med förbluffande öppenhet sådant, som världen döljer och tiger med, emedan hjärtat ej är rent. Det hade äfven varit bättre för församlingen att tiga därmed, ty världen hörde och lastade, och ej heller församlingen var oemottaglig för frestelsen. Likväl låg det mer barnsligt oförstånd i detta beteende, än hvad världen ansåg möjligt, hvilket bevisas af det faktum, att köttsliga utsväfningar ej förekommo i Herrnhag.
De många festligheter, som firades i Herrnhag, kostade pengar, och hade det med sig, att man började slå på stort, slösa med pengar och öfvergifva brödernas ursprungliga enkelhet och sparsamhet. För Zinzendorf låg det en särskild frestelse till slöseri uti de tillfälliga besök, som han fick i sitt hem af bröder och systrar, hvilka antingen kommo från ett lif, uppfylldt af försakelse och lidande, eller stodo i begrepp att inträda i ett sådant. Han ville ej gärna, att de skulle känna fattigdomens tryck, så länge de voro hos honom, utan hellre ville han bereda dem glädje i ett eller annat afseende. Han sade en gång härom: “Hvilken ära och nåd är det ej för mitt hem, när vi kunna rikligt förpläga sådana, hvilka efter långa och mångahanda besvärligheter under sin pilgrimsvandring någon gång komma till våra hyddor”. Det gick emellertid längre i den vägen, än hvad det borde. Lefnadssättet i Zinzendorfs hem den tiden var mycket olika det, man förr förde där. Skulle man kunna tro, att en man som Zinzendorf kunde finna nöje i illuminationer? Vid församlingens festdagar eller framstående medlemmars födelsedagar stod likväl ofta hela Herrnhag nästan i brand.
Utgifterna stodo ej i proportion till inkomsterna, ty Zinzendorf saknade förmåga att sköta ekonomien. Liksom så många andra förnäma herrar hade han ej något begrepp om, hvad saker och ting kostade. Ej heller ägde han gåfvan att kunna beräkna i förväg och ordna allt så, att utgifterna ej öfverstego inkomsterna. I denna svaghet låg dock på samma gång hans styrka, ty han frågade sig blott, på hvad sätt han kunde främja Guds rike. Hade han den saken klar, ansåg han, att Herren också skulle sörja för medlen. På så sätt ingaf han bröderna mod och väntade ej, ända tills man hade alla erforderliga medel i sin hand. Han grep sig genast an med en sak och var alltid den förste att sätta till afsin egen förmögenhet, då något skulle uträttas för Frälsaren. På så sätt har mycket, som varit till fromma för Guds rike bland kristna och hedningar, kommit till utförande, hvilket vid närmare eftertanke och beräkning troligen ej skulle blifvit af.
Sedan han blifvit förvisad från sitt Fädernesland och ej längre ägde något fast hem utan förde en landsförvisads äfventyriiga lif, förlorade han emellertid i betänklig grad förmågan att hushålla. Han fick ej längre åtnjuta ett lugnt familjelif på grundval af ordnade egendomsförhållanden, utan dukade under för faran att ej taga tillräcklig hänsyn till det borgerliga lifvets fordringar, utan på sätt och vis söka sin tillfredsställelse i utomordentligheter. Han måste uthärda hemlöshetens förbannelse. Man har i detta afseende liknat Zinzendorf vid David under dennes ökenlif, då han flydde för Saul. Därvid gjorde David mycket, som han ej bort och ej heller skulle hafva gjort under andra förhållanden, men likväl förblef han en man efter Guds hjärta.
Slöseriet medförde faran till förverkligande. Likväl skulle man taga miste, om man trodde, att den gamla hjälteandan hade försvunnit. Skaror af “pilgrimer” och “stridsmän” drogo äfven under denna tid alltjämt ut till skilda delar af världen, och många af dem buro med villigt hjärta och under mångahanda försakelser det tunga kors, som ofta faller på Kristi budbärares lott. Just under denna tid, år 1747, hände det, att en ogift broder på grefve Zinzendorfs fråga: “Är du beredd att fara till Grönland i morgon?” svarade: “Ja, om jag blott får ett par skor”. Följande dag var mannen verkligen på väg till Grönland och tjänade där som missionär ända till 1793, alltså i fyrtiosex år. Man spårade dock en afmattning i anslutningen till missionstjänsten, hvilken hade varit så mäktig i Herrnhut. Många menade t. o. m., att ett njutande, af kristendomens välsignelser var ett högre stadium än en kämpande kristendom, och det förekom, att de s. k. “älsklingarna” använde sådana benämningar som “grälmakare” om de ärevördiga Herrens stridsmän på Grönland och i Västindien.
Zinzendorfs många fiender sörjde emellertid för, att han ändtligen fick upp ögonen för den fara, i hvilken församlingen sväfvade, ty det nuvarande tillståndet i Herrnhag gaf berättigad anledning till angrepp. Det gick honom ännu djupare till sinnes, att sådana, som voro hans vänner, och som han måste anse som uppriktiga Guds barn, ej längre förmådde dölja sina betänkligheter. Han måste dessutom märka, att den nya riktningen ledde till en bedröflig splittring inom församlingen, i det en del, liksom gripna af yrsel, hängåfvo sig åt den, men de mera nyktra däremot vredgades öfver, att kyrkotukten ej utöfvades mot de förra. Att ej heller Zinzendorf själf helt kommit bort från ett nyktrare omdöme, bevisar bland annat följande uttalande: “När man blir så förvånansvärdt kär i och familjär med Lammet som vi, så händer det väl, att man ej tager det så noga. Den lille Jesus blir så tillgänglig, så mänsklig för en, och det är godt och väl. Vilja vi emellertid vandra i Jesu fotspår, så måste vi ihågkomma både att högligen älska honom och att vörda honom oändligt”.
Likväl kunde ej Zinzendorf på länge besluta sig för att vidtaga genomgripande åtgärder för att afhjälpa det onda. Medvetandet, att han själf bidragit att framkalla detta tillstånd förlamade hans handlingskraft. Han fruktade äfven, att han genom stränghet blott skulle åstadkomma en underkastelse i det yttre, under det att det onda skulle gripa omkring sig än mer i det fördolda. Han väntade, att Herren själf skulle ingripa, då hans stund kom. Den, som tidigare fört in på denna väg, skulle blott förvärra det onda och göra ett Ussa-arbete (se 2 Sam. 6: 6—8), som kunde slå illa ut för honom. Ja, Zinzendorf önskade helst ej alls höra talas om sakernas bedröfliga tillstånd. Han kunde blifva förtörnad, då någon talade därom och drog sig ofta tillbaka i ensamheten, blott emedan han, såsom han senare tillstod, fruktade, att man skulle börja tala om förargelserna, hvilket han den tiden ej ville lyssna till, emedan han ej ansåg sig kunna råda bot mot dem.
Medan han år 1749 uppehöll sig i England, emottog han emellertid ett bref från Tyskland, hvilket föranledde honom att sända församlingen ett allvariigt varningsbref. Samtidigt skref han till sin son Kristian Renatus, hvilken också låtit sig ryckas med, och afsatte honom från den befattning, han dittills innehaft. Han befallde honomi äfven att infinna sig i London, han ville ej spela Elis roll gent emot sin son, och därför mottog han honom som en fader, hvilken älskar Kristus högre än sitt barn. Gud välsignade dessa bemödanden att de, hvilka förblifvit nyktra i sitt sinne, hvilka bedröfvat Guds församling, började att så småningom vakna till besinning.
Under tiden talade Herren själf ett ännu allvariigare språk, i det han gjorde slut på församiingen i Herrnhag. Då den gamle grefven Ernst Kasimir von Isenburg-Budingen dog i slutet af år 1749 och hans son Gustaf Fredrik tillträdde regeringen, fordrade denne, att församlingen i Herrnhag skulle edligt förplikta sig att afsäga sig sina föreståndare och lärare, i synnerhet grefve Zinzendorf. Ginge den ej in därpå, skulle den utrymma Herrnhag inom tre år. Det tilltalade ej grefven Isenburg, att hans lilla land var skådeplatsen för dens verksamhet, hvilken hela världen angrep. Han tog sig anledning att inskrida på grund af en beskyllning mot Zinzendorf, att denne skulle hafva gjort intrång i länsherrens rättigheter och tillvällat sig en domsrätt, hvilken endast tillkom länsherren. Man beräknade, att församlingen skulle böja sig vid hotet om utvisning, ty platsens utrymmande betydde stor förlust i pengar och ägodelar ej blott för församlingen, utan äfven för det lilla landet. Det var här fråga om en utvandring af nästan tusen yrkeskunniga människor, hvilka själfva arbetat och äfven gifvit arbete åt andra. Tjugo år senare anförde Isenburgs undersåtar bland andra besvär mot den dåvarande regeringens råd äfven det, att de hade förstört Herrnhag, “genom hvilket så mycket pengar tillförts landet”.
Zinzendorf ville ej, att en sådan olycka skulle ske för hans skull, utan frikallade församlingen från hvarje förpliktelse mot honom. Han förklarade äfven inför Isenburgs regering, att han helt och hållet trädde tillbaka från församlingen i Herrnhag. Platsens samtliga inbyggare beslöto dock enhälligt att lämna sina vackra hus, verkstäder och fabriker, fatta vandringsstafven och bedja för sina vedersakare. Utrymmandet kunde likväl ej försiggå på en gång, utan skedde i mindre grupper. Af de 973 invånare, som i början af år 1750 funnos i Herrnhag, uppgick antalet utvandrare under samma år till 471. De öfriga följde efter inom tre år, så att den fullständigt utrymda orten kunde öfverlämnas till ett af regeringens ombud den 18 juli 1753. Den 8 aug. samma år försiggick den sista handling, hvilken påminde om, att här hade funnits en brödraförsamling. Då begrofs nämligen på Herrnhags kyrkogård friherre Ludvig Karl von Schrautenbachs maka, född grefvinna Reuss, hvilken afsomnat i Lindheim den 5 augusti.
De första bröder, som lämnade Herrnhag, togo vägen till Amerika öfver Holland och England, hvarest Zinzendorf öfverlade med hvar och en enskildt och i synnerhet med ledarna och välsignade dem. Han var betänkt på att skaffa en annan tillflyktsort för samtliga utvandrarna från Herrnhag och i synnerhet för de där befintliga uppfostringsanstalterna för ungdom. Efter sin återkomst från England år 1750 besökte han därför i Neuwied den regerande grefven Johan Fredrik Alexander von Wied, hvilken umgicks med planer att taga emot en brödrakoloni. Redan samma år uppstod en brödraförsamling i Neuwied, hvars medlemmar hufvudsakligen voro af fransk nationalitet. Andra slöto sig till församlingarna i Sachsen och Schlesien. De olika skolorna öfverflyttades till de Zinzendorfska och Gersdorfska godsen i Ober-Lausitz, hvarest Zinzendorf inspekterade dem redan i oktober 1750 och fann dem i ett glädjande skick.
Utrymmandet af Herrnhag medförde stor förlust å hus och fastigheter, men äfven å mycket lösöre, som man ej kunde taga med sig, utan måste sälja till underpris. Därtill kom äfven kostnaderna för utvandrarnas resor och logi. Till följd häraf växte Zinzendorfs och församlingens skuld så, att de råkade i allvarlig penningförlägenhet. Man har sedan måst arbeta och spara i flera årtionden för att få utgifter och inkomster att gå ihop och fullgöra alla ingångna förpliktelser.
I början af 1753, då Zinzendorf uppehöll sig i London, inträffade det, att bröderna skulle betala en större summa penningar, än de voro i stånd till. De vände sig till Zinzendorf med begäran, att han äfven denna gång måtte träda emellan och täcka bristen, enär saken annars ej stod till att rädda. Han beslöt äfven att i Guds namn våga sig på saken och skref genast egenhändigt till samtliga borgenärerna, att han öfvertog hela skulden att afbetalas inom viss tid, och att han till dess skulle erlägga ränta. Sedan hände det sig, att en växel på ett tusen pund sterling, hvilken Zinzendorf väntat från Holland, ej anlände i rätt tid, hvarför han löpte fara för bysättning. Han hade verkligen redan beredt sig på att låta afföra sig till gäldstugan, då han just erhöll den felande summan med posten, hvilken denna gång kom senare än vanligt. Liknande hjälp från Herren fick Zinzendorf erfara många gånger, och ju barnsligare han under svårigheterna höll sig till sin Herre, med desto mera tröst och hjälp bekände sig Frälsaren till honom. Det har till sist lyckats brödraförsamlingen att göra rätt för sig hos sina tordringsägare, och den åtnjuter ännu i denna dag god kredit.
Genom sådana timliga trångmål helade Herren församlingen från dess lättsinne. Den rönte äfven den tiden stor tillslutning, ty många Guds barn sågo däruti, att Herren hade hjälpt bröderna till rätta ur deras förvillelse, ett bevis för att han bekände sig till denna församling, Zinzendorf själf ansåg det äfven för en stor Herrens nåd och trofasthet, att han farit så strängt fram med bröderna och tuktat dem inför allas åsyn. Därigenom hade brödernas anklagare förlorat sina anspråk. Fortsatte han ännu därmed, så svarade honom Herren: Hvad kommer det dig vid? Jag har redan gjort upp den saken med dessa mina barn.
Nästa: Åter till fosterjorden!