ELFTE KAPITLET.
Nya församlingar och församlmgens äldste.
Under det att Zinzendorfs verksamhet utvidgades till att omfatta främmande världsdelar, uppstodo på skilda platser inom Europa nya församlingar efter Herrnhuts mönster. En sådan var Herrnhag, beläget invid den lilla staden Büdingen inom grefskapet Isenburg, i våra dagar tillhörande storhertigdömet Hessen. Grefven von Isenburg hoppades, att de flitiga “herrnhutarna” skulle gifva ett uppsving åt näringarna inom hans lilla land och därmed öka hans inkomster. Den preussiske konungen var äfven bröderna bevågen. Som följd häraf fick församlingen i Herrnhag frihet att ordna sina gudstjänster efter behag och anställa egna präster, hvilka vigdes af en biskop inom brödrauniteten.
Här var det alltså ej såsom i Herrnhut uppställdt som villkor, att församlingen skulle omfatta den lutherska bekännelsen, och därför var det Zinzendorfs önskan, att Herrnhag skulle blifva en plats, där anhängare af den reformerta kyrkan inom Rhenländerna och Schweiz kunde finna kristlig gemenskap. Det var en egendomlighet hos Zinzendorf och hans “bröder”, att inom deras församlingslif kunde den lutherska och den reformerta “typen” äga bestånd vid sidan af hvarandra. Den som var lutheran, höll fortfarande fast vid sin lutherska ståndpunkt liksom den reformerta vid sin. Trots dessa skiljaktigheter lefde de dock tillsamman i kärlek, ty de trodde, att kärleken är för mer än all kunskap, och att kunskapen här nere aldrig når det fullkomliga. Denna deras ståndpunkt berättigade dem att känna sig som arftagare till de böhmiska bröderna, ty dessa hade ställt den kristendom, som uppenbarar sig i ett åt Gud helgadt lif, högre än lärosatser, som något afvika från hvarandra.
Det var Zinzendorfs mening, att Herrnhag skulle underordna sig sitt lands kyrkliga myndighet och stå inom dess statskyrka liksom Herrnhut inom den sachsiska. Under hans vistelse i Amerika hela året 1742 hade emellertid bröderna från Mähren, hvilka önskade återupprätta sin kyrka, afslutat ett fördrag med grefven von Isenburg, enligt hvilket Herrnhag ej skulle höra till statskyrkan, utan till brödrauniteten och i kyrkligt afseende helt stå under ledning af denna kyrkas biskopar. Detta vann ej Zinzendorfs gillande. Han ansåg, att man därigenom upprest skrankor i stället för att främja gemenskapen. Han bemödade sig att få det skedda gjordt om intet, men utan resultat.
Under hans frånvaro hade man börjat förhandlingar äfven med regeringen i Sachsen-Gotha om grundläggandet af en församling. Här voro emellertid ej underhandlingarna slutförda, hvarför det lyckades Zinzendorf att få dem upphäfda. Under förändrade förhållanden uppstod här senare församlingen Neudietendorf.
I Schlesien var förhållandet detsamma. Konung Fredrik Wilhelm I:s efterföljare, Fredrik den store, hade eröfrat detta land i första schlesiska kriget och sökte nu att höja landets välstånd så mycket som möjligt genom att inkalla flitiga nybyggare. Han tog äfven gärna emot de mähriska bröderna, och under Zinzendorfs frånvaro hade man af konungen erhållit en generalkoncession för Schlesuen, hvari de i nåder tillätos att slå sig ned ej blott i Schlesien, utan inom alla de preussiska länderna. De skulle därvid åtnjuta full samvetsfrihet, hafva sin egen kyrkoordning och och författning, offentligen fira sina gudstjänster, anställa predikanter efter godtfinnande och i andliga och kyrkliga frågor ej vara underordnade något konsistorium, utan blott sina egna biskopar under hans kungliga majestäts öfverhöghet och beskydd.
På grund af denna generalkoncession voro redan två församlingar under bildande, den ena vid Bunglau i Gross-Krausche, tillhörigt ryttmästaren von Falkenhayn, den andra i Ober-Peilau vid Reichenbach, ett af Ernst Julius von Seydlitz’ gods, ett nitiskt och välsignadt Jesu vittne i Schlesien och sedan flera år tillbaka en af Zinzendorfs vänner. Före Schlesiens eröfring af Fredrik den store hade han suttit fängslad i aderton månader för sin tros skull. Ända till sin död år 1766 var han brödraförsamlingens främsta stöd i Schlesien. Församlingen i Gross-Krausche erhöll senare namnet Gnadenberg, och församlingen i Ober-Peilau kallades Gnadenfrei. Snart kom ännu en tredje till i Neusalz an der Öder.
Brödernas tillvägagående i Schlesien kallade Zinzendorf ett “tartarinfall” i detta lands evangeliska kyrka och ville, att församlingarna där visseriigen skulle bibehålla sin egendomliga ordning och kyrkotukt och hafva rätt att anställa präster åt sig, men att de i öfrigt skulle vara en del af den evangeliska statskyrkan och lyda under konsistoriet i Breslau. De präster, som församlingarna kallade, skulle inställa sig inför och pröfvas af konsistoriet.
Zinzendorf klargjorde först sin ställning till denna fråga för bröderna vid en synod, reste därpå till Berlin och förhandlade både muntligen och skriftligen med ministern, friherre von Cocceji, inom hvilkens förvaltning saken hörde. Denne herre försäkrade emellertid Zinzendorf på det eftertryckligaste, att han skulle tacka Gud, att saken blifvit så ordnad i den kungliga generalkoncessionen, som skett, ty han, ministern, kände bäst till, att herrarna i konsistorium voro så hätska mot de mähriska bröderna, att dessa ej skulle kunna äga bestånd under deras uppsikt. Zinzendorf gaf sig dock ej tillfreds, utan underhandlade ytteriigare med öfverkonsistorialrådet Burg i Breslau. Myndigheterna inom den evangeliska kyrkan i Schlesien förklarade emellertid, att de hellre ej alls ville hafva att göra med brödraförsamlingen än att taga den under sin uppsikt. Det måste alltså äfven här blifva, som det var.
Det är möjligt, att den anordning, som Zinzendorf tänkt sig, skulle varit outförbar. Men äfven om hans uppfattning i denna sak skulle hafva varit felaktig, är det dock ett misstag, som länder honom till heder, ty han förleddes därtill hlott af sin tillgifvenhet till den lutherska kyrkan. Just vid den tiden skref han följande ord: “Skulle ock Frälsaren i sin vishet tillåta det tämligen oerhörda, att jag genom en samfälld öfverenskommelse af alla de lutherska kyrkorna uteslötes från deras gemenskap, så måste jag väl med tålamod stanna utanför den lutherska kyrkan, men skulle likväl som förut vara luthersk i min lära, ty jag lärer ej för att behaga teologerna, utan för att tjäna sanningen”.
Man måste i hvarje fall erkänna, att om också brödraförsamlingen blifvit ett själfständigt kyrkosamfund, så beror ej detta på, att Zinzendorf var en sektstiftare, utan att omständigheterna ledde det därtill mot hans vilja, likasom reformationen ingalunda var ett Luthers fuskverk, utan fördes fram utan hans afsikt, emedan Gud fogade händelserna så. Liksom vid reformationen kan man vid Brödraförsamlingens uppkomst hafva rättighet att antaga, att det var en vis och gagnelig skickelse af kyrkans Herre och hufvud. Måhända behöfs det inom kretsen af de protestantiska kyrkorna en liten kyrka, som företräder den sanningen, att vi känna blott endels, och att kärleken är högre än all kunskap. Denna sanning är oändligt viktig, men tillika mycket förbisedd. Brödrauniteten är en vårdarinna af “församlingen”, under det att den tidens protestantiska statskyrkor motvilligt fördrogo kristliga sammanslutningar såsom ett måhända nödvändigt ondt, men ej vårdade dem som en dyrbar tillhörighet. Genom brödraunitetens förnyelse har alltså ej skett en afsöndring inom kristenheten, som om en ny sekt åter stiftats, hvilken förfäktar en annan lära än de bestående kyrkornas och ställer sig fientlig mot dem. Tvärtom har en syster trädt fram bland de stridande systrarna, hvilken fattar dem vid handen och ber: Varen ens till sinnes och älsken hvarandra, såsom vår döende Frälsare har oss befallt.
Äfven på en annan plats gällde det att göra om intet sådant, som tagit en olycksdiger vändning. Det var i Lifland. Såsom förut nämnts, hade där genom brödernas verksamhet uppstått en vidtomfattande väckelse bland de estniska och lettiska bönderna. Många bland brödernas vänner där, i synnerhet några präster i Reval, önskade, att liknande anordningar som i Herrnhut och Herrnhag skulle vidtagas ej blott bland de väckta, utan öfver hufvud inom den därvarande lutherska kyrkan. Härtill räckte brödernas sändebud handen. På adelsgodsen var man så förekommande mot dem, och där mådde de så godt, att de råkade i fara att för vården om sig själfva försumma vården om själarna. Lifland blef brödernas “Capua”.* Då väcktes emellertid äfven där gensägelse och förtal mot bröderna, och det tillsattes en kejseriig rysk kommission för att pröfva de framställda beskyllningarna. Tre bröder sutto redan fängslade i Petersburg, och en fjärde hade just häktats. Likväl vågade Zinzendorf sig på att resa till Lifland för att göra om intet de mot hans vilja införda församlingsordningarna och för att försvara sig inför den kejserliga kommissionen mot alla beskyltningar.
- Vistelsen i det rika Capua (216 fKr) blef slutpunkten på Hannibals segertåg i Italien.
Då han anlände till Riga, anhöll han hos guvernören om ett pass till Petersburg. Denne förklarade emellertid, att han ej fick låta en ståndsperson, som hade viktiga saker att föredraga, resa till Petersburg utan särskild tillåtelse, och ej heller kunde han utställa något pass, förrän han afgifvit rapport och erhållit besked därom. Till dess finge herr grefven vara god att gifva sig till tåls. En officer infann sig emellertid hos grefven och förde honom och hans följeslagare till fästningen, där man tog ifrån honom hans böcker och skrifvelser, men i öfrigt behandlade honom på ett tillbörligt sätt. Från Petersburg anlände det beskedet, att hennes majestät kejsarinnan ej fann anledning att anställa någon undersökning för hans skull, utan skulle han ju förr dess hellre begifva sig bort från de kejserliga landen. Så måste han då i januari 1744 med oförrättadt ärende återvända till Tyskland.
Ett sådant missöde kunde dock ej bringa Zinzendorf ur fattningen, ty han har en gång sagt: “Bättre att göra hundra frukflösa ansträngningar för Frälsarens sak än inga alls”. Han kunde äfven vara utan bekymmer för församlingens sak, ty den låg i goda händer. Församlingen hade Honom till sin äldste, hvilken är gifven all makt i himmel och på jord och är hos de sina alla dagar intill väridens ände. Till visshet därom hade Zinzendorf och församlingen kommit år 1741. Då hade nämligen församlingens öfveräldste, Leonard Dober, nedlagt sitt ämbete vid en konferens, som Zinzendorf höll i London före sin afresa till Amerika.
Hvarje enskild församling på de olika platserna hade sina egna äldste, och likaså hade hvarje “kör” inom de olika församlingarna sina särskilda äldste. För att gifva uttryck åt att dessa enskilda, trängre kretsar endast voro delar och lemmar af en enda församlingskropp, stod öfver de äldste en “generaläldste”, hvilken skulle vara en företrädare för hela församlingen. Hans uppgift var att i sin person så att säga förkroppsliga församlingen, att vaka öfver, att den ej svek sin bestämmelse, utan i stället sörja för, att den mer och mer uppfyllde den. Därför skulle han frambära förbön för alla församlingarna och hvarje medlem däraf, och för att kunna göra det på ett rätt sätt skulle han vara så förtrogen som möjligt med det andliga tillståndet inom hvarje enskild församling, inom hvarje kör och hos hvarje medlem.
Det är klart, att detta ämbetes åligganden öfverstego mänsklig förmåga, och detta blef ännu mer fallet, ju talrikare församlingarna blefvo, och ju mer brödernas verksamhet utvidgades öfver hela väriden. Endast en kan fullkomligt uppbära dessa åligganden, nämligen han, som är sin församlings herre och hufvud, Jesus Kristus. Ännu tydligare framgår det, att endast Frälsaren kunde vara församlingens äldste, då man betänker, hvad församlingen enligt Zinzendorfs mening borde vara. Den skulle vara så omfattande och allmän, att Den skulle vara så omfattande och allmän, att Guds barn af alla bekännelser skulle känna sig hemma där. Zinzendorf ville ej veta af någon “medveten skiljemur” gent emot något Guds barn, sak samma hvilken kyrka det tillhörde. En människa med sin begränsning kan ej göra full rättvisa åt ett sådant de kristnas samfund, det kan blott Kristus själf. Var församlingens uppgift ingen mindre än denna, så kunde den ej heller ställas under annan högsta ledning än Kristi.
Förr eller senare måste detta blifva klart för församlingen och naturligtvis först och främst för den person, som församlingen ombetrott att vara dess öfveräldste. Det skedde vid den nyssnämnda konferensen, hvilken Zinzendorf höll i London den 11—23 september 1741 med flera af sina medarbetare. Den dittills varande öfveräldsten, Leonard Dober, förklarade då, att han såg sig oförmögen att längre förvalta detta ämbete. Det var äfven omöjligt att finna någon annan, som vore skickad att öfvertaga det. Den 16 september blef det då klart för de församlade, att ej någon människa, utan blott deras förklarade Frälsare kunde vara deras öfveräldste. Det var ett bevis på deras barnsliga tillförsikt till honom, att de församlade framlade den frågan i bön inför honom, om han hädanefter ville vara deras öfveräldste och så att säga efterträda Leonard Dober. Då de sökte ett svar i Herrens ord, funno de följande skriftställen: “Lämnen åt mig omsorgen om mina barn och om mina händers verk” (Jes. 45:11), “Herrens härlighet uppfyllde templet” (Hes. 43:5). I dagens lösensord funno de också ett svar: “Om någon upplåter dörren, skall jag ingå till honom” (Uppb. 3:20). Dessa språk togo de som en försäkran af Jesus, att han ville vara deras äldste.
Glädjen var stor öfver, att den förklarade Frälsaren själf hade nedlåtit sig till att blifva församlingens äldste. Denna uppfattning af Jesus firades såväl den 16 september af konferensen i London som den 13 november samma år inom alla församlingar, hvilka den dagen fingo meddelande om, att Frälsaren hädanefter skulle vara deras öfveräldste. Ännu i dag högtidlighålles den 13 november inom brödraförsamlingen. Härtill har församlingen stor orsak, ty det, att hon blott erkänner Jesus själf som sin äldste och ej ställer människors ledning, hvilka med alla sina förtjänster dock hafva sin begränsning, bevarar hennes förmåga att hafva gemenskap med Guds barn af alla bekännelser.
Man har tagit anstöt af, att August Gotflieb Spangenberg, hvilken var närvarande vid detta tillfälle och näst Zinzendorf den mest framstående personen vid konferensen, ännu trettio år senare skrifver följande i sin lefnadsteckning öfver Zinzendorf: “Det var ej tal om, huruvida Frälsaren öfver hufvud var våra själars herde och biskop, utan vår mening och hjärteangelägenhet var, att han måtte ingå ett särskildt förbund med sin arma brödramenighet”. På grund häraf har man beskyllt Zinzendorf för att hafva ansett sin församling som det utvalda folket inom det nya förbundet, utanför hvilket ej funnes några sanna kristna, men däremot idel Guds barn där inom. Denna förebråelse är dock alldeles obefogad. Zinzendorf säger: “Om vi skulle inbilla oss, att det kunde finnas en Jesu församling, inom hvilken det ej alltid måste förekomma några sjuklingar, några konfysa människor och åtskilliga, som måste betraktas som ogräs, så taga vi grundligt miste.”, Lika litet som han höll på, att hvarje medlem inom församlingen var ett Guds barn, lika litet ansåg han, att det ej fanns troende utanför församlingen. Tvärtom säger han: “Om Jesu rike partikulariserar sig i den mähriska kyrkan och man slöte in sig inom den, så erhölle man ej Frälsarens testamente i Joh. 17 kap.” Zinzendorf höll alltid före, att det annanstädes kunde uppstå en förening af kristna, hvilka stodo Frälsarens hjärta lika nära eller ännu närmare. Han säger: “Den som äger ‘martermannen’, är lika klok som vi. Denne kan erfara lika mycket som vi, kanske i ännu högre grad. Jesu Kristi verkliga församling är osynlig och kringspridd öfver hela jorden. Äfven synliga församlingar finnas, hvarmed man alltid kan förstå två eller tre, samlade i hans namn.”
Spangenberg kände väl till att Zinzendorf tänkte så, men dock ansåg han sig berättigad att tala om ett särskildt förbund. Härvid var hans tanke, att liksom det kan anstå den enskilda människan, hvilken genom tron blifvit införlifvad med Kristus, att tala om ett särskildt förbund med Frälsaren, så kan det äfven anstå en församling att göra det. Bröderna hade kommit öfverens om att sluta ett sådant förbund med Herren, emedan deras gemenskap ej hade sin grund uti, att medlemmarna hade ett och samma jordiska hem eller hörde till ett och samma jordiska folk, utan uteslutande uti kärieken till samma Frälsare, hvilken sammanfört dem från skilda folk och orter. “Om man”, säger Zinzendorf, “frågar människorna i en församling, hvarför de ej hellre stannat kvar som skomakare eller skräddare i sin fädernebygd än att vara här, och de ej hafva annat skäl att andraga än kärleken till Frälsaren, så kan man väl ej göra dem den titeln stridig att kallas ett Herrens folk.”
Vid denna tid började Zinzendorf att beteckna sin ställning till hela brödraförsamlingen med uttrycket: “Ordinarius fratrum” (Brödernas ledare) och denna titel bibehöll han till sin död. Åtskilliga samlingar af hans tal hafva utgifvits under denna signatur utan tilläggande af hans namn. I hans hand löpte alla trådarna samman, som ledde hela brödraförsamlingen och dess verksamhet.
Nästa: Herrnhags blomstring och undergång.