SEXTONDE KAPITLET.
“Jag måste verka, så länge dagen varar.”
Den jämförelsevis korta arbetsdag, som var Zinzendorf beskärd, led redan mot sitt slut. Ehuru han aldrig haft någon förkänning af sin död, var han likväl under sista åren af sitt lif så ifrigt verksam med att vidmakthålla, utvidga och sköta om den församling, hvilken han väckt till lif, som om han varit medveten om, att det gällde att på bästa möjliga sätt använda den kort tillmätta tiden.
Sällan har väl någon varit en så outtröttlig själasörjare som han. Han bemödade sig om, att hvarje enskild församlingsmedlem skulle blifva, hvad medlemmarna inom församlingen borde vara. För honom hade det HELA ej något värde, om ej ett motsvarande värde fanns hos de ENSKILDA. Detta länder honom till stor heder. Han samtalade upprepade gånger med hvarje enskild medlem inom församlingen i Herrnhut, från gubben ända ned till barnet, om deras hjärteställning till Frälsaren. Han höll tal till de enskilda körerna om deras särskilda uppgifter och likaså till församlingen. Han rådgjorde med de äldste för hvarje enskild kör och för hela församlingen om helas väl och hvarje enskild själs väl, som var anförtrodd åt dem. Han besökte och inspekterade uppfostringsanstalterna för ungdomen och riktade förmanande ord till dem, som där uppehöllo sig. Han anskaffade missionärer för att fortsätta och utbreda arbetet för hedningarnas omvändelse inom alla världsdelar, bistod dem med råd, då de skulle sändas ut, bad med dem och invigde dem.
Äfven i Herrnhut-församlingens yttre utveckling deltog han på det lifligaste. När det nya körhuset för “de ogifta systrarna” och följande år huset för flickor voro färdigbyggda att tagas i bruk, för hvilka byggen han i åratal burit omsorgen, tog han del i ledningen af invigningsfestligheterna. En dag af stor glädje för honom var äfven den 13 augusti 1757, då den nya församlingssalen i Herrnhut invigdes; den dittills använda salen hade länge varit alldeles för trång för församlingen, som vuxit till tolf hundra själar. Invigningen firades med en nattvardsgång om trettonhundra personer, ty utom församlingens egna kommunikanter hade många vänner kommit från när och fjärran för att vara med vid högtiden. Zinzendorf tackade och lofvade Gud, desto mer som det syntes honom tvifvelaktigt, om under krigsoroligheterna byggnaden skulle komma till stånd. Trots kriget vågade han till och med gripa sig an med byggandet af ett körhus för änkorna.
För Herrnhuts skull glömde han ej bort Berthelsdorf. Han vårdade sig om de väckta i denna by. När det inträffade, att han uppehöll sig där öfver julen, såsom t. ex. år 1755, bjöd han alla jämte pastorn till sig i slottet och firade julafton med dem i slottssalen. Det gladde honom mycket, att det året voro mer än tvåhundra personer samlade vid denna fest. År 1756 bodde han likaledes i Berthelsdorf från årets början tills i slutet af augusti och uppmanade då alla byns invånare att komma till slottet hvarje söndagseftermiddag, då han talade till dem. Dessa Zinzendorfs tal trycktes 1758 under den gemensamma titeln: Tal till Berthelsdorfs socken. År 1762 utkommo de fransk öfversättning och år 1766 på vendiska språket.
I början af september 1756 slog han sig ned på slottet i Grosshennersdorf, dit en ny pastor. Burkhard Georg Muller, hade kommit ett par månader tidigare. Dennes förkunnelse af evangelium mottogs med glädje af många hjärtan i Grosshennersdorf, så att antalet af dem, hvilka såsom arma syndare vände sig till Kristus, bler hvar dag större. Det var en alldeles särskild glädje för Zinzendorf, att detta skedde på den plats, där han tillbringat sin barndom, och han tackade Herren af hjärtat därför.
Dessutom fanns det i Ober-Lausitz flera hundra själar, såväl tyskar som vender, hvilka sökte kristlig gemenskap, ty Herren hade ej låtit det evangelii ord, som sedan flera år tillbaka med kraft förkunnats i denna trakt af många trogna Jesu tjänare, blifva utan välsignelse. Dessa väckta människor kommo i ganska stort antal på besök till församlingen i Herrnhut, emedan flera af dem under de gångna åren hade funnit välsignelse där för sina hjärtan. Under tiden 1730—35 hade det inträffat, att femtio till hundra vender hade vallfärdat genom byarna, sjungande andliga sånger. Det är synbarligen om en vender, som Zinzendorf i sin “Jeremias” berättar följande värdefulla lilla tilldragelse: “En gång hände det i ett land, hvarest en otysk nation bor bland oss, att en man kom fram till niig efter predikan och sade: “Käre herre, han ser, att jag inte kan mycket tyska; jag har ej heller förstått honom så bra, men jag har i tjugo år tänkt på något och har ej kunnat säga ut det, och som jag nu hörde honom tala i dag, så tänkte jag: det är det, det är det! Han har sagt mig just det, jag tänkte på.”
När dessa vänner till församlingen samlades Herrnhut, talade Zinzendorf till dem. Han betygade för dem, huru rätt de gjorde uti att ej flytta till Herrnhut, utan stanna, där de voro. Visserligen medförde det obehag för dem att bo tillsamman med många människor, som ej voro likasinnade, men om de läto sitt ljus lysa för människorna och på så sätt gåfvo anledning till att äfven hos andra väcktes ett behof efter frälsning, så skulle det säkeriigen vara Frälsaren välbehagligt. Därigenom hade den lutherska statskyrkan, som de tillhörde, ett godt salt inom sig. Han förmanade dem att visa sig som goda kyrkans barn och som lydiga och trogna undersåtar. De skulle äfven göra till sin uppgift att inom sina församlingar stärka aktningen och tillgifvenheten för sina präster. Om det funnes några människor, hvilka Guds barn alldeles särskildt måste bedja för, älska och göra godt emot, så vore det församlingarnas präster, som skulle tala Guds ord, och på hvilkas förkunnelse så mycket berodde. Zinzendorf gaf äfven de församlade anvisning, huru de skulle kunna gemensamt uppbygga sig på de platser, där några af dem bodde tillsamman, utan att på något Sätt Väcka anstöt eiier göra skada.
Zinzendorf brukade kalla dessa kringspridda Guds barn, som sammanträffade i Herrnhut, för “diaspora” (förskingrade).
Med många präster i trakten däromkring stod han äfven på bättre fot, sedan brödraförsamlingen blifvit erkänd i Sachsen som “Augsburgska trosförvanter”. Det kunde i alla fall hända, att en prästkonferens, hvars medlemmar ville stärka sig i sin kallelse genom att komma tillsamman, antog en inbjudan från Zinzendorf. När han år 1755 träffade de församlade prästerna hos pastorn i Berthelsdorf, inbjöd han dem till sitt slott påföljande dag. Vid denna sammankomst påpekade Zinzendorf, att pastorerna måste vara betänkta på att samla de väckta själarna i föreningar, om de ville skaffa en förblivande frukt. Ty om de, som genom evangelium blifvit troende, blefve ett hjärta och en själ och hjälpte hvarandra framåt på lifvets väg, så kunde det Guds verk, som begynt hos dem, fortsätta till välsignelse i flera år. Kommo de emellertid ej så långt, kunde de alla blifva förskingrade och så småningom kallna. En annan gång förmanade Zinzendorf prästerna att sätta rätt värde på, att de tjänade en kyrka, som ägde Guds fulla sanningar, af hvilka människors salighet i tid och evighet beror, och lade dem på hjärtat att i sina predikningar hålla fast vid den hälsosamma lära, som förkunnas i bibeln, den lutherska katekesen och de gamla, vackra kyrkosångerna. Åter igen en annan gång sade han till dem: “När en människa omvänder sig, måste Frälsaren allena hafva äran och icke prästen. Han måste låta sig drifvas af den brinnande längtan, att Frälsaren måtte få lön för sin smärta.”
Vid Zinzendorfs död funnos redan inemot ett hundra präster inom denna förening. Bland dessa förtjäna i synnerhet att nämnas Karl Rudolf Reichel, pastor i Neukirch, baron von Huldenbergs gods, och hans yngre broder Johan Fredrik Reichel pastor i Taubenheim, tillhörigt en herre von Zegschwitz. Den senare inträdde 1761 i brödraförsamlingens tjänst, den förre stannade kvar som pastor i Neukirch.
På så sätt arbetade Zinzendorf i sin hemtrakt. Men han var äfven in i det sista outtröttlig i att resa till andra orter, hvarest brödraförsamlingar uppstått. Han ville själf se och höra, huru det stod till i församlingarna; om deras medlemmar voro sunda i tron och vandrade i kärleken; om allt försiggick i god ordning; huru församlingarna betjänades af sina präster; huru det stod till i deras enskilda körer; om öfverheten var nöjd med dem; om det rådde ett godt förhållande med grannarna; om någon hade att föredraga något särskildt ärende o. s. v.
I det följande omnämnas de orter, i hvilka han under de sista åren aflade ett eller flera besök af kortare eller längre varaktighet.
Inom det dåvarande kurfurstendömet Sachsen hade utom Herrnhut uppstått ytterligare tre brödrasamhällen, nämligen Kleinwelka och Niesky i OberLausitz och Barby vid Elbe. I Kleinwelka slogo vender sig ned, hvilka genom brödernas vittnesbörd kommit till lif i Gud. Niesky hade anlagts 1742 på säteriet Trebus’ mark af böhmiska utvandrare. I Barby vid Elbe befann sig den tiden brödraunitetens arkiv och sedan 1754 dess teologiska seminarium. Då Zinzendorf uppehöll sig där hösten 1756, höll han ett tal till studenterna, i hvilket han sade dem, att ändamålet med seminariet var blott att skaffa folk, som kunde användas i brödraförsamlingens tjänst. De måste därför förbigå sådana saker, hvilkas inlärande ej var af annan nytta, än att man kunde säga, att man äfven kände till dem, och inrikta sina studier på sådant, som kunde vara dem till nytta i Frälsarens och församlingens tjänst. Till detta räknade han i första rummet studiet af bibeln och anbefallde ett oförtrutet läsande af den hebreiska och grekiska grundtexten för att blifva fullt hemmastädd i dessa språk och lära känna deras ande. En annan gång sade Zinzendorf till studenterna, att man visseriigen på grund af deras olika fallenhet och begåfning kunde förutse, att med tiden den ene kunde anförtros det uppdraget, den andre ett annat. Men alla måste de, hvar och en i sin stad, vara beredda att af hjärtat tjäna Frälsaren.
Till de nämnda, den tiden sachsiska församlingarna slöto sig de tre schlesiska i Gnadenburg vid Bunzlau, Gnadenfrei vid Reichbach och Neusalz vid Oder, dessutom Neudietendorf i Thuringen och Ebersdorf i Vogtland. I västra Tyskland hade vidare bildats församlingen i Neuwied vid Rhen. Inom denna församling funnos många franska medlemmar, hvarför Zinzendorf kallade den för den “lilla välska kyrkan”. Han styrde om, att en brödrapsalmbok utkom på franska. Det var en särskild glädje för honom, att under hans uppehåll därstädes infann sig ett ej ringa antal vänner från Frankfurt am Main, Pfalz, Elsass, Schweiz och Graubünden på besök, och att de därunder fingo välsignelse för sina hjärtan. De schweiziska vännerna uppsökte han i deras egen hemort, i det att han år 1757 reste öfver Basel till Montmirail, ett landtgods tillhörigt hans trogne vän baron Nikolaus von Watteville, samt därifrån till Geneve. Det längsta af besöken gällde den holländska församlingen, som flyttat öfver från Heerendyk till Zeist. På dessa bägge platser uppehöll sig Zinzendorf öfver ett år, från augusti 1758 till november 1759. Herren välsignade hans outtröttliga omsorg om själarna där på ett så ögonskenligt sätt, att man ansåg hans verksamhet som en alldeles särskild nådesbesökelse för församlingen.
Tager man en öfverblick af denna mångsidiga verksamhet, måste man gifva Spangenberg rätt, då han säger, att Zinzendorf sökt och vetat att använda sin tid med största trohet i Herrens och nästans tjänst, att han arbetade på ett sådant sätt, som man kan föreställa sig, att en Kristi tjänare skulle arbeta, hvilken har mycket att göra och litet tid därtill. Om man frånser diakonissväsendet, som är en frukt af det nittonde århundradet, finnes det ej någon verksamhetsgren inom brödraförsamlingen, som ej Zinzendorf väckt till lif och tillika skött på ett mönstergillt sätt. Han har till och med banat väg för brödraförsamlingens senare författning. Fastän han, så länge han lefde, utgjorde ett hinder för brödraförsamlingens författning, emedan hans öfverlägsenhet styrde allt, var det likväl han, som först uttalade den tanken, att om samtliga medlemmar inom brödrakyrkan måste hjälpa till att bära skuldbördan, måste det i framtiden äfven finnas synoder, vid hvilka församlingarna voro företrädda genom valda ombud. Så skedde äfven kort efter hans död. Han säger en gång: “Ingen går hem, förrän Herren vill och man kan undvara honom. Äfven jag skall gå hem, och det skall blifva bättre. Därför hafva vi konferenserna; de förblifva beständigt.” Redan under hans lifstid tillkom en myndighet för skötandet af penningaffärerna, det s. k. “direktorialkollegiet”, hvilket hade sitt säte i “fogdegården” i Herrnhut, och hvars ledande själ var Johan Fredrik Köber. Gent emot detta stod Zinzendorfs “lärjungahus” i Berthelsdorf som myndigheten för alla andliga angelägenheter.
Nästa: Hädanfärd – Zinzendorf’s död och bortgång.