NIONDE KAPITLET.
“Världen är mitt pastorat.”
Det torde nu vara tid att rikta vår uppmärksamhet på, hvad Zinzendorf fått uträtta i ut Å landet för väckande af kristligt lif och gemenskåp mellan de troende, sedan han blifvit utvisad u7sach’sen. Omsorgen om församHngslifvet bland Guds barn var den tiden mycket försummad, men å andra sidan fanns det inom alla de protestantiska länderna, från Schweiz till Skandinavien och trän England till de ryska Östersjöprovinserna, kringspridda Guds barn, hvilka längtade efter gemenskap med hvarandra. Dessa gladdes, då Zinzendorf eller bröder från hans krets kommo och förde dem tillsamman, ja, här och där möttes Zinzendorf och bröderna af enträgna inbjudningar. Det förefanns ett verkligt behof efter det, som bröderna förde med sig.
När förbudet för Zinzendorf att återvända till Sachsen nådde honom, befann han sig på besök i Holland. Där hade han blifvit mycket bekant genom en skrift af holländaren Isak Lelong, “Guds under med sin kyrka”, och man hade ifrigt bedt honom komma. Han önskade äfven träffa öfverenskommelse med därvarande myndigheter om upptagande af missionsarbete inom de nederiändska kolonierna, t. ex. Surinam och Kaplandet. Den 4 mars 1736 anlände han till Amsterdam i sällskap med sin maka och äldsta dotter Benigna samt tolf medarbetare. Där hyrde han ett hus. På så sätt uppstod den s. k. “pilgrimsförsamlingen”, hvars husfader han var, under det att grefvinnan med husmoderiig omsorg och sparsamhet skötte ekonomien, så att man kom långt med små medel. Ingen uppbar lön för sitt arbete. Hvarje morgon och afton samlades man till andaktstunder. Man förde en liflig korrespondens och mottog besök från när och fjärran, ty arbetet bland kristna och hedningar utvidgades allt mer. “Pilgrimsförsamlingen” sände nämligen ut lämpliga personer till olika arbetsfält, och dessa återkommo då och då till församlingen för att rådslå om arbetet. Zinzendorf kallade ett sådant rådplägande möte för en “synod”. Han var en stor vän af synoder och lade sig stor vinn om att göra bröderna förtrogna med dem. Det låg honom om hjärtat, att man vid dessa synoder vederkvicktes i broderlig gemenskap, utbytte tankar om huru verksamheten skulle ledas, samt pröfvade föreliggande frågor. Han säger vid ett tillfälle: “Synodernas ändamål är att för det första se efter. huru vi hafva det med Frälsaren, för det andra, i hvilket förhållande vi stå till våra grannar, och för det tredje undersöka, hvilka förändringar vi böra företaga med personer och saker.”
Så snart Zinzendorf kommit sig i ordning i Amsterdam, infunno sig hans vänner för att välkomna honom. När han på aftonen höll en sångstund med sitt husfolk, stannade de kvar under den för att få välsignelse för sina hjärtan. Dagen därpå kommo flera, och snart ökades de besökandes antal så, att de knappt fingo plats. Zinzendorf tog då tillfället i akt att med frimodighet förkunna ordet om korset för dem. Äfven enskilda besökande kommo, såväl personer ur de förnämsta och mest ansedda kretsarna som fattiga och ringa människor, hvilka snart omfattade Zinzendorf med tillgifvenhet. De besökande voro ej blott af vidt skilda stånd, utan äfven af olika bekännelser. Zinzendorf umgicks sålunda förtroligt äfven med många medlemmar af den holländska reformerta statskyrkan, hvilken så tolkar romarebrefvets nionde kapitel, att somliga skulle vara förutbestämda till salighet och andra till förtappelse. För dem framlade han däremot den lutherska kyrkans trosuppfattning, att Gud vill, att alla människor skola varda saliga. Han drog sig ej heller för att umgås med sekterister, bland hvilka han vann åtskilliga.
Han rådförde sig med direktionerna för det Ostindiska kompaniet och Surinamska handelssällskapet för att börja mission i de nederländska kolonierna Surinam, Guinea, Sydafrika och Ceylon. Redan samma år kunde broder Georg Schmidt utsändas till hottentotterna i Kaplandet, och broder Henrik Huckuff från Mähren inskeppade sig jämte mulatten Christian Protten till Guinea.
Från olika håll föreslog man Zinzendorf att grundlägga en församling i Holland efter Herrnhuts mönster, och ett sådant samhälle kom verkligen till stånd, hvilket erhöll namnet Heerendyk. Zinzendorfs främsta afsikt därmed var, att de bröder och systrar, hvilka från Holland afreste till hednaländerna eller återvände därifrån, skulle hafva en plats, där de kunde få hvila. År 1745 flyttade bröderna från Heerendyk till Zeist i närheten af Utrecht. Många slöto sig där till dem, och där finnes ännu i dag en brödraförsamling.
Då Zinzendorf ämnade återvända från Holland till Berthelsdorf, fann han, såsom förut nämnts, dörren till Sachsen stängd för sig, hvarför han på uppmaning af de väckta i västra Tyskland begaf sig till Frankfurt am Main. Sedan Speners tid hade mäktiga andliga rörelser gått fram såväl i själfva staden som i trakten däromkring, men på grund af bristande ledning visade väckelsen ofta en separatistisk karaktär. Zinzendorf fann rika tillfällen till välsignelserikt arbete och förde många separatister tillbaka till kyrkans sköte. Han betygade inför dem: “Hör nu, kära vänner, det hänger på tre saker, för att man skall få något helt. Den första är, att man ej får blanda ett uns af egen förtjänst i nåden, utan att den ärligaste och frommaste borgare i Frankfurt ej blir salig på annat sätt än stråtröfvaren, som man lägger på steglet. Den andra är, att man ej blandar en droppe falsk förtröstan i hjärtats allvar och trohet, utan då man äger kraft därtill, förer en så allvarlig och redlig vandel, som om man visste, att Gud vore en sträng herre. Det kan ingifva en barnslig fruktan, som ej skadar. Den tredje är, att man ej är tillfreds med mindre, än att en stor mängd själar blifva frälsta. Detta hör till kapitlet om kärleken mot bröderna.” Man kan väl knappt med mera träffande ord uttrycka, hvad evangelisk kristendom är.
Då Zinzendorf såg sig om efter en tillflyktsort för sin familj och pilgrimsförsamlingen, erbjöd man honom Ronneburg, ett gammalt, hälft förfallet slott, beläget på en ensam höjd i Wetterau. Sedan lång tid tillbaka hade judar, zigenare och allehanda misstänkt slödder innästlat sig inom dess öde murar. Mer än femtio sådana familjer bodde redan där uppe. Kristian David gick för att bese platsen, men kom tillbaka med beskedet, att där kunde de ej bo. Zinzendorf sade: “Kristian, har du inte varit på Grönland?” “-Jo”, svarade han, “om det vore som där, men till den här platsen våga vi oss ej, ty där bli vi förstörda.” Zinzendorf hoppades dock, att någon bland denna mängd fattiga och elända skulle kunna vinnas för Frälsaren och flyttade därför dit. Söndagen den 17 juni 1736 började han predika för dem öfver evangeliet om det förlorade fåret och den borttappade penningen. Följande utlåtande om hans verksamhet där härrör från fiender till honom: “Sedan herr grefven anländt till Ronneburg, började han genast hålla offentliga böne- och sångstunder samt sammankomster. Eftersom många fattiga med många barn bo där uppe, tog han sig an dem och inbjöd först de stackars pojkarna att spisa tillsamman med den unge grefven. Detta skedde den 18 juni. Några dagar senare bespisade den unga grefvinnan Benigna alla fattiga flickor i Ronneburg. En afgiftsfri skola hölls äfven för gossarna om förmiddagarna och för flickorna om eftermiddagarna. Förr brukade de stackars barnen gå ut och tigga hvarje tisdag och alla fridagar, men herr grefven förbjöd dem det och lät utdela bröd till dem på dessa dagar och gaf dem äfven något till kläder. Om söndagarna höll herr grefven på för- och eftermiddag offentliga sammankomster på slottet, och till dem kom mycket folk af allehanda slag.”
Själf Stannade Zinzendorf ej länge kvar på Ronneburg. Redan efter en och en half månad reste han på särskild inbjudan till Lifland och kvarlämnade sin fru och barn hos pilgrimsförsamlingen på det gamla slottet. För grefvinnan måste det hafva ställt sig ännu svårare att vistas i en sådan omgifning och dragas med sådana obehag utan sin make. Hon fördrog det dock af trohet mot honom och stod ut med vistelsen på Ronneburg, tills han skulle komma från Lifland. Zinzendorfs fiender, hvilka förargade sig öfver hans verksamhet på Ronneburg, gåfvo sig emellertid ej ro förr, än de under hans frånvaro fingo grefvinnan utvisad därifrån. Detta inträffade under en tid, då hennes yngsta dotter låg så sjuk, att man hvarje stund kunde vänta hennes död, och så oförberedt för grefvinnan, att hon ej visste, hvart hon skulle taga vägen. Hon måste följaktligen begifva sig af från Ronneburg den 11 oktober. Hos baron von Schrantenbach i Lindheim vid Hanau blef hon för tillfället emottagen på det kärleksfullaste sätt. Därifrån fortsatte hon till Frankfurt am Main, hvarest hon ställde i ordning ett torftigt hem åt sig och de sina.
Under tiden hade Zinzendorf rest till Lifland öfver Magdeburg, Berlin, Königsberg och Riga. Till följd af en enträgen inbjudan stannade han först på Wolmarshof, generalskans von Hallart gods. Hennes år 1727 aflidne make, den ryske generalen friherre von Hallart, hade Zinzendorf redan som student lärt känna i Wittenberg hos därvarande platskommendanten, general Röbel. På Wolmarshof emottogs Zinzendorf med synnerligen stor kärlek, emedan han var en Jesu tjänare, hvilken fått nåden att lida för det namnets skull. Det kom många besökande för att se och höra Zinzendorf, och han aflade flera vittnesbörd om Jesus Kristus.
Därifrån reste han vidare till Reval. Här predikade han på superintendentens begäran i Olaikyrkan på söndagen och i domkyrkan påföljande onsdag. Domkyrkan var fylld af folk af såväl hög som låg samhällsställning, och man sade, att om det alltid predikades på det sättet, måste alla låta omvända sig. Han intresserade sig äfven lifligt för att en bibelupplaga på estniska skulle utkomma. Hittills hade det varit omöjligt att få in tillräckliga medel för kostnadernas bestridande. Han samtalade med prästerna därom och föreslog en insamling. Han skref ett upprop för saken och började samla in bidrag bland de närvarande. Man fick in så mycket pengar, att bibeln kunde tryckas färdig i Königsberg år 1739. Den har sedan varit till stor välsignelse bland esterna.
De kristligt sinnade herrskapen på godsen önskade emellertid göra ännu mer för sina estniska underiydandes frälsning, hvilka ännu firade sina hedniska gudstjänster i skogarna. Han tänkte på att upprätta ett seminarium i Wolmarsdorf, där estniska unga män skulle kunna utbildas till folkskollärare, i synnerhet för kristendomsundervisning, så att de kunde vara prästerna behjälpliga med själavården inom de olika socknarna. För att sätta denna tanke i verkställighet behöfde man några duktiga män, och man bad Zinzendorf anskaffa dem. Detta gjorde han efter sin återkomst till Tyskland, och följande år, 1737, anlände fem bröder, bland dem en teolog från föreningen i Jena. Generalskan von Hallart kallade denne till Wolmarshof, och generalsuperintendenten Fischer i Riga pröfvade honom och gaf honom ett utmärkt vitsord. Dessa bröders arbete följdes af stor välsignelse, så att en kraftig väckelse uppstod bland landtbefolkningen. Snart kunde de väcktas antal räknas i tusenden, och då till följd härafen del oordningar förekommo, undersöktes seminariet af en kejserlig kyrkokommission. Resultatet blef emellertid mycket gynnsamt för anstalten, och man rådde andra herrskap och präster att sända lämpliga unga män till denna “lofliga” anstalt för att låta utbilda dem till klockare och lärare. Detta hade till följd, att antalet lärjungar vid seminariet steg till sjuttio, och många, som till en början sökt hindra saken, kände sig sedermera manade att taga del i arbetet. På så sätt utbredde sig det nyvaknade andliga lifvet allt mer.
I Östersjöprovinserna omfattades Zinzendorf med sådan käriek, att man gjorde honom allehända förslag för att få honom att stanna. Han kunde likväl ej binda sig vid denna trakt, utan hans vistelse där varade ej mer än en månad. Från Reval reste han via Wolmarshof tillbaka till Riga. Han anlände dit en söndagsmorgon kl. 6 just vid tiden för ottesången. Generalsuperintendenten Fischer bad honom genast att hålla predikan, ty han fruktade, att Zinzendorf skulle fortsätta sin resa redan före följande söndag. Zinzendorf biföll hans begäran, och i all tysthet underrättade superintenoenten generalguvernören därom. Denne infann sig i kyrkan i sällskap med flera officerare, strax efter det predikan hade börjat. Zinzendorf stannade till nästa söndag, då han åter predikade liksom en gång under den mellanliggande veckan. tillströmningen af åhörare af alla stånd var ovanligt stor.
Från Lifland återvände han till Frankfurt am Main, hvarest hans hustru uppehöll sig. I början af påföljande år, 1737, reste han till England för att, såsom tidigare nämnts, höra sig för, om den engelska kyrkan erkände hans biskopsvigning inom brödrakyrkan. Han begagnade äfven tillfället att förhandla med de styrande för de engelska kolonierna angående missionsarbete inom dessa länder. Före sin afresa till England skickade Zinzendorf sin son Kristian Renatus, som nu var nio år gammal, till Jena för att uppfostras. Han åtföljdes af den mähriske brodern Johan Nitschmann, hvilken vid sidan af sin anställning som guvernör för gossen skulle tjäna som själasörjare för de väckta studenterna och borgarna i Jena.
Vid Zinzendorfs dagliga husandakter i London infunno sig talrika främlingar, mest tyskar, för att få välsignelse för sina själar. Bland dessa bildades senare en förening, som antog vissa stadgar och blef upphofvet till den nuvarande Londonförsamlingen i Fetterlane. Liksom annanstädes umgicks Zinzendorf här ej endast med medlemmar af statskyrkan utan äfven med personer af andra riktningar, såsom metodister och kväkare.
Mot slutet af samma år 1737 slog han sig ner i Berlin tillsamman med pilgrimsförsamlingen under en tid af cirka fyra månader. Han var där närmare Herrnhut än i Frankfurt am Main. Berlin i: var också en uppehållsort, som ej kunde väcka den sachsiska regeringens misstankar, emedan Zinzendorfs mor och styffar voro bosatta där och styffadern var väl anskrifven vid det sachsiska hofvet. Dessutom hade Berlin liksom Frankfurt varit skådeplatsen för Speners verksamhet, så att där funnos många väckta.
Här höll nu Zinzendorf från den 1 januari till den 27 april 1738 sina berömda Berlinföredrag, sextio till antalet. Helst hade han velat tala i kyrkorna, men alla Berlins präster hade kommit öfverens om att ej låta honom predika i sina kyrkor. Zinzendorf började därför med sina sammankomster i sin våning vid Leipzigerstrasse. De stodo öppna för alla. Först höll han dem i sitt rum, men då platsen ej räckte till, måste han snart också taga rummet intill. Då här äfven blef för trångt, beslöt han att för sammankomsterna använda husets vind, som kunde rymma flera hundra personer. Antalet åhörare växte emellertid så, att ej heller vinden räckte till, hvarför han måste hålla särskilda möten för män på söndagar och onsdagar och för kvinnor på måndagar och torsdagar. För att spara utrymme bereddes ej sittplats för någon, utan alla utan åtskillnad fingo stå. Likväl infunno sig ej blott fattiga och ringa människor, utan äfven många förnäma, så att man en dag kunde räkna ända till fyrtiotvå herrskapsvagnar utanför hans port.
Texterna för dessa uppbyggelsetal voro delvis hämtade ur bibeln, delvis ur Luthers lilla katekes. Föredragen för män behandlade den andra trosartikeln och för kvinnor Herrens bön. En student från Jena, vid namn Johan Mikael Langguth, upptecknade föredragen, så godt han kunde följa med. Då en del folk senare utspridde falska uppgifter om talens innehåll, lät Zinzendorf år 1738 utgifva Langguths anteckningar i tryck. Dessa voro de första af hans föredrag, som trycktes. De hafva ej blott uppleft flera upplagor — sex redan under de två första åren — utan äfven öfversatts till andra språk, t. ex. till engelska år 1740. De hafva varit till välsignelse för en stor läsekrets. Zinzendorf sade senare om dessa tal: “Berlin var endast predikstolen, från hvilken jag höll föredragen för hela världen.”
En del väckta personer i Berlin bådo Zinzendorf skriftligen om att bilda en förening bland dem, hvilket han äfven gjorde för män. Han lade dem på hjärtat att vid sidan af sina privata uppbyggelsemöten troget besöka sin församlings gudstjänster och ej afbryta förbindelsen med sina präster. Några år senare anslöt sig många i Berlin boende böhmiska utvandrare till brödraförsamlingen.
Hos konung Fredrik Wilhelm I sökte man på allt sätt svärta ner Zinzendorf för att om möjligt få honom utvisad. Kungen strök emellertid egenhändigt för de ställen i Zinzendorfs motståndares skrifter, öfver hvilka han ville hafva förklaring och lät Zinzendorf själf gifva denna. Innan Zinzendorf lämnade Berlin, mottogs han i audiens hos konungen i Potsdam, hvarvid han tackade honom för den aldrig svikande nåd och det rättvisa beskydd, hvilka han fått åtnjuta under sitt uppehåll i Berlin.
Några år därefter företog Zinzendorf tillsamman med pilgrimsförsamlingen en längre resa till Geneve. Anledningen härtill var delvis, att hans son Kristian Renatus skulle fortsätta sina studier där under en längre tid, men äfven en önskan att träda i beröring med geneverkyrkan, till hvilken reformatorn Calvins verksamhet varit förlagd. Calvin hade känt till de gamla böhmiska bröderna och uttalat sig mycket berömmande om dem. Hans kyrka skulle nu få taga kännedom om brödraunitetens förnyelse. Detta kom honom att tänka på, om han ej borde taga med sig en del bröder och systrar, hvilka skulle besöka de många vänner i Schweiz, som önskade besök. När pilgrimsförsamlingen var samlad i Geneve, bestod den af ungefär femtio personer. Här genomfördes äfven uppdelningen i “körer”. Hvarje dag höllo först medlemmarna i hvarje kör sin egen morgonbön. Därefter samlades hela pilgrimsförsamlingen, då Zinzendorf vanligen talade. På aftonen hade denna “husförsamling” åter ett möte, då man uppbyggdes medelst sång. Därpå följde vanligen en betraktelse öfver ett bibelställe och aftonbön. Här var äfven uppdelningen af dygnets tjugofyra timmar på enskilda bedjare genomförd. På grund af denna lilla vandrande församlings egendomligheter fick den mottaga många besök, hvilka ej voro utan välsignelse. Besöken föranledde återbesök, vid hvilka bröderna och systrarna voro angelägna om att vittna om Jesus såsom Guds Lamm, som bär världens synder.
Till prästerskapet och professorerna inlämnade Zinzendorf en afhandling på franska, hvilken utförligt behandlade brödrakyrkan, dess ursprung, historia, författning och bekännelse. Veckan före sin afresa höll han till de väckta, som trädt i beröring med pilgrimsförsamlingen, några tal på franska och gaf dem goda råd, huru de skulle bilda en förening bland sig. Ännu i dag existerar en samling troende i Geneve, hvilken står i förbindelse med brödraförsamlingen. Detta är den förblifvande frukten af Zinzendorfs besök där, trots det att pöbeln kastade sten på vagnarna, då pilgrimsförsamlingen afreste.
*Zinzendorf besökte själf en gång Sverige. I maj 1735 ankom han från Köpenhamn till Malmö för att öfver Ystad få snabbaste lägenhet till Stralsund. Uppehållet i vårt land varade blott en vecka, hvarunder han knöt förbindelse med några allvarliga prästmän i Malmö, bland dem Peter Murbeck. Trots det korta besöket hann dock den svenska regeringen utfärda utvisningsorder för den “farlige” grefven, men då den nådde fram, hade han redan lämnat landet.
Nästa: På andra sidan världshavet – Amerika.