SJUNDE KAPITLET.
Landsförvisningen från Sachsen.
Allt eftersom församlingen i Herrnhut blef bekant i vidare kretsar, skulle den få erfara, att den gick genom både godt och ondt rykte, och att, hvarhelst ett Herrens verk uppstår, väcker det glädje bland Guds barn, men anstöt och förargelse hos världen. Fiendskapen riktade sig i synnerhet mot Zinzendorfs person, och många voro de beskyllningar, som utslungades mot honom. Adeln vid det sachsiska hofvet och för öfrigt i hela landet ansåg sitt stånd skymfadt genom denne underlige grefves uppträdande och önskade, att den sachsiska regeringen ville inskrida mot honom. Detsamma önskade emellertid äfven trogna män inom kyrkan, hvilka tyckte Zinzendorfs uppträdande vara betänkligt. Att han umgicks med sådana svärmare som Dippel och Rock, ställde honom i mångens ögon utt en ofördelaktig dager. Zinzendorf säger själf härom: “Under hela mitt lif har jag gärna umgåtts med villfarande. Därför har det hetat, att jag själf är en sådan. Men det är en villfarelse”. Men detta var ej enda skälet. Zinzendorfs hela uppträdande var något så ovanligt och de vägar, han slog in på, så nya och enligt mångas förmenande så betänkliga, att man ej lätt kunde finna sig till rätta därmed. Redan hos den uppväxande ynglingen hade man såväl inom familjekretsen som i skolan i Halle iakttagit en brådmogen sträfvan efter en i stort planlagd verksamhet. Nu syntes den mognade mannen syfta hän mot otillbörliga mål, och detta skedde af oklara bevekelsegrunder, på själfvalda vägar och i brådstörtad hast. Därtill kom, att man hade det intrycket, att han talade med stora ord om hvad han uträttade, och därvid ej höll sig till sanningen. Detta påstående var i det stora hela oberättigadt men kan få sin förklaring genom följande ord, som en af Zinzendorfs vänner en gång riktade till honom: “Jag vet och är öfvertygad om, att hvad du säger är i öfverensstämmelse med sanningen, ty jag känner både dig och din verksamhet. Men det tillstår jag för dig: Innan jag såg dig, hafva många saker rörande dig förefallit mig osannolika. Därför får du ej ta illa upp, om andra tycka detsamma. Nu har jag med egna ögon IAKTTAGIT ett och annat hos dig, men OM DU SKULLE BERÄTTA det, trodde folk antagligen, att du skräflade.”
I vanliga fall kunna nog Jesu lärjungar, då de utsättas för förföljelse, ej endast tillskrifva detta den omständigheten, att de äro Guds barn, utan äfven sina egna fel. Zinzendorf utgjorde ej något undantag härifrån. Han själf har ju en gång sjungit:
“Där lofsjunga Abraham och alla heliga Guds Lamm.
Dock uti lifvets bok vi se, att alla varit syndare.”
Man kan ej fritaga honom från en viss svaghet för det, som väckte uppseende. Själf säger han härom: “Jag har ett geni, som är upplagdt för extravaganser”. Han tyckte äfven om att vid många tillfällen låta “riksgrefven” komma fram. Hans höga stånd var den sårbara punkten i hans lif, och där ansattes han hårdast af frestelserna.
Från denna tid såg sig Zinzendorf ofta nödsakad att gripa till pennan för att försvara sig, men det lyckades honom ej att öfvervinna motStåndarnas betänkligheter.
Förtalet och misstänksamheten hade till följd, att regeringen i Dresden sände en kommission till Herrnhut för att undersöka, om det fanns grund för klagomålen. Den infann sig i januari 1732, gjorde sig på det noggrannaste underrättad om alla förhållanden och var närvarande vid alla uppbyggelsestunder. Hösten samma år erhöll Zinzendorf befallning att sälja sitt gods. Afsikten härmed var, att han skulle begifva sig ur landet och Hermhut upplösas, sedan en ny godsherre kommit, hvilken ej hade något hjärta för församlingen. Vid sitt giftermål hade emellertid Zinzendorf öfverflyttat hela sin egendom på sin maka, och för att efterkomma regeringens befallning fullföljde han nu denna öfverlåtelse i form af en laga försäljning. Detta skedde redan före julen 1732. I början af år 1733 dog August den starke, kurfurste af Sachsen och konung af Polen, och efterträddes af August III. Att börja med syntes detta regentskifte medföra en del fördelar för Zinzendorf och Herrnhut, ty en förordning utkom, hvilken godkände godsets försäljning till Zinzendorfs maka och medgaf rätt för de mähriska utvandrarna att uppehålla sig inom kurfurstens länder. Den nye kurfursten gaf även Zinzendorf själf tillåtelse att åter få vistas inom landet. Denna sakernas lyckliga vändning blef emellertid af kort varaktighet. Tre år senare, på våren 1736, förnyade och skärpte kurfursten landsförvisningen, i det han förbjöd Zinzendorf att återvända från den utländska resa, han just företagit. Samtidigt sände han en andra kommission till Herrnhut, hvilken under Zinzendorfs frånvaro undersökte församlingens lära och inrättningar.
Under det följande året, 1737, gjordes ännu ett försök att bereda Zinzendorf möjlighet att återvända till Sachsen, men det lyckades blott för en tid. Zinzendorfs styffar, den preussiske generalfältmarskalken von Natzmer, hvilken var väl anskrifven hos den sachsiske kurfursten, lade sig nämligen ut för Zinzendorf hos denne. Detta hade till följd, att Zinzendorf fick tillbringa ungefär ett halft år i Herrnhut. Denna tid använde ban i outtrötttig omvårdnad om hvarje själ inom församlingen. Nu kungjordes regeringens länge väntade beslut på grundval af den andra kommissionens undersökningar. Detta lydde på, att så länge församlingen i Herrnhut höll fast vid den oförändrade augsburgska bekännelsens lära, skulle den få behålla sin församlingsordning och kyrkotukt. En af medlemmarna i kommissionen var superintendenten i Dresden, d:r Valentin Löscher, en ädel, gammal man, som vid afskedet från Herrahut yttrade till församlingen: “I aren en gudfruktig församling. Låten detta ej lända eder till högmod, utan till trohet. I hafven samma rena lära som vi; dock sakna vi eder författning”.
Under det att regeringen alltså lät församlingen i Herrnhut ostörd äga bestånd, fordrade den däremot af Zinzendorf, att han skulle underteckna en förklaring, i hvilken han erkände sig skyldig till en rad af handlingar, hvilka han dock ej kunde vidgå. Pastor Rothe förlorade nu äfven lusten att längre stanna kvar i Berthelsdorf. Efter femton års välsignelserik verksamhet där flyttade han hösten 1737 till ett annat pastorat. Detta smärtade Zinzendorf mycket. Han sade ofta: “Ack, om jag ändå hade min käre Rothe här igen!” Han afböjde regeringens fordran, att han genom sin underskrift skulle förklara sig skyldig. Hellre ville han gå i landsflykt. I december 1737 lämnade han därför å nyo Herrnhut, och följande vår utkom en förordning från regeringen, hvilken förbjöd honom att någonsin mer återvända till Fäderneslandet.
Så bröt då bedröfvelsen in öfver hans lif, ty det kändes tungt för honom att blifva behandlad som en förbrytare. Han älskade sin landsfader, och därför gjorde det honom desto mer ondt att misskännas af honom. Det kostade också på för honom att begifva sig utomlands, ty han var ej blott fästad vid Sachsen i allmänhet, utan i synnerhet vid Ober-Lausitz. Det värsta var dock, att hela hans lifsverk syntes gå om intet. Han ville ju verka för Guds barns närmande till hvarandra, och nu utstöttes han själf som en svärmare! Tillika beröfvades han möjligheten att längre arbeta inom den första kristliga sammanslutning, till hvars bildande Gud värdigats använda honom, nämligen församlingen i Herrnhut.
Fastän hans väg förde ned i en mörk dal, vacklade dock ej hans tro. Han hade ej väntat, att gudaktighetens lön ligger i jordisk lycka. Därom har han en gång sagt: “Gud fördelar vanligen sina välgärningar mot sina skapade varelser efter hvars och ens behof, och då det naturligtvis är så, att den själ, som är honom hängifven, behöfver minst af det jordiska goda och, om hon äger det, ej aktar det synnerligen högt, så plägar det inträffa, att de människor, hvilka minst behaga Gud, få ut sin del af lycka här i lifvet.”
Zinzendorf böjde sig i lydnad för regeringens åtgärder, ty han, som så obetingadt underkastat sig det fjärde budet, visste, hvad han var skyldig sin öfverhet, äfven då den uppträdde mot honom ej som en “god och mild” styrelse, utan som en “sträng och underlig” herre. Ja, han upphörde aldrig att älska kurfursten som sin landsfader och bad dagligen för honom. Redan den ridderliga trohet, som adelsmannen är van att visa sin länsherre, bjöd honom att bevisa öfverheten tro och lydnad, äfven då den behandlade honom på ett konungen ovärdigt sätt. Brödraförsamlingen har fått i arf efter honom detta drag af villig, undersåtlig trohet och konservativ tillgifvenhet för öfverheten.
Zinzendorf tog emellertid ej landsförvisningen såsom “ett nödvändigt ondt, utan lät den lända sig till godo genom att uppsöka nya verksamhetsuppgifter för sig. Liksom han låtit de erfarenheter, hvilka de mähriska utvandrarna vunnit under följeisen, tjäna hednamissionens sak, så gjorde han nu den olycka, som drabbat honom själf genom landsförvisningen, fruktbärande i ett hela världen omfattande arbete för Frälsaren. Han säger härom: “Så snart någon tänker, att han vill stanna i sitt lugna bo till döddagar, är han själfvisk, och en sådan tanke kan öfva inflytande på hela hans lif och göra honom till en slaf under det egna jaget, så att han hämmas i allt, som han annars kunde utföra för Herren. Vårt hem är just på den plats, där vi hafva mest arbete för Frälsaren. För öfrigt kan jag ej inom de närmaste tio åren komma tillbaka till Herrnhut för att stanna där, ty nu måste vi förkunna Jesus för väriden.”
Då han nu ville verka i vida världen för åstadkommande af kristlig gemenskap, måste han söka förhindra, att den behandling, som vederfarits honom i Sachsen, ej hade till följd, att han äfven utanför detta lands gränser brännmärktes som kättare och sektstiftare. Han gjorde allt, hvad han kunde härför. Det är rörande att se, huru han öfverallt, där han mötes af misstroende, tigger och ber, att man måtte bevisa honom den ynnesten att underkasta honom en sträng pröfning. Man skulle då finna, att han ej var någon kättare, utan en trogen son till den lutherska kyrkan. Bland annat begaf han sig år 1733 till det den tiden svenska Stralsund, hvarest det fanns ansedda teologie doktorer. Han lyckades här utverka, att man anställde en ingående examen med honom, och att doktorerna på grandval däraf intygade, att han i alla hufvudpunkter öfverensstämde med den lutherska kyrkans lära.
Det viktigaste för honom var dock att ej också i Sachsens större grannland, Preussen, blifva förkättrad på samma sätt som i hemlandet. Han vände sig därför till konung Fredrik Wilhelm I med en anhållan att få personligen försvara sig inför honom. Konungen efterkom denna önskan, ty hvarhelst det fanns någon, som skilde sig från mängden på något sätt, ville konungen gärna se honom, och om han behagade honom, vinna honom för sitt land. Han lade dock ut snaror för dem. Äregirighet, vinningslystnad, alla lidelser satte han på prof. Bestod någon profvet, kunde han vara viss om att äga kungens aktning. Genom hofpredikanten Jablonsky blef så Zinzendorf år 1736 kallad att infinna sig på kungens jaktslott Wusterhausen. För kungen hade man beskrifvit Zinzendorf som en narr, och detta märkte Zinzendorf i början af samtalet. När kungen emellertid märkte, att han hade att göra med en klok och välmenande man, fann han sig föranlåten att använda hela tre dagar i grundligt samtal med honom. Zinzendorf berättar härom: “Första dagen talade konungen mycket kallt, men likväl grundligt med mig, andra dagen öppet och förtroendefullt, och tredje dagen förklarade han för drottningen och sin svit, att man beljugit mig inför honom. Min enda förbrytelse var, att jag, ehuru grefve och en i världen ansedd man, ägnat mig åt evangelii tjänst. Han försäkrade mig, att jag hade hans ocförtroendeh lofvade att hjälpa mig.” Han gaf äfven sina ämbetsmän anvisningar i enlighet härmed. Zinzendorf bad nu kungen, att han skulle låta pröfva honom genom prästerskapet i Berlin, och kungen utfärdade befallning härom. Pröfningen ägde rum följande år 1737 och och prästema meddelade kungen, att de hos Zinzendorf ej kunde finna annan lära än den, som förkunnas inom den evangeliska kyrkan.
Konung Fredrik Wilhelm I fortsatte ända till sin död år 1740 att brefväxla med Zinzendorf. Han besvarade ej blott dennes bref, utan hörde med deltagande efter, huru det gick för Zinzendorf. Han såg äfven gärna, att Zinzendorf brefledes vårdade sig om hans själ. Den frimodighet, hvarmed Zinzendorf gjorde detta och den högsinthet, hvarmed fursten upptog denna frimodighet, lände bägge männen till heder.
Med konungens son och efterföljare, Fredrik den store, kom Zinzendorf däremot aldrig i beröring. Han satte stort värde på herrnhutarna och gynnade dem, emedan de voro flitiga och nyttiga undersåtar, men hvad de trodde, var honom alldeles likgiltigt. Därför hade han ej heller intresse af att göra Zinzendorfs bekantskap.
Nästa: Biskop inom Brödrakyrkan