ÅTTONDE KAPITLET.
Biskop inom brödrakyrkan.
Bland de beskyllningar, hvilka Zinzendorfs vedersakare riktade mot honom, var äfven den, att han ej vore verkligt omvänd, enär han aldrig genomgått en sådan botkamp, som den tidens pietister i Halle trodde sig böra fordra. Denna beskyllning föranledde honom år 1734 att ånyo allvarligt pröfva grunden för sin tro. Han vann härvid klarhet om att Herren har mer än en väg, på hvilken han drager själarna till sig. Han leder ej alla genom en så våldsam brytning med deras föregående lif som aposteln Paulus. Det finnes äfven sådana som aposteln Johannes, hvilka så småningom växa allt djupare in i Frälsarens gemenskap och samtidigt dö bort från den gamla människan. Dessa själar hafva blifvit bevarade i döpelsens nåd genom välsignelsen af ett fromt föräldrahem. Zinzendorf ägde lyckan att höra till dessa. Han säger: “Visst är, att jag har genomgått hundrafaldigt mer ångest, nöd och tårar, än hvad jag ville fordra af någon syndare. Jag var lika viss om min salighet, som att jag fanns till. Jag medgaf likväl för dem, hvilka frånkände mig mitt barnaskap hos Gud, att jag måhända ännu ej vore omvänd. Detta förde mig till en måhända onödig, men likväl välsignelserik bönekamp. Sedan den tiden har jag så många gånger tydligt förnummit den eviga friden såsom insegel på mitt barnaskap, att jag ändtligen upphört att begära mera bevis därför. Det måste sökas och vinnas allenast genom Jesu blod och förtjänst.”
En frukt af denna själfpröfning var, att han klarare och bestämdare än förr erkände, att läran om Jesu försoningsoffer, fastän så bespottad och föraktad af världen, är det centrala i den kristna tron. Han sade en gång härom: “Förr gjorde det mig riktigt ondt om den käre Guden, ifall hans handlingar ej syntes stämma med matematisk noggrannhet. Emedan jag ej kunde vackla i mitt omdöme om Gud, sökte jag på allt sätt urskulda honom hos förnuftiga människor. När jag började att noggrant undersöka min omvändelse, fann jag emellertid, hvilken djup hemlighet som ligger förborgad i nödvändigheten af Jesu död och i ordet “lösepenning”. Här står visserligen filosofien still och kommer ej ur fläcken, men uppenbarelsen därom står orubbligt fast. Detta gaf mig nytt ljus i hela frälsningsläran, och jag fick först på mitt eget hjärta erfara välsignelsen däraf. Från ochmed år 1734 blef Jesu försoningsoffer vårt enda vittnesbörd och botemedel mot allt ondt i lära och lefverne och skall så i evighet förblifva.” När motståndarna hånande sade, att bröderna ej visste något annat än Jesu blod och sår, svarade Zinzendorf: “Om bröderna för att behaga människor afstode från denna klenod eller gåfve läran om Kristi kors en sådan förklädnad, att den blefve mindre anstötlig för denna världens visa, och om de ej grundade hela sitt behof på Jesu död, så vore de ej värda denna hemlighet och vore helt fallna från nåden.”
Denna inre erfarenhet gjorde hans håg att förkunna Jesus ännu mera brinnande än förr och bringade hans beslut till mognad att offentligen inträdda i det andliga ståndet. Sedan barnaåren hade det varit hans önskan att blifva präst. På grund af sin andliga verksamhet passade han bäst för det prästerliga kallet, och det måste underlätta hans arbete som predikant och själasörjare att verkligen tillhöra detta stånd. Nu var det undanröjdt, som legat i vägen härför, ty han var numera hvarken justitieråd i Dresden eller godsherre i Berthelsdorf. Enligt världens begrepp fordrade hans stånd, att han var antingen statsman eller landtjunker. Numera var han ej bunden af någon af dessa plikter. Många af hans vänner hyste visserligen betänkligheter mot hans afsikt att blifva präst, och äfven hans hustru beredde honom på, hvilka obehagliga följder ett sådant steg otvifvelaktigt skulle hafva med sig. Han tillbakavisade emellertid alla invändningar därmed, att han var öfvertygad om sin kallelse.
På grund häraf lät han förhöret i Stralsund ej blott blifva en pröfning af hans rättrogenhet, utan äfven af hans duglighet för prästämbetet. Stralsund höll han för första gången på uppdrag af de kyrkliga myndigheterna predikningar i kyrkan, första gången söndagen den 11 april 1734 och sedan ytterligare fyra gånger. Äfven i Tübingen predikade han i kyrkan om söndagarna. Därmed hade han alltså inträdt i det prästerliga ståndet och ägde de rättigheter, som tillkomma en teologie kandidat. Den teologiska fakulteten i Tübingen afgaf nämligen följande förklaring: “Vi tillstå, att det nya i själfva saken öfverraskar oss, och att det förvånat oss, att herr grefven kunnat fatta ett sådant beslut, hvilket står så i strid med världens grundsatser och bruk, och som vittnar om en ovanlig gudsfruktan hos en så hög och förnäm person. Då likväl detta ej kan utestänga någon från att förkunna ordet och från det offentliga ämbetet, och då han uppriktigt bekänner sig till den evangeliska sanningen, så hysa vi inga betänkligheter att genom vårt instämmande stärka den håg, som besjälar honom att äfven genom sin tjänst uppbygga Kristi kyrka.”
Man får emellertid ej uppfatta hans inträde i det andliga ståndet så, att han dittills varit adelsman, men hädanefter blef präst. Liksom han redan tidigare hade utvecklat en liflig, andlig verksamhet, så förblef han äfven som präst den borne adelsmannen.
Den förut omtalade pröfningen i Berlin af hans kristna trosståndpunkt blef äfven af betydelse för hans prästerliga utveckling. Vid detta tillfälle lät han sig nämligen ordineras till biskop inom brödrakyrkan. Bevekelsegrunderna härför måste klargöras, ty annars torde saken väcka förvåning. Det kan ju synas, som om han härmed stiftade eller åtminstone förnyade och fortsatte en särskild del af den kristna kyrkan. Å andra sidan hade det ju ej kunnat ligga någon mera fjärran än Zinzendorf att uppställa skrankor mellan de troende, ty han kände tvärtom som sin kallelse att verka för Guds barns gemenskap och var för öfrigt mycket hängifven sin lutherska kyrka. Han hade ju, såsom vi minnas, uppbjudit allt för att förhindra de mähriska utvandrarna från att återupprätta den gamla böhmiska brödrakyrkan och i stället velat införiifva dem med den lutherska statskyrkan i Sachsen.
Gåtans lösning ligger i den hednamission, som församlingen i Herrnhut hade börjat. Missionärer hade dragit ut till Västindien och Grönland, och genom deras vittnesbörd hade redan flera hedningar i Västindien blifvit vunna för Jesus. Nu ville missionärerna, att dessa troende hedningar skulle döpas. Själfva kunde de ej utdela sakramenten, enär de ej voro prästvigda. Mähriska kolonister hade äfven begifvit sig från Herrnhut till Georgien i södra Förenta staterna, och de behöfde lika väl som missionsområdena någon, som tjänade dem med ordet och sakramenten. Hade det i Amerika funnits några lutherska präster, och om prästerna på St. Thomas varit tillmötesgående, kunde bröderna hafva vändt sig till dessa liksom herrnhutarna till pastorn i Berthelsdorf. Fastän det i Amerika vimlade af alla slags sekter, fanns det emellertid ej den tiden någon verkligt luthersk präst; på St. Thomas åter igen hade prästerna ej just att döpa omvända negrer, emedan plantageägarna, hvars präster de voro, ej sågo missionen med blida ögon. Plantageägarna önskade ej, att negrerna skulle blifva kloka och negrinnorna kyska.
Huru skulle bröderna komma ur denna förlägenhet? Det bästa vore ju, om missionärerna själfva finge förvalta sakramenten. Zinzendorf vände sig därför till biskopar inom danska kyrkan med begäran, att de skulle ordinera missionärer, men utan resultat, ty de brukade ej prästviga lekmän och olärdt folk. Dessutom började förföljelsen mot Zinzendorf i Sachsen att väcka misstroende mot honom äfven i Danmark. Skulle då de troende bland hedningarna och nybyggarnas barn i Amerika ej undfå dopet? Det var denna nöd, som blef orsaken till biskopsvigningen inom brödraförsamlingen. Denna ordination kunde förrättas af öfverhofpredikanten Jablonsky i Berlin, ty såsom tidigare nämnts, hade han blifvit vigd till biskop inom brödrakyrkan för att upprätthålla successionen. Häraf finner man, att brödrakyrkan ej blott har hednamissionen att tacka för sitt bestånd intill denna dag, utan äfven för sin uppkomst. Hednamissionen har väckt brödraförsamlingen till lif, och därför är den en missionskyrka som ingen annan.
Det kunde ju ifrågasättas, om brödraförsamlingen var hulpen med denna biskopsordination. Den danska regeringen på St. Thomas kunde ogilla en missionärs prästvigning genom en brödraförsamlingens biskop och bestraffa missionären för obefogad förvaltning af sakramenten. Detta inträffade verkligen, men man lyckades vinna snar rättelse därigenom, att Zinzendorf inför den danska regeringen åberopade sig på dess tidigare löfte, att alla missionärer från Herrnhut skulle äga religionsfrihet. Detta hade tillförsäkrats dem år 1733, då på kammarherre von Pless’ i Köpenhamn föranstaltande ett större antal missionärer gått ut till danska Västindien. Med afseende på de engelska kolonierna i Amerika reste Zinzendorf själf till England för att höra sig för, huru den engelska statskyrkan ställde sig till brödraförsamlingens prästvigning. Man hänvisade honom till den i kyrkohistorien och kyrkorätten väl bevandrade professorn och biskopen af Oxford, John Potter, hvilken sedermera utnämndes till ärkebiskop af Canterbury. Den engelske biskopen sade honom, att han visseriigen ej kunde uttala sig härom på ämbetets vägnar, förrän han fått bemyndigande därtill af konungen och parlamentet. Hans personliga mening var dock, att brödraförsamlingen enligt kyrkohistorien var ett apostoliskt och episkopalt kyrkosamfund, hvars lära ej stod i strid med den engelska kyrkans trettionio artiklar. Han kunde därför ej tro, att man skulle lägga något hinder i vägen för bröderna i engelska kolonier. Vid detta sammanträffande knöts ett fast band af ömsesidig högaktning och vänskap mellan Zinzendorf och John Potter.
Med konung Fredrik Wilhelm I:s uttryckliga bifall lät Zinzendorf därefter viga sig till biskop af Jablonsky i Berlin den 20 maj 1737. Den gamla brödrakyrkans biskopssigill upptogs af den förnyade kyrkan. Sigillet framställer ett lamm med segerfanan, omslutet af följande latinska inskription: “Vicit agnus noster, eum sequamur”. hvilket betyder: “Öfvervunnit har vårt Lamm, låtom oss efterfölja honom”.
Sedan biskopsvigningen sålunda förnyats inom brödrakyrkan, lät Zinzendorf den äfven blifva till gagn för församlingen inom Europa. Det gällde att den tiden upprätta liknande nybyggen som Herrnhut i andra europeiska länder, delvis med reformert bekännelse. Då bröderna ej öfver allt funno präster, som hade förståelse för deras egenheter, utverkade de religionsfrihet för sig och tillsatte själfva präster, hvilka ordinerats af deras egna biskopar. Detta blef det sammanhållande bandet mellan de många församlingarna i olika länder.
Zinzendorf hoppades dessutom, att hans nya värdighet, som han bar med den preussiske konungens samtycke, skulle blifva ett värn och skydd för församlingen mot vedersakarna. Det syntes honom ej vara en tilfällighet, att bland de olika protestantiska kyrkorna just den böhmiska brödrakyrkan skulle vara en beskyddarinna för församlingen, ty han menade, att redan för de gamla bröderna hade den kyrka, som utgör de heligas samfund, varit viktigare än deras egen kyrka. “Detta är brödernas egentliga skatt”, säger han. “och bland deras sånger finnas ej några mera ursprungliga och enkla än de, som handla om kyrkan.”
Likväl kände sig Zinzendorf hvarken hågad eller kallad till att förnya brödrakyrkan. Tvärtom ansåg han, att liksom Jablonsky ägde brödrakyrkans ordination och samtidigt stod såsom öfverhofpredikant inom den preussiska statskyrkan, kunde äfven andra äga denna ordination och likväl stå kvar inom den statskyrka, de dittills tillhört. Såsom biskop inom brödraförsamlingen gjorde han ju ej anspråk på att råda öfver vissa församlingar, utan skulle blott viga präster för utlandet. Han ansåg också, att om en församling uppstod på en plats och hade sina egna präster, kunde den liksom Herrnhut inordna sig inom landets egen kyrka och underordna sig dess kyrkliga myndighet.
Helt annoriunda ställde sig emellertid saken för de mähriska utvandrarna, hvilka från fäderna höllo fast vid brödrakyrkans traditioner. De önskade ej något hellre än en förnyelse af sin gamla kyrka. Af hvilket värde kunde ej biskopsdömet vara för dem! Sedan Zinzendorf blifvit landsförvist, kunde man ej veta, om ej också nybyggarna vid Hutberget en vacker dag kunde få tillsägelse att bryta upp och försvinna ur landet. Om de då måhända komme till Amerika, vore brödrakyrkans biskopsdöme en fast kyrklig medelpunkt, kring hvilken de kunde samlas.
Nästa: “Världen är mitt pastorat.”