Staden på berget.
Det var ej endast Jablonsky, som fick kännedom om församlingen i Herrnhut. På den uppfylldes Jesu ord: “Icke kan en stad döljas, som ligger på ett berg”. Herrnhut väckte allt Större uppseende. Landshöfdingen i Ober-Lausitz, en grefve Gersdorf, kom dit i juni 1728 och inspekterade noggrant platsen och dess inrättningar. Ryktet om församlingen trängde emellertid vida utanför Ober-Lausitz, ja, utanför både Sachsens och Tysklands gränser. Vid det danska hofvet önskade man få närmare reda på den, och för att tillmötesgå denna begäran sände Zinzendorf tvenne mähriska bröder till Köpenhamn med en kortfattad berättelse om Herrnhut. Vid hofvet fingo de ett så utomordentligt nådigt emottagande. att då de kommo hem igen, de både gladdes och skämdes öfver den godhet och vänlighet, man öfverallt bevisat dem. Äfven i England begärde man att få kännedom om församlingen, hvarför sändebud afgingo äfven dit. Med anledning af dessas besök skref öfverhofmästarinnan hos den engelska drottningen, en grefvinna SchaumburgLippe, följande till Zinzendorf: “Jag kan försäkra, att de brinnande kolen ej föriorat något af sin glöd under resan öfver vattnet”. Redan under åren 1729 och 1730 sändes budbärare äfven till Schweiz, Lifland och Sverige.En annan beskickning afläts till den ansedde professor D. Buddeus i Jena, hvilken upptog församlingens hälsning mycket välvilligt. Han hade år 1704 utgifvit en ny upplaga af den af Comenius på latin affattade historien om de böhmiska bröderna och lofvade nu att ombesörja en tysk öfversättning däraf, hvilken dock ej utkom förran 1739, tio år efter hans död. Sommaren 1728 reste Zinzendorf själf till Jena. Bland studenterna vid därvarande universitet voro många väckta och höllo sammankomster. De vände sig till Zinzendorf för att erhålla hans råd vid bildandet af en förening, hvilket han äfven lämnade. Fyra år senare, år 1732, kom Zinzendorf ännu en gång till Jena och stiftade å nyo en förening bland de väckta sttidenterna, ty af den sammanslutning, som bildades vid hans föregående besök, kvarstodo endast några få medlemmar, emedan de flesta efter fullbordade studier lämnat Jena. Han samtalade enskildt med hvar och en af de väckta studenterna och höll ett gemensamt uppbyggelsemöte med dem. Föreningen fick allt större anslutning, så att tidtals mer än 100 studenter ur olika fakulteter tillhörde den. Från den hafva många rikt välsignade Kristi tjänare utgått, hvilka verkat så väl inom den lutherska kyrkan som inom brödraförsamlingen och på missionsfältet. Vi nämna blott August Gottlieb Spangenberg från Klettenberg vid Nordhausen och Gottfrid Clemens från Berlin.
Zinzendorf reste också ttll Halle hösten 1728. Här funnos äfven mer än hundra väckta studenter, hvilka stodo i liflig beröring med sina likasinnade bröder i Jena. Liksom dessa längtade de efter brödragemenskap sinsemellan och bådo därför Zinzendorf att bilda en förening bland dem, hvilket han gärna gjorde.
Hösten 1729 aflade han äfven ett besök hos den grefliga familjen Reuss i Ebersdorf, emedan han fått veta, att där uppstått en stor väckelse. Han hyste ett så mycket större intresse härför, som han själf varit ett redskap i Herrrens hand att föra flera af de troende där till Frälsaren.
Zinzendorf kände sig särskildt manad att taga sig an sådana människor, som förföljdes, därför att deras åsikter i andliga ting råkat in på villospår och deras andliga lif antagit egendomliga former. Han säger själf: “Under hela mitt lif har jag gärna umgåtts med villfarande, ty jag ser, att världen har en bestialisk metod att omvända sådana. Frälsaren har emellertid välsignat min metod med många af dem, så att de omfattat sanningen”. Det var i detta syfte han år 1730 reste till Berleburg i Westfalen, en liten stad, som den tiden tillhörde grefvarna von Sayn och Wittgenstein. För att höja välståndet inom sitt lilla land hade dessa tagit emot en del personer, hvilka på andra ställen förföljdes för sin religiösa öfvertygelses skull. Dessa sekteristers åsikter och lefnadsregler voro sinsemellan mycket olika, men enhvar menade sig hafva rätt och fördömde de andra. De flesta stredo om bisaker och glömde därvid hufvudsaken. Dessa människor önskade Zinzendorf återföra till Kristi församling. Han trädde här i förbindelse med den lärde äfventyraren Johan Konrad Dippel, hvilken gjort sig vida känd genom sina skrifter, men på grund af sina angrepp mot kyrkans lära fördrifvits från andra platser. Det lyckades dock ej Zinzendorf att återföra denne man till kyrkans tro, emedan han var öfvertygad om, att han ägde en djupare insikt i sanningen än Zinzendorf.
Från Berleburg begaf sig Zinzendorf till Büdingen i Hessen, en af grefvarnas af Isenburg besittningar. Där fanns en församling af s. k. “inspirerade”, bland hvilka sadelmakaren Johan Fredrik Rock var hufvudpersonen. Hans far hade varit präst och hans farfar prelat i Würtemberg. Han var en man med framstående begåfning och af ett allvarligt sinnelag. I sin ungdom hade han genomgått en uppriktig omvändelse och var en utmärkt själasörjare. Han kom senare in i sekteriska kretsar och blef bland de inspirerade ett s. k. “verktyg”, som under ett tillstånd af hänryckning “talade med tungor”, hvilket gällde för den helige Andes vittnesbörd. Det skulle varit en stor vinst för Guds sak och värdt ett allvarligt försök att föra en sådan man tillbaka till en enfaldig tro. Rock gjorde ett djupt intryck på Zinzendorf, hvilken städse talade om honom med stor aktning och vördnad. Deras förbindelse fortsattes under flera år, och en lång tid såg det ut, som om ett broderiigt samförstånd skulle uppstå. Rock aflade t. o. m. ett motbesök i Herrnhut. Men till sist strandade det goda förhållandet därpå, att Rock vid ett af sina “tungomålstalanden” oförtäckt och hänsynslöst uttalat sig emot sakramenten. Zinzendorf menade, att sådana uttalanden i uppenbar strid mot bibeln ej kunde hållas för att vara den helige Andes vittnesbörd. Rock invände då: “Är det sant, att jag är ett Guds barn, så få de att göra med min Fader, som säga, att hans gärningar verkats af en främmande ande.” Härpå kunde Zinzendorf blott svara: “Det står ej alldeles klart för mig, att ett Guds barn nödvändigt äfven måste vara en vis och erfaren Guds tjänare, och att dess förnuft och inbillningskraft ej skuUe kunna vilseledas. Jag finner tvärtom i historien och annorstädes otaliga prof på deras öfverilning, deras oriktiga uppfattning o. s. v., hvilka gärningar en gång skola förbrännas, men själfva skola de blifva frälsta, dock liksom genom eld”. Därtill kom, att Rocks “hänryckningar” vid tungomålstalandet åtföljdes af yttre åtbörder, hvilka påminde om kramp och voro rent fasaväckande. Från Büdingen återvände Zinzendorf öfver Thüringen och Vogtland till Herrnhut. Under vägen besökte han på flera platser personer, hvilka voro angelägna om sin själs frälsning, och de gladdes så öfver hans besök, att han öfverallt nästan måste slita sig lös med våld.
År 1731 företog han en ännu längre resa, nämligen till Köpenhamn för att öfvervara den danske konungen Kristian VI:s kröning. Det hjärtliga förhållande, i hvilket han sedan flera år tillbaka stod till åtskilliga medlemmar af det danska konungahuset, väckte hans förhoppning om att i Danmark kunna under konungens hägn och gunst i stor skala verka för upprättandet af kristligt församlingslif. Sättet, på hvilket detta skulle ske, var dock ännu ej klart för honom. Ehuru han blef mycket välvilligt emottagen i den kungliga familjen och bl. a. tilldelades dannebrogsorden, ledde likväl hans underhandlingar om en mera stadigvarande kristlig verksamhet ej till något resultat. Herren ledde honom åter tillbaka till samma mähriska utvandrare, hvilka så oväntadt förts i hans väg. Herrnhut var synbarligen den plats, där Zinzendorf skulle finna sin lifsuppgift. Dannebrogsorden sände han längre fram tillbaka, emedan den danske konungen ej gillade hans under tiden företagna inträde i det andliga ståndet.
Zinzendorfs besök i Köpenhamn blef likväl af oöfverskådlig betydelse, emedan det gaf uppslag till brödraförsamlingens hednamission. I Köpenhamn sågo Zinzendorf och de bröder, som han hade med sig från Herrnhut, tvenne grönländare samt hörde talas om Hans Egedes* bemödanden att bringa evangelium till detta folk. De fingo veta, med hvilka svårigheter Egede hade att kämpa, och huru liten frukt han fått se af sina ansträngningar. Det smärtade dem äfven, att man i Köpenhamn började tänka, att alla omkostnader för grönländarnas omvändelse voro förgäfves, och att det vore bäst att återkalla Egede och sluta upp med missionen. På grund häraf beslöt Zinzendorf att göra allt för att bispringa Egede och räcka honom en hjälpande hand i hans arbete bland grönländarna. Vidare såg Zinzendorf i Köpenhamn en neger från den västindiska kolonien St. Thomas, hvilken sade, att han där hade en syster, som måhända skulle omvända sig, om det funnes någon där, som förkunnade evangelium för henne. Detta uppväckte Zinzendorfs medlidande, och han tänkte på, hur han skulle blifva i stånd att hjälpa den stackars negerflickan. När Zinzendorf kom tillbaka till Herrnhut, berättade han för församlingen om negrerna, och intrycket af hans ord fördjupades, då på hans föranstaltande den nyssnämnde negern själf kom till Herrnhut. Denne ansåg visseriigen, att det skulle falla sig svårt att undervisa slafvarna, då de hela dagarna höllos i strängt arbete, om ej den, som ville undervisa dem, vore dem likställd. Till och med härtill voro några bröder villiga.
Hans Egede, Grönlands apostel, född i Nordlanden i Norge 1686, utsänd som missionär till Grönland 1721, där han verkade till 1736 och senare som föreståndare för ett grönländskt seminarium i Köpenhamn. Död 1758. Den 21 aug. 1732 begaf sig Leonard Dober på väg till St. Thomas. Timmermannen David Nitschmann skulle följa med honom för att hjälpa till vid de första, förberedande arbetena, men sedan återvända för att lämna underrättelser. Redan vid sångstunden på aftonen den 18 aug. hade församlingen tagit afsked af sina budbärare. Sedan stannade de ytterligare två dagar hos de sina. Den 20 på kvällen kallade Zinzendorf Leonard Dober till sig och tillbringade sedan natten under ingående samtal och bön med honom. Klockan 3 påföljande morgon, då morgongryningens stillhet ännu hvilade öfver Herrnhuts gator, stego Dober och Nitschmann tillsamman med Zinzendorf upp i dennes vagn. De åkte till Bautzen. Utanför staden stannade vagnen, de resande böjde knä under bar himmel, och Zinzendorf bad för Dober och välsignade honom under handpåläggning. Så skildes de åt. De bägge sändebuden fortsatte resan till fots. Deras reda penningar belöpte sig sex thaler (omkring 16 kr.), som de själfva förtjänat. Af Zinzendorf erhöllo de ytterligare en dukat hvar i gåfva. Lika enkla voro deras instruktioner: de skulle i allt låta sig ledas af Jesu ande. Detta var begynnelsen till brödraförsamlingens välsignelserika mission på de danska öarna St. Thomas, St. Jean och St. Croix. Zinzendorf berättade äfven för församlingen i Herrnhut om grönländarna och Hans Egede. Strax voro några bland bröderna, villiga att gå dit. Man lät dem emellertid vänta länge för att se, om de menade allvar. Den 19 januari 1733 bröto de upp från Herrnhut, och därmed var början gjord till brödraförsamlinens mission på Grönland, hvilken fortsatts ända intill våra dagar. Det skulle knappt varit möjligt för några andra än dessa utvandrare att på så sätt draga ut i vida världen. För sin tros skull hade de redan lämnat hus och hem och voro därför i stånd att påtaga sig de offer och försakelser, som detta missionsarbete kräfde. På så sätt omsatte Zinzendorf de i erfarenheter, hvilka utvandrarna vunnit under förföljelsen, till att tjäna hednamissione sak. Härigenom framstår han för oss ej blott som en kristlig personlighet, utan som en stor man. Andra utvandringar, såsom t. ex. den salzburgiska, hafva ej lämnat några märkbara spår efter sig, men ur den mähriska brödrautvandringen har ett stort missionsverk framvuxit. Därmed har Zinzendorf afvunnit de religiösa förföljelserna en betydande vinst ej blott för den kristna kyrkan, utan äfven för den allmänna kulturutvecklingen. Man förvånas öfver, huru mycket den tiden kunde uträttas med små medel och oöfvade redskap. Framgången berodde på, att församlingen helt hängaf sig åt missionens sak, och hur bidrog ej denna kraftansträngning utåt att stärka dess inre lif! Denna utvidgning af verksamheten måste hafva gjort de förut omnämnda “församlingsdagarna” särskildt innehållsrika och gifvande. Hednamissionärernas dagböcker förelästes. De personer, från hvilka underrättelserna kommo, voro kända af hela församlingen, ja, voro förenade med de flesta af dess medlemmar genom vänskaps- eller släktband. Inom några år voro bröder, som själfva varit ute på hednafältet, med vid församlingsdagarna. Emedan man saknade all erfarenhet på missionens område, vågade Zinzendorf till en början ej lämna missionärerna bestämda instruktioner. Senare kom han till den öfvertygelsen, att missionärema ej skulle gå ut ifrån att bevisa Guds tillvaro eller predika den kristna sedeläran, utan från att förkunna, att Guds Son utgjutit sitt blod för oss. Sedan måste helgelsen ledas fram ur Jesu kärlek, ty om Jesu kärlek uppväckte genkärlek i hedningarnas hjärtan, måste man upplysa dem om, huru de skulle lefva för att vara Frälsasåren till glädje och kunna bevisa sin tacksamhet mot honom. Följande yttrande af den nordamerikanske indianen Job är väl kändt: “Bröder, jag har varit en hedning och har åldrats bland hedningar. Jag känner alltså väl till, huru hedningarna hafva det. En gång kom det en predikant till oss, som ville lära oss och började med att bevisa, att det fanns en Gud. Då sade vi: Hvad, menar du, att vi inte veta det? Far du tillbaka dit, hvarifrån du kommit. En annan gång kom det åter en lärare till oss. Han sade: I fån icke stjäla, icke supa, icke ljuga o. s. v. Vi svarade honom: Du dåre, tror du då, att vi inte veta det? Lär först själf och sedan ditt eget folk att ej göra så. Ty hvem super, stjäl och ljuger väl mer än ditt folk? Därpå sände vi honom i väg. Efter någon tid kom Kristian Henrik (brödramissionären Rauch) till mig i min hydda och slog sig ned bredvid mig. Innehållet af hans ord till mig var ungefär följande: Jag kommer till dig i den Guds namn, som är himmelens och jordens Herre. Han låter dig veta, att han vill göra dig salig och resa dig upp ur ditt elände. Fördenskull har han blifvit människa, gifvit sitt lif för människorna och låtit sitt blod rinna för dem. Så talade Kristian Henrik, lade sig därefter på en planka i min hydda och insomnade, ty han var trött af resan. Jag tänkte då: Ah, hvad är det där för en karl! Han ligger där och sofver så lugnt. Jag kunde ju strax slå ihjäl honom och kasta ut hans döda kropp i skogen. Hvem skulle bry sig om det? Men han synes icke oroa sig därför. – Jag kunde ej komma ifrån hans ord. De kommo åter och åter för mig, och när jag sof, drömde jag om blodet, som Guds Son utgjutit för oss. Då tänkte jag, det där är något annat, och tolkade för de andra indianerna de ord, som Kristian Henrik ytterligare talade till oss. På så sätt har genom Guds nåd väckelsen börjat bland oss. Därför säger jag eder: Bröder, predika för hedningarna om Kristus och hans blod, om ni vilja blifva dem till välsignelse.” Nyare tiders missionssträfvanden hafva särskildt i en fråga intagit en till Zinzendorf motsatt ståndpunkt. Han ville ej, att man vid missionsarbetet skulle åsyfta hela folks omvändelse, utan trodde fastmer, att man skulle se till, om evangelium fann emottagande hos enskilda hedningar, och dessa skulle man troget taga vård om. Han säger: “Emedan jag ej vet, om hedningarnas tid redan är inne, betraktar jag den redan påbörjade omvändelsen af hottentotter, grönländare och flera hundra negrer blott som en erkänsla (“douceur”) af Frälsaren, som han velat förunna sina fattiga tjänare för deras arbete, svett och möda och särskildt det trettiotal af dem, som där ute offrat sina lif. Kanske hade han kunnat verka detta deras hjälp förutan. Jag är emellertid ej viss, om härmed det verkliga arbetet i bergverken begynt, eller om det blott är en malmbrytning af kort varaktighet. Ja, om så ock skulle vara, så är församlingen rikligt lönad fÖr sina mer än tvåhundra sjöresor genom ett hundratal vunna själar”.
- Brödraförsamlingens betydelse som missionerande kyrka ligger ej blott i den banbrytande verksamhet, den utöfvade inom de mest skilda delar af hednavärlden på en tid, då man ännu ej kunde tala om ett från den evangeliska kristenheten utgånget missionsarbete, i stort sedt, utan ännu i dag blomstrar brödraförsamlingens hednamission. Den bedrifves på 14 olika fält såsom hela unitetens gemensamma sak och räknade år 1911 omkring 375 manliga och kvinnliga missionärer med omkring 100 infödda medhjälpare. De själar, som vid samma tid voro under församlingens vård på hednafilten, uppgingo till omkr. 103,000, under det att medlemsantalet inom själfva moderförsamlingarna ej belöpte sig till mer än ungefär en tredjedel däraf.
Nästa: Landsförvisningen från Sachsen.