FJORTONDE KAPITLET.
Talare och psalmdiktare.
Ur Zinzendorfs lif kunna anföras flera exempel på, att han genom sitt yttre uppträdande men i synnerhet genom sitt tal ej blott afväpnade, utan vann många, som varit fulla af fördomar, ja, hyste det bittraste agg mot honom. Ej under då, att sådana, som ej voro hans motståndare utan hans opartiska åhörare, kände sig oemotståndligt gripna af honom. Zinzendorf hörde nämligen till dem, om hvilka man kan säga, att de äro födda till talare.
Bland sådana talare finnas de, som äga en fullständig skådespelaretalang och förstå att tjusa sina åhörare därmed. Hos andra åter igen ligger styrkan i deras trovärdighet. Deras ord äga öfvertygelsens tyngd, och talaren borgar genom sin personlighet för det, han säger. Till dessa senare hörde Zinzendorf. Han sade en gång: “Om jag förfäktar Frälsarens sak, så beror detta ej blott på, att jag vill vara honom trogen, på det han en gång måtte bekänna mig inför sin Fader, utan jag gör så, emedan jag annars ej skulle vara en ärlig människa. Jag är nämligen fast öfvertygad om, att i ingen annan är frälsningen, och att det ej finnes något annat namn bland människor gifvet, i hvilket vi skola varda saliga. Om jag sade någon något annat, vore jag en bedragare, ty jag gjorde det då mot mitt bättre vetande”.
Många, som äga en fast öfvertygelse och förete “en man bakom ordet”, äro emellertid inga talare. Mose hade en trög tunga. Så var det ej med Zinzendorf; han hade ordet i sin makt. Han behöfde ej nedlägga mycket arbete på att förbereda sig. För öfrigt höll han så många tal, att han ej skulle haft tid därtill. Han skref aldrig ned ett föredrag. Det han talade, var stundens ingifvelse. När man dessutom betänker, att alla hans tal egentligen behandlade ett och samma ämne, nämligen Guds Lamm, så måste man häpna öfver den rikedom af tankar, man finner i dem. Likväl äro de tankar, som han tager sig tid till att utveckla, en bråkdel mot dem, han nöjer sig med att blott antyda. De äro som tankeblixtar, hvilka lysa upp fjärran vidder. Den frikostighet, hvarmed han strör ut dessa pärlor, visar, att skatten är outtömlig. Han var en så liflig natur, att han ej länge kunde dröja vid en och samma sak.
Alla egenskaper, som förmå att gifva ökad kraft åt orden, funnos hos Zinzendorf. Hans röst var manlig, fulltonig och välljudande. Han gaf ofrivilligt åt hvarje tanke det lämpliga uttryckssättet i röst, min och hållning. Då han förrättade en ordination och lyfte handen för att meddela den ordinerade Herrens och kyrkans välsignelse, gick en rörelse genom hela församlingen.
Ej blott hans röst och åtbörder förhöjde intrycket af hans ord, utan hela hans yttre bidrog härtill. Hans gestalt var af passande medellängd, anletsdragen ädla, hela hans uppträdande förnämt. Det var en människa af rang, en de stora företagens man, hvilken lät åhöraren för ett ögonblick skåda in i hans inre.
Enhvar som såg Zinzendorf, förnam, att han hade inför sig en öfverlägsen personlighet. Det kunde man förvissa sig om, då man såg honom träda in i en krets af förnämt folk, eller när man i en stad som London eller Amsterdam följde honom på afstånd, där han lugnt gick gatan framåt, och lade märke till människornas uppförande mot honom, huru de gingo ur vägen för honom, bugade sig och bemödade sig om att vara tjänstaktiga mot honom. Ej som om han varit fint och dyrbart klädd; tvärtom var han mycket enkel i sin klädsel, nästan vårdslös, i alla händelser ganska egendomlig. Dessutom bar han vanligtvis en stor laddning böcker och papper i rockfickorna. Han var mycket anspråkslös beträffande mat och husrum. Det var ej det yttre, utan hans sätt att uppträda, som förlänade anseende åt hans person. Ingen blef familjär mot honom; man kände, att man hade att göra med en hög herre, för hvilken man har respekt. Han var född till ledare, i sanning en sällsynt egenskap. Detta företräde har visserligen sina betänkliga skuggsidor, ty till en sådan mans öra tränger sällan den varnande vännens röst.
Hans tal hafva tryckts och utgifvits i flera upplagor, öfversatts till främmande språk och vunnit stor spridning. Efter hans död hafva de äfven flitigt lästs vid församlingens sammankomster. För att meddela det bästa och värdefullaste ur dem har Gottfrid Clemens gjort utdrag af dem, som äro ordnade efter den heliga skrifts böcker, nämligen föredragen öfver Mose böcker och öfver evangelierna. Den senare delen afslutades först efter Gottfrid Clemens’ död år 1776 af Jakob Kristoffer Düvernoy.
Det är emellertid ej hans tal, som uppnått den största lifslängden. Det är hans sånger. Genom dem lefver Zinzendorf än i dag. Några af dem hafva blifvit en gemensam egendom för alla evangeliska kristna, som tala det tyska tungomålet, såsom t. ex. den här nedan anförda sången “Hjärtan, enigt sammanslutna”. Denna innerliga och högstämda sång torde vara den enda af Zinzendorfs rika diktning, som är mera allmänt känd bland Sveriges kristna:
Hjärtan, enigt sammanslutna,
söken i Guds hjärta ro!
Lågor ur Guds väsen flutna,
brinnen klart i Kristi tro!
Han vår höfding, vi hans svurna,
solen han, och vi dess glans,
lemmar, af hans lifskraft burna
Han är vår, vi äro hans!
Bröder, kommen, kommen alla
och förnyen ert förbund!
Åter vill han eder kalla
i en helig, stilla stund
att i kärlek sammanflätas,
styrkas under sång och bön,
att all tvedräkt må förgätas,
när hans ära strålar skön.
Skåden, skåden, bröder såta,
så på Jesu kärleks höjd,
att enhvar sitt lif vill låta
för sin broder med all fröjd!
Vi så dyrt af honom skattats,
att han göt för oss sitt blod.
Broderskärlek, då den mattats,
stärks på nytt i denna flod.
Halleluja! Hvilka höjder,
hvilka djup af idel nåd,
hvilka osägbara fröjder,
oss beredda i Guds råd:
alla andars Far och källa,
Han, som unders under är,
sina steg till oss vill ställa,
låta sig förnimmas här!
Fridens furste! O, låt friden
sänka sig ibland oss ned!
Kärleksrike, stärk för striden
dina kämpars trötta led!
Sannings konung! O, förklara
oss ditt väsen, att vi må
ett uti den sanning vara,
som i dig vi skåda få!
Låt oss så i dig förenas,
som du ett med Fadern är,
att vi från all söndring renas,
lefva så på jorden här,
att ditt ljus i mörka dalar
genom oss blir spridt och kändt
och så starkt för väriden talar.
att den tror, att God dig sändt!*
Denna “sång före gudstjänstens början under passionstiden” är hämtad ur en år 1725 af Zinzendorf författad skrift, benämnd “Vår Herre och Frälsares sista tal före sin korsdöd”, i hvilken innehållet af Joh. evang. 14—17 kap. återgifves i bunden form.
Efterföljande lilla sång skrefs med tanke på fotatvagningen, hvilken, såsom berättats i kap. 5, ingick som ett led i brödraförsamlingens gudstjänstfirande.
Om kärlek, som vill tjäna gladt,
Du ljufligt vittne bar,
o, Jesus, än den sista natt,
då bland de tolf du var.
O, låt den tanken lysa klar
i söndrad menighet:
Din sista, ömma omsorg var
de dinas enighet!
- Denna liksom närmast följande sång äro överflyttade till svenskan af red. Oscar Mannström, hvilken godhetsfullt ställt dem till översättarens förfogande.
Såsom man kan vänta, är det emellertid hufvudsakligen inom brödraförsamlingen som Zinzenorfs sånger lefva kvar. Han utgaf en egen psalmbok för Herrnhut, hvilken utkom år 1735 med 972 sånger. Vid sidan af kyrkans gamla, kärnfulla psalmer och många af de böhmiska brödernas sånger funnos i denna samling mer än 200 sånger författade af Zinzendorf själf. Senare tillökades psalmboken med tolf bihang och fyra tillägg. Långt efter Zinzendorfs död utgaf Kristian Gregor år 1778 en bearbetning af psalmboken, hvilken sedan var i bruk inom brödraförsamlingen i nästan hundra år, tills den ersattes af den nu använda, mindre upplagan. I denna är mer än fjärdedelen af innehållet af Zinzendorf.
De flesta af Zinzendorfs sånger voro tillfällighetsdikter. De kommo till med anledning af särskilda händelser och voro riktade till vissa personer. Emedan de sålunda trädde fram ur lifvet och återspeglade den dåvarande församlingen, voro de synnerligen populära inom denna. Hvarje församlingsmedlem hade en vers af Zinzendorf till hands för hvarje läge i lifvet. Till åskådliggörande häraf kan följande lilla episod anföras. Brodern Gottlieb Israel, en lam väfvare från Eibau invid Herrnhut, reste tillsamman med en annan broder till Västindien för att verka där som missionär. Vid Tortola led fartyget skeppsbrott. Hans följesslagare uppslukades af vågorna inför hans ögon. Gottlieb Israel klängde sig emellertid fast vid en klippa och höll ut där med fara att hvarje ögonblick spolas bort af vågorna, till dess man kunde rädda honom. “Hvad gjorde du då där på klippan”, frågade honom Zinzendorf vid ett senare tillfälle. “Jag sjöng”, blef svaret, “vår brödravers:
I murars betvingare, hvar är er plats?
Hålor och höjder och gletscherns palats.
Hedningars öar, det rasande haf,
af evighet Gud just åt eder gaf!”
Denna vers förekommer i en af Zinzendorfs sånger (n:r 963 i Brödraförsamlingens psalmbok).
En annan liten vers, som äfven har afseende på det hjältemod, dessa första brödramissionärer ådagalade, är följande:
De tio myllats ned i jorden
liksom förutan hopp och tröst –
på deras graf dock läsas orden:
“Se här en sådd till negerhöst!”
Zinzendorf sjöng denna vers år 1734 efter att hafva fått underrättelse om tio missionärers död å St. Croix, en af de västindiska öarna.
Zinzendorf eftersträfvade aldrig den fåfängliga äran att gälla inför världen som en stor diktare. Lika litet torde man i våra dagar känna sig frestad att göra anspråk på denna ära för hans räkning. Liksom han höll de flesta af sina tal utan förberedelse, så sjöng han många af sina sånger “ur hjärtat” vid den församlade menighetens gudstjänster eller skref på sin höjd ned dem omedelbart före deras användande. De flesta brista i formen. Man får emellertid ej förbise, att han är nästan den ende nämnvärde, tyske diktaren under 1700-talets tidigare hälft. På sin höjd kan måhända en Albrekt von Haller nämnas vid sidan af honom och säkerligen stå de sånger, hvilka Zinzendorf skref intill början af sitt fyrtionde år, honom ej efter.
Samma beröm kan visserligen ej tilläggas de dikter, som han skref under senare delen av sitt lif, då han börjat använda besynnerliga uttryck. Hvad han den tiden diktade, är ofta mycket smaklöst till formen, men äfven i dessa sånger påträffar man en rikedom af tankar, och man kan ej underlåta att medgifva, att sättet att uttrycka tankarna, hur oskönt det än må vara, dock ofta är utomordentligt träffande.
Nästa: Familjefadern Zinzendorf.