FEMTONDE KAPITLET.
Familjefadern Zinzendorf
Medan Zinzendorf var i London och hade sin son Kristian Renatus hos sig, afled denne den 28 maj 1752. Denna förlust kändes så mycket smärtsammare för fadern, som han sedan en tid tillbaka hade haft honom nästan beständigt nära sig och användt honom som sin närmaste medhjälpare vid korrespondensen och andra göromål. Fadern hoppades äfven, att sonen i en framtid skulle ställa sina krafter till församlingens tjänst. Då Zinzendorf i början af år 1743 återkom till Europa efter sin långa vistelse i Amerika, hade han glädjen iakttaga, att hans son gifvit sitt hjärta helt åt Frälsaren. Visseriigen hade han märkt, huru den helige Ande verkat på honom ända från ungdomen, men han var öfvertygad, att äfven om de unga, som växte upp bland bröderna, blefvo bevarade för mycket ondt och vanda vid mycket godt, så måste de dock likaväl som andra, hvilka ej åtnjutit sådana förmåner under sin uppfostran, grundligt lära känna den mänskliga naturens fördärf och erfara nåden i Jesu blod. Zinzendorf bad mycket för sin son, att han måtte blifva ett Guds barn och en Jesu Kristi tjänare och hade särskildt under sina resor i urskogarna till indianerna ofta haft honom i sina tankar. Vid sin återkomst fann han honom så förändrad, att han knappt kände igen honom.
Det har tidigare omtalats, att Kristian Renatus också råkade in i den svärmiska riktning, som i senare hälften af 1740-talet utgick från Herrnhag, men att hans fader kallade honom till sig och förde honom till besinning. Smärtan öfver det förflutna lämnade ett så djupt sår i hans inre, att det aldrig läktes. Hans forna muntra och lifliga sätt förbyttes i ett för hans år — han var vid sin död tjugofem år gammal — ovanligt allvar. Men den helige Ande hade på ett underbart sätt förklarat Jesus uti honom. Hans hjärta brann af kärlek till Frälsaren, och hans enda önskan var, att samma eld måtte flamma upp inom alla “de ogifta brödernas körer”. Han talade, bad och ropade till Gud för dem. Herren bekände sig så nådigt till hans omsorg om själarna, att han fick vara många till välsignelse.
Det var en njutning för honom att dikta sådana sånger, som med oförliknelig innerlighet försänka sig i Jesu lidande, och som höra till pärlorna i brödraförsamlingens psalmbok. Det är en Bernhard af Clairvaux med det adertonde århundradets känslosamhet.
Emedan han ej fick mycken tid om dagarna till att författa sånger, använde han ofta nätterna därtill. Samtidigt var han outtröttlig i att hjälpa fadern och lät ej honom märka, att han hade försakat nattens hvila. Redan år 1751 lade man märke till ett aftagande i hans kroppskrafter, och huru han började tyna af. Efter några månaders ihållande hosta fick han en natt en blodstörtning, och slutet syntes vara nära. Han lefde dock annu tre månader, från februari till maj 1752, under stor svaghet och ingick med glädje i hvilan den 28 maj. När hans far efteråt tänkte på honom, och det gjorde han beständigt, grät han både af tacksamhet och smärta. Ej blott hans far, utan många andra medlemmar af brödraförsamlingen fällde tårar vid tanke på den hädangångne, ty han var allmänt afhållen.
Han var förlofvad med Anna Johanna Piesch, hvilken verkade som äldsta för de ogifta systrarna på skilda orter i Tyskland och England. Hon gifte sig senare med Natanael Seidel, men bar hela sitt lif Kristian Renatus’ trolofningsring.
Fyra år senare, den 19 juni 1756, föriorade Zinzendorf i Herrnhut äfven sin maka Erdmuth Dorothea, född grefvinna Reuss. Det var ett alldeles särskildt bevis på Guds godhet mot Zinzendorf, att han hade gifvit honom denna ledsagarinna genom lifvet. Mänskligt att se hade han omöjligt kunnat vara henne förutan vid fyllandet af sin uppgift. Det var säkeriigen ingen lätt uppgift att vara en Zinzendorfs hustru. Hon skulle ej varit i stånd att fylla den, om ej äfven hon varit af fullaste hjärta beredd att uppoffra allt för Herrens sak: rikedom, lifsnjutning och fåfänglig ära. I sina sånger har hon uttalat, att Jesus Kristus och hans till syndernas förlåtelse utgjutna blod var enda grunden för hennes hopp. Lika litet skulle hon kunnat fylla sin uppgift, om hon liksom flertalet människor hade varit fången i hvardagslifvets fördomar och ej velat veta af det, som var nytt och ovanligt. Hon var en storslagen själ med förståelse för sin mans djärfva företag. Slutligen skulle hon ej heller varit vuxen sin uppgift, om hon tillhört det slags hustrur, hvilka blindt följa sina män, om dessa äro dem öfverlägsna. Hennes makes “extravaganta geni” och oförmåga att hushålla tarfvade en motvikt, och denna motvikt var hennes själfständiga omdöme, hennes lugna säkerhet, som hon bevarade i alla förlägenheter, emedan hon visste, hvad hon gjorde, och hennes samvetsgranna sparsamhet i de hvardagliga utgifterna. Hon befriade helt och hållet sin make från hushålls- och husbondebestyren.
Ett förnämt uppträdande var henne medfödt. Därför förenade hon en vördnadsbjudande hållning, som håller de underordnade på vederbörligt afstånd, med en anspråkslöshet, som vinner allas förtroende. Emedan alla, som hade en syssla inom församlingen, stodo i förbindelse med henne, alla främlingar af betydelse gjorde henne sin uppvaktning och hon i öfrigt var omgifven af en talrik familj af barn samt brors- och systerbarn, hvilka åter igen hvar för sig förde med sig sina vänner, så förstår man, att hennes rum var en mötesplats, som sällan var tom från sex på morgonen till elfva på kvällen. Hennes sätt att samtala var fängslande och lärorikt, och hon förstod att berätta spännande. För sina barn var hon en förståndig och outtröttlig mor. Sin son Kristian Renatus kunde hon ej glömma, och efter hans död hade hon ej mycken lust att befatta sig med sina åligganden, utan längtade efter hvila. Hon afsomnade utan någon svår eller plågsam sjukdom. Hon föll i sömnsjuka, hvilken varade några dagar och förde henne omedvetet in i evigheten. Deltagandet vid hennes frånfälle var så allmänt och hjärtligt inom församlingen, att man ej lätt
skulle funnit någon, som ej hade tårar i ögonen.
Zinzendorfs äktenskap med den aflidna hade varit välsignadt med tolf barn, sex söner och sex döttrar. Af dessa hade dock Herren kallat åtta hem till sig vid späd ålder, nämligen fem söner och tre döttrar. Om dessa små himlaarfvingar berättas älskliga drag. Så heter det om den lilla Theodora Caritas, vanligen kallad Dorel, som föddes den 23 oktober 1730 och gick hem redan den 2 december 1732, att hennes föräldrar voro trogna i sina förböner för henne och vakade öfver, att hon ej skulle få höra eller se något, som ej härrörde från Jesu kärlek eller förde fram till denna kärlek. Redan innan den lilla var ett år, lärde hon tala, och snart visste hon ej något bättre än att få sjunga verser om Frälsaren. Blott genom att lyssna till de vuxnas sång hade hon lärt sig många verser, t. o. m. hela sånger. Utan ackompanjemang sjöng hon ej blott de lättare melodierna, utan äfven en del svårare och tog därvid ej fel på en ton. Hon höll mycket af sin far, och ofta, då hon kom in till honom, måste han sjunga med henne. En gång, då hon kom in till modern, frågade denna henne: “Hvar har du varit?”—”Hos Frälsaren och hos pappa”, blef svaret. “Hvad”, sade modern, “har du varit hos Frälsaren?”-“Ja”, sade hon, “pappa har talat med honom.” Hon hade påträffat fadern försänkt i bön.
När hon hade gjort sig skyldig till någon förseelse och kunde tänka, att Frälsaren ej tyckte om det, föll hon genast på knä och bad om förlåtelse. Hon brukade också bedja sin pappa och mamma och andra med om förlåtelse utan att behöfva förmanas därtill. I sina barnsliga böner nämnde hon sina bekanta vid namn. Kom hon att tänka på någon af dem, höll hon upp med att leka, föll på knä och bad: “Käre Frälsare, du ser den och den, välsigna honom för din kärleks skull! Amen.” Sedan reste hon sig åter upp och fortsatte att leka. Hon var hjärtlig och vänlig mot alla, särskildt mot dem, som hon visste älskade Frälsaren.
Hon hade alltid varit frisk och aldrig låtsat om några kroppsliga smärtor. Om hon slog sig aldrig så hårdt, grät hon ej. Men när hon insjuknade för sista gången, sjöng hon: “Min Frälsare, för mig till ro”, en vers, som man den tiden brukade sjunga vid begrafningar af barn. När sjukdomen blef som svårast, kunde hon ej tala mycket, men hon låg så tålig som ett lamm, så att alla, som voro omkring henne, blefvo rörda. Den 26 november syntes slutet vara nära. Modern var emellertid bortrest, och sjuksköterskan var mycket rädd, att barnet skulle dö, medan hon var borta. När fadern såg det, bad han om barnets räddning, likväl med det uttryckliga förbehållet, att han ej visste, hvad han bad. Sjukdomen aftog ögonblickligen i häftighet, och ända till den 1 december var den lillas tillstånd sådant, att man ej längre ansåg det oroväckande. På aftonen samma dag kom modern hem från sin resa. Då blef barnets tillstånd åter lika farligt, som det var den 26 november. Tidigt på morgonen den 2 december gick fadern fram till den lilla säng, där barnet låg. Den lilla lade då handen öfver ögonen, som hon brukade göra, då hon ville sofva. Fadern lade då sin hand på barnets, välsignade henne. och under tiden insomnade hon.
Äfven om de andra små, som tidigt kallades hem, berättas liknande, älskliga drag. Endast fyra af j Zinzendorfs barn nådde mogen ålder. Af dessa var Kristian Renatus den ende sonen, men äfven han dog före föräldrarna (1752). ■ Det var blott tre döttrar, som öfverlefde dem, nämligen Benigna, född den 28 december 1725, Maria Agnes, född den 6 november 1735, och Elisabet, född den 25 april 1740, det yngsta af de tolf barnen.
Den äldsta dottern, Benigna, blef efter moderns död ägare af godset Berthelsdorf Hon gifte sig år 1746 vid 21 års ålder med baron Johannes von Watteville, hvilken emellertid ej var verklig son af Fredrik von Watteville utan adopterad af denne. Han var son till en präst i Thüringen och hette egentligen Johannes Langguth. Det var han, som upptecknade Zinzendorfs Berliner-föredrag. Deras äktenskap var välsignadt med fyra barn, af hvilka de två äldsta föddes, medan ännu Zinzendorf och hans maka lefde, så att de hade glädjen att se barnbarn. Det äldsta af dessa, Johan Ludvig von Watteville, född 1752, reste, sedan han blifvit vuxen, som missionär till Trankebar i Ostindien och dog där före sina föräldrar. Det andra barnet var en dotter, Anna Dorothea Elisabet, som föddes 1754. Som vuxen reste hon till Amerika och gifte sig där med Alexander von Schweinitz. Afkomlingar i detta äktenskap lefva än i dag. Benignas tredje barn hette Marie Justine. Hon föddes 1762, alltså efter Zinzendorfs död, och äktade 1797 en grefve Reuss; äktenskapet var barnlöst. Det yngsta af Benignas barn var en son, vid namn Johan Kristian Fredrik, född 1766. Han afled i Barby vid knappt fyllda tjugo år. Benigna själf dog år 1789 vid sextiofyra års ålder i Herrnhut, där hon bodde som änka, sedan hennes man hade afsomnat i Gnadenfrei året förut.
De bägge andra af Zinzendorfs döttrar, som öfverlefde honom, nämligen Marie Agnes och Elisabet, gifte sig först efter faderns död, Marie Agnes år 1767 med Moritz Wilhelm, grefve af Dohna, och Elisabet år 1768 med baron Fredrik Rudolf von Watteville, en brorson till Zinzendorfs vän Fredrik von Watteville. Marie Agnes dog i Herrnhut år 1784, Elisabet 1807. Den senare hade inga barn, den förra en son, Henrik Ludvig, grefve af Dohna, hvilken äktade en grefvinna Stolberg-Wernigerode, men fick ej några barn.
Frågar den benägne läsaren, om det ännu i dag finnas personer, som bära namnet Zinzendorf, måste tyvärr lämnas honom den upplysningen, att så ej är förhållandet. Ätten utslocknade i Österrike år 1817. Enär den för första gången omnamnes i en urkund af år 1114, har den bevisligen ägt bestånd i sjuhundra år.
Frågar den benägne läsaren vidare, om det måhända ännu existerar en ort, benämnd Zinzendorf, från hvilken ätten kunde hafva sitt namn, upplyses, att en sådan ort öfver hufvud aldrig synes hafva existerat, och att man ej längre med bestämdhet kan bevisa, hvaraf namnet kommer.
När i juni 1757 Zinzendorfs sorgår efter sin hustru var till ända, rådde honom hans vänner att med snaraste ingå nytt äktenskap, ty han var alltjämt omgifven af ett antal bröder och systrar, som tillsamman med honom ledde församlingens angelägenheter. Denna husförsamling, som än var med Zinzendorf på slottet Berthelsdorf, än var med honom på resor, kunde ej gärna undvara en ledande kvinnlig hand, efter hvad de gångna åren visat. Det syntes därför ur församlingens synpunkt lämpligt, att han inträdde i nytt äktenskap. Emedan Zinzendorf alltså ej gifte om sig af personlig hänsyn, utan för församlingens skull, valde han ej en maka efter sitt stånd, utan en syster, som allt sedan sin återkomst från Amerika hade tillhört pilgrimsförsamlingen och varit hans trogna medarbeterska, i hvad det rörde den kvinnliga delen af församlingen. Hon hette Anna Nitschmann, född den 24 november 1715 i Kunewald i Mähren. Redan för 27 år sedan hade hon valts till äldsta för församlingens kvinnliga medlemmar. Hon vigdes nu vid fyrtiotvå års ålder med Zinzendorf; vigseln förrättades af Leonard Dober på Berthelsdorfs slott den 27 juni 1757. Hon afled den 21 maj 1760 och öfverlefde alltså sin make i endast tolf dagar.
Under tidigare år hade man kallat den Zinzendorfska husförsamlingen för “pilgrimsförsamlingen”, men efter år 1751 benämndes den “lärjungahuset” och Zinzendorf själf “lärjungen”. Samtidigt bibehöll han titeln “ordinarius fratrum” ända till sin död.
Nästa: “Jag måste verka, så länge dagen varar.”