TRETTONDE KAPITLET.
Åter till fosterjorden!
Redan innan församlingen måste lämna Herrnhag, hade Herren upplåtit andra dörrar för henne. När under Fredrik den stores beskydd flera blomstrande församlingar uppstodo i Schlesien, började den sachsiska regeringen tänka annoriunda om brödraförsamlingen än förr. Under tiden hade den iakttagit, hurusom Herrnhut utvecklade sig till ett idogt samhälle under god borgerlig ordning. Regeringen kom att tänka på, om det ej vore önskvärdt, att flera sådana nybyggen grundades inom de sachsiska landen, och om inte grefve Zinzendorf själf kunde återvända dit. Zinzendorf hade en gång sagt: “Jag har hela tiden räknat på att så småningom kunna föra fram inför mina förståndiga medmänniskors åsyn en sky af vittnen, hvilka genom tron blifvit lyckliga och förståndiga, ärliga och naturliga, blygsamma och tjänstvilliga människor samt goda och dugliga medborgare. Det kan dock säga praktiska filosofer något om, huru jag tänker.” — Zinzendorf misstog sig ej häri, utan skördade nu frukten av sin möda. Han fick år 1747 tillåtelse att åter beträda de sachsiska landen, och man uppmanade honom att grundlägga en andra brödrakoloni i Barby vid Elbe. Det där befintliga kurfurstliga slottet med underlydande gårdar öfverlämnades till honom såsom pant för ett lån. År 1749 utkom ett kurfurstligt, sachsiskt dekret, hvilket tillförsäkrade brödraförsamlingarna i egenskap af “augsburgiska trosförvanter” samma rätt och befogenhet som öfriga landets medborgare jämte fri utöfning af deras gudstjänstbruk äfvensom full samvetsfrihet (försäkringsdekretet af d. 20 sept. 1749). Härefter kunde församlingen i Herrnhut lösgöra sig från Berthelsdorfs socken och anställa egna präster för att betjäna sig med ordet och säkramenten.
Zinzendorf motsatte sig ej längre denna anordning, utan erkände fastmer, att han måste anse sitt mångåriga motstånd mot förnyelsen af brödrakyrkan såsom ett hinder för församlingens sak. Han hade nämligen lagt märke till, att andliga rörelser blott allt för hastigt åter upplöstes, om de ej fördes in under bestämda former och författningar. Han kom därför på den tanken, att det var Herrens ledning, att brödrakyrkans former och författning skulle blifva medlet till att i längden bevara åt kristenheten den välsignelse, som utgick från brödraförsamlingen. Brödrauniteten skulle så att säga vara det hem, där “församlingen” för den närvarande tiden kunde finna ett skydd och en hviloplats. Brödrakyrkan i och för sig hade ej alls något värde i Zinzendorfs ögon, utan blott som en tillflykt för församlingen. Han säger tvärtom: “Om ett samfund uppstår, hvilket träder sanningen ännu närmare, så måste den nuvarande brödramenigheten genast ansluta sig till detta och böja sig för dess högre uppfattning.”
Sedan Zinzendorf återvändt till Sachsen, hade han äfven glädjen att upplefva, hurusom en af hans personliga ovänner där, baron von Huldenberg på Neukirch invid Valtenberg, ändrade sitt tänkesätt mot honom och blef hans vän och samtidigt en sann kristen. Det var på sin tid hufvudsakligen denne mans klagomål, som gåfvo anledning till Zinzendorfs landsförvisning. Vid tiden för hans anklagelser mot Zinzendorf hade denne skrifvit till honom: “Hade jag äran att vara eder personligen bekant, skulle ni nog inse, att jag ej är någon älskare af oordning. Kände ni till Herrnhut, skulle ni måhända önska, att eder egen by vore likadan. Det är många ärliga och präktiga människor, som genom besök i Herrnhut kommit till en annan uppfattning, än de förut hade därom. För tillfället tager jag mig friheten att sända eder till påseende min traktat ‘Om kristliga sammankomster’, hvilken nyligen utkommit. Jag beder rätt enträget, att min ärade herre ville värdigas läsa igenom den. Jag tror, att ni därefter skall vara nog vänlig att fälla ett annat omdöme om redliga kristnas sammankomster.” Detta bref förfelade den gången sin verkan. Zinzendorf fick skriften oläst flllbaka, åtföljd af ett ovänligt bref, och baronen fortfor att förfölja honom. Då utbröt år 1751 en eldsvåda i hans by, hvilken lade godsets ekonomibyggnader i aska och lämnade endast boningshuset kvar, äfven det illa medfaret. Hur förvånad blef ej baronen, då han efter branden sökte reda på sina utflyttade saker, att det första, som föll i hans händer, var Zinzendorfs bref, hvilket visserligen hade några brännmärken, men dock var fullt läsligt. Däri hade brefemottagaren själf strukit under de ord, som handlade om den ändrade uppfattning om Herrnhut, hvilken många fått på grund af besök därstädes. Från den stunden lämnade ej hans samvete honom någon ro. I sällskap med sin pastor, Kari Rudolf Reichel, reste han till Herrnhut, hvarest han samtalade med Zinzendorf och bad honom om föriåtelse för sitt fientliga uppträdande. Han öfverlämnade därvid det svedda brefvet såsom ett vittnesbörd om Guds ledning. Sedan han återvändt från Herrnhut, skref han till Zinzendorf: “Jag kan med oskrymtad glädje bekänna, att jag vågar anse mig som ett visseriigen dåligt, men dock verkligt och lefvande exempel på den ofta inträffande sinnesändring, om hvilken ni talade i det bref, som ni för nu snart tjugo år sedan tillställde mig, och hvars saktmodiga ton jag den tiden ej förtjänade. Emedan den gode och underbare Frälsaren har velat bevara detta bref undan eldslågorna vid den här lidna, stora bref undan eldslågorna vid den här lidna, stora eldsvådan, såsom ett oantasfligt bevis för uppfyllelsen af profetiska ord, så måste jag, om också till min stora blygsel, likväl i sanningens intresse frimodigt tillstå, att jag i mitt dåvarande förblindade och oomvända sinne ej vågade läsa igenom eder traktat, och att jag underströk de orden i edert bref, hvilka nu så härligt inträffat på mig själf, blott för att jag skulle under hela mitt lif akta mig för att någonsin komma till en så misstänkt och förhäxande ort som Herrnhut.” Baron von Huldenberg förblef från den tiden en god vän till Zinzendorf och gaf sina underlydande ett godt exempel genom ett verksamt, kristligt lif.
Äfven på ett annat ställe bragtes gammal ofrid till försoning. Mellan Zinzendorf och brödraförsamlingen å ena sidan och de troende i Ebersdorf å den andra rådde sedan år tillbaka ett spändt förhållande. Orsaken måtte hafva legat i grefvinnan Reuss’ motvilja för Zinzendorf. Det var denna hans kusin, hvilken år 1721 hade afvisat hans anhållan om hennes hand. Åtskilliga bemödanden att aflägsna denna spänning hade blifvit utan resultat. Så reste då Zinzendorf hösten 1746 själf till Ebersdorf för att åstadkomma ömsesidig enighet och förtroende. Herren gaf nåd till denna fredsmäkling, och full enighet uppnåddes. Denna beseglades genom det motbesök, som grefve Henrik XXIX med sin gemål gjorde i Herrnhag år 1747. Under detta besök kallades han hem till Herren. Han insjuknade i en gammal bröståkomma och dog den 21 maj. Hösten samma år flyttade hans efterlämnade maka, grefvinnan Teodora, till Herrnhut och inträdde i “änkornas kör”. År 1750 blef hon äldsta inom sin kör och stod kvar som sådan ända till sin död den 8 januari 1777.
I Danmark skingrades äfven missförståelsens moln, och den kungliga nådens sol log åter. Preussens och Sachsens exempel, men i synnerhet brödramissionens framgång i danska Västindien och senare äfven på Grönland måtte hafva förändrat stämningen till Zinzendorfs fördel. Vid en visitation af missionen i St. Thomas år 1749 hade guvernören förklarat: “Brödernas kyrka är vårt bålverk på denna ö, och den har jag att tacka, att jag kan få sofva en natt i lugn på mitt plantage utanför fortet, hvilket jag annars ej skulle våga. Om också en sammansvärjning skulle ske, hvilket mindre är att befara, sedan andan redan förbättrats. Så skulle säkerligen en och annan bland de flera tusen negrer, som slutit sig till bröderna, få vetskap därom och underrätta mig.” — År 1758 föreslog den danska regeringen Zinzendorf att börja missionsarbete på ögruppen Nikobarerna i Ostindien, hvilka den tiden tillhörde Danmark. Bröderna skulle då få tillstånd att obehindrade fira sin gudstjänst efter brödrakyrkans ordning inom alla de danska besittningarna i Ostindien, och missionärerna skulle bland de döpta hedningarna få bilda församlingar enligt brödrakyrkans mönster. Under det följande året 1759 utsändes verkligen fjorton bröder till de danska kolonierna i Ostindien.
Vid samma tid vann brödraförsamlingen erkännande inom ett helt annat land. Det var i England. Där hade redan år 1738 Petrus Böhler, en teolog från Jena, hvilken anslutit sig till brödraförsamlingen, aflagt vittnesbörd om den fria nåden i Jesu blod, och huru man kommer till frid genom att enfaldigt tro därpå. Han hjälpte på så sätt många att komma i lefvande gemenskap med Frälsaren och gjorde den tiden äfven ett djupt intryck på John Wesley, metodismens stiftare. Den religiösa rörelse, som så mäktigt grep omkring sig i England under 1700-talet och visade sin högsta kraftutveckling i metodismen, har i ej ringa mån brödraförsamlingen att tacka för sitt upphof. Det bästa och djupaste i Wesleys väldiga vittnesbörd, nämligen tron på försoningen i Jesu blod, härleder sig från hans bekantskap med Petrus Böhler. År 1741 byggde Spangenberg vidare på denna grund. Hans sträfvan var att åstadkomma ett kristligt församlingslif bland de väckta själarna och att därvid stå till tjänst med erfarenheterna från brödraförsamlingen, men ej att göra proselyter för brödrakyrkan. Det erkände också metodistpredikanten Benjamin Ingham, ty han lämnade åt bröderna att taga vård om det arbetsfält, som han hade upparbetat genom sina väckelsepredikningar i det fria. Under tidernas lopp bildades emellertid “församlingar” äfven i England. I London uppstod dessutom bland vänner till brödraförsamlingen ett “Sällskap för evangelii spridning bland hedningar (Society for the furtherance of the gospel among heathens). Det höll sina sammankomster första måndagen i hvarje månad och tog hand om de missionärer, hvilka befunno sig i London på genomresa och måste vänta på båtlägenhet. Sällskapet sörjde för deras förplägning och hjälpte dem på det kärieksfullaste sätt. Ännu i dag underhåller det missionen på Labrador, hvilket det gjort helt och hållet sedan 1797 och till största delen redan från 1771. Från och med 1797 öfvertog sällskapet omsorgen om missionsskeppet till Labrador.
Zinzendorf reste flera gånger till England och stannade en gång där ett och ett hälft år, från nyåret 1749 till juli 1750. Enär brödraförsamlingen fick utstå fiendskap och förföljelse äfven i England och dess dåvarande kolonier i Nordamerika, uppsatte Zinzendorf med hjälp af de bröder, som voro mäktiga engelska språket, en petition till parlamentet om en grundlig undersökning af brödrauniteten. Underhuset tillsatte ett utskott på fyrtio medlemmar, som skulle anställa undersökningen och afgifva berättelse däröfver. Förhandlingarna i underhuset hade till följd, att lagförslag till brödrakyrkans förmån framlades för öfverhuset, hvilket antog detsamma efter långvarig öfverläggning. Den 6 juni 1749 sanktionerades det af konungen, hvarigenom brödrauniteten erkändes som en gammal evangelisk, episkopal kyrka.
Till följd häraf kom Zinzendorf på den tanken att göra England till varaktigt säte för brödrakyrkans högsta ledning. England var liksom en länk mellan Tyskland och Amerika, de bägge länder, hvari bröderna hade sina flesta nybyggen. Med England som utgångspunkt kunde man jämförelsevis lätt nå Amerika å ena sidan och Tyskland å den andra. År 1751 reste Zinzendorf verkligen för tredje gången till England och stannade där till i mars 1755. Tillsamman med “Pilgrimsförsamlingen” slog han sig ned på herresätet Lindseyhouse vid Themsen, i hvars grannskap det var lätt att skaffa logi åt de bröder, som från skilda länder och orter brukade infinna sig till synodalkonferenserna. I Lindseyhouse inrättades äfven en rymlig sal för enskilda möten, äfvensom ett kapell i grannskapet att användas för offentliga predikningar. Vidare anlades en vacker begrafningsplats, kallad Saron, hvilken senare begagnats af församlingen i London. Till Lindseyhouse ingingo alla underrättelser och förfrågningar från alla församlingar och missioner samt expedierades vid konferenserna.
Under tiden hade flera “församlingar” bildats i England, t. ex. i London och Yorkshire. I församlingens kapell i London predikade Zinzendorf på tyska. Hans åhörare voro dels tyskar, dels engelsmän. Med hänsyn härtill upprepades alltid hans tyska predikan omedelbart på engelska, och de församlade åtskildes ej, förrän hela gudstjänsten var slut. Zinzendorf aflade äfven upprepade besök vid de öfriga församlingar, som uppstått i England. År 1749 hade han i Yorkshire grundlagt församlingen Fulneck, och då han 1754 åter besökte platsen, uppgick redan antalet personer, som räknades till denna församling, till öfver tolfhundra.
För öfrigt var han nog insiktsfull att i England använda dubbel försiktighet vid inrättandet af församlingar. För engelsmännen, hvilka genom sin författning uppfostrats till större frihet än tyskarna, föll det sig ännu svårare att inordna sig inom de skrankor, hvilka församlingsordningen uppställde. I synnerhet måste brödernas strängt bundna uppfostringsmetod inom anstalten förefalla den engelska ungdomen besvärlig, enär det engelska uppfostringssättet går ut på att göra de unga själfständiga. Zinzendorf förklarade därför, att det kunde finnas många goda kristna, som ej passade inom en brödraförsamling. “Den, som emellertid vill tillhöra en brödraförsamling, måste finna sig i begränsningar af friheten, som man annars ej fordrar af hvarje Guds barn. Han måste lära sig att rätta sig efter den ordning, som den församling funnit behag i, till hvilken han vill hålla sig. Om någon ändock tänker: jag är ju en fri människa, hvarför skall jag låta binda mig; hvarför skall jag rätta mig efter andra? så är det ett klart bevis för att han ej passar till medlem inom brödraförsamlingen.” Han sade därför vid en konferens, som han höll med de äldste inom de engelska församlingarna, att de ej skulle taga den engelska friheten till någon förevändning att göra undantag i lydnaden mot Frälsaren. Annars vore det bättre för dem att ej alls inlåta sig med församlingen. En församling måste hålla på sin ordning, och om någon angrepe den, skulle hon ju förr dess hellre göra sig af med en sådan medlem och ej vänta, tills han själf slete sig lös. Sliter sig emellertid någon lös, bör hon låta honom fara och vara viss om, att en sådan ej tillhörde henne.
Zinzendorf umgicks dessutom med flera biskopar inom den engelska statskyrkan och med Tomas Penn, Pennsylvaniens ägare och guvernör, med hvilken han rådgjorde om den därvarande brödrakolonien. Regeringen erbjöd äfven bröderna att köpa etthundratusen acres land i Nord-Karolina. Där ligga än i dag den blomstrande församlingen Salem och de öfriga församlingar, som tillhöra den sydliga delen af brödrakyrkans amerikanska gren. Bröderna kallade denna trakt “Wachau” efter en trakt i Österrike, där Zinzendorfska gods voro belägna. Sedan Zinzendorf ytterligare hade ombesörjt utgifvandet af en brödrapsalmbok på engelska, såg han sig på grund af affärer tvungen att lämna England i mars 1755 och återvända till sitt hem i Ober-Lausitz. Han kom ej någon mer gång till England, och därför gick planen om intet att förlägga brödraunitetens högsta ledning till detta land. Fastän han äfven under de följande åren gjorde flera, delvis ganska långa resor i Tyskland, Holland och Schweiz, hade han dock sitt egentliga hemvist i Ober-Lausitz, än i Herrnhut, än på Berthelsdorf och Grosshennersdorf. Det ger ett välgörande intryck, att han fick tillbringa sina sista år och äfven fick sluta sina dagar i sin hemtrakt, där han lefvat som gosse. På samma gång aftogo angreppen från hans motståndare, och han kunde i någon mån andas ut i lugn och ro.
I ett annat afseende råkade han emellertid midt ut i kriget. År 1756 utbröt nämligen sjuårskriget mellan Fredrik den store af Preussen och Maria Teresia af Österrike, och samtidigt rasade ett annat sjuårigt krig mellan England och Frankrike, hvars skådeplats hufvudsakligen var förlagd till hafvet och de bägge ländernas kolonier i Nordamerika. Man hade orsak att frukta, att brödraförsamlingen skulle få lida mycket genom dessa krig. Ober-Lausitz och Schlesien voro skådeplatsen för kriget i Europa. Genom osäkerheten på hafvet utsattes brödernas resor och brefväxling ; för fara och afbrott, och genom striderna i Nordamerika, i hvilka indianerna drogos med, fördes brödernas mission och nybyggen där till fördärfvets brant.
I Amerika fingo bröderna verkligen lida mycket, och i Schlesien blef brödraförsamlingen i Neusalz plundrad och- bränd, så att invånarna måste fly till andra församlingar. Gnadenberg invid Bunzlau fick äfven i slutet af kriget utstå svåra lidanden genom kosackerna. I det stora hela har dock Herrens hand på ett rent underbart sätt hållit krigets olycka borta från församlingarna och skyddat deras vägfarande till lands och vatten.
År 1757 stodo de fientliga härarna i närheten af Herrnhut. En gång voro inemot 200,000 man i trakten däromkring. Knappast en dag förgick, utan att högre officerare gjorde besök i Herrnhut. På så sätt hade anförarna för bägge de stridande parternas trupper gång på gång tillfälle att taga församlingen och dess anordningar i skärskådande och lära känna bröderna i deras lefnadssätt. Därigenom upphörde de ofördelaktiga omdömen, som man fällt om dem. Då besöken blefvo så täta, att bröderna ofta knappast voro i stånd att vederbörligen svara och visa omkring en och hvar, sade en general: “Tröttna ej härmed! Så många besökare, lika många förespråkare i hela världen!” – Från den tiden skonade härförarna församlingarna, och dessa befallde dem åt Herren i sina böner.
Nästa: Talare och psalmdiktare.