Förord ur boken Herrnhutisk Mission.
Det nu till vårt språk (från tyska till svenska) överflyttade arbetet av S. Baudert, “Auf der Hut des Herrn”, har på den som här skriver gjort ett starkt intryck. Det märkliga stycke av kristenhetens liv, som heter herrnhutisk hednamission, har här fått en teckning, som griper både genom sin värme och sin enkla saklighet. I en erinrans högtidliga stund — det år, då 200-årsminnet av den herrnhutiska missionens begynnelse firas — stiger från den lilla Brödraförsamlingen en lovsägelse av ädlaste slag, i det att minnet av en tjänst i Guds rike bäres fram till Herren utan ringaste självbespegling, blott med idel tacksamhet för gåvan, som låg i uppdraget.
Inom Brödraförsamlingen var det av gammalt sed, att berättelser från missionsfälten delgåvos den samlade menigheten. Innerligt levde man med sina ofta hårt prövade och för faror utsatta »stridsmän». Bauderts bok ger också en oförglömlig bild ej blott av själva arbetet på de många fälten utan ock av den bedjande och bärande församlingen därhemma. Är det för djärvt att hoppas, att inom vår kyrka, i kretsar och arbetsorganisationer i församlingarne, där man är van att ta del av skildringar från Guds rike, denna framställning av de herrnhutiska brödernas kamp för evangeliet må finna uppmärksamma lyssnare i stor utsträckning?
Utom det säregna intresse, som knyter sig till en mission, vilken såsom Brödraförsamlingens visat sig i hög grad kunna befrukta evangelisationshågen i andra kristna samfund, beröras vi i vårt land alldeles särskilt därav, att även svenskar varit med bland Brödraförsamlingens missionsarbetare; under missionens första århundrade var deras antal ej mindre än 10. Svensk trosglöd och offervilja äro delaktiga i det verk, vars hågkomst nu i det föreliggande arbetet förmedlats åt oss — samvetsgrant, präglat av verkligheten och fyllt av ande.
Linköping den 16 juli 1932. Erik Aurelius.
INNEHÅLL.
Förord (sidan 5)
Inledning (s. 7)
1. Zinzendorfs och Spangenbergs tid. Åren 1732 – 1792
De första missionärerna sändas ut (sidan 15)
Västindien (s. 21)
Brödraförsamlingens mission på Grönland och i Labrador (s. 33)
Bland Nordamerikas indianer (s. 42)
Surinam (s. 51)
Missionsförsök (s. 62)
Missionens ledare (s. 73)
Missionärerna (s. 81)
Missionsförsamlingen därhemma (s. 89)
Missionssången (s. 99)
2. Från Spangenbergs död till närvarande tid. Åren 1792 – 1932.
Andarna vakna (s. 107)
Sydafrika, ett nytt missionsfält (s. 115)
1832 (s. 123)
Arbetet bland de befriade slavarna i Västindien och Surinam (s. 130)
Fortsättning av arbetet i Sydafrika (s. 142)
Eskimåmissionerna (s. 150)
Nya skott på den gamla stammen (s. 159)
Kriget (s. 188)
Uppbyggande och ombyggande verksamhet efter kriget (s. 195)
Ett ord om missionsarbetets välsignelse (s. 204)
Slutord (s. 211)
Inledning.
Då Brödraförsamlingen numera torde vara ganska litet känd i Sverige, är det önskvärt, att vi inledningsvis helt kort erinra om några fakta, som kunna bidraga till bättre förståelse av den följande framställningen.
Brödraförsamlingens upprinnelse härleder sig från två källsprång. Det ena var den unge adelsmannen greve Nicolaus Ludwig von Zinzendorf (f. 1700, d. 1760), som allt sedan sin barndom brann av en innerlig kärlek till sin Herre och Frälsare och ville tjäna Guds rikes sak på jorden. Vid litet över 20 års ålder sammanfördes han med den unge timmermannen Christian David, som för sin tros skull lämnat sitt fädernesland Böhmen och Mähren och nu sökte efter en fristad för sig och sina meningsfränder. Dessa, som voro villiga att i lydnad mot Gud lämna sina rika gårdar och som utfattiga flyktingar draga till främmande land, fingo nu en tillflyktsort på Zinzendorfs gods Berthelsdorf. Dessa män och kvinnor blevo det andra källsprånget. Och sammanflödet av dem båda blev genom Guds underliga ledning till en ström, som vällde fram med rik välsignelse och svalkade det genom rationalismens torka försmäktande landet med levande vatten.
1722 anlades den lilla kolonien, som snart fick namnet Herrnhut, “under Herrens beskydd” eller “på vakt för Herren”, därmed tillkännagavs meningen och syftet med nyanläggningen. Samhället växte fort, nya kolonister både ifrån Böhmen och Mähren och Tyskland anlände. Zinzendorfs önskan var att i Herrnhut samla “Jesusälskande själar”. Han famnade vitt och fäste sig icke så mycket vid små skillnader i den ena eller andra riktningen. Men följden därav blev, att snart svåra meningsskiljaktigheter och partisöndringar uppstodo. Kiv och strid började råda. Men genom Guds ingripande – varvid Han begagnade sig framförallt av Zinzendorf som det mänskliga redskapet – kommo de stridiga sinnena fram till inre enhet. Gud skapade något nytt i kolonisternas hjärtan. De kommo till insikt om att det icke var det viktigaste, att var och en höll på sin egen övertygelse, utan att de måste förena sig i kärleken till den Herre och Frälsare, som givit sitt liv och blod för dem alla gemensamt. Den viktigaste händelsen i denna nydaning och i viss mening dess avslutning var nattvardsgången den 13 augusti 1727 i Berthelsdorfs kyrka, där församlingen på ett särskilt sätt förnam Guds närvaro och blev uppfylld av Guds helige ande. Den dagen firas som Brödraförsamlingens egentliga stiftelsedag. Nu började Herrnhuts storhetstid. Nu ljöd där ett fulltonigt evangelium om Guds fria i Kristus, som hördes vida omkring. Nu brann där en helig eld, som var tänd ovanifrån och som spred sig allt längre och längre. När man läser om denna tid, påminnes man om församlingen i Jerusalem.
Det var inte alls Zinzendorfs mening att stifta ett nytt kyrkosamfund. Hela livet igenom kände han sig som den luterska kyrkans trogne son. Han ville icke ytterligare öka den splittring, som redan på den tiden fanns inom kristenheten. Utan hans tanke var, att de små kretsar som nu snart bildades och de nya »brödernas» kolonier, som uppstodo i skilda delar av landet, skulle verka som salt och ljus inom kyrkan. Brödraförsamlingen har aldrig haft någon egen bekännelse eller från den luterska läran i någon punkt avvikande uppfattning. Att den sedan ändå blev ett eget kyrkosamfund, och att även Zinzendorf – fast nästan motvilligt – gav sitt samtycke därtill, berodde framför allt på två faktorer. Å ena sidan krävde det alltmera växande arbetet särskilt på missionsfälten en fastare organisation, och å andra sidan var det även av inre synpunkter nödvändigt för den lilla skaran att sammansluta icke skulle skingras. Men vid sammanslutningen betonades uttryckligen samhörigheten med den luterska kyrkan. Som följd därav har Brödraförsamlingen inte försökt att driva någon propaganda. Den har alltid varit mycket liten till numerär och i allmänhet stått i ett gott vänskapsförhållande till den luterska kyrkan. Om man, bortsett från Brödraförsamlingens historia, skulle vilja nämna något säreget i jämförelse med kyrkan, kunde man möjligen säga, att den försöker arbeta på ett mera personligt sätt både i fråga om förkunnelse och själavård, vilket i våra små församlingar ju lättare kan genomföras.
Den kyrkliga verksamheten bedrives nu efter två linjer. Dels hava vi våra fasta, kyrkligt organiserade församlingar, f n. ett 20-tal, de flesta, vad den kontinentala grenen beträffar, belägna i Tyskland, – där t. ex. prästen även utför alla förrättningar, dels arbeta vi fortfarande på ett friare sätt inom de olika luterska kyrkorna. Denna verksamhet, som betecknas som »diasporaverksamhet», – arbetet bland de förskingrade – motsvarar på sätt och vis mest det ovan skisserade ursprungliga zinzendorfska idealet. På sina håll finns det grupper med inskrivna medlemmar, på andra ställen finns det icke ens det, utan man samlas kring evangeliets förkunnelse och andra verksamhetsgrenar.
När man nu läser Zinzendorfs skrifter, finner man mycket som förefaller oss märkvärdigt och svårbegripligt, men man träffar också på riktiga pärlor, som visa att han verkligen var en framstående man, som med genialisk blick under Guds andes ledning utfört sin gärning. Även han hade sin skatt i lerkärl! Men hans brinnande kärlek till »Martermannen» har satt djupa spår i samtidens och eftervärldens fromhetsliv. Predikan om korset har sedan hans dagar varit Brödraförsamlingens älsklingsämne och att »vinna själar för Lammet» dess livsuppgift. Även i Brödraförsamlingens historia har det funnits olika tider, — sådana, då det inre livet gått betänkligt tillbaka och arbetskraften förlamats, och andra, då Gud skänkt inre förnyelse. Men ett är alldeles säkert: den lilla Brödraförsamlingen har blott existensberättigande, så länge den är en arbetande församling och så länge dess innersta mål och uppgift är “att upphöja Lammet” – som Zinzendorf en gång sagt – och tjäna Guds rikes befrämjande.
Återstår ännu ett kort ord om Brödraförsamlingens arbete i Sverige. Kort efter dess tillkomst, varvid en svensk bergsassessor, som stod Zinzendorf personligen nära, också tycks ha spelat en viss roll, kommo genom dennes initiativ de första bröderna över till Sverige. Deras varma, kristusbetonade förkunnelse gjorde ett starkt intryck, och många av dem som längtade efter mer än den dåtida för det mesta även här i Sverige rationalistiskt inriktade teologien kunde giva, slöto sig till dem. Även många präster blevo livligt intresserade av herrnhutismen. Ja, de bildade ofta medelpunkten i Brödraförsamlingens vänkretsar, som stodo i en lösare eller fastare förbindelse med Herrnhut. Fasta, kyrkligt organiserade församlingar har det aldrig funnits i Sverige. Senare tiders forskning – Lektor D:r Nils Jakobsson och Docent D:r H. Pleijel ha särskilt sysselsatt sig med den svenska herrnhutismen – har visat, att Brödraförsamlingen under sista hälften av 1700talet betytt mycket för det svenska fromhetslivet och då haft en verklig blomstringstid. Många separatister funno genom Brödraförsamlingens verksamhet vägen tillbaka till kyrkan. Sedan gick rörelsen tillbaka, då andra religiösa väckelser både av engelskt och svenskt ursprung trädde i dess ställe. Dock gjorde sig i dem ofta ännu herrnhutiskt inflytande medvetet eller omedvetet gällande. Nu är Brödraförsamlingens arbete i Sverige blott ringa. Huvudlokalen i Stockholm, där det finns en donation från 1700-talet, ligger vid Sveavägen. Vidare bedrives arbete i Mälarhöjden, och i Göteborg finns en mindre krets. I huvudstaden har församlingen dessutom ett inackorderingshem för flickor. Mest känd torde den lilla uppbyggelseboken “Dagens Lösen” vara, vilkens ursprung går tillbaka ända till Zinzendorfs tid och som nu ges ut på 11 olika språk och i Sverige har en upplaga av 50,000 ex. årligen.
Författaren till den föreliggande lilla boken som på tyska bär titeln: “Auf der Hut des Herrn”, är missionsdirektor D:r Samuel Baudert. Själv missionärsson är han från sin barndom förtrogen med missionen och har nyligen på en stor visitationsresa besökt de tre afrikanska missionsfält, som numera stå under Herrnhuts speciella vård. I sitt förord skriver han till sist: “Inte något lovande av Herrnhut och dess 200-åriga missonsarbete skall denna lilla bok vara, utan den vill gärna tjäna den evangeliska kristenheten genom att väcka glädje över Jesu Kristi konungavälde och giva mod att tjäna honom. Mitt i en hård och ond tid skall vad Herren har gjort väcka tacksägelse och tillförsikt i de kristnas hjärtan. Måtte kyrkans Herre därtill begagna även 200-årsjubileet av Brödraförsamlingens hednamission, som vi fira i år. Det är författarens uppriktiga önskan.”
Mälarhöjden i juli 1932. Harald Padel, pastor i Brödraförsamlingen i Stockholm.