Västindien.
Den 29 januari 1739 glider ett segelfartyg in i Tappus’ hamn på den lilla västindiska ön S:t Thomas. Under det att kaptenen och besättningen ägna sin uppmärksamhet åt förberedelserna för landstigningen, betraktar en liten grupp resande i fartygets för uppmärksamt stranden och staden, som ligger på den gröna bergssluttningen. Ovanför staden avteckna sig tydligt på kullarna i öster och väster två torn »Blåskägg» och »Svartskägg». Eljest ser man inga stora byggnader, som låta förmoda några mera betydande företag. Det enda större byggnadskomplexet är fortet, på vilket fartyget sätter kurs och över vilket den danska flaggan vajar.
En av de resande, som blicka mot land, känna vi redan. Det är greve Zinzendorf. Två äkta par från Herrnhut äro med honom. Greven språkar med dem och håller sig därvid särskilt till den ene av bröderna, Georg Weber, för att av honom, som nu kommer till S:t Thomas redan för andra gången, få upplysningar om allt vad man ser.
Här var det alltså de första missionärerna stego i land för över sex år sedan. Här hade de sökt förtjäna sitt bröd för att på sin fritid förkunna Guds ord för negerslavarna. Nitschmann som timmerman. Det var inte så svårt, ty man behövde hans arbete. Men Dober!? Han var krukmakare till yrket, och leran på S:t Thomas var omöjlig att använda. Ugnen, som han byggde, störtade samman, och det gick inte att göra några krukor. På fiske kunde man inte heller förtjäna något. Slutligen blev han hovmästare hos guvernören och slavuppsyningsman. »Var det där i kastellet han då bodde?» frågar greven sitt sällskap.
Men han inväntar ej svaret. Minnet av allt vad hans bröder, Guds stridsmän från Herrnhut, upplevat här de senaste åren tränger sig alltför mäktigt inpå honom. Hade inte också den stora kolonn, som man år 1734 hade skickat ut, mot hans inrådan, för att biträda kammarherre von Pless vid ett plantageföretag på den närbelägna ön S:t Croix, landat i denna hamn? En sådan snabb och fruktansvärd skörd döden hade gjort ibland dem den gången! På några få månader hade tio av aderton sänkts i graven. Kommo hans vänner månne ihåg, att han, då underrättelsen därom kom till Herrnhut, hade diktat en särskild sång till minnesgudstjänsten?
Nog mindes de det, blev svaret, och de gladde sig åt att nu få se de platser, där Gud »av tåresådden låtit spira upp en glädjeskörd». Kanske vore han — fortsatte greven att tänka högt — inte här i dag, om inte denna olycka inträffat och om inte kolonisationsförsöket i S:t Croix hade misslyckats så fruktansvärt. Att hans motståndare anklagade honom för att skicka sina bröder till Västindien, rakt i armarna på döden, under det att han själv visligen aktade sig för att fara dit, hade i inte ringa mån bidragit till att han rest hit. Hur tacksam var han inte, att han nu hunnit hit och kunde se till de sändebud, som numera stodo på post härute, Friedrich Martin och Matteus Freundlich, och skulle få lära känna den mulatska, som Freundlich på Martins inrådan hade gift sig med. Plötsligt vänder han sig åter till sina följeslagare: »Men tänk, om våra bröder inte längre äro i livet och kanske ingen längre finns kvar!» — »Det kan Frälsaren inte ha tillstått», lyder svaret, och Georg Weber tillägger: »Nå, så äro ju vi här.» Då blixtrar det till i grevens ögon. Det far som ett solsken över hans ansikte, som hela tiden varit så allvarligt och eftertänksamt. I det han räcker Weber handen, utropar han: »Gens aeterna (= ett odödligt släkte) dessa mährer!»
Nu kastar skeppet ankar — med buller och bång. De äro vid målet för sin resa och kunna gå i land för att uppsöka de enda män som blivit kvar av alla de många.
Knappt ha de beträtt Tappus’ mark, förrän de få veta, att Martin och makarna Freundlich visserligen ännu äro i livet, men att man kastat dem i fängelse och att de vistas i fortet, över vars stolta torn den danska flaggan vajar så muntert i vinden. Kolonisten Carstens, som från början varit missionärerna en trogen vän, som en gång i tiden också gästfritt mottagit Nitschmann och Dober och försvarat dem och nu visar gästfrihet även mot dessa resande, talar om för dem, hur detta tillgått.
Martin, berättar han, hade haft överraskande stor framgång.- Fyrahundra dopkandidater hade på kort tid samlats omkring honom, och han hade låtit de redan döpta undervisa dem. Man hade blivit förvånad och uppmärksam, då man såg, hur rörelsen spred sig bland slavarna. Det förakt, varmed man dittills åsett herrnhutarnas förehavanden, hade förbytts i bitter fiendskap, och man hade sökt efter tillfälle att göra slut på deras dåraktiga verksamhet. Då nu Martins kamrat Freundlich hade gift sig med mulatskan Rebecka och detta lagliga och kristligt helgade äktenskap mellan en europé och en färgad kvinna hade dömt de många olagliga och skamliga förhållanden mellan vita män och negerkvinnor, som förekommo därute, hade raseriet brutit ut. Den reformerte pastorn hade ställt sig i spetsen för rörelsen. Man hade utslungat de grövsta beskyllningar emot de båda missionärerna, och slutligen hade guvernören, som egentligen var välvilligt stämd emot dem, ej kunnat sätta sig emot den allmänna önskan. Han hade låtit häkta brödramissionärerna, och sedan oktober hade de varit i fängelse. Kunde greven månne hjälpa dem?
Han kunde hjälpa dem. Underrättelsen om hans ankomst for som en löpeld genom staden. Många kände i sina samveten, att han var sänd av Gud själv för att hjälpa de redliga män, som de hade velat fördärva. Den 30 januari lät Zinzendorf bedja guvernören, att han skulle sända fångarna till honom för någon tid, så att han kunde få tala med dem. Knappt var denna önskan uttalad, förrän den också var uppfylld. Ledsagade av en officer, infunno sig de tre fångarna. Överväldigad av den sorgliga anblick, de företedde, omfamnade greven Martin och Freundlich och kysste ridderdigt Rebeckas hand. De voro adlade i hans ögon, ty de hade lidit mycken smälek för sin Frälsares skull.
Att de skulle återvända till fängelset, var det inte längre tal om. I stället infann sig guvernören själv, kort efter fångarna, hos greven, bad honom om ursäkt for sitt uppträdande emot missionärerna och lovade att avstå från vidare förföljelse. Men greven erhöll frihet att efter behag umgås med negrerna, så att han obehindrat kunde fullfölja sin uppgift. »Jag slog ner som åskan i kastellet», skrev han till sin hustru om dessa erfarenheter, »men min Herre lärde mig att glömma bort greve Zinzendorf, och jag uppträdde helt anspråkslöst.»
Greve Zinzendorf glömde han. Under de följande veckorna var han missionsdirektor och visitator och ordnade som sådan förhållandena; hjälpande och rådande sina bröder visade han dem den väg de borde följa i sin framtida gärning. Då han efter c :a 3 veckor avreste från S:t Thomas, lämnade han efter sig en visserligen liten men i inre avseende fast sammansluten skara kämpar, vilka genom de gångna veckornas upplevelser fått sin tro stärkt, sin glädje i tjänandet fördjupad och en orubblig tillförsikt, att deras arbete icke skulle vara förgäves.
Hur deras verk från den stunden ständigt vuxit, hur det lyckades få fast fot på åtskilliga mindre västindiska öar och på Jamaika, hur det vann alla rättsinnigas aktning och hur evangeliet grep slavarnas hjärtan, därom kunna vi här blott göra några korta antydningar.
Till år 1750 stod Martin i spetsen för arbetet, och det förunnades honom att lägga en fast grund för brödernas mission på S:t Thomas, S:t Croix och S:t Jan. Zinzendorf gav honom hedersnamnet »det trogna vittnet». Hans klara blick, hans outtröttliga handlingskraft, det nyktra sätt att tänka, som utmärkte honom, trots hans varma hjärta, och bevarade honom för överspändhet och veklighet, hans uppriktiga ödmjukhet och brinnande kärlek till sin Herre gjorde honom till en idealisk missionär. Man kan inte säga, att hans skyddslingars hjärtan flögo honom till mötes, som förhållandet var med den sjuklige och lame skräddargesällen Gottlieb Israel. Denne, som blivit räddad ur skeppsbrottet vid ön Tortola, och år 1740 blev Martins medhjälpare, åstadkom med sin gripande och varma predikan om Jesu blods kraft en stor väckelse bland negrerna och for som en eldslåga över ön. Hur allvarlig och nykter var inte däremot Martin! Men även om han inte tog slavarnas hjärtan med storm som den andre, så brann dock deras kärlek till »Baas Martinus», som de kallade honom, så mycket klarare och varmare, och man kan nog säga, att Friedrich Martin hör till de få vita, som med outplånlig skrift ristat sitt namn i den svarte mannens hjärta och om vilka denne ännu efter århundraden kommer att tala med tacksamhet och vördnad.
Då Martin den 1 februari 1750 slöt sina ögon och »hans själ svingade sig till hemmet därovan», blev han enligt sin egen önskan begravd på plantagen Princess, som tillhörde danska kompaniet och varit brödernas sista verksamhetsfält vid deras första på sorger och prövningar rika missioneringsförsök på S:t Croix. Åtskilliga vita hade erbjudit sina gravplatser, men negrerna avstodo inte från att få bädda ner honom mitt ibland sig. Han skulle vila bland det folk, som han så innerligt älskat, som han tjänat in i det sista och av vilket han fört en stor skara till Jesus. Över hans grav byggde de svarta av tegelstenar i fyra lager ovanpå varandra låg pyramid utan topp, ett rörande minnesmärke över deras kärlek, som ej förmådde åstadkomma något mer.
Redan från början togo missionärerna de inföddas tjänster i anspråk såsom medarbetare. De visste inte annat än att en kristen församling är en gemenskap mellan människor, som inte endast känna sig medansvariga för det hela utan också efter vars och ens förmåga tjäna det hela. Zinzendorf hade vid grundandet och utvidgandet av församlingen i Herrnhut sörjt för att denna grundsats inpräntades hos alla medlemmar. Vi förvånas, då vi i gamla redogörelser läsa om hur många ämbeten och småämbeten det fanns där, och hur varenda en hade en uppgift. Men vi förstå också, om vi riktigt sätta oss in i detta, vilken betydelsefull inre verkan detta mobiliserande av alla krafter har haft för brödraförsamlingens liv och utveckling.
I Västindiens egenartade förhållanden hade missionen helt säkert inte kunnat genomföras utan detta användande av infödda krafter. Negrerna, bland vilka bröderna arbetade, voro ju slavar och som sådana till största delen fördelade på olika näringar och företag i landet och bundna vid plantagernas regler och förordningar. Blott undantagsvis tillätos de lämna sitt område. Att besöka gudstjänsten om söndagen kunde i många fall inte komma i fråga, så mycket mer som det kanske var en eller flera timmars väg dit. Den »församling», som en missionär tjänade med sin missionsstation som utgångspunkt, var i stället spridd över många kvadratkilometer och kunde inte föras tillsammans på en ort. För den vite man, som ledde den, var det under sådana förhållanden också alldeles omöjligt att komma i någon livligare personlig kontakt med sina skyddslingar. Verklig själavård, som man skattade högt och som ständigt anbefalldes av ledningen därhemma, var därför möjlig endast genom de infödda medhjälparna, och Guds ords predikan bestod i allmänhet, om man bortser från några sällsynta besök av missionären, i dessa enkla människors enkla vittnesbörd. Så talade t. ex. en David till sina svarta bröder på Antigua: »Jag tackar Frälsaren för att han förde mig över havet, från Guinea, där jag var fri, till slaveriet här; ty här kan jag få höra hans ljuvliga evangelium, som jag inte hade där. Fastän jag nu är slav och måste arbeta hårt, så bryr jag mig inte alls om det, emedan Frälsaren genom sin död befriat mig från syndens erbarmliga slaveri. Given honom edra hjärtan. Då skall jag glädjas, när ni alla, ni som äro av min färg, finna nåd inför Frälsaren.» Och Abraham på Dohegys plantage hade skurit in namnen på alla sina skyddslingar i sin käpp, för att inte glömma dem.
Det lider intet tvivel, att de små grupperna av omvända slavar, som bildade församlingarna på det västindiska missionsfältet, ej bestodo av mönsterkristna. Missionärernas berättelser giva tillkänna, att det sedliga livet led av många betänkliga svagheter. Så var det t. ex. under tider av hungersnöd vanligt, att man stal livsmedel. Och synderna mot sjätte budet var det svårt eller omöjligt att få bort. Inte alltid stod hänförelsen och kraften i det inre livet på samma höjd. Efter väckelserna, som på grund av de svartas lättrörliga temperament förekommo ofta, följde ofta sämre tider. Och likväl voro missionens resultat, som man just i dessa små kristna sammanslutningar på de olika plantagerna och hos enskilda trogna och tillförlitliga män och kvinnor kunde se och s a s taga på med händerna, tillika dess vägrödjare. Gång på gång anhöllo plantageägare — stundom även sådana som förut varit missionärernas bittra motståndare — hos bröderna, att de måtte förkunna Guds ord för negrerna även på deras mark. Och liksom de enskilda plantageägarna, visserligen ganska motvilligt ibland, erkände de hälsosamma verkningarna av evangelii förkunnelse, så hade även myndigheterna en välvillig inställning till missionärerna. Guvernörerna voro ofta deras vänner och gynnare och sökte så mycket som möjligt jämna vägen för dem, då de sökte utvidga sin verksamhet, i det att de skaffade dem många privilegier, som t. ex. portofrihet, skyddade dem mot oberättigade angrepp och uppmuntrade dem att utvidga verksamheten.
Så växte Brödraförsamlingens arbetsfält. Till de öar, där redan Friedrich Martin, »det trogna vittnet», hade lyckats grunda en bestående verksamhet, lades under årens lopp andra. År 1754 slogo sig de första brödramissionärerna ner på Jamaica. 1756 kom turen till Antigua, 1765 till Barbados, 1777 till S:t Kitts och 1790 till Tobago. En blick på kartan visar, hur missionärernas verksamhetsområde därmed hade brett ut sig såväl åt öster som åt väster och söder, runt hela Karibiska havet.
Även om arbetet överallt utfördes under i grunden samma betingelser, så att de erfarenheter, bröderna samlat på ett område, med framgång kunde begagnas på ett annat, hade ändå varje ö sin historia och sin egenart, och därav fick församlingarna på var särskild ö också sin särprägel. Men det skulle föra för långt att gå in på enskildheter härvidlag.
En särskilt välsignad tid fick Peter Brann på Antigua uppleva. Han övertog år 1769 ledningen av verksamheten därstädes och behöll den till sin död, år 1791. Då han kom från Nordamerika till Antigua, bestod församlingen, oaktat missionärerna i 13 år hade verkat på ön, blott av 14 döpta. Då han gick bort, hade den vuxit till att omfatta 7400 själar. Fastän den engelska regeringen – Antigua var engelsk, ej dansk besittning – fick upp ögonen för missionärernas utomordentliga framgångar på 1770-talet och fastän den erbjöd ej blott finansiellt understöd utan varje annan behövlig hjälp, levde bröderna dock i ytterst torftiga förhållanden, och Peter Braun förblev alltid, trots alla framgångar och allt beröm, som slösades på honom, en enkel man. I sitt yttre liv stod han närmare slavarna än deras herrar; »på sina lediga stunder var han hos negrerna och åt ur deras kalebasser».
Församlingen växte, och Peter Braun själv kunde om julfirandet 1782 säga, att han aldrig förr upplevat något sådant på Antigua. Det gick helt enkelt inte att beskriva, hur rikt välsignat hans arbete var. »Det är enastående, så mycket nytt folk som kommer hit. Vi har händerna fulla av arbete och ofta knappast tid att äta en bit bröd.» Efter en påskpredikan anmälde sig en gång 500 dopkandidater till erhållande av undervisning.
Hos Johannes von Watteville, en av Zinzendorfs närmaste vänner, som 1783 kom till Antigua för att visitera missionen, blevo de intryck, han en gång mottagit hos Friedrich Martin, åter levande, och han skrev hem: »Jag kände det alldeles såsom år 1749 på St Thomas och St Croix, och min mun och mitt hjärta upplätos till att måla Jesu bild för negrerna, då han, för att friköpa dem, gick in i döden på korset.»