Brödraförsamlingens mission på Grönland och i Labrador.
Innan ännu ett halvt år förgått efter det att de första missionärerna dragit bort från Herrnhut, avskildes en ny grupp, denna gång tre bröder. Deras mål var Grönland. De lämnade hemorten den 19 januari 1733, anförda av den tappre Christian David. Det var han, som elva år tidigare fört de första utvandrarna från Mähren till Herrnhut. Den 17 juni hade han huggit sin yxa i det träd, varmed man började uppbyggandet av Herrnhut, och därvid citerat Davids 84 psalm, vers 4. Åter ledde han färden från fädernesland och vänners krets till ett land, som Herren visat honom och bröderna. Efter åtskilliga svårigheter kunde dessa tre bröder den 10 april gå ombord i Köpenhamn. Då de i slutet av maj landat vid Grönland, grepo de sig genast an med byggandet av ett grönländskt hus av grästorv och sten. Matteus Stach skrev hem: »Vad vi sökte, det finna vi, nämligen hedningar, som icke veta någonting om Gud och inte heller bekymra sig om något annat än att fånga sälar, fisk och renar. Detta folk vilja vi visa, att det finns en Gud och en Jesus och en Helig ande — och kunna ändå inte deras språk. Vi vilja besöka dem och veta inte, var de bo.»
När man läser detta brev och när man vet något om de svårigheter som Brödraförsamlingens grönlandsmission haft att genomgå, då kan man häpna över hur den enkle och olärde brevskrivaren liksom med förbundna ögon ser och nämner de saker, som framdeles skulle vålla honom och hans kamrater outsägliga lidanden. Han har rätt, då han fortsätter — och det gällde för dem alla att jämt och ständigt påminna sig det —: »Här gäller det: om du skulle förlora vägen ur sikte, så förlora dock icke tron. Alla människor hålla oss visserligen för dårar, i synnerhet de som länge levat här i landet och känna detta folk, men vi tänka som så, att där vägrödjaren finnes, där måste det också bli ljus och väg, om det ser aldrig så tokigt ut.»
Hur de under de första svåra tiderna ofta hade anledning att hålla sig till »vägrödjaren» och bedja honom öppna de stängda dörrarna och nedbryta murarna, hur de också gjorde detta och togo »profeterna till sitt föredöme i att uthärda lidande och visa tålamod» (Jak. 5: 10); hur de mången gång vållade sin Herre sorg med sitt egensinne och sin fariseism; hur de gingo igenom sjukdom och villigt underkastade sig försakelser, men än också voro rätt betryckta under mörka nätter, då de ledo hungerns kval; hur en stråle ljus föll in i deras mörker, då den första hedningen bad att få bli döpt och att få undervisning, och hur solen gick upp, då Kajarnak vid berättelsen om Jesu lidande och kamp i Getsemane med hög och rörd stämma frågade: »Hur var det? Säg det en gång till, ty jag vill också bli salig!» Allt detta och mycket annat kunna vi icke här berätta i detalj. Det får vara nog, att vi blott berört det.
Vi välja, för att giva en föreställning om den första begynnelsen av arbetet på Grönland, en händelse från år 1747, varmed grundläggandets tid fick en tydlig och uppmuntrande avslutning, invigningen av den första kyrkan. Rika vänner i Holland hade donerat till den. Efter den för tillfället hempermitterade missionären Johann Becks anvisningar hade den timrats. Man hade förhyrt ett skepp för att sända den till dess bestämmelseort, och Christian David, som lett de första missionärerna till eskimåerna och byggt en hydda åt dem vid kusten men sedan återvänt till Europa, grep med glädje tillfället att följa med som byggmästare. I juni anlände expeditionen till Grönland. Den 16 oktober skedde byggnadens högtidliga invigning.
Man kan inte utan rörelse läsa berättelsen därom. Med två trumpeter gavs tecken till mötets början. De infödda medhjälparna anvisade bänkar åt grönländarna, som voro ungefär 300 till antalet. På bänkarna sutto åhörarna liksom hemma i Herrnhut ordnade efter ålder och kön. »Efter avsjungande av en grönländsk sång, som Johann Beck diktat till denna dag, höll han invigningstalet och erinrade däri bl. a. sina åhörare om hur det sett ut här i början, då man inte hade kunnat göra något annat än gå bakom en klippa och under strida tårar anropa Fadern i Jesu namn om grönländarnas frälsning.»
»Klockan 4 på eftermiddagen hölls en kärleksmåltid* med kokta ärter.» Medan de närvarande
*Än i dag firas inom Brödraförsamlingen vid vissa högtidliga tillfällen dessa s. k. kärleksmåltider, som uppkommo i anslutning till berättelserna i Apostlagärningarna. Nu serveras vid dessa måltider te och små vetebullar, under det att gudstjänsten, som består av församlings- och körsång samt läsande av korta stycken ur bibeln, pågår. De påminna något om våra samkväm eller församlingsaftnar. På missionsfälten firade man — som vi se här — dessa kärleksmåltider under andra former.
vederkvickte sig med dem, sjöngs den ena sången efter den andra. »Sången ackompanjerades av tre fioler och en flöjt. Grönländarna voro som berusade av innerlig glädje och ville knappt skiljas åt. De hade i hela sitt liv inte sett eller hört något sådant.»
»Deras förvåning blev ännu större, då de kl. 7 på kvällen kommo tillsammans till sångstund (gudstjänst). Den stora byggnaden, som räknade tjugo fönster, var utåt upplyst med en mängd ljus, och det inre av salen var prytt med girlander, inskriptioner, transparanger, som föreställde bilder ur Frälsarens lidandeshistoria, och mänga brinnande lampor av musselskal. Då de efter sångstunden besågo allt detta, satte mången handen för munnen av idel beundran och bestörtning.»
Efter de svåra begynnelsetiderna, vilka med denna fest fingo en avslutning i tacksamhet och glädje, följde nu år av lugnt och planmässigt organiserande. Verksamhetsområdet utvidgades, i det två nya stationer anlades, 1758 Lichtenfels och 1774 Lichtenau. Man kom därigenom i förbindelse med de hedningar som bodde i södra delen av landet, och dessa slöto sig — i synnerhet då det tillföljd av en ansedd trollkarls omvändelse blev en allmän väckelse — nästan alla utan undantag till de kristna församlingarna. Dessa återigen organiserades helt efter moderförsamlingens mönster. Man indelade dem, för att underlätta själavården, i grupper, vilka liksom i Herrnhut kallades »körer» — en egendomlig, gammaldags benämning, som ingenting har att göra med sång — och skapade på så sätt en ny social ordning bland det lilla folket, där man förut knappast funnit någon sorts social indelning. Man byggde även, liksom i brödraförsamlingarna därhemma, »körhus» för de ogifta bröderna, de ogifta systrarna och änkorna. Gudstjänstlivet var utomordentligt rikt utvecklat. Varje morgon och afton höllos sammankomster i kyrkan, och söndagen var helt upptagen av gruppmöten, predikningar och liturgiska gudstjänster. Grönländarna tävlade om att utsmycka dessa senare med musikaliska prestationer och visade sig på detta område som läraktiga elever. Både i sång och instrumentalmusik utförde de häpnadsväckande ting.
När vi med vår nuvarande erfarenhet på missionens område se tillbaka på brödernas arbete på Grönland, bli vi något tveksamma, huruvida alla de åtgärder, som missionärerna a vidtogo, voro nödvändiga och om deras sätt att behandla eskimåerna verkligen var riktigt. Att de t. ex. samlade fiskare och jägare i byar, varigenom de berövade dem möjligheten att skaffa sig sitt uppehälle på samma sätt som förut, vande dem vid europeisk klädedräkt och vid sådana njutningsmedel som kaffe och tobak var var nog ganska betänkligt.
De visste inte bättre, och ingen finns som gör sitt arbete utan att begå något misstag. Det måste emellertid tydligt sägas ifrån, då man kritiserar dem: de grönländska församlingarna voro något alldeles enastående. På få årtionden utvecklade sig på denna ensamma kust, fjärran från världen och dess ävlan, en liten, genom tron och kärleken till den Korsfäste förenad menighet med ett rikt kyrkligt liv, av människor på vilkas bildbarhet ingen velat tro och för vilka man enträget varnat missionärerna som för vilda och för undervisning fullkomligt oemottagliga varelser. Det kommer i alla tider att finnas människor, som hellre stanna in inför detta Guds under än öva billig kritik mot hans ofullkomliga sändebud. Vi vilja höra till dem, som tacka honom för vad han gjort.
Icke blott på själva Grönland gjorde missionen bland eskimåerna glädjande stora framsteg under 1700-talets senare hälft. Även ett helt nytt arbete bland detta folk upptogs på halvön Labrador, och det var en grönlandsmissionär, Jens Haven, som grundlade det och byggde brödernas första nybyggen vid landets kust. Haven hör till missionsoriginalen, i vilkas märkvärdiga levnadslopp man kan riktigt studera ledningen av en högre makt. I norra Jylland lever den begåvade, vilde gossen på sin faders bondgård. Då en religiös väckelse går fram över byn, är han så uppretad över detta, att han t. o. m. umgås med planer på att skjuta pastorn. Ett åskväder överraskar honom ute på fältet, och en blixt kastar honom till marken. Detta blir avgörande för hans liv. Av Saulus blir en Paulus. Över Köpenhamn, där han för första gången kommer i beröring med bröderna, anländer han till Herrnhut. Här får han klart för sig, att han skall gå ut som missionär till Labrador. Då får han den underrättelsen, att styrman Ehrhardt vid ett försök att landa på halvöns kust och bringa eskimåerna evangelii budskap har blivit mördad av vildarna.
Ar 1758 blir han emellertid kallad — icke till Labrador, ty planerna på att börja missionsverksamhet där hade man vid Ehrhardts död låtit falla — utan till Grönland. Han störtar sig med iver in i arbetet, lär överraskande fort det svåra språket, förlorar sitt hjärta till eskimåerna och tänker inte annat än att han allt framgent skall tillbringa sitt liv på Grönland. Men Gud har andra planer med honom. Tre gånger — han vill först inte veta av det — hör han den natten en röst som säger till honom: »Här är icke din bestämmelse. Du skall förkunna mitt namn för ett folk, som ännu ingenting hört om mig.» Han gör ingenting åt saken. Kanske tänker han, att om Gud kallat honom, vet han ock vilken väg han skall föra honom. Kanske vill han inte heller. Så kommer han år 1762 hem till Herrnhut för att vila, och då han skall resa tillbaka till Grönland och man genom lottdragning utbeder sig Herrens bekräftelse på detta i och för sig nästan självklara steg, får man det överraskande svaret; »Nej.» Nu omtalar Jens Haven vad han upplevat men dolt i sitt hjärta. Och det blir klart för dem alla, att han av Herren är bestämd att återupptaga missionsförsöket i Labrador, vilket man ej brytt sig om sedan Ehrhardts död. Två rekognosceringsresor, som han företager åren 1764 och 1765, giva vid handen, att eskimåerna äro beredda att taga emot honom och andra Guds budbärare. Ty då han mot kaptenens varningar går i land iklädd grönländsk dräkt och tilltalande dem på deras språk, slå de inte ihjäl honom, som de gjorde med Ehrhardt, utan ropa förvånade: »Vår vän har kommit! Du är verkligen vår landsman!» och uppmana honom att besöka dem. Det gör han med risk att ändå bli mördad av dem, då han avlägsnar sig från folket på fartyget. Men de taga vänligt emot honom, presentera sina hustrur och barn för honom och be honom stanna hos dem.
Det skulle dock gå år, innan han kunde efterkomma denna inbjudan. Men slutligen, år 1771, fick han börja bygga den första missionsstationen i Labrador och gav den namnet Nain. År 1776 anlade han längre i norr en andra station (Okak), 1782 söder om Nain en tredje (Hoffenthal). Två år senare måste »vår lille Jens», som eskimåerna kallade honom, taga avsked av sitt älskade Labrador. Hans krafter voro uttömda. En trött kämpe kom tillbaka till Herrnhut för att vila ut.
Stora resultat vad antalet beträffar hade man ju ännu inte nått, då Jens Haven lämnade sin bestämmelses land. Ända till århundradets slut döptes blott 110 eskimåer. Men den missionsverksamhet, som han grundade, utvecklades dock, och vi få längre fram se, hur Gud även här i »Terra Labrador», vilket betyder åkerbruksland — ett fullkomligt missvisande namn, ty ännu väntar Labrador på att få se det första sädesfältet — gav en skörd, åt vilken både såningsman och skördare kunde glädjas.