Första delen: Zinzendorfs och Spangenbergs tid.
De första missionärerna sändas ut.
Det är den 18 augusti år 1732. Aftonen sänker sina skuggor över skogen och över de små husen i Herrnhut. Här och där har man tänt ljus i rummen. Nu lyser det också genom fönstren en trappa upp i barnhemmet. Enstaka vandrare begiva sig redan genom de tysta gatorna till den sal, där församlingen var kväll samlas till en andaktsstund. Snart komma de ut från alla hus, så att det blir riktigt livligt under salsfönstren på platsen framför barnhemmet. De tala ivrigt med varandra. Men länge bli de inte stående. Det vore mot skick och bruk i Herrnhut.
Genom vänstra ingången försvinna bröderna, genom den högra systrarna, och raskt fyllas de hårda, grovt tillyxade bänkarna däruppe i salen. Alla få inte plats. Den som kommer sent måste stå i gången. Det blir stilla. Alla äro samlade och vänta nu, att sångstunden (den än i dag i Brödraförsamlingen så omtyckta aftongudstjänst, med vilken man nu brukar avsluta veckan på lördagskvällen och som endast består i avsjungande av psalmverser ur olika psalmer, bibelläsning och bön) skall börja. I dag skall greve Zinzendorf själv leda den.
Då öppnas dörren ännu en gång, och i dess ram ser man honom. Beredvilligt göra bröderna i gången plats för honom genom att stiga in i bänkarna. Mellan dem går greven fram till bordet, som står mitt framför de församlade. Två bröder, som kommit in i sällskap med honom, ber han sätta sig på bänken bredvid honom. Med sin klara stämma tar han upp en sång, vari församlingen kraftigt instämmer.
Då sången förklingat, börjar han tala. Såsom de alla visste, hade de i dag kommit tillsammans för att säga farväl till bröderna David Nitschmann och Leonhard Dober här bredvid honom. De hade anmält sig till att gå ut som sändebud till negerslavarna i Västindien, Leonhard Dober hade gjort detta redan för över ett år sedan. Då han, greven, i juli 1731 kommit tillbaka från resan till Köpenhamn och här i salen berättat om sitt sammanträffande med greve Laurwigs svarte kammartjänare, Anton, då hade den tändande gnistan fallit i Dobers hjärta. Sedan dess hade han inte haft någon ro, och den 25 juli hade han jämte sin vän Tobias Leupold i ett brev meddelat sin önskan. Säkert mindes de, hur han den gången under sångstunden i denna samma sal omtalat bådas avsikt. Och säkert kommo de också väl ihåg, hur, några dagar senare, negertjänaren Anton, som av sin herre skickats med David Nitschmann, vid aftonandakten hade stått här inför dem och berättat om nöden bland negrerna därute i Västindien och om den längtan efter ljus och frid som fanns hos många bland dem.
Han skulle nu inte upprepa allt vad som tilldragit sig sedan dess. Först hade man inom församlingen inte velat veta av denna plan. Man hade trott, att man inte borde vara med om sådana äventyrligheter eller gynna några ungdomars önskan att skaffa sig ett namn. Men det hade visat sig, att det var Frälsarens vilja och avsikt, att det skulle sändas budbärare till hedningarna. Den 16 juli hade Herren själv vid lottdragningen* lagt sitt ja till Leonhard Dobers avskiljande till missionär. Han hade nämligen givit församlingen detta svar på dess fråga: »Låten pilten fara, ty Herren är med honom.»
Och en av de äldste, Linner, hade redan då invigt brodern till hans tjänst. Till hans ledsagare hade Frälsaren, efter att ha avvisat några yngre bröder, utvalt den gamle, erfarne David Nitschmann, som nu alltså skulle resa med till Västindien i Leopolds ställe och sedan därifrån underrätta dem i Herrnhut, hur det gick för Leonhard Dober. Herren, som själv sökt ut åt sig denne budbärare, skulle också själv sörja för hans hustru och barn. Nu hade de emellertid kommit tillsammans för att taga avsked av de båda bröderna. De ville göra detta så, som de brukade, när de annars sände någon åstad i något församlingens ärende.
Och så »sjöngo de, som de brukade på den tiden, den ene efter den andre hjärtliga välgångsönskningar i form av strofer ur sånger och sände dessa med dem som minnesord på färden. Det var väl hundra sådana strofer, som alla skulle tjäna till uppmuntran och trons stärkande. I många låg det också något profetiskt».
En underbar församling! Där sitta de hopträngda i den låga salen och sjunga mer än hundra verser efter varandra. Män och kvinnor från Mähren, från Böhmen och från de mest skilda trakter av Tyskland. Lutheraner, reformerta och »bröder». Alla, med få undantag, enkla människor och så fattiga, att en dukat betyder en förmogenhet för dem. Deras synkrets är mycket begränsad. Om den värld, i vilken de vilja sända ut ,evangelii budbärare, ha de endast dunkla och felaktiga föreställningar, om de överhuvud ha någon föreställning alls därom. De ana inte, vartill Gud vill använda dem och vad det vill säga att driva mission, vad allt det innebär av offer och frågor av välsignelse och glädje. Men i deras hjärtan brinner en eld, som Herren själv har tänt, och de hålla lågan brinnande med sin lydnad och sin villighet att stå till Herrens förfogande och, liksom de båda bröderna där framme, gå dit han kallar. Så bli de en missionsförsamling.
Ljusen, som blott svagt upplyste rummet men ändå framkallade ett klart återsken i sångarnas ögon, har brunnit ned. Menigheten bryter upp. Försiktigt och ovigt gå männen till vänster, kvinnorna till höger nedför den breda trappan ut på torget, kring vilket den unga koloniens låga hus sluta ring. Ett stjärnskott svingar sig över himlen och försvinner bakom den susande skogen och bergen. Var och en skyndar hem till sig, ty i daggryningen, innan solen går upp, måste man åter gå till det hårda arbete, varmed man förtjänar sitt enkla bröd.
David Nitschmann och Leonhard Dober tillbragte efter denna kväll ännu två dagar i Herrnhut. På morgonen den 21 augusti, kl. 3, körde greven dem i sin vagn till Bautzen. Detta var brödramissionens födelsedag. Ännu en gång bad han med dem, anbefallde deras förehavande åt Herren och hans nåd och invigde nu också personligen Dober, i det han lade handen på hans huvud. Sedan skildes deras vägar. De båda första herrnhutmissionärerna vandrade över Hamburg till Köpenhamn, varifrån de foro med båt till S :t Thomas i Västindien. Den 13 december, lördagen före tredje adventssöndagen, landade de i Tappus och började det arbete, för vilket de inte fått någon annan föreskrift än den att i allting låta sig ledas av Jesu Kristi ande.
*För att förvissa sig om vad som var Guds vilja brukade man ofta »draga lott». Detta gjorde man antingen så, att man tog reda på något bibelspråk, som skulle tyda Guds vilja eller – framför allt senare – tog man, när det var fråga om ett bestämt beslut, 3 papperslappar. Den ena var blank, på den andra stod »ja», resp. »nej». Sedan drog man, under bön att Guds vilja måtte ske, en av dem. Blev det den blanka, så betydde det, att Gud inte ville uppenbara sin vilja eller att man skulle vänta med saken i fråga. Hela detta tillvägagångssätt – som förefaller oss egendomligt eller rentav betänkligt, emedan det personliga ansvaret lätt kunde bliva åsidosatt – hade i första hand Zinzendorf själv till upphovsman. Han kände sin egen impulsivitet och sin benägenhet att driva igenom sin egen vilja. Därför ville han ofta icke själv träffa ett avgörande. Han sade, att han litade mer på en papperslapp, som stod under Guds ledning, än på sitt eget temperament. Många beslut, icke minst vad missionen beträffar, hava på detta sätt åstadkommits. Nu förekommer naturligtvis icke längre någon sådan lottdragning inom Brödraförsamlingen.