Bland Nordamerikas indianer.
Warneck säger i sin »De protestantiska missionernas historia»: »Det var inte för de vitas civilisation, som indianerna dukade under, utan för deras barbari.» Ingenstädes märker man detta så tydligt som i den nordamerikanska indianmissionen. Herrnhutarna hade, sedan de år 1740 trätt i förbindelse med rödskinnen och vunnit deras förtroende, synnerligen glädjande erfarenheter av deras mottaglighet för Guds ord och överraskande stor framgång med sitt uppfostringsarbete i yttre avseende. Flera indianstammar, irokeser, mohikaner och delawarer, mottogo med glädje det budskap, som först bragtes dem av Christian Rauch. Då Zinzendorf år 1742 kom till Amerika, kunde man i hans närvaro döpa de första indianerna. En sådan dag det var! Visserligen förklarade greven vid denna tid, att man ännu ej kunde vänta sig hela nationers omvändelse och att det viktigaste vore att vinna förstlingar, som verkligen på allvar blevo kristna. Men han såg dock med glädje in i framtiden, då han hoppades, att dessa indianska kristna skulle bära evangeliet ut över hela kontinenten.
Att dessa förhoppningar icke gingo i uppfyllelse, det berodde inte på de hedniska indianernas fiendskap mot Guds ord. Visserligen var den en faktor, som man måste räkna med. Även mot Zinzendorf hade man planerat ett attentat, då han reste djupare in i landet för att besöka schavanosernas stam. Men arbetet gick inte under genom de rödas motstånd utan hämmades och hindrades genom den vite mannens uppförande och exempel ifrån att utveckla sin fulla kraft och tillintetgjordes slutligen helt och hållet.
Det första ovädret, som nära nog förstörde den lovande begynnelsen, var det krig som år 1755 bröt ut mellan engelsmän och fransmän och vari man från båda hållen drog in indianerna. Herrnhutarnas önskan att hålla sitt arbete och sina församlingar utanför stridens virrvarr och bevara sträng neutralitet väckte allas fiendskap. Stationen Gnadenhütten (= nådens hyddor) vid Mahony, som utgjorde missionens centrum, gick upp i lågor. Tio missionärer, manliga och kvinnliga, blevo skjutna eller innebrända. Den elfte, som föll levande i deras händer, höggo de vilda indianerna ned med sina yxor, och sedan skalperade de honom. Då fred äntligen slöts, år 1765, kunde man gripa sig an med att samla resterna av de kristna indianförsamlingarna till nya kolonier. Detta uppdrag erhöll David Zeisberger, vilken redan som ung pojke hade trätt i missionens tjänst, förvärvat en enastående kännedom om indianernas språk och sedvänjor och av rödskinnen mottagits alldeles som en av deras egna. Som genom ett under hade han undsluppit döden i Gnadenhütten. Hädanefter var hans liv identiskt med indianmissionens historia. Varje hans andedrag gällde arbetet bland och för dem. Dem tillhörde hans kärlek så helt, att han ej gifte sig förrän vid 60 års ålder. Trots alla missräkningar, som han fick erfara under sin långa tjänst, började han dock städse på nytt med friskt mod och obruten kraft. Fastän han gång på gång måste uppleva att s. k. kristna bröto fördrag, spridde ut lögner om honom och hans kristna, förövade våldsdåd och råheter; fastän han åter och åter måste åse, hur blomstrande liv kvävdes i blod; fastän han med sina församlingar jagades från ort till ort och knappt funnit en tillflyktsort åt dem och grundat en ny koloni, förrän brandfacklan ånyo kastades in, i husen och allt vad han med oändlig möda skapat förstördes, — trots allt detta förblev han dock trogen, en indianernas fader och apostel.
På sin verksamhets höjdpunkt stod Zeisberger i slutet av sjuttiotalet, då han efter många mödor och missräkningar lyckats samla de kristna delawarerna på fyra stationer vid Muskingumfloden, mellan Ohio- och Eriesjöarna, omkring 700 km från kusten och långt ifrån alla de vitas kolonier. De regelbundet byggda, prydliga byarna, som omgåvos av en krans välskötta trädgårdar och fält, väckte beundran hos alla som sågo dem. Hundratals tunnland jord hade uppodlats. Stora boskapshjordar, som man dittills knappast sett maken till annorstädes i västern, betade på ängarna. Jämte boskapsskötsel var fjäderfäavel en av byinvånarnas huvudnäringar. Få vita nybyggare hade ett rikare urval på sina gårdar.
I hela västra Amerika utbredde sig ryktet om denna underbara anläggning, och handlandena, som drogo omkring i landet för att bjuda ut sina varor till de vita nybyggarna och till indianerna, hörde så mycket talas därom, att de foro långa omvägar för att själva taga den i ögonsikte. Och när de så kommo till ort och ställe, häpnade de. De blevo tillsagda, att de, ifall de önskade göra affärer här, måste lämna sina rusdrycker till de indianska uppsyningsmännen. Först vid avresan skulle de återfå denna bytesvara. Enligt den församlingsordning, som borgarna själva stiftat, var det också förbjudet att göra skulder eller övertaga varor i kommission, såvida inte de infödda medhjälparna uttryckligen gåvo sin tillåtelse därtill.
Det var tydligt, att missionärerna här lyckats uppfostra de unga kristna, vilkas kyrkliga ordning tillika var deras kommunala förvaltning, till en hög grad av självansvar. Fastän de stodo bakom dem med råd och hjälp, var dock de inföddas församling och dess beslut utslagsgivande i nästan alla viktiga frågor. Därigenom sattes friheten, som indianerna skatta högre än allt annat, i rätt förhållande till den ordning, utan vilken intet samhälle kan bestå.
Överste Morgan, amerikanarnas underhandlare med delawarestammen och jämte missionärerna en av dem som bäst känna till denna stam, yttrade sig på följande sätt om sina intryck av Zeisbergers församlingar vid Muskingum: »Jag betraktar den väg, på vilken Zeisberger slagit in, som den säkraste, kanske den enda, som för till målet, när det gäller att bota de infödda ifrån hedendom, utsvävningar och lättja.»
Bland detta lyckliga och flitiga folk levde Zeisberger, själv lycklig och flitig, en fader för dem alla. När den lille men välväxte och enkelt, fast ytterst ordentligt, klädde mannen vandrade genom byns gator, hälsade alla vördnadsfullt på honom. Men barnen sprungo fram för att ta honom i hand. Då drog ett leende över hans fårade drag, i vilka man kunde läsa spåren av strapatser och umbäranden. Vänligt vilade hans blick på de små, som voro hans älsklingar, och den eljest ordknappe ty han hade antagit den indianska rasens tystlåtenhet — hade då gärna ett glatt och skämtsamt ord för dem. Om förmiddagen gick han ofta på jakt, inte av jaktlust, utan för att förvärva sig sitt livsuppehälle. Liksom han i mycket annat blivit lik sina indianer, så var han också en duktig jägare, som förstod sig på att skjuta både hjort och björn. Någon lön ville han aldrig ha utan sörjde själv för sitt underhåll. Han ville inte vara någon »legodräng», som han uttryckte sig. En gång blev han svårt sjuk, endast därför att han inte unnat sig tillräckligt med föda.
Eftermiddagarna använde han till att se till planteringarna, kvarnen, husen, meddela undervisning, besöka de sjuka. Fram mot kvällen ledde han församlingens gudstjänst, och när det blivit mörkt, drog han sig tillbaka till sin hydda för att sysselsätta sig med intensivt tankearbete. Språkligt och litterärt arbete upptog mycket av hans tid, och synnerligen värdefullt material, sådant som ingen annan i Amerika ägde, samlades hos honom. En del har också kommit ut i tryck, men det mesta har förblivit handskrivet. Amerikanska bibliotek skattade sig lyckliga att äga ett av manuskript. Medan hans ljus stilla brann, vandrade i hans tankar väl också slutligen till en skön framtid, då han skulle få se hela »nationen» av delawarer, irokeser, mohikaner och huroner samlas kring Guds ord och därav få kraft till ett nytt liv.
Mången gång såg det också ut, som om detta hopp skulle gå i uppfyllelse. Redan hade två ansedda hövdingar slutit sig till den kristna församlingen. Nu närmade sig också hela stammens överhövding, Netawatwes. I hans närvaro och på hans initiativ fattade stora rådet det märkliga beslutet att inte blott tillåta alla delawarer att antaga kristendomen utan uppmana hela nationen att göra detta. Netawatwes själv kom till Zeisberger för att meddela honom detta och sände bud till överhövdingen för grannstammen:
»Vi äro båda gamla, du och jag, och vi veta inte, hur lång tid vi ha kvar att leva. Låt oss göra ett gott verk, innan vi dö. Låt oss taga emot Guds ord och lämna det efter oss åt våra barn som vår sista vilja, vårt testamente!»
Då bröt det ånyo ut ett oväder, som gjorde det blomstrande arbetet om intet. Amerikanska frihetskrigets vågor gingo ända fram till trakten vid Muskingum. Emedan de kristna delawarerna varken ville ställa sig på amerikanarnas eller på engelsmännens sida, tvingades de genom en med England förbunden huronhövding att lämna sina vackra byar och draga till Kanada (1781), där man anvisade dem boplatser i en öde trakt, där de skulle ha svält ihjäl. Elva års kringflackande följde. Efter varje ny början blev det en ny besvikelse, tills de som undkommit sina fienders mördande vapen slogo sig ned i Fairfield, norr om Eriesjön, och där äntligen lyckades finna en fast boplats för en följd av år. 1813 förstördes också denna plats för att 1815 återuppbyggas som New Fairfield. Det var den sista av våra indianmissionsstationer från den gamla storhetstiden. Dess kristna invånare slöto sig år 1903 till den kanadensiska metodistkyrkan.
Missionärerna med Zeisberger i spetsen hade följt sina indianska kristna på deras vandringar. Delande alla umbäranden och svårigheter med dem, sökte de hjälpa de olyckliga, så gott de kunde, och uppehålla deras tro på den Gud, som också i dessa svåra och obegripliga skickelser ville vara dem en Fader.
Då Zeisberger hade berett flyktingarna ett nytt hem i Fairfield och de någorlunda kommit i ordning där, längtade den åldrige mannen tillbaka dit, där han tillbringat de lyckligaste och rikaste åren av sitt liv, till Muskingum. Följd av en liten skara trogna, lämnade han Fairfield den 15 augusti 1798 och kom den 4 oktober till den plats, där de vackra kristna indianbyarna en gång väckt sådan förvåning. Övervuxna med snår stodo murarna där. Skallerormar ringlade emot de kommande, då de försökte tränga sig in, och under och under ruinerna funno de sina mördade bröders ben.
Åter uppstod genom flitigt arbete en liten by, som invånarna gåvo namnet Gösen. Det var den trettonde missionsstation, som Zeisberger byggde. Elva lågo redan i spillror. Blott Fairfield och Gosen överlevde honom, för att fem resp. femton år efter hans död likaledes förstöras eller nedläggas. Skuggor av vemod och sorg lågo över hans levnads afton. Han blev blind, och så småningom försvagades också hans hörsel. Allt tystare blev det omkring honom. Av dem som med honom delat hans fröjder och många lidanden var knappast någon mer i livet, då han under svåra smärtor bad: »Herre Jesus, jag beder dig, kom och tag min ande till dig. Du har aldrig övergivit mig, i ingen av mitt livs tunga prövningar. Du skall inte heller övergiva mig nu.» Kort därpå slöt han sina ögon för alltid.
Hans grav kan man ännu få se. Kyrkogården ligger vid vägen från Goshen Hill till New-Philadelphia. Om man viker av från gatan, för att besöka den, finner man lätt stenplattan, som täcker den plats, där »Indianernas apostel» vilar. Där kan man läsa: »David Zeisberger, född den 11 april 1721 i Mähren, gick hem den 17 november 1808 i en ålder av 87 år, 7 månader och 6 dagar. Denne Herrens trogne tjänare arbetade som missionär bland indianerna under de sista 60 åren av sitt liv.»
Även om ingenting mer är att se därav, så talar dock tron även vid denna grav: »Om vetekornet dör, så bär det mycken frukt.» — »Den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.»
- Surinam.
Ehuru under årens lopp mer än femhundra missionärer från Brödraförsamlingen dragit ut till Surinam och fastän tvåhundra av dessa femhundra där låtit sitt liv i sin Frälsares tjänst, är dock Surinam alltjämt föga känt t. o. m. bland missionsvänner. Det är därför bäst, att vi göra läsarna av denna lilla bok, vilka vi nu vilja föra ditbort, något förtrogna med landets läge och egenart. Surinam är en holländsk koloni och ligger på Sydamerikas norra kust, mellan sjätte och andra breddgraden, nordlig bredd. Öster därom ligger Brittiska Guyana, i väster Franska Guyana eller Cayenne. I norr sköljes dess kust av Atlanten, i söder gränsar det till Brasilien. De båda områdena stöta tillsammans någonstädes i de av urskog täckta bergen, utan att man exakt lär kunna avgöra, var gränsen mellan dem går.
Ur det inre ha mäktiga strömmar banat sig väg till havet och avlagrat ett kustland, som i våra dagar utgör en tredjedel av hela kolonien. Dess yppiga fruktbarhet inbjöd till anläggande av plantager. Holländska kolonister slogo sig ner och införde slavar från Västafrika, då försöket att tvinga de indianska urinvånarna till dagsverken misslyckades. Så trängdes dessa från kusten allt längre in i landet, under det att negerslavar under sina vita herrar odlade slättlandet. Invånarantalet förblev alltid ringa. Fastän man under årens lopp importerade inemot 350,000 svarta från Afrika till Surinam, var dock hela antalet negerslavar i Surinam år 1853 blott 33,000. Ställer man dessa båda tal bredvid varandra, får man ett intryck av den fruktansvärda orätt, som genom slaveriet begåtts mot Afrikas svarta befolkning, och måste rysande fråga sig, vilka lidanden och vilken förfärlig nöd dessa människor måst utstå i sitt nya hemland, då de 350,000 ej frambragt några nya släkten utan i stället smält samman till mindre än tiondelen.
Den hänsynslösa behandling, som surinamslavarna framför andra rönte, föranledde många att söka friheten genom att fly till det inre av landet. Fastän de riskerade livet med ett sådant försök, vågade många beslutsamma män det ändå. Av dem, som lyckligen undkommo den hårda träldomen, bildades i urskogarna, på gränsen till det bebyggda och uppodlade landet, ett nytt folk, de s. k. buschnegrerna, som under en eller annans ledning sammanslöto sig till olika stammar. Deras naturliga fiender voro de vita i kustlandet, vilka en gång kuvat dem med piska och sträckbänk och som ansågo varje buschneger som lämpligt villebråd, vilket man försökte skjuta ned, närhelst man fick syn på det. Hämndlystnad och önskan att skaffa sig livsmedel, skjutvapen, ammunition, dolkar och framför allt hustrur förledde buschnegrerna gång på gång till inbrott i kolonien. Fram och tillbaka böljade striden, utan avbrott. Utan krigsförklaring, utan större drabbningar, tyst och förbittrad och till ständigt förfång för de vita, vilkas arbete ofta stördes på det kännbaraste sätt genom överfallen. 1765 lyckades äntligen en förständig guvernör sluta fred med skogsgängarna. Man erkände dem som fria människor, anvisade dem bestämda bosättningsområden vid floderna i det inre, tillät dem att obehindrat få visa sig i den egentliga kolonien för att salubjuda sina produkter och själva göra uppköp samt att under sina hövdingar skapa en social ordning, bildad efter den afrikanska stamindelningens mönster.
Tre grupper av hednisk befolkning ha vi sålunda lärt känna, vilka alla levde i den lilla holländska kolonien Surinam, då Brödraförsamlingens första missionärer kommo dit år 1735. Alla tre försökte dessa tjäna, och därom skall det talas i det följande. Vi kasta först en blick på indianmissionen, vars viktigaste skådeplats var Pilgerhut (= pilgrimsvakt), som grundades år 1740 på andra sidan Surinams nuvarande gräns i våra dagars Brittiska Guyana och till år 1763, då det förstördes av buschnegrer, var centrum för arbetet. Vi ha i det föregående lärt känna Zeisbergers vackra och lovande verksamhet i de kristna indianbyarna vid Muskingum. Man skulle kunna säga, att Pilgerhut var en förebild till det som senare åstadkoms i Nordamerika, utan att därmed vilja påstå att kolonierna vid Muskingum skulle vara anlagda efter det sydamerikanska Pilgerhuts mönster. Men liksom de kristna delawarerna senare bildade byalag och under missionäremas ledning lärde sig bruka jorden, så lyckades också herrnhutarna i Pilgerhut på jämförelsevis kort tid få de obeständiga jägarna och fiskarna att bli bofasta och lära dem uppföra snygga, trevliga hus och anlägga trädgårdar.
Det finns en gammal bild av Pilgerhut, som visar, hur denna indianmissionsstation var anlagd. Man ser på ena sidan missionärernas hus, enkla, regelbundna, så billigt byggda som möjligt, och på den andra sidan indianernas bostäder. Staketet, som går längs de förra, går också omkring de senare; vita såväl som indianer innesluter det. De bilda ett helt, som ej skiljes, av någon »färgskranka» och som icke splittras av att den ena gruppen vill härska över den andra. De äro där för att tjäna, och härutinnan föregår koloniens ledare, den lärde och fint bildade teologen Salomo Schumann, dem med sitt exempel. Han trädde år 1748 i spetsen för indianarbetet i Surinam.
Fastän han i Europa hade verkat som docent vid Brödraförsamlingens prästseminarium i Lindheim och Marienborn och som sådan infört unga människor i teologiens hemligheter, var arbetet med och för indianerna inte för ringa i hans ögon. Med samma trohet och samma iver, som han visat, då det gällde den teologiska vetenskapens problem, grep han sig an med uppgiften att fostra de okultiverade och föraktade rödskinnen. Snart vann han också deras förtroende, isynnerhet som han med hjälp av sin språkliga bildning började utforska deras språk. Inom kort hade han kommit så långt, att han inte bara själv kunde språka med dem utan också på sorgfälligt banade vägar kunde få föra sina kamrater, som dittills blott gjort fåfänga försök att lära arawakkiskan, in i detta nya språkområde. Och under det att hittills endast enstaka indianer funnit vägen till missionärerna och besvarat deras budskap med en önskan att »bliva tvagna i Lammets blod från huvud till fot» — så uttryckte sig den indiankvinna, som först bad om dopet — så sköt arbetet nu rask fart. Ty från alla floder funno människorna vägen till Pilgerhut, så att det blev nödvändigt att anlägga flera stationer.
Det vilar en egendomlig tragik över Brödraförsamlingens mission bland indianerna. Liksom i norr förstördes även här i Sydamerika hela detta påbörjade arbete, som tedde sig så lovande. Striderna mellan de vita och buschnegrerna, vilka vi redan nämnt, epidemier, som härjade inom församlingen, och andra ogynnsamma omständigheter hindrade det som börjat så förhoppningsfullt från att komma till full utveckling eller mognad. En hel rad stationer byggdes, den ena efter den andra, och övergåvos igen. Den sista var Hoop vid Corantyne, gränsfloden mellan den holländska och den engelska kolonien, som 1808 måste lämnas. Hoop betyder hopp, och »hopp» må också vara det sista ord som säges om den gamla indianmissionen i Surinam och dess smärtsamma, på missräkningar rika historia. »Ty den som plöjer bör plöja med en förhoppning» (1 Kor. 9:10).
Vi vända oss nu till den andra gruppen av Surinams hedniska invånare, negerslavarna, som arbetade i huvudstaden Paramaribo och på slättlandets plantager. Hoppet att kunna bringa dem budskapet om Jesus Kristus var anledningen till utsändandet av de första missionärerna från Herrnhut till Holländska Guyana, vilket skedde år 1735. De skulle få fri resa över havet, arbeta som kolonister i Surinam, vara befriade från edgång och krigstjänst och framför allt vara berättigade att förkunna Guds ord för negrerna i kolonien. Så drogo de ut med stora förhoppningar och förväntningar. Allt tycktes ligga till så bra som möjligt. Man kunde räkna med en lättare början än i Västindien, ty man hade försäkran om privilegier i fickan och hade under väl förberedda överläggningar med överheten, det surinamska handelskompaniet, kunnat ordna och avgöra allt på förhand.
Och så blev allt så annorlunda än man tänkt sig. Det första försöket misslyckades. Man gjorde 1738 ett andra, vilket liksom det första krävde offret av ett människoliv men förblev utan resultat. Utan att låta sitt mod nedslås, vågade man efter två år ett tredje försök, som likaledes förde till ingenting. Blott en väg öppnade sig för missionsivern i Surinam, och den förde till indianerna och till grundandet av Pilgerhut, varom vi redan berättat.
Mycket egenartat och märkvärdigt är det, att herrnhutarna, i det de slogo in på denna väg och gingo vidare på densamma, efter tjugo år åter kommo till negrerna, på vilka de först uteslutande tänkt. Så ge de första årtiondena av vår Surinam-mission särskild anledning att betänka, hurusom över sådana mänskliga planer står en Guds plan och hur han, som uppgör och genomför denna, mången gång korsar de mänskliga planerna eller också så underbart inarbetar dem i sin plan, att man endast måste förvånas och tacka.
För att ha en stödjepunkt i staden för det uppblomstrande missionsarbetet bland indianerna, utifrån vilken missionärerna i det inre kunde förses med all nödig proviant, inrättade man år 1754 en agentur i huvudstaden Paramaribo. Två bröder fingo i uppdrag att sätta upp en skräddarverkstad för att på detta sätt förtjäna sitt uppehälle. Vad de förtjänade utöver det de själva behövde skulle komma indianmissionen till godo, och dessutom skulle de stå till förfogande för bröderna i det inre av landet, närhelst man behövde deras förmedling eller råd. Deras oklanderliga och punktliga arbete var tillräcklig rekommendation för dem. Som missionärer voro de ej önskvärda, men som skräddare voro de välkomna. Det kom flera beställningar, än de båda kunde utföra. För att kunna tillfredsställa kunderna, som strömmade till dem även från de högsta kretsarna, måste de anställa arbetare. De lejde för detta ändamål svarta medhjälpare, slavar, för vilka de erlade betalning till deras ägare, men vilka nu arbetade under deras uppsikt i deras yrke.
När man sitter på skräddarbordet och syr, kan man mycket väl prata under tiden. För våra bröder i Paramaribo uppstod ur denna möjlighet och denna situation den första början till missionen bland negerslavarna. I det de arbetade tillsammans med sina gesäller i verkstaden och dagligen talade med dem, fingo de så småningom inflytande över dem, och genom dem kommo de i förbindelse med andra slavar i staden. Verkstaden, som de hade hyrt, blev 1768 deras egendom. Till skrädderiet kom bageriet och till detta dessutom en urmakarverkstad. Man fick förbindelse med allt flera negrer, och dessa arbetsgivares inflytande, vilka inte bara ville ha någonting av sina arbetare utan i stället ville giva dem något riktigt stort, växte synbart.
Emedan man på dem, till vilka detta inflytande sträcker sig, kunde se, att det var gott, slog stämningen också om hos många vita inbyggare, vilka förut intagit en avvisande hållning gentemot missionen. Är 1776 döptes den förste negern, en frigiven. Ar 1778 följde några slavar hans exempel. Då herrnhutarna samma år byggde ett kapell åt sin lilla församling, såg man snart inte bara svarta bland gudstjänstbesökarna utan allt som oftast också ett vitt ansikte. Också guvernören, som övertygat sig om skräddare-, urmakare- och bagarebrödernas välsignelserika arbete, visade dem mången vänlighet och understödde deras verksamhet. Trots allt förblev denna ända till slutet av 1700-talet huvudsakligen begränsad till staden Paramaribo. På plantagerna, som lågo omkring staden och som sysselsatte allra största delen av Surinams slavbefolkning, lyckades missionen alltjämt inte få fast fot, medan det redan vid denna tid fanns många och stora slavförsamlingar i Västindien.
Det återstår nu att kasta en blick på den tredje gruppen av Surinams hedniska befolkning, de som vi lärt känna under namnet buschnegrer. Då de tillkämpat sig erkännandet av sin frihet och 1765 slutit fred med kolonialregeringen, ansåg landets guvernör det rådligast att uppehålla förbindelserna med dem och om möjligt söka få ett varaktigt inflytande över dem. Vem passade väl bättre till att åstadkomma en sådan förbindelse än missionärerna? Om de lyckades nå dessa trotsiga och vilda sällars hjärtan med fridens budskap, då kunde man hoppas, att det fredsfördrag man ingått med dem men inte riktigt litade på skulle bestå. Erbjudandet gjordes. Herrnhutarna antogo det, och hövdingen Abini, som hade sitt »residens» i urskogarna vid övre loppet av Surinamfloden, var redo att taga emot de vita männen hos sig. Så började buschnegermissionen i Surinam.
Den blev inte utan vackra resultat. Då Abini miste livet i en strid med en grannstam, efterträddes han av sin son Arabi. Hade redan fadern varit en vän till bröderna, så var sonen det än mer. Han döptes 1771, den förste av sitt folk, och förblev hela sitt liv igenom trogen mot den Herre, under vars ledning han därmed ställde sig. Ja, fastän han var hövding, tjänade han i femtio år som evangelist och förkunnade Guds ord för sina undersåtar. Därvid berättade han ofta och gärna om hur han övertygat sig om sanningen. Han hade kastat sin trollstav, vilken han tillmätte gudomlig betydelse, i elden och sett den brinna och förvandlas till aska. Därvid hade det blivit honom klart, att de ting som han förut satt sin lit till ingenting voro. Han hade förstört dem, hade tagit emot dopundervisning, hade erfarit Kristi blods kraft i sitt hjärta och ville nu också tjäna honom.
Det gavs tider, då det var livlig rörelse bland buschnegrerna utmed floden. De kommo i sina båtar långt bort ifrån de små byarna till missionsstationen Nya Bambey för att där få höra det ljuvliga budskapet om den människovordne guden, som gav sitt liv av kärlek till sina bröder. Och när de efter flera dagars vistelse på missionsstationen åter stego i sina båtar och måste sätta årorna i vattnet, då var deras sista ord till missionären: »Kom till oss också! Går det verkligen inte? Nå, så skicka oss åtminstone en av era medhjälpare av vårt folk, Johannes Arabi, Andreas, Christian, David eller någon annan! Inte sant, det lovar ni oss?» Och då nickade väl den vite mannen samtyckande åt dem och vinkade ännu en gång till avsked, och över hans gulbleka ansikte, där döden redan stod skriven, flög ett skimmer av glädje och lycka: Alltså var arbetet, som förtärde hans krafter, ändå inte förgäves.
Nej, det var inte förgäves. Men det förtärde verkligen krafterna. År 1813 insåg man, att man inte kunde genomföra arbetet så, som man hittills bedrivit det. Nio bröder och sex systrar hade låtit sitt liv i »dödslandet», andra hade kommit till Paramaribo med bruten hälsa eller rest tillbaka till hemlandet. Man kallade hem de sista, som blivit kvar. Man trodde sig kunna taga detta på sitt ansvar, då det ju ändå fanns en liten kristen församling under hövdingen och evangelisten Arabis ledning, om vilken man fick hoppas, att den skulle kunna hålla sig uppe och visa sig vara en livsmakt i »dödslandet».
När man tar i betraktande vad som uträttats under de första årtiondena, från missionsarbetets begynnelse år 1735 till slutet av 1700-talet, så måste man säga, att det dröjde bra länge, innan trädet blev rotat i denna kolonis febermark. Men kanske är det just därför så mycket djupare rotat. Och ett missionsområde, där tvåhundra av en missionskyrkas söner och döttrar funnit sin grav, blir slutligen en del av henne själv.
- Missionsförsök.
Brödraförsamlingens missionsiver var ingalunda uttömd i och med de hittills nämnda företagen. Man skulle kunna skriva en hel bok om dess blotta missionsförsök, vilka inte fört till någon missionsverksamhet av längre varaktighet, och det skulle bli en bok full av de märkvärdigaste och mest förvånande äventyr, intressanta att läsa om även för den som eljest inte har något vidare till övers för missionen. Vi nämna några exempel.
Tre bröder bege sig år 1742 till Ryssland. Den ene ämnar sig till Kina, de båda andra ha för avsikt att verka bland kalmuckerna. Då de komma till Petersburg för att där skaffa sig pass, tar man fast dem. Man kan inte tänka sig, att dessa olärda människor ämna undervisa hedningar, och tror, att detta bara är en förevändning. I stället för att skicka iväg dem, häktar man dem och dömer dem, — fastän en undersökning bevisar deras oskuld och domaren blir övertygad om »att deras uppförande och vandel skulle kunna omvända hedningarna, även om inte deras lärdom skulle kunna göra det», — till fem års fängelse. Efter denna tid skickas de tillbaka till Tyskland.
En herrnhutare, som 1747 hade lett en expedition till Persien, befinner sig några år senare, 1752, med en annan medlem av Brödraförsamlingen i Egypten, där han enligt uppdrag skall åvägabringa förbindelse med Abessinien. Han lär sig arabiska och vinner den koptiska patriarkens, Markus den hundrasjättes, vänskap och aktning. När han till honom överräcker en skrivelse från Zinzendorf, svarar Markus den hundrasjätte mycket hövligt, ja, varmt, i det han kallar Zinzendorfs brev »en bit a bit av hans kärlek till alla kristna» och försäkrar honom om sina vänskapliga känslor. Den abessinska planen fullföljes med hans hjälp. Men då missionärerna efter många besvärligheter ha lyckats få ett turkiskt pass, vilket behövdes för resan över Röda havet, kommer underrättelse, att storvisiren, som undertecknat det, har dött och att passet alltså är ogiltigt.
Ett andra försök (1756) med samma syfte lyckas inte mycket bättre, ty skeppet, varpå de båda missionärerna färdas, förliser i Röda havet. Blott såsom genom ett under räddas de från döden i vågorna och, sedan de kommit i land, från de rovgiriga araberna, som vänta sig att finna stora skatter hos dem. I Dschidda vända de om, emedan de ha förlorat sina läkemedel och utan dem ej våga börja sin abessinska verksamhet, som var tänkt som läkarmission.
År förflyta. Då göres (1768) ett tredje försök. Det visar sig snart, att man måste avstå från tanken på Abessinien, emedan vägarna dit spärrats. Men i Egypten finns det mycket arbete, som herrnhutarna gärna och med framgång åtaga sig, i synnerhet inom den i verkhelighet stelnade koptiska kyrkan, där de anstränga sig att väcka nytt trosliv. Hur gynnsamma de yttre förhållandena i allmänhet än gestalta sig, jämförda med de tidigare försöken, så sättas även här deras allvar och deras trohet på svåra prov. En av dem faller i händerna på stråtrövare, vilka för att utpressa penningar föra honom till en mörk, med facklor upplyst håla, där de överfalla honom med så fruktansvärda gisselslag, att han med knapp nöd slipper undan med livet och i åratal lider av följderna av denna misshandel.
Föga bättre än dessa sändebud till Persien, Kina och Abessinien lyckas de missionärer, som 1736 skickas till samojederna. De resa över Moskva till Arkangelsk. Där träffa de på några samojeder, som vänligt komma dem till mötes, och glädja sig åt att få följa med dem mot norr och verka bland deras folk. Då de skola bege sig av, bli de häktade och föras till Petersburg. Någon har misstänkliggjort dem som svenska spioner. Då man undersöker saken, kommer deras oskuld i dagen. De frikännas, men då deras pass inte äro alldeles i ordning, förvisas de för alltid från Ryssland, och därmed omintetgöras deras missionsplaner.
Det må vara nog med dessa exempel. Mycket vore ännu att berätta: om Lappland; om Valakiet; om arbetet bland kalmuckerna och tartarerna vid nedre Volgas stränder; om mulatten Protten av akrastammen i Guinea; om de offer som Guldkusten kostade och de som bäddades ned i Trankebars jord, i Ostindien; om de missräkningar man upplevde på Ceylon och i Sydamerika; om fruktlösa bemödanden bland negerslavarna i Nordamerikas sydstater. Men det utrymme som står till vårt förfogande medgiver det inte. Blott ett av de slagfält, där herrnhutarna satt in sina krafter och utkämpat en ovanligt hård och mördande strid, kunna vi ej gå så raskt förbi, nämligen Nikobarerna.
Detta är en ögrupp, som ligger mellan Ostindien och Bortre Indien, närmare Malacka och inte så långt från Sumatra. Där landstego år 1768 Brödraförsamlingens första missionärer för att i förbindelse med den danska handelsstadonen genom koloniserande verksamhet börja mission bland de mycket lågt stående invånarna på öarna. Knappt hade de anlänt dit, förrän det danska kompaniet återkallade sina köpmän och överlämnade omsorgen om handelns fortgång åt herrnhutarna. Slutligen nedlade kompaniet alldeles denna handel, som inte gav någon inkomst, och därmed upphörde den regelbundna förbindelse, vari ögruppen till en början stått med kolonien i Trankebar, och bröderna lämnades åt sitt öde. Ur stånd att lära sig språket, hemsökta av tropiska sjukdomar, ofta under åratal utan underrättelser hemifrån och utan möjlighet att få anvisningar eller hjälp därifrån, kunde de med nöd uppehålla livet. Även om man sände dem förstärkning hemifrån, förblev deras skara alltjämt liten, ty den ene efter den andre nåddes av feberdöden. Deras bemödanden att vinna inflytande över de infödda voro förgäves. Även de som i början hade visat något intresse för dem drogo sig tillbaka, då de märkte, att dessa vita människor lämnades i sticket av sina egna landsmän. Och då de försökte bygga sig ett hus av sten, för att äntligen få en sundare bostad, framkallade detta ett uppror bland öns invånare, som fruktade, att missionärerna skulle bygga en tvångsborg för att därifrån underkuva dem.
1784 lyckades de, över Malacka och Holland, sända bud till Herrnhut. De skriva, att de bara förundra sig över att de ännu äro i livet efter att ha varit avskurna från all förbindelse med den övriga världen i tre år. De äro blott kringvandrande skelett med gula ansikten. Under åtskilliga år hade de inte haft några läkemedel. Några skor eller stövlar hade de inte heller kvar. De måste gå barfota på den fuktiga ön. Deras bostad var så bristfällig och otillräcklig, att bäddarna ruttnade under dem. Litet grovt linne hade de kvar, men ingen tråd att sy något därav. Ännu kännbarare var bristen på tvål och olja. De kunde inte längre tända en lampa och sutto från kl. 6 em. till kl. 6 fm. i mörker. Gikt, feber, spikbölder plågade dem. För att stilla sin hunger måste de äta ris, som stank redan då de fingo det och nu vimlade av mask.
Biskop Reichel, som följande år kom från Herrnhut för att besöka den lilla skaran, uppmuntrade dem att hålla ut och underhandlade med danska regeringen om ett kraftigare understödjande av kolonien, om vars kvarstannande ämbetsmännen hade bett. Då emellertid de löften, man gav honom, ej höllos, såg sig ledningen i Herrnhut nödsakad att år 1788 återkalla de sista krafterna från Nikobarerna. Under årens lopp hade 23 missionärer sänts ut till öarna. Tretton hade dött där. Tio kommo visserligen tillbaka till Trankebar, men även de flesta av dessa dukade där under för de sjukdomar som de ådragit sig i det mördande klimatet på Nikobarerna, och blott några enstaka vände tillbaka till hemlandet, med bruten hälsa.
Djupt smärtsamt, särskilt med tanke på alla de offer, som detta arbete krävde, är det att behöva säga, att det blev utan något resultat. Under tjugo år kunde ingen döpas, och då missionärerna lämnade ön, återstod av deras arbete där intet annat spår än de gravar i vilka de bäddat ner sina na kamrater.
Man kan inte undra över att sådana händelser ha kommit många människor att skaka på huvudet. Brödraförsamlingen berömde sig visserligen inte av de offer som pålades den. Det fanns inte heller då för tiden någon dagspress, som kunde framställa dess budbärares underbara upplevelser för ett stort publikum, i ord och bild; och från missionsledningens sida gjordes ingenting för att bekantgöra dem för andra än sådana, som antingen tillhörde Brödraförsamlingen eller voro mycket nära förbundna med den. Det oaktat blevo de kända, och det fanns många, som anställde sina betraktelser däröver och även gåvo uttryck åt sina betänkligheter.
Kanske finns också bland läsarna av denna liUa bok sådana, vilkas aktning, ja, beundran väckes av dessa missionsföretag i Västindien, Grönland, Labrador, Nordamerika och Holländska Guyana, men som, då de läsa om dessa på offer rika missionsförsök, ej kunna undertrycka den frågan; Måste detta ske? Kom inte Brödraförsamlingens missionsiver här in på ett farligt spår? Äro inte dessa företag ändå ytterst utslag av en planlös äventyrslusta? Voro inte dessa försök ett onödigt slöseri med penningar? Och än mer, voro de inte ett onödigt offrande av värdefulla mänskliga krafter, som man borde ha satt in i arbetet för Guds rike på andra platser och med vilka man hade kunnat uträtta mycket bättre och värdefullare ting?
Fortast bli vi färdiga med den invändningen, att missionsförsöken voro en onödig och obetänksam utgift. Härvidlag är det nog att påpeka, hur små kostnaderna voro i dessa första tider. Det vore förmodligen knappast möjligt att sammanställa dem i detalj och göra upp någon tablå över dem. Men om det vore möjligt, så skulle man häpna över hur anspråkslöst dessa missionärer voro utrustade och hur litet underhåll de fingo från moderförsamlingen. Denna räknade fastmer i allmänhet med att de, sedan de anlänt till missionsfältet, skulle underhålla sig själva, och endast i undantagsfall sände de därjämte understöd ut till dem. Någon offentlig redovisning förekom ej, ty församlingen gjorde inte några insamlingar för sin mission utan erhöll vad som gick åt av några rika gynnare eller genom egna bidrag och trodde sig då inte heller vara skyldig att redovisa för sina utgifter inför allmänheten.
Men hur är det med den planlösa äventyrslustan? Härtill vilja vi säga följande, medvetna om att det inte är något uttömmande svar vi ge. 1 :o. Många av de i det föregående omtalade missionsförsöken skulle också kunna betecknas som rekognosceringsresor. När i våra dagar en ny mission börjas, införskaffar ledningen därhemma upplysningar om sina missionärers kommande arbetsfält, i det de sätta sig i förbindelse med människor, som känna till landet. Den litteratur, som finns, genomses. Noggranna planer göras upp, och kostnadsförslag utarbetas. I de förhållanden, under vilka herrnhhutarna började sin gärning, var ingen annan form för att förbereda en mission möjlig än den, att man skickade ut några bröder för att börja och sedan gjorde arbetets fortsättning beroende av hur försöket utföll.
2:o. Bakom ett stort antal av de missionsförsök, som vi ha uppräknat, står, fastän detta inte vid första påseendet faller i ögonen, en större och mera vittgående plan av Zinzendorf. Hans blickat voro riktade mot öster. Den tanken föresvävade honom, att man borde försöka finna en väg till Österlandet och Asiens hjärta. Därför sände han alltjämt nya missionärer till Ryssland, till Egypten, till Persien, till Valakiet. Därför försökte han upptaga förbindelsen med den persisk-ortodoxa kyrkan och fullföljde planer, som i våra dagar, i den ekumeniska rörelsens tidsålder, då den västerländska kristenheten räcker handen åt Österns kyrka, förefalla oss helt moderna.
3:o. Mången gång se vi — och när vi se det, fyller det vårt hjärta med en outsäglig känsla av glädje och tack —, att bakom och över människornas planer, ja, ofta t. o. m. över och bakom deras planlöshet, står en stor gudsplan och gudstanke, om vilken profeten en gång sagt, att den är högre än människors. Och vi äro övertygade, att Herren, som kallat sina lärjungar att vara sina vittnen, fastän han säkerligen ej behöver dem, särskilt gärna upptar deras gärningar och strävanden i sin plan, då de ej älska sitt liv utan ställa det så helt till hans förfogande, att de t. o. m. äro villiga att offra det i döden.
Och därmed komma vi till den sista invändningen: att under dessa missionsförsök människor offrat sig till ingen nytta. Det är verkligen uppskakande att se, hur kämparna — så kallade de sig med förkärlek — sjunkit i graven led efter led, och det fyller betraktaren med förvåning att se, hur andra ständigt voro beredda att fylla luckorna. Spangenberg, Zinzendorfs trogne medarbetare, var vid den tid, då döden gjorde sin fruktansvärda skörd bland brödramissionärerna i Västindien, ledare av Brödraförsamlingens arbete i Nordamerika. Därifrån skriver han: »Då församlingen hörde om de avsomnade vittnena i S:t Thomas, upptändes alla av längtan att också våga livet. Och hade jag kastat ut den frågan ibland dem, vem som ville gå till detta pesthål, så hade jag funnit tjugo till trettio bröder och systrar, som genast skulle ha givit sig av.» Inför dessa fakta är kanske våra dagars nyktert och kyligt beräknande människa böjd att beteckna det vi kalla offersinne och hjältemod som ett obegripligt slösande med människoliv. Skola vi nu verkligen försvara vad dessa ha gjort? Gäller inte här, vad aposteln säger i Rom. 14: 4: »Vem är du, som dömer en annans tjänare? Om han står eller faller, det kommer allenast hans egen herre vid.» Dessa voro beredda icke blott att stå utan också att falla. Gud vare tack, att de voro det! Varifrån taga vi rätten att försvara dem eller öva kritik mot dem och deras handlande? Och vart komma vi därmed? Borde vi inte i stället bedja, att Gud i vår trosfattiga, offerskygga kristenhet åter ville uppväcka män och kvinnor, som, då det gäller hans sak, inte fråga: »Vad får jag för det? Hur hög är min lön och hur hög min pension?» utan som akta sitt liv ringa och äro beredda att gå dit, där Gud behöver dem, även om det för till döden?
Låt oss därför hellre läsa Hebr. 11 och icke glömma att tillfoga första och andra versen ur kapitlet 12: »Alltså, då vi nu hava omkring oss en så stor hop av vittnen, må ock vi lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa framåt i den tävlingskamp, som är oss förelagd. Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare.»
- Missionens ledare.
Greve Zinzendorf var utan gensägelse missionens ledare från dess begynnelse till sin död den 26 maj 1760. Han hade inte blivit vald därtill. Ingen kommitté eller deputation hade kallat honom till det. Han var inte heller »stiftare» av ett missionssällskap, som nu överlämnat ledningen åt honom. Men hans ställning inom församlingen, som var och förblev bäraren av alla missionsföretag, medförde dock alldeles av sig själv, att hans inflytande på det missionsarbete, som utgick från Herrnhut, var bestämmande, även om det fanns synoder vid sidan av honom och fastän hans maktbefogenhet icke var konstitutionellt grundad eller tryggad genom paragrafer och överenskommelser.
Zinzendorf var ledaren, men vad mer är, han åtnjöt även deras förtroende som stodo med och under honom i arbetet. Det kan man säga utan alla inskränkningar. Han kunde bli obekväm för somliga; han kunde genom sin oberäknelighet ställa sina medarbetare inför svåra frågor och försätta dem i egendomliga situationer; han kunde med sin livlighet och med sitt eldiga temperament i enskilda fall fälla för hårda domar, för vilka man blott motvilligt böjde sig, men förtroendet för honom rubbades aldrig. Under årens lopp och i de stormar som man därunder måste genomkämpa återkommo ständigt sådana ögonblick, då det förunnades greven att sätta allas hjärtan i helig brand; och i de lågor, som i sådana stunder flammade upp, smiddes den länk, som band honom samman med bröderna, så fast, att den icke kunde brista.
En sådan dag var t. ex. den 3 juni 1739. Den 2 hade han återvänt hem från sin resa till S:t Thomas. Nu redogjorde han inför församlingen för sina upplevelser. Där stod han inför dem och berättade med djup rörelse om sina intryck. »S:t Thomas är ett större under än Herrnhut!» Men i vilket tillstånd befann sig den man som här berättade om sina upplevelser och om Guds gärningar bland hedningarna? Hans biograf Schrautenbach, ett ögonvittne till denna händelse, skildrar honom: sjuk, med det »karaibiska giftet (malaria) i sina leder, full av allsköns elände». Hans kropp var betäckt med bölder, båda axlarna voro såriga av tyngden från de massor av böcker och papper, som han bar i fickorna. Han var snarare en bild av jämmern än av glädjen. De som sågo honom måste fråga: Vad har förmått denne man, vilken såsom greve hade kunnat leva angenämt och bekymmerslöst, till ett liv fullt av möda och plågor! Och därför att var och en utan tvekan kunde giva och gav svaret på denna fråga, därför åtnjöt denne missionsdirektor allmän aktning, ja, än mer, därför ägde han allas förtroende, beundran och kärlek, och därför kallade de honom »pappa».
Hur han bar missionärerna på sitt hjärta, hur hans tankar sysslade med dem och deras strider och med de frågor som i deras kallelse stormade inpå dem, det fingo de gång på gång erfara, när de kommo på besök till hemlandet för att avlägga rapport inför honom eller när hans brev nådde dem därute. Hur mycket har inte han skrivit! Själv uppgav han en gång, att han beräknade sina utgifter för korrespondens till 23 pund om året, en för dåtida förhållanden ovanligt hög summa. Ibland låg det i hans skrivbord 150 brev, som väntade på snart svar. Då satte han sig ner och skrev. I flygande fart. Hans brev äro inte lätta att läsa, och mottagarna, oövade både i att skriva och i att läsa, hade säkert ofta mycket svårt att tyda dem. Därtill kommo de talrika och besynnerliga låneorden, som på 1700-talet nästan gjorde den tyske aristokratens språk till ett främmande språk och som flöto så lätt ur Zinzendorfs penna. Men om läsaren därför mången gång hade svårt att tyda dessa brev, så läste han lätt ut ur dem, hur troget skribentens hjärta klappade för honom, och det förstod han, även om han inte förstod alla ord i brevet, att ett osynligt men så mycket fastare band förenade honom själv och denne greve med varandra.
Denna innerliga förbindelse med det arbete, som dag och natt sysselsatte den städse vakne mannens ande, gjorde honom skickad att giva sina bröder de värdefullaste råd för deras gärning. Fastän han redan innan Brödraförsamlingens missionsverksamhet började hade skrivit ett brev till Madras, till en i engelsk tjänst anställd tysk missionär, där man tydligt kan skönja hans senare missionsteoretiska grundsatser, gav han ändå inte de första missionärerna någon annan instruktion med på färden än den, att de i allt skulle låta sig ledas av Jesu Kristi ande. Ju mer arbetet utvidgades och ju flera erfarenheter han därmed samlade, desto oftare yttrade han i kortare eller längre skrivelser till missionärerna och i tal till församlingen sina tankar om missionens metod och om arbetets mål.
Här kunna vi blicka in i hans andes verkstad, där han av de erfarenheter, som han själv och bröderna vid fronten gjort, smidde de vapen, som behövdes för kampen, och därvid använde Guds ord som både hammare och städ, och när vi i vår tid kritiskt skärskåda vad han skapat, fyllas våra hjärtan med häpen beundran. Visserligen ha många av dessa vapen under loppet av nära två århundraden föråldrats. I våra förändrade förhållanden kan man inte längre använda dem sådana, som de en gång formades, men det är intet tvivel om att Gud i greven kallat en vapensmed av särskilt slag till arbetet, att han underbart välsignade hans hand och gav honom en djup, man skulle kunna säga profetisk insikt i de innersta och viktigaste villkoren för allt missionsarbete.
I stället för många exempel på hans sätt att gå till väga vilja vi blott anföra ett enda för att visa, vad han ansåg som det viktigaste i missionärens förkunnelse och därför ständigt framhöll. »Jag är mycket nöjd med dig», skriver han en gång till afrikamissionären Georg Schmidt, »men du går hottentotterna för nära inpå livet och når ändå inte deras hjärta. Berätta om Lammet om och om igen.» Det är den ständiga refrängen. Att »driva Kristus» är missionärernas uppgift. »Kärlekens budskap kan splittra klippor.»
Att förkunna denna kärlek i världen, för hela världen, var Zinzendorfs passion, hans och hans bröders kall, och i det att han utövade det, kunde han med tacksam stolthet utropa: »Hela jorden är vårt verksamhetsfält, vi äro världsmedborgare.» Emedan Gud såg med välbehag till detta världsmedborgarsinne, kunde man skriva detta ord på Zinzendorfs gravvård: »Det var bestämt om honom. att han skulle gå åstad och bära frukt, sådan frukt som bliver beståndande.»
Hans efterträdare, August Gottlieb Spangenberg, var redan under hans livstid hans medarbetare och förbunden med herrnhutmissionen ända från dess början. Liksom Zinzendorf hade han redan i unga år en livlig åstundan att bli missionär. Den ungdomlige magistern kunde blott med möda förmås att stanna i Jena och där fortsätta sitt vetenskapliga och teologiska arbete, »så länge det behagar Gud att här förbereda mig för min gärning bland hedningarna». Att gå till dem och förkunna evangelium för dem är hans önskan, och det är inte bara den hastigt uppblossande men snart slocknande elden i en ung människas hjärta. »Jag ginge gärna ut till hedningarna, som ingenting veta om sin Gud och Skapare, som utgjutit sitt blod för dem. Där lever mitt hjärta; det är brinnande i mig, och jag skulle med glädje hungra eller törsta ihjäl eller låta mig marteras till döds därute», skriver den fyrtioåttaårige mannen till Zinzendorf. Och liksom denne senare döende låter blicken gå ut över skördefältet och i andanom ser den »väldiga karavanen omkring Lammets tron», så minns också den förre, då han, 88-årig, för sista gången sitter med sina medarbetare kring konferensbordet på Berthelsdorfs slott, missionsarbetet och ber dem innerligt: »Barn, förgäten icke Afrika!»
Knappast har hans väg fört honom till Herrnhut, förrän han får tillfälle att ingripa i missionsarbetet. Han följer med en grupp utvandrare, med Västindien som mål, till Köpenhamn för att där förhandla för deras räkning och bistå dem med sina kunskaper och sin praktiska begåvning. Det utomordentliga sätt, varpå han vid detta och liknande tillfällen skötte den sak han åtagit sig, visar vilka stora gåvor han hade som ledare och organisatör, och greven ger honom därför snart — trots hans ungdom — mycket viktiga uppdrag. Efter några få år tvivlar ingen på att Spangenberg är Zinzendorfs högra hand och av Gud själv ställd vid hans sida.
Länge står han i spetsen för församlingen i Betlehem i Nordamerika, som tillika är centrum för missionsföretagen bland indianerna, i Västindien och Surinam. Arbetet bland indianerna har honom till upphovsman och kom till stånd genom ett brev, som han skrev hem ifrån Georgia. Där är han redan under Zinzendorfs livstid missionsdirektor. Han sörjer för missionärernas utbildning, undervisning och utsändande; han för korrespondensen med dem; han bestämmer vilka fält som skola besökas i och för visitation; han för de talrika förhandlingarna med världsliga och kyrkliga myndigheter, vilket kostar mycken tid och mycken möda och kräver mycken vishet. Även omsorgen om hela missionsarbetets såväl som Betlehemsförsamlingens ekonomi vilar på honom. Tapper, tar han bördan på sina axlar. Det är lyckliga arbetsår. Han står på höjden av sin kraft. För alla det praktiska livets angelägenheter har han skarp blick; rättsfrågor bemästrar han med betänksam klokhet; han förstår att leda människorna utan att använda tvång; hans lugna och jämna väsen skyddar honom för alla de misstag och avvägar, som känslosvall och ungdomligt oklar hänförelse så lätt föra till, och gör, att han med osviklig säkerhet finner sin väg även i svåra situationer.
När Zinzendorf slöt sina ögon, var Spångenberg ännu i Amerika. Man hade genast klart för sig, att man nu behövde honom därhemma, och kallade honom tillbaka till Herrnhut, som han ej besökt på tretton år. Lätta voro inte de uppgifter, som väntade honom här. Det gällde framför allt att ge Brödraförsamlingen, som dittills styrts nästan enväldigt av Zinzendorf själv, en författning och därjämte nyordna dess finanser, som gåvo anledning till allvarliga bekymmer för hela arbetets framtid. Nu kommo de erfarenheter han samlat i Amerika honom väl till pass, och en läng tid framåt nedlade han mycken och framgångsrik möda på att lösa de uppgifter, som ovillkorligen måste lösas för att inte alltsammans skulle gå sönder och Brödraförsamlingen störta samman. Först genom honom fullbordades Zinzendorfs livsverk, och tack vare honom blev det starkt nog att bestå för framtiden. Därför förtjänar han också att ställas sida vid sida med Zinzendorf, vars genialitet han visserligen inte nådde upp till, men som han i flera hänseenden synnerligen lyckligt kompletterade.
Även hans missionsgärning har han på sätt och vis fullbordat, i det han sammanfattade Zinzendorfs anvisningar och instruktioner och de tankar han här och där givit uttryck åt. Det låg för Spangenberg att bringa sammanhang och ordning i allt. Därför kände han också behov av att giva en systematisk framställning av de erfarenheter, som bröderna dittills gjort i sin missionsgärning. Därmed ville han också inför offentligheten avlägga räkenskap för det pund, som Herren anförtrott herrnhutarna. Driven av denna önskan, skrev han 1780 en liten bok: »Om Brödraförsamlingens arbete bland hedningarna», vilken han 1784 lät efterföljas av en andra missionsbok: »Lärobok för de bröder och systrar, som äro evangeliets tjänare bland hedningarna», och dessa båda publikationer äro trots sitt ringa omfång av stor betydelse för den evangeliska missionen. De utgöra ju den första evangeliska missionsläran.
- Missionärerna.
Att Frälsaren (Matt. 9) uppmanar sina lärjungar att bedja om arbetare till den stora skörd, han ser framför sig, är och förblir något betydelsefullt. Missionsvänner och missionsstyrelser göra väl i att minnas, att det för arbetets framgång och välsignelse framför allt gäller, att skördens Herre sänder arbetare i sin skörd, och att han vill anropad därom. Som lärjunge i Franckes anstalt i Halle uttalade Zinzendorf den förhoppningen, att Gud säkert skulle giva honom och hans vän människor, som voro lämpliga för den viktiga missionsgärningen. Denna förhoppning, som säkert mången gång förvandlades till en bön, gick i underbar uppfyllelse. Då han 1760 gick hem, hade 226 missionärer sänts till Brödraförsamlingens olika missionsfält.
Och detta hade den lilla församlingen varit stånd till, fastän den samtidigt skickat en betydande del av sina medlemmar över havet till Amerika för att där söka sig nya hem; fastän den i Europa hade genomgått många förföljelser, så att den blivit tvungen att övergiva blomstrande nybyggen för att på andra platser och under någon välvilligare regering börja omigen från början; fastän den dessutom led under svåra ekonomiska bekymmer, vilka i åratal allvarligt hotade dess bestånd.
Det var inte så, att varje medlem av församlingen var förpliktad till missionstjänst. Visserligen liknade Herrnhut så mycket ett krigsläger, att Schrautenbach jämför det med Sparta. Men ingen tvingades att gå ut som missionär till något av de många missionsfält, där församlingen hade upptagit arbete. Om inte hans hjärta drev honom därtill, om inte en inre röst sade honom, att han skulle anmäla sig och ställa sig till förfogande, kunde han föra ett lugnt och stilla liv därhemma och behövde ej taga på sig missionärskallets umbäranden, ansträngningar och faror.
Den som inte själv anmälde sig kallades ej heller. Icke ens var och en, som anmälde sig, kallades till missionär. Även om ledaren av den grupp han tillhörde i församlingen eller de äldsta trodde sig kunna rekommeadera honom; även om man genom ett samtal, där man förelade honom de mest olikartade frågor om hans trosliv och inre erfarenheter av Guds ledning, trodde sig övertygad om att han hade hjärtat på rätta stället; även om han behövdes, så att man gärna skulle ha velat begagna sig av hans erbjudande, sökte man först förvissa sig om Herrens samtycke till denne broders anställande i missionens tjänst. Detta skedde genom lottdragning, och först sedan man fått ett jakande svar på en sådan fråga, började man vidtaga anstalter för hans utsändande.
På detta sätt länkades mången gång en missionärskandidats levnadsväg in i en helt annan riktning, än han själv tänkt sig och församlingens ledare tillärnat honom. Väl undrade man ibland däröver, men om man gått till verket med barnslig tillförsikt, att Herren skulle visa väg, hyste man också alltid det förtroendet till honom, att han ledde rätt, och kände sig trygg under hans ledning. Ofta har det också hänt, att man senare tydligt sett den gudomliga ledningen även där människorna först icke insågo, varför man måste handla så och inte annorlunda. Men det skall inte förnekas, att det också kunde innebära många faror, om man nämligen gjorde lottdragninen till ett förvaltningsmedel och mekaniserade den. Då man kom till insikt härom, beslöt man att avstå från dess användning, inte emedan man inte längre ville stå under »Frälsarens ledning» utan emedan man var övertygad om att han i en församling, som vill tjäna honom, kan utöva sitt välde och visa de sina sin vilja på annat sätt.
Den som ville sändas ut som församlingens missionär måste också vara medlem av församlingen, det är självklart, och så har det förblivit allt intill våra dagar. Då man går igenom listorna, ser man med förundran, hur missionsarbetare tillförts församlingen från alla håll. Detta gäller inte bara de första årtiondena, den Zinzendorfska tiden, då Brödraförsamlingen bildades och de som slogo sig ned i det uppväxande Herrnhut eller i andra herrnhutkolonier kommo från olika delar av Tyskland, från Böhmen och Mähren, från Schweiz, Holland, Danmark, Östersjöprovinserna, Elsass, Sverige och Norge. Då tillhörde naturligtvis även de missionärer, som Brödraförsamlingen sände ut, dessa olika nationer. Och så har det på grund av Brödraförsamlingens egenartade sammansättning förblivit ända till våra dagar.
Lika skiftande som härkomsten var missionärernas bildningsgrad. Man måste emellertid säga, att de flesta av dem hade en mycket anspråkslös skolbildning. Christian David t. ex. lärde sig först som vuxen att läsa och skriva med hjälp av bibeln och använde hela sitt liv tryckbokstäver, då han gjorde anteckningar. Naturligtvis märktes ofta dessa luckor i bildningen, och på några platser visade de sig ganska ödesdigra. Särskilt svårt var det att lära de främmande språken. Zinzendorf säger en gång 1757, att han var övertygad om att predikan på de främmande språken ofta var så medelmåttig, att man sade nej i stället för ja och talade, som om man hade gröt i munnen, men man finge förlita sig på att den Helige Ande fyllde i vad som fattades. Det dröjde på somliga missionsfält ganska länge, innan dessa enkla människor lyckades komma underfund med språkets hemligheter, och man tar nog inte miste, om man säger, att misslyckandet på Nikobarerna till stor del berodde på att bröderna där inte kunde lära sig språket eller på att de som någorlunda lyckats ständigt rycktes bort genom döden.
Tar man emellertid förhållandena i betraktande, måste man snarare förvånas över vad dessa män trots sin ringa bildning utfört även på tankens område. På olika områden ha de kommit till beaktansvärda resultat, stundom helt på egen hand, stundom under fint bildade kollegers ledning. De gjorde klimatologiska iakttagelser, sysslade med språk och naturvetenskap och gjorde så värdefulla etnografiska förarbeten, att David Cranz, på grundval av det material de samlat, efter fjorton månaders vistelse på Grönland kunde skriva sin mycket uppmärksammade »Grönlands historia», och andra författare liknande böcker om Västindien, indianerna i Nordamerika och Surinam. I Brödraförsamlingen Barby hade man av missionärernas samlingar gjort ett »naturaliekabinett» (museum), vilket var något så enastående för sin tid, att Goethe kom för att bese det. När man läser de redogörelser, som dessa enkla människor utan högre skolbildning skrevo hem, förfasar man sig kanske över deras stavning, men om man är rättvis, förundrar man sig ännu mer över deras förmåga att skildra och att utveckla sina tankar redigt och övertygande.
Dessa prestationer äro så mycket märkvärdigare, som missionärerna på de flesta missionsfälten även måste sörja för sitt uppehälle och följaktligen måste syssla med lantbruk eller hantverk, vilket givetvis tog mycken tid och kraft i anspråk. Under de första tiderna skickade församlingen endast med dem så mycket, att de kunde komma fram till någon hamnstad. De gingo dit till fots. För det mesta hjälpte vänner dem vidare över havet, eller också togo de hyra på skeppen som matroser för att så komma till sin resas mål. Anlända dit måste de själva se till, hur de kunde förtjäna sitt bröd. Man väntade av dem, att de skulle handla i enlighet med 1 Tim. 6:8: »Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed.»
Arbetet i sin helhet hade något heroiskt över sig. Även om det på enstaka missionsfält gavs tider, då den lilla farkosten skenbart jämnt och lätt styrde hän över vattnen för förlig vind i lugn sjö, ställde dock kallet oerhört stora krav på missionärernas hängivenhet och självförnekelse. Det är vida bekant i kristliga kretsar, att Gottlieb Israel, då hans skepp strandade vid ön Tortola och hans kamrat Feder uppslukats av vågorna, uppstämde en trosfrimodig segersång. Man har ofta talat om att de första grönlandsmissionärerna, då man påpekade för dem, hur omöjligt det var att bygga hus i det ogästvänliga landet, svarade: »Så gräva vi oss ner i jorden då», och att de första budbärarna till S:t Thomas voro beslutna att för slavarnas skull själva bli slavar. Man har genom att berätta dessa särskilda yttranden och upplevelser velat ställa brödernas heroism, deras spartanska oförskräckthet och dödsförakt i dess rätta ljus.
Vid närmare eftertanke måste vi emellertid säga, att det är lättare för den mänskliga naturen att visa hjältemod i ord och handling i sådana särskilda ögonblick av högsta fara eller djärv beslutsamhet än att visa det hjältemod, som behövs för att troget och ihärdigt hålla ut i svåra lägen år ut och år in. Det ha soldaternas erfarenheter vid fronten tydligt visat. Och om vi riktigt skola värdesätta dessa första herrnhutiska missionärers hjältemod, då tänka vi inte så mycket på skeppsbrott och äventyr, på överfall av indianer och kurdiska rövare, på feberepidemier och hungersnöd, utan på det, som män och kvinnor, vilkas namn ingen nämner, ha utfört i det dagliga livets och den dagliga kampens upprivande små skärmytslingar. Hjältar voro de, dessa som höllo ut i den oändliga ensamheten; som i åratal voro utan underrättelser från hustru och barn; som i krigstider inte kunde få någon proviant eller några medikamenter hemifrån »och därför beslöto att inställa brödätandet»; som förbrukade sina krafter och sina nerver på hårt kroppsligt arbete under tropikernas sol. Zinzendorf säger en gång: »Liksom man måste binda för ögonen på åkarhästarna i London, så gör Frälsaren sina sändebud översynta eller blinda, så att de inte se, hur mycket det eller del har att betyda, och detta inte bara för att de inte skola hysa fruktan utan också och framför allt för att de ej skola bli högmodiga.»
Vad som sagts om brödernas stilla hjältemod gäller i samma grad, ja, ännu mer om kvinnorna. Det talas i denna den första tidens missionsrapporter inte mycket om kvinnorna. Det hänger tillsammans med att man ej skickade ut självständiga kvinnliga missionärer. Visserligen hade kvinnan just i begynnelsetiderna viktiga uppgifter och medverkade i det kyrkliga livet inom brödraförsamlingarna i hemlandet, ja, mer än vad som ännu är brukligt i någon annan kyrka i våra dagar, men omständigheterna förbjödo kvinnligt missionärsarbete i egentlig mening. De »systrar», som reste ut till missionsfälten, följde med som sina mäns hustrur och verkade i denna egenskap även i de hednakristna församlingarna på samma sätt som i hemlandet. Som kämparnas färdekamrater stodo de i striden, buro tappert alla vedermödor och lidanden, hjälpte till med att vinna segrarna, i det de gåvo sitt liv som insats, avstodo från sina barns kärlek och vård, togo på sig svår fara och lång skilsmässa. I deras namn talade Rosalie Nitschmann, då man sporde henne efter hennes make, som var i Amerika, och frågade, om hon inte längtade efter honom: »Nej, han är Frälsarens tjänare. Eljest hålla vi mycket av varandra.» I sin konungs skola blevo de hjältinnor liksom männen hjältar. Men Frälsaren gjorde också dem »översynta eller blinda, så att de inte skulle bli högmodiga».
- Missionsförsamlingen därhemma.
Om man en mörk natt står och betraktar en flammande eld, ser man med glädje och förundran, hur lågorna gripa långt utöver den egentliga eldhärden, som om de önskade och längtade att utvidga sitt välde. Så tar man kanske en stav och slår i den levande glöden. Då flammar elden upp mycket kraftigare än förut, och i ett präktigt knippe stiga gnistorna mot den nattliga himlen för att sludigen sjunka i det daggfriska gräset någonstädes långt borta. Herrnhut liknade under första hälften av 1700-talet en sådan eld. Flammorna, som grepo utöver den egentliga härden in i mörkret däromkring för att utvidga sitt välde, voro de män som gingo med bud till alla delar av Tyskland, till Schweiz, Holland, Österrike, Ryssland, Skandinavien. Gnistorna, som stego mot skyn för att åter sänka sig ned långt i fjärran, voro de män och kvinnor, som efter 1732 foro till Västindien, Grönland, Nordamerika, Guyana för att bringa hedningarna evangeliet om Jesus Kristus. Själva eldhärden åter var den församling som genom Herrens nåd blev till den 13 augusti 1727, Brödraförsamhngens pingstdag.
Utan denna församling hade det ej funnits några missionärer, något missionsarbete, någon Zinzendorf eller någon Spangenberg:. Man skulle åtminstone inte tala om dem längre. Detta visste ingen bättre än greven, som en gång på tal om denna församling säger: »Församlingen vet, att jag är dess trogne tjänare. Vi kunna icke vara utan varandra.» En annan gång säger han med tanke på vad Gud givit honom i församlingen: »Där äro alla förenade som pilarna i ett koger. Lycklig den som har sitt koger fyllt med människor. Lyck1ig den som har sin maskin fylld med sådana raketer, som han kan sända upp och som sedan, när de nått höjden, spridas omkring och beså jorden med sina gnistor.» Att det genom Guds makt uppstod en församling vid foten av Hutberg och att denna församling drev mission, liksom församlingen i Antiokia avskilde Barnabas och Paulus, det var det stora och betydelsefulla. I det följande skola vi visa detta.
Herrnhuts förtjänst ligger inte däri, att det börjat den evangeliska missionen. Vi kunna ej heller tala om en säregen uppfattning av missionsuppgiften hos herrnhutmissionärerna. Deras missionsförkunnelse var varm och djup. De erfarenheter, som församlingen gjort, hade övertygat dem om att den korsfäste Frälsaren måste stå i förkunnelsens han vunnit måste vara predikans A och O. Men det vore en ytlig och dåraktig överdrift, om vi ville göra gällande, att herrnhutmissionen därmed hade upptäckt helt nytt, förrut okänt land och att de missionärer, som gingo ut från Francke i Halle, en Elliot, en Egede och andra, skulle ha saknat sann innerlighet och det rätta evangelium.
Om det fanns en säregen och ny ton i herrnhutarnas förkunnelse, om deras budskap hade en förunderlig kraft, om icke blott enstaka utan nära nog alla av dem som sändes ut brunno av samma iver och därför också voro i stånd att tända eld, då berodde detta på att Gud genom sin Ande utfört sin nådefulla gärning med Herrnhut-församlingen, att han åt sig skapat en missionsförsamling och att de, vilka gingo ut som missionärer, gjorde sin tjänst som medlemmar av denna församling, som gnistor från härden, som pilar ur kogret. Att det stod en församling bakom missionen, det var kraft åt herrnhutarnas missionsgärning. Man måste gå tillbaka till apostlarnas dagar för att finna urbilden till de händelser som vid denna tid tilldrogo sig i Oberlausitz. Församlingen var verksam, emedan Gud varit verksam i densamma.
Vi vilja, då vi betona detta, icke förringa Zinzendorfs och hans kloka och begåvade medarbetares förtjänst. Vi tro, att man med rätta kallat honom ett »missionsgeni». Men just däri se vi hans genialitet, att han icke gjorde sig själv utan församlingen till verksamhetens subjekt. Det var församlingen, som skulle känna ansvar för och bära upp hela missionsarbetet.
Det är icke svårt att anföra bevis härför. Vi behöva endast tänka på hur Brödraförsamlingens mission började. Redan som gosse hade greve Zinzendorf burit missionens sak på sitt hjärta och samvete. Redan då hade han planer på att en gång som vuxen man sända ut missionärer. På underbara vägar fördes de mähriska landsflyktiga till honom. Då hade det varit en lätt sak för den unge greven att bland dessa människor vinna några män för den missionsgärning, om vilken han drömt redan som skolgosse. Här var ett material, som han blott behövde räcka ut handen efter. Här var järnet, som han lätt kunde smida. Men han höll sig visligen tillbaka.
När sedan under sommaren 1731 de första båda bröderna frivilligt ställde sig till missionens förfogande, hur måste det inte ha arbetat inom honom! Säkert var hans första impuls: »Slå till! Det är Gud som skickar dem! Nu gå dina planer i uppfyllelse!» Men han höll sig åter tillbaka och väntade — väntade, tills församlingen själv handlade. Den gjorde det först efter ett år och efter att noga ha prövat saken och efter att ha blivit säker om Herrens samtycke. Sedan gav också församlingen sitt bifall och ställde sig därvid helt och fullt, som församling bakom arbetet. Ja, den gjorde denna sak så till sin egen, att man ifråga om missionen inte längre kan tala om en församlingens verksamhet utan snarare om en verkan eller utstrålning, som utgick ifrån den.
Det var församlingen det var fråga om, då det gällde missionen, och det var församlingen som handlade i missionen. Därför drev man inte heller någon litterär propaganda. Man sökte inte göra den verksamhet man bedrev känd i vidare kretsar för att på detta sätt, såsom den inre och yttre missionen i våra dagar måste göra, bilda en intresserad krets. Här var det snarare så, att man hade församlingen, från vilken missionsverksamheten hade utgått, och församlingen höll man så mycket och så utföriigt som möjligt underrättad om vad dess söner och döttrar upplevde därute. Man förde ett slags dagbok, och denna, som ger de pålitligaste upplysningar om alla församlingens företag, skrevs av för hand och spreds i alla Brödraförsamlingens kolonier, men endast där. Där dessa avskrifter cirkulerade även utanför brödrakolonierna, t. ex. i Schweiz, fingo de endast läsas vid enskilda sammankomster inom »societeterna».
Med »societet» betecknar man i Brödraförsamlingens språkbruk än i dag de friare herrnhutiska sammanslutningarna inom de olika evangeliska kyrkorna i motsats till de fast organiserade kyrkliga herrnhutiska församlingarna. »Societet» är alltså en term och har ingenting att göra med det som vi annars lägga in i ordet. Bäst översättes det med »Brödraförsamlingens vänkrets».
Det var de upptagna syskonens privilegium att få lyssna till dessa meddelanden, som likväl utan tvivel inte innehöllo något, som behövde döljas. Denna förbehållsamhet har egentligen sin grund däri, att församlingen ansåg missionen och all annan förkunnaregärning som sin livsyttring och ej ville inviga främlingar i detta, som var så helt dess egen sak.
De dagar, då missionärernas berättelser föredrogos, eller kanske rent av sådana bröder och systrar, som voro på besök i hemlandet, talade om sina upplevelser, utgjorde höjdpunkter i församlingslivet. Det var i sådana stunder, som den blev medveten om sig själv. Zinzendorf satte sådana »församlingsdagar» högt och gjorde allt för att förläna dem en festlig prägel. Han överraskade festdeltagarna med nya sånger, som han diktat för detta tillfälle. Han kunde utan att tröttna berätta timme efter timme eller på ett gripande sätt föreläsa de brev, som kommit, då och då inflickande en förklaring.
Stundom avbröt han dessa meddelanden och lät församlingen sjunga lämpliga koraler eller sånger, som han ibland diktade på rak arm för stunden och som voro uttryck för den rådande stämningen. Ofta uppträdde han själv som försångare. För att ofta uppträdde han själv som försångare. För att ske också i mindre eller större kretsar en »kärleksmåltid», som ofta bestod bara av vatten och bröd, ibland av ölsupa och kakor. Man sjöng och bad med varandra. Det som man hörde därutifrån blev helt naturligt till ämne för gemensam förbön. Ofta varade mötena från 8 till 11 f. m. eller från 2 till 6 e. m. och ofta dessutom på kvällen från kl. 8 till långt in på natten. Till dessa församlingsdagar, som mestadels höllos var fjärde lördag, kommo alla, som kunde, tillbaka till Herrnhut för att sålunda åter komma i levande kontakt med församlingen, av vars gudomliga krafter man ville leva och verka på den plats, där Herren ställt en.
Icke så sällan närvoro vid sådana högtider också medlemmar av de hednakristna församlingarna, som bröderna av ett eller annat skäl tagit med till Europa. Det är förvånande, hur många sådana besökande, t. o. m. från Grönland, som funnit vägen till brödraförsamlingarna. Några ligga också begravna på kyrkogården på Hutberg och vittna för oss om Herrnhuts missionsgärning. Man kan föreställa sig, vilken rörelse det blev bland mötesdeltagarna, då dessa hedningar, som genom brödernas vittnesbörd blivit Frälsarens segerbyte, nu vid något sådant högtidligt tillfälle sjöngo den Korsfästes lov. Många av dessa högtidsstunder ha outplånligt inpräglats i deltagarnas minne, så att de åter och åter omnämnas och ofta finnas upptecknade i de s. k. »levnadslopp» som många författade, då de väntade att snart få hembud. Så var det t. ex. med den kärleksmåltid i Herrnhut »den 24 september 1734, till vilken fyrtio bröder, redo att gå ut till hedningarna, kommit samman», eller med den som hölls den 9 juni 1749 i Betlehem i Pennsylvanien och i vilken grönländare, arawakker från Sydamerika och mohikaner från norr deltogo med sina missionärer. »Att höra dem på sina olika språk sjunga om Lammet och hans sår, det var en himmelsk konsert.» För dem som upplevde det var det icke blott en estetisk njutning, utan det var uppbyggelse i ordets egentliga mening, och en sporre att låta sig själva som levande stenar infogas i församlingens byggnad »att frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud» (1 Petr. 2:5). Så voro sådana dagar, även om de firades som fest- och högtidsdagar, ännu mera tillredelsedagar, då församlingen hämtade kraft till ny gärning och från sin Guds arsenal lät giva sig nya vapen till den kamp den hade att utkämpa.
Det var sed i BrödraförsamUngen och är det delvis än i dag, att medlemmarna skriva korta levnadsteckningar, i vilka det icke blott berättas om yttre händelser utan också om den inre utvecklingen. Dessa s. k. »Lebensläufe» läsas vid jordfästningen, som tillgår på ett helt annat sätt än i Sverige. Den är samtidigt en gudstjänst, i vilken en stor del av förssamlingen deltager. Dessa »Lebensläufe» innehålla inte blott ofta mycket intressanta meddelanden, t. ex. på grund av det mångskiftande arbetet i församlingens tjänst, utan äro också till uppbyggelse. Sådana anteckningar från äldre tider äro ofta viktiga källor för kunskapen om Brödraförsamlingen.
På besökande utifrån gjorde det ett överväldigande intryck, när de vid sådana tillfällen fingo kasta en blick in i församlingslivet och spåra något av de egenartade krafter som där verkade. De kände sig stå ansikte mot ansikte med Herren, som väckt denna församling till liv och som regerade inom den, och ha ofta givit dessa känslor gripande uttryck. Så skrev den vittbereste köpmannen Weiss från Nürnberg efter sitt besök i Herrnhut: »Blott två ting och en person ha överträffat mina förväntningar: öppna havet, församlingen i Herrnhut och Zinzendorf.» Och Spangenberg yttrade en gång om den lilla kretsen i Betlehem, vars ledning han hade om hand: »Det som kommer i närheten av Brödraförsamlingen, det fattar antingen eld eller måste fly.»
Och vad betydde det inte för missionärema därute, att de hade denna församling bakom sig. För att få en föreställning därom må man tänka sig in i hur Egede hade det på Grönland eller den tappre pioniären-missionären friherre von Weltz, då han, en ensam kämpe, for till Holländska Guyana för att där besegla sitt verk med sitt liv. Hur annorlunda var det inte för bröderna, som utsändes från Herrnhut! Mestadels avskildes de, enligt apostolisk regel, två och två. Men t. o. m. om de voro alldeles ensamma, så visste de i alla fall, att de blott voro förposterna till en här, vars soldater ständigt voro beredda att rycka in i de främsta leden. Även när förbindelsen med denna armé på grund av de dåliga samfärdselförhållandena avbröts, uppehöll bönen den trådlösa förbindelsen. Och närhelst sjukdom, mänsklig ondska eller motstånd hotade att förlama deras krafter, tröstade de sig med den tanken, att man varje timme på dagen tänkte på dem därhemma — den s. k. »timbönen» var dem ett bevis därpå.
»Stundengebet» = timbön. Sedan församlingen den 13 aug. 1727 undfått Guds ande på ett särskilt sätt, kände man ett inre behov av att dygnet runt frambära förbön inför Herren. En skara bröder eller systrar var därför ständigt samlad i bön med avlösning varje timme. Även under natten fortgick denna heliga vakttjänst. Alla församlingens angelägenheter framburos inför Herren. En lång tid framåt ägde denna inrättning bestånd.
Församlingen kunde inte glömma sina budbärare. Den hade glömt sig själv, om den gjort det. Och för dem som stodo i arbetet därute var församlingen i så hög grad en källa till tröst och kraft, att de första hottentottmissionärerna kunde skriva: »Vi veta blott tre ting: Frälsaren, i vars kraft vi göra allt; hedningarna bland vilka vi arbeta; församlingen, som sänt oss.»
- Missionssången.
I början av denna lilla bok ha vi berättat om hur Brödraförsamlingen avskilde sina första missionärer vid en »sångstund». Sångstunden, sådan som vi härovan skildrat den, är ett slags gudstjänst, som, så vitt vi veta, annars inte förekommer inom den evangeliska kyrkan. Den uppkom mycket snart efter Herrnhuts grundläggning och var mycket omtyckt. Även greve Zinzendorf satte mycket värde på sångstunderna. Det är en särskild anda över den gemensamma sången. »Jag har redan många gånger sagt», yttrade han en gång, »att jag hellre skulle vilja sova över en halv församlingsdag än försumma en sångstund.» Det strömmar tröst till den sorgsne och tillförsikt till den försagde, när han tillsammans med bröderna höjer sin stämma för att tacka och lova Gud och Frälsaren, Jesus Kristus. Att med församlingen sjunga om Herren, som utgöt sitt blod i döden för att frälsa oss, och därvid i klangen av rösterna runt omkring sig spåra allas djupa rörelse, det kan för den likgiltige eller lättsinnige bli ett allvarligare väckelserop än mången predikan. Men framför allt sluter sig församlingen i sången, vari stora och små, gamla och unga instämma, samman inför Gud.
Blott den som har gjort klart för sig, vilken roll sångstunderna spelat i Herrnhuts kyrkliga liv, kan förstå, att missionssången, så fort man börjat driva mission, måste komma alldeles av sig själv och bära rik och vacker blom. Brödraförsamlingen var en sjungande församling. Det som rörde människornas hjärtan, allt vad som hände dem av glädje eller lidande, det utfälldes utan vidare i de sånger som ljödo i hemmen och framför allt under sångstunderna i samlingssalen. Därför kunde det helt enkelt inte vara annorlunda: missionsförsamlingen ägde snart en hel mängd missionssånger.
Den skulle med nödvändighet ha kommit att äga missionssånger, även om inte en så begåvad diktare som greve Zinzendorf stått i spetsen för den. Många andra, vilkas namn vi icke behöva nämna, kände i en sådan församling ett inre behov av att i bunden form giva uttryck åt de starka inre upplevelserna i samband med missionen och i sången uttala de tankar som rörde sig i deras hjärtan, så att församlingen under sångstunden kunde taga del i vad Gud skänkt dem och deras bröder och systrar därute.
Redan i de första upplagorna av Brödraförsamlingens sångbok (1735, 1741 och 1753) finnas därför här och där inströdda missionssånger av alla möjliga olika herrnhutiska diktare. Den sångbok, som Gregor utgav år 1773 och vars utgivande bildade liksom en avslutning av utvecklingen på detta område, har under en särskild rubrik 80 missionssånger. Det var inte på långt när allt som diktats och sjungits i församlingen. Dessa 10 sånger av 36 författare voro fastmer ett urval av det som ljudit i församlingen under den begynnande missionens första händelserika årtionden. Dessa sånger förete inte alls några höga poetiska egenskaper. Ofta haltar versmåttet. Ibland äro rimmen väl djärva och bilderna otympliga. Men vi skulle ändå inte vilja undvara dem. Ty de äro ju inte till för att tillfredsställa oss estetiskt utan för att värma våra hjärtan. Och detta förmå de i sanning ännu. När vi under missionsveckorna i Herrnhut sitta tillsammans i den stora kyrksalen, missionsfolk från alla delar av Tyskland, från Holland, Danmark, Sverige, Schweiz, och ur Brödraförsamlingens sångbok sjunga dessa sånger, som Gud en gång ingivit missionspioniärerna, och när vi genom dessa sånger taga del i deras strider, fröjder och bekymmer, förhoppningar och missräkningar, nederlag och segrar, då kan man ofta förnimma, hur det griper alla de sjungande. Mången har efter en sådan sångstund gått och köpt sig denna sångbok för att kunna taga den med hem och där åter och åter fördjupa sig i dess skatter.
Om vi betänka, hur Brödraförsamlingens missionssånger ha uppstått, skola vi förstå, att de omfatta så gott som hela missionslivet. De handla om den kallelse till mission, som utgår från Frälsarens kors, om hedningarnas längtan, om den missionshåg, som griper den benådade själen och sedan inte lämnar den någon ro. De prisa den kraft, som Jesu lärjungar och vittnen få av sin Herre, ofta till stor förvåning och förödmjukelse för dem själva. De sjunga om löftet, som vilar över arbetet, men de förtiga icke heller de svåra förluster och offer, som kampen kostar. Men när det går ned i den mörka dalen, klamra de sig i bön fast vid Guds löften. Och så undfå Jesu vittnen, i det de se på honom, på hans strider och hans segerrika lidande, själva ny trohet, ödmjukhet och kraft. De glömma icke, hur frimodigt glad deras tro än är, att de i sin missionsgärning ständigt måste gå igenom nya mödor och besvärligheter, genom arbete och strid. Men de veta, att »intet är skönt som en dammig stridsman», och så blicka de från oron och striden mot målet, full andningens och härlighetens rike, vari all mission en gång mynnar ut, när slutet kommer, som vi bida.
Trots att många andra diktat missionssånger inom Brödraförsamlingen, intager dock Zinzendorf själv en säregen ställning i detta avseende. Man har jämfört honom med den sångare som omtalas i en berättelse om spartanerna. Under ett svårt krig utbådo sig dessa av en besläktad stam en fältherre men erhöllo i stället en skald, som med sina sånger ryckte krigarna med sig från seger till seger. Så voro också Zinzendorfs stridssånger fanfarer för brödernas skara. De äro inte de mest kända av hans diktalster men de originellaste och mest storslagna, burna av stark och allvarlig känsla, utan ordprål, fulla av de vackraste och djärvaste bilder. Han tröstar och förmanar, han gråter och ler, han jublar och sjunger, han lovar och prisar, han beder och åkallar. Vad han än gör, rycker han sina åhörare med sig, överraskar dem ofta med sitt smidiga språk, med dess rikedom på djärva vändningar och uttryck och drager dem ständigt inom sin trollkrets, »den store erövraren», som Herder kallat honom. Men ej en erövrare, som av fåfänga söker sin egen ära och vill utbreda sitt välde, utan en som känner sig som soldat och härold i den store Konungens tjänst.
Vi avsluta detta stycke med den enda av Zinzendorfs psalmer, som är mera känd i svensk översättning, — visserligen ingen missionspsalm, men typisk för Zinzendorfs brinnande Jesuskärlek, hans kärlek till bröderna och hans nitälskan för Guds rikes utbredande. På samma gång få vi här ett intryck av skönheten och kraften i Zinzendorfs språk:
»Hjärtan, enigt sammanslutna,
Söken i Guds hjärta ro!
Lågor, ur Guds väsen flutna,
Brinnen klart i Kristi tro!
Han vår hövding, vi hans svurna,
Solen han, och vi dess glans.
Lemmar av hans livskraft burna —
Han är vår, vi äro hans!
Bröder, kommen, kommen alla
Och förnyen ert förbund!
Åter vill han eder kalla
I en helig, stilla stund
Att hans kärleks djup besinna.
Uppenbarat i hans blod.
Och åt mattad kärlek vinna
Kraft i denna friska flod.
Halleluja! Vilka höjder,
Vilka djup av idel nåd.
Vilka osägbara fröjder
Oss beredda i Guds råd:
Alla andars Far och källa.
Han, som unders Under är.
Sina steg till oss vill ställa,
Låta sig förnimma här!
Fridens Furste! O, låt friden
Sänka sig ibland oss ned!
Kärleksrike! Stärk för striden
Dina kämpars trötta led!
Sannings Konung! O, förklara
Oss ditt väsen, att vi må
Ett uti den sanning vara,
Som i dig vi skåda få!
Låt oss så i dig förenas.
Som du ett med Fadern är,
Att vi från all söndring renas,
Leva så på jorden här,
Att din eld i mörka dalar
Även genom oss blir tänd
Och för världen högt förklarar
Att du oss av Gud är sänd!»
(Oscar Mannström, Lovoffer.)
II. Från Spangenbergs död till närvarande tid.
- Andarna vakna.
Den 18 september 1792 avsomnade Spangenberg. Han begrovs på kyrkogården i Herrnhut. Samma enkla sten, som alla andra gravar bära. täcker hans sista vilorum.
Med hans bortgång slutar Herrnhuts storhetstid. Redan förut hade lågorna upphört att flamma så högt mot himlen. Men elden hade icke slocknat, fastän de första årtiondenas dristiga, ofta nästan dumdristiga hänförelse efterträtts av en stilla och betänksam försiktighet. Ännu fanns det bland missionsfälten sådana, som fordrade en ovanlig insats av mänskliga krafter och uppoffringar. Och församlingen var villig att bringa dessa offer. Därmed bevisade den också, att den ville vårda och uppehålla det arbete Gud under dessa stora år av »Sturm und Drang» anförtrott densamma i sin vingård. Av rationalismens och upplysningens idéströmningar hade den knappast berörts, och deras förhärjande verkningar spårades därför inte heller i dess missionsarbete som i den dansk-halleska missionens utlöpare, denna mission vars hundraårsfest år 1806 blev en sorgefest, emedan kyrkorna stodo tomma och dop och nattvard, föraktades. Är 1792 kunde t. o. m. ett nytt fält upptagas i Sydafrika, och den energi, med vilken man tog itu med denna verksamhet, erinrade om den första kärlekens sköna tider.
Så stod Herrnhut vid 1700-talets slut som värn och centrum för den evangeliska missionen vilken av den lilla församlingen och dess trogna skara av sändebud ute i vida världen burits över trossvaga tiders sandrevlar och genom många krigs och stora världspolitiska händelsers oro. Skenbart var denna församling alltjämt stark och arbetsduglig. Och dock kunde under dessa år, vid slutet av 1700- och början av 1800-talet, en uppmärksam iakttagare hos densamma skönja tecken till begynnande trötthet och avtagande inre kraft. Och om missionstanken, som i Herrnhut strålat fram underbart klart, som en stjärna av första ordningen, och upplyst himlen vida omkring, ej skulle slockna igen, måste de tappra brödernas lilla skara få en större här vid sin sida, måste förtruppen, som med dödsförakt gjort en framstöt in i fiendeland, följas av de bataljoner och regementen, som blott de stora kyrkorna och en om sina plikter mot hedningarna medveten evangelisk kristenhet kunde ställa upp.
Detta verkade Gud vid den tid, då Herrnhuts stora dagar slutade med Spangenbergs död.
Vi skriva här inte en den evangeliska missionens historia. Därför kan det inte heller vara vår uppgift att i detaljskildra detta. Men vid en återblick på tvåhundra års brödramissionshistoria kunna vi likväl inte förbigå dessa för hela den evangeliska missionen så övermåttan betydelsefulla händelser utan att erinra oss, hur Gud just använt Herrnhut i detta sammanhang. Enligt hans rådslag var det s. k. »missionsårhundradets» inbrott på det allra närmaste förknippat med brödramissionens historia.
Låt oss då först tänka på den metodistiska rörelsen i England, så betydelsefull ur både världshistorisk och kyrkohistorisk synpunkt. Utan skulle de stora engelska missionssällskapen nog aldrig ha uppstått. Ty först genom metodismen omskapades det kyrkligt ointresserade och moraliskt fullständigt fördärvade England i början av 1700-talet och skickliggjordes att övertaga stora uppgifter i Guds rike, även i hednavärlden. 1726 avböjde en engelsk biskop, som blivit vald till ärkebiskop, detta val med den motiveringen, att de flesta engelsmän ju ansågo kristendomen som blott fantasi. Besökte man gudstjänsterna, som mest höllos i tomma kyrkor, kunde man ofta inte avgöra — som en advokat på den tiden konstaterade — om prästen var anhängare av Kon-fut-se, Mohammed eller Kristus. Biskoparna föregingo kyrkfolket med dåligt exempel, ärkebiskopen av Canterbury ställde till så anstötliga fester, att konungen skriftligen protesterade däremot. I en sådan kyrka och kristenhet hade missionstanken ingen jordmån. Där måste jorden först ristas upp av Guds plogbill. Men Gud hade utsett en man, som skulle bli hans redskap: John Wesley.
För att bereda och utrusta honom för denna gärning lät Gud honom gå i brödernas skola, sedan han besökt högskolan i Oxford och där studerat teologi utan att ha funnit sanningen och livet. Under resan till Amerika, där han ville verka som indianmissionär, kom han för första gången i beröring med herrnhutare, vilka foro med samma skepp som han. I Georgien gjorde han Spangenbergs bekantskap, och ju längre han umgicks med honom och bröderna, desto klarare insåg han, att han inte dugde till missionär. »Jag reste till Amerika för att omvända indianer, men ack, vem skall omvända mig själv?» Så vände han tillbaka till England såsom en, den där sökte den rätta tron och vissheten om syndernas förlåtelse.
I England stod han fortfarande i förbindelse med bröderna, och den 24 maj 1738, kl. 8,40 på kvällen, fann han vid deras sammankomst, där man läste Luthers företal till romarebrevet, den hjärtats frid, som han så länge förgäves sökt: »Vid läsandet av det ställe, där Luther skildrar den förändring som Guds kraft genom tron på Jesus Kristus verkar i människan, kände jag mitt hjärta värmas underbart. Jag fick visshet, att Kristus tagit alla mina synder ifrån mig och frälsat mig från syndens och dödens lag.» Han reste efter denna för hela hans liv avgörande upplevelse till Tyskland för att besöka Herrnhut och komma i personlig kontakt med Zinzendorf.
Efter återkomsten till England blev han en evangelisationspredikant, vars stämma man snart förnam i hela landet. Hans uppträdande framkallade överallt andliga väckelser av underbar kraft och sällsynt verkan. Då han år 1791, ett år före Spangenberg, slöt sina ögon, hade hans fosterlands andliga och kyrkliga anlete fullkomligt förändrats. Då han först uppträdde, skrattade man ut honom, hånade honom, uppträdde fientligt mot honom. Stundom bröto bespottarna samman under trycket av hans predikan, och hans fiender blevo ofta, emedan de icke kunde komma undan den gudomliga kraft som utgick från honom, hans tappraste medhjälpare. Den metodistiska menighet som slöt sig samman omkring honom räknade visserligen på den tiden endast 120,000 medlemmar, men den rörelse som utgick från honom hade också gripit in på statskyrkans område och väckt nytt liv inom denna. Ja, den hade i grund skakat hela folket. Så hade Gud berett marken, och därvid hade han också begagnat sig av bröderna och deras gärning.
Hjärtegrunden var således beredd. Världshistoriska händelser måste enligt Guds rådslut medverka till att skapa missionsårhundradet. Vi kunna blott antyda något av allt detta. England hade under slutet av 1700-talet tillkämpat sig oinskränkt herravälde på havet, och för dess flotta öppnade sig nya länder. Afrika och Indien ryckte inom folkets synfält. Med häpnad läste man berättelserna från Stilla havets övärld, om Söderhavets under och om Australien. Till denna överraskande utvidgning av den geografiska synkretsen kommo franska revolutionens tankar och idéer. Nordamerikas indianska urinvånare hade man behandlat med hänsynslös grymhet; de svarta på Afrikas västkust hade man utan betänkande fångat och sålt som slavar. Nu skaffa sig med ens humanitetens fordringar gehör överallt, och man besinnar, att man är skyldig även den obildade människobrodern en människovärdig och vänlig behandling. Om nu en man står upp och med eftertryck och i profetiska ordalag predikar för det engelska folket om dess plikt att driva mission, så kan han räkna på att finna uppmärksamma och läraktiga åhörare.
År 1791 hade John Wesley dött. Är 1792 återuppstod denne man i skoflickaren och baptistpredikanten Carey. Han hade i två år läst det engelska brödramissionsbladet »Periodica Accounts». Där hade han sett, att det var möjligt att driva mission. Denna läsning hade gjort honom varm om hjärtat. Var det inte hans kallelse: att i trons lydnad ägna sig åt samma uppgift som herrnhutarna sökt fylla i sextio års tid? Den 31 maj 1792 höll han vid en konferens i London en mäktig predikan över Jes. 54:2-3 med ämne: »Vänta stora ting av Gud! Försök stora ting för Gud!» Den predikan har blivit berömd. Det är en av de få predikningar — och detta är något märkligt! — vilka bevisligen haft mäktiga verkningar. Den omtalades vida omkring. Den motsades av många, för vilka Carey fortfarande var en »eländig entusiast», som ordföranden vid ett möte för baptistpredikanter några år tidigare kallat honom. Men den slog igenom trots allt motstånd, och den 2 oktober 1792 grundades det baptistiska missionssällskapet. Vid detta tillfälle kastade Carey under djup rörelse några nummer av »Periodical Accounts» på bordet och utropade: »Sen, vad dessa herrnhutare ha gjort! Kunna icke vi följa deras exempel och i lydnad mot vår himmelske Herre draga ut i världen och bringa hedningarna evangelium?»
Grundandet av baptistiska missionssällskapet var upptakten till en stor rörelse, som grep hela det kyrkliga livet i England. »En springflod av missionsentusiasm» slog över landet i dessa år och trängde sedan in på fastlandet, över Holland in i Tyskland. Det ligger en säregen tjusning i att betrakta den och se, hur de världshistoriska händelserna än komma den att stiga högre, än bjuda den motstånd, så att den brytes emot dem eller tyckes taga slut. Vi kunna ej göra detta här. Vad som i detta sammanhang särskilt intresserar oss beträffande de tilldragelser, vi berört, är två saker.
För det första är det märkvärdigt, hur förbindelsen med Herrnhut kan iakttagas vid alla ansatser till nytt missionsliv under de följande årtiondena. Detta gäller om uppkomsten av det stora Londonmissionssällskapet, som år 1795 bildades av medlemmarna av de mest olikartade kyrkor och vars stiftare nästan alla stodo under Brödraförsamlingens inflytande och för sin plan hämtade råd hos herrnhutaren La Trobe i ett utförligt frågeformulär. Det gäller också om grundandet av den första missionsskolan i Tyskland genom »Fader» Jänicke i Berlin och om Baselmissionens uppkomst ur det tyska Kristendomssällskapet. I Sydtyskland och i Schweiz, vid Rhen eller i Nordtyskland — varhelst grupper av väckta eller »stilla i landet» syssla med mission och fråga sig, om inte tiden är inne också för dem att skrida till verket och mobilisera kyrkan för denna uppgift — överallt kan man iakttaga de underjordiska förbindelserna med Herrnhut och se, hur den eld, som nu flammar upp, erhållit näring genom dessa förbindelser, ofta under årtionden.
Vi säga inte detta för att prisa Herrnhut. Snarare kunde man sätta i fråga, huruvida inte Herrnhut kunnat göra mycket mer för att stärka dessa små grupper, om det inte med ännu större energi borde ha kallat och nödgat dem att vakna och taga fatt på uppgifterna. Nej, vi säga det, därför att det är lika underbart som trosstärkande att betrakta, hur Gud sköter sitt rikes hushållning, hur han förstår att väcka nytt liv med det liv han en gång skänkt och ofta låter ännu en kraftig planta växa fram ur ett frö, som för länge sedan tycktes ha förlorat sin groddkraft.
För det andra — och därmed vilja vi avsluta detta kapitel — är det anmärkningsvärt, att denna allmänna, stora rörelse tager sin början just vid den tid, då de sista vittnena från den 21 augusti 1732 i Hermhut somnade in i döden, och just i rätt tid för att stärka den lilla församlingen i utövandet av dess kärleksgärning. Nu stå dessa, som kanske inte länge till hade uthärdat att stå ensamma, icke längre ensamma. Från alla håll kommer det hjälp till dem i deras arbete, motstånd röjes ur vägen, fiendens bålverk raseras, och dessa, som så länge stått ensamma på vakt, hämta ny kraft av medvetandet om att friska kolonner överallt rycka upp i slaglinjen; och deras hjärtan fyllas med tacksam glädje.
- Sydafrika, ett nytt missionsfält.
Omkring 200 km. öster om Kapstaden vid foten av Sonderendberget, som i en många mil lång, väldig klippmur med oändliga bastioner, tinnar och torn skiljer den södra delen av kolonien ifrån den norra, ligger mellan berget och floden av samma namn Afrikas äldsta missionsstation, Gnadental. Den som gör ett besök där far över floden på en lång bro, som för hundra år sedan byggdes av Brödraförsamlingens missionärer. Sedan ligger den stora byn med sina lerfärgade hus framför honom. Här och där klättra husen i höjden längs kullarnas sluttningar. I mitten ligger kyrkan med sitt vita tom, och bredvid den stå höga popplar och ekar, som skymma missionsstationens byggnader, vilka kanta platsen kring kyrkan.
Här befinner man sig på historisk mark. Här stod den sydafrikanska missionens vagga. I Baviaanskloof — så hette platsen då — började år 1738 mähren Georg Schmidt, som från Herrnhut blivit sänd som missionär till Sydafrika, sin gärning bland de föraktade hottentotterna. Han byggde med seg ihärdighet ett litet hus åt sig. Gårdsplatsen stensatte han. Han anlade en trädgård, som han omsorgsfullt vårdade. Han planterade fruktträd, i förhoppning att en gång få skörda deras frukt. Och han samlade — och det var det viktigaste för honom — en liten skara av hemlösa »schepsels», varelser. Människor voro ju inte dessa, för vilka han ville förkunna Frälsaren, i de vita herrarnas ögon. Trädgården växte och blev förtjusande. Han gladdes mycket åt sitt hus, sedan han försett det med skorsten och fönster. Men »hjärtejorden», som han ville odla upp, visade sig stenig och svår att bearbeta. Mången gång höll han på att förlora modet inför det ringa resultatet och inför motståndet från kolonisterna och soldaterna, vilka ansågo missionsarbete bland bottentotter som en kränkning av människovärdet.
Men stod inte även bakom honom och hans arbete församlingen med sin bön? Betygade inte de brev, som han då och då fick ifrån sina bröder i Herrnhut, från Zinzendorf och Spangenberg, att han icke var ensam? Hade han inte själv en gång förnekat sin Frälsare, då han efter flerårig fångenskap i Mähren hade förvärvat friheten genom att formellt gå över till katolicismen? Hur kunde han vänta mer av hottentottema än denna slött avvisande hållning? Slutligen kom dock den dag, då han kunde döpa en av dem. De hade tillsammäns ridit in till Kapstaden för att hämta posten. Under vägen hade de talat mycket med varandra, och Schmidt hade övertygat sig om den andres inre mognad. Så döpte han honom i en flod, som de kommo förbi, liksom Filippus en gång gjort med den etiopiske hovmannen. Fem andra följde några dagar senare i Baviaanskloof.
Detta tycktes — nu fanns där ju ändå en liten församling — vara början till ett välsignelserikt missionsarbete, och ändå var det i stället dess slut. Georg Schmidt blev år 1744 tvingad att lämna landet, emedan han hade döpt hottentotter. Hans hus förföll. Inom få år voro ruinerna fullkomligt dolda under täta rankor. Hans trädgård förvildades. Den lilla kristna församlingen, som inte längre hade någon lärare eller herde, skingrades, och de försök man gjorde från Herrnhut att komma i förbindelse med den misslyckades. Tiden var tydligen ännu inte mogen för mission i Sydafrika. När Herrens stund var inne, skulle han nog låta församlingen veta det.
Nära femtio år förgingo, innan den stunden kom. Den 4 januari 1793 förkunnades åter evangelium, för första gången i Baviaanskloof under ett päronträd, som Georg Schmidt hade planterat. De som gjorde det voro de tre herrnhutarna Marsfeld, Schwinn och Kuhnel, och att de gjorde det betyder början till en ny epok i Sydafrikas historia. Med deras predikan började evangeliet om Jesus Kristus sitt segertåg genom kolonien, ja, genom hela Afrika.
Till sin förvåning funno de tre missionärerna, då de blevo litet närmare bekanta med hottentotterna i trakten, ett av Georg Schmidts dopbarn. Den gamla Lena, som de uppsökte i hennes hydda, bevarade som ett dyrbart arv från de dagar, då ljuset uppgått för henne, ett Nya testamente, som Georg Schmidt själv hade skänkt henne. Så länge hennes ögon tillåtit det, hade hon läst i det. Sedan hade hennes sondotter, som av en lärjunge till den förste missionären lärt sig att läsa, gjort henne denna tjänst. För att bevisa, att hon kunde detta, läste hon för missionärerna historien om de vise männen från Österlandet. Lena hade förvarat boken inlindad i ett dubbelt kalvskinn, så att den inte skulle ta någon skada. Hennes halvblinda ögon lyste som en slocknande eld, då hon nu lade boken i händerna på de lärare som Gud hade sänt för att fortsätta Schmidts verk och föra det till fulländning. I Gnadental-församlingens arkiv kan man än i dag få se Lenas Nya testamente. Det förvaras i ett fint litet skrin, förfärdigat av Schmidts päronträd.
Skaran växte förvånande fort. Underrättelsen om att vita män kommit för att taga sig an hottentotterna spriddes överallt i landet, och utanför Baviaanskloof uppstod inom kort en för afrikanska förhållanden ståtlig by. För första gången sedan landet tagits i besittning av vita kolonister, fingo hottentotterna här tillfälle att bilda ett större samhälle och fria från tvång leva i borgerlig gemenskap med bröder och systrar av sitt folk. Missionärerna, som på den tiden inte fingo någon särskild utbildning för sitt kall, som aldrig läst något om sociala problem, församlingsbildning, olika folks seder och bruk och dylika frågor, ställdes nu mitt i främmande land inför mycket svåra uppgifter och frågor. Men de grepo sig modigt an med dem, med den säkra instinkten hos män som sätta likhetstecken mellan liv och arbete och mellan gudstjänst.
Så förbundo de från början ordets förkunnelse med uppfostran av de infödda i yttre avseende. Med missionärernas råd och hjälp uppstodo trädgårdarna i låglandet nere vid floden. Varje inbyggare i trakten fick sig tilldelat ett stycke land, som bröderna lärde honom att bruka. I vår framställning av indianmissionen påvisade vi, hurusom missionsstationerna bland dem voro en sevärdhet i Nordamerika. Likadant var det nu i Sydafrika. Gnadentals rykte utbredde sig i hela kolonien, och mången besökande kom för att med egna ögon se vad »schepsels» hade åstadkommit och vad det hade blivit av dem. »Ingen människa kan föreställa sig, hur det är. Man måste själv se det, och när man gör det, så står ens förstånd stilla.» Så dömde en av dessa besökande.
Snart hade man inte bara trädgårdarna vid floden att titta på utan även en knivsmedja, vars alster voro så eftersökta, att engelska handlande, för att göra sina importerade varor mera begärliga. läto sätta Gnadentals varumärke på dem! En kvarn byggdes, ett slakteri inrättades och även en Stampkvarn för det garveri som man också hade i gång. Icke alla dessa företag ha i längden ägt bestånd, men ännu i dag kan vem som vill glädja sig åt de prydliga, välskötta trädgårdarna, som ägas av Gnadentals färgade invånare, kvarnen med dess tunga gång och framförallt skogen, som bröderna anlagt på sluttningen av Gnadentalberget. De ha för övrigt därmed, långt innan någon tänkte därpå, skaffat det i våra dagar mycket uppmärksammade och omtalade beviset för att man även i det skogfattiga Sydafrika kan göra bergen skogbärande.
Medan bröderna byggde Gnadental, hade det skett en politisk förändring i landet, vilken fick stor betydelse för missionens utveckling. Det holländsk-ostindiska kompaniets regemente hade år 1795 ersatts av det engelska. Ty England hade begagnat det gynnsamma tillfälle, som kriget med Frankrike erbjöd, till att fråntaga de med fransmännen förbundna holländarna Kaplandet, vilket började bli allt värdefullare som stödjepunkt på vägen till Ostindien. För missionärerna kom denna sakernas vändning just i rätta ögonblicket. Över deras huvud hade nämligen åter sammandragit sig ett oväder. Visserligen hade de, varnade av Georg Schmidts öde, före sin avresa från Europa skaffat sig kompaniets bestämda samtycke till sina missionsavsikter. Men det stora inflytande, som de överraskande fort vunno över de infödda, och den moraliska påverkan, som utgick från dem, kändes så besvärande för många kolonister, att de gaddade ihop sig och smidde en komplott mot Brödraförsamlingens mission. Utförandet av denna plan förhindrades genom att engelsmännen togo landet i besittning.
Och nu började, under den nya regimen, verkan av de händelser, vilka vi i föregående kapitel antytt, märkas även i Sydafrika. Icke så, att alla svårigheter nu med ens voro övervunna, men steg för steg och år för år gick det framåt. Där missionärerna förut mött misstroende eller t. o. m. motstånd hos myndigheterna, där började man att intressera sig för dem och gav dem också snart välvilligt understöd. Man gav dem penningar till en vattenledning; man ställde om virke till byggande av en kyrka, och slutligen anvisade man dem land för anläggande av nya stationer. Det var nämligen så många som sökte sig till Baviaanskloof, att man icke kunde bereda plats för dem där utan måste skaffa andra koloniseringsmöjligheter. Så tillkommo under årens lopp stationerna Mamre (1808), belägen väsentligt mycket närmare Kapstaden, Elim (1824), söder om Gnadental, inte så långt ifrån Afrikas sydspets, och, inte att förglömma, Enon alldeles i öster (1808), i utkanten av kolonien, anlagt i den tysta avsikten att därifrån en gång tränga in på de rov- och mordlystna kafferstammarnas område och föra fridens evangelium även till detta oroliga och krigiska folk.
Alltså var regeringsskiftet en hjälp för Brödraförsamlingens missionärer. Härtill kom som ännu ett gynnsamt moment, förstärkande det förra, bundsförvantskapet med andra missioner. Den nya missionsrörelsen, vars mycket lovande begynnelse i England vi förut berört, nådde med sina vågor även Sydafrika. 1799 kommo på Londonmissionens uppdrag de båda missionärerna d:r van der Kemp och Kicherer ditut, vilka med en något orolig men dock beundransvärd energi störtade sig in i arbetet. Efter dem följde andra. 1829 landade de första sändebuden från Rhen, 1834 de första från Berlin. Så stodo bröderna från början av det nya århundradet inte ensamma längre. De hade vänner till höger och vänster, vilkas verksamhet snart överträffade deras egen i omfattning. Med dem kunde de rådgöra, av dem kunde de lära mycket och ofta få hjälp av dem. Kommo svåra tider, och de uteblevo inte heller i framtiden, så led man gemensamt, och skänkte Gud glädje och välsignelse, så kunde man gemensamt lova honom. Genom de mångas tjänst, vilka ryckte in, den ene efter den andre, blev Sydafrika under årens lopp ett av de stora, ja, högst betydande missionsfälten i vår tid, där ännu i dag Brödraförsamlingens mission, såsom den äldsta arbetaren på platsen. fyller en anspråkslös uppgift, vilket för den är en källa till stor glädje och tacksamhet.
- Hundra år hade gått sedan de första brödramissionärernas utsändande. Överallt, där budbärare från Herrnhut förkunnade ordet om Jesus Kristus och hans kors, rustade man sig att högtidligt fira minnet av den 21 augusti 1732, då Leonhard Dober och David Nitschmann ifrån Herrnhut rest ut till S:t Thomas. Brödraförsamlingens direktion i Herrnhut hade låtit utgå en skrivelse såväl till församlingarna i hemlandet som till församlingarna på de olika missionsfälten, med den maningen att inför Guds ansikte med tacksamhet betänka vad han under de hundra åren skänkt församlingen i och genom dess missionsarbete.
Det ligger i öppen dag, att man med särskilt stora förväntningar emotsåg festdagen i danska Västindien, dit de första missionärerna dragit ut och där under tiden också de största församlingarna bildats. Dit vilja också vi först begiva oss och se, hur högtidsdagen firades.
Generalguvernören von Scholten hade på missionärernas anhållan bestämt, att de till Brödraförsamlingen hörande negrerna på S:t Thomas, S:t Croix och S:t Jan skulle få fritt tisdagen den 21 augusti. Han hade gått ännu längre och givit befallning, att de skulle slippa arbeta även eftermiddagen den 20 augusti, så att de »på lämpligt sätt kunde göra sig i ordning» för nästa dags fest. Högtidsdagen blev så vacker och högtidlig, att den gjorde djupt intryck på alla deltagare, negrer såväl som vita.
Beskrivningarna av de händelser, som utspelades på de olika stationerna, giva vid handen, att den vita befolkningen, som genom guvernörens åtgörande blivit uppmärksamgjord på dagens betydelse, intog en genomgående vänlig hållning. Många plantageägare och tjänstemän firade festen tillsammans med slavarna i hjärtlig och tacksam glädje. På S:t Thomas läto de forsla åldringar och krymplingar på mulåsnor till missionsstationeraa Ny-Herrnhut och Nisky. Ja, några sjuka och klena fördes i vackra bärstolar, burna av fyra människor, till ort och ställe. Den fiendskap, som de första missionärerna mött, hade med tiden på många håll förvandlats till uppriktig vänskap.
Den märkligaste festen ägde rum i Friedensfeld på S:t Croix. Redan på kvällen den 20 kommo de första deltagarna. På morgonen, i soluppgången, var platsen redan fylld med »negersyskon». Men ständigt nya skaror strömmade till. Alla vägar voro betäckta med vitklädda negrer och negerkvinnor. Inte blott de kristna kommo, utan även hedningarna, vilka deras husbönder beredvilligt givit tillåtelse att deltaga i festen. Slutligen hade en skara av tiotusen människor församlats på platsen och emotsåg med glada förväntningar guvernörens ankomst. Vid den väg han måste komma, stodo de i dubbla rader och bildade häck. Klockan 10 kom han. Han åkte i sexspann. Bredvid honom satt viceguvernören. Framför dem kom en avdelning kavalleri och artilleri samt två kanoner, bakom dem 43 vagnar, i vilka de »förnämsta auktoritetema på ön och andra herrskap» befunno sig. Vid missionsstationen stego alla ur, och så begav sig hela det högtidliga tåget till den för gudstjänsten bestämda platsen. Guvernören själv hade förordnat, att missionärernas hustrur skulle komma först, sedan missionärerna, därpå »deras excellenser och dessas följe, varvid musikkåren skulle spela högtidlig kyrkomusik och nitton salvor avfyras ur kanonerna».
Med tacksam glädje hörde festmenigheten i den redogörelse, som en av missionärerna lämnade, att under loppet av de hundra åren 31,310 negrer blivit döpta på de sju missionsstationerna på danskvästindiska öarna. Den 21 augusti 1832 räknade alla sju församlingarna tillsammans 9,822 själar. För bröderna var det en särskild glädje, och på deltagarna gjorde det ett upplyftande intryck, att vid gudstjänstens slut 21 dopkandidater från de tre församlingarna kunde döpas till Jesu död. Med djup rörelse följde den ofantliga skaran, som huvud huvud fyllde platsen, den heliga handlingen. I samma ordning som vid ankomsten tågade sedan de vita festdeltagarna tillbaka till missionsstationen. Åter spelade musiken, åter avfyrades salvor. »Mycket glädjande var det», så slutar berättelsen, »att festligheterna gynnades av vackert väder» — det var regntid, och vädret var ingalunda säkert — »och likaså, att inga som helst störningar förekommo trots de stora folkskaror, som från alla håll strömmat till Friedensfeld.»
I samma stund som dessa festligheter ägde rum, höll hemförsamlingen kärleksmåltid i den stora, ljusa kyrksalen i Herrnhut. Den var fylld till sista plats. De tjänande bröderna och systrarna med sina fina vita tyllförkläden kunde knappast bana sig väg mellan bänkarna för att räcka bulle och tekopp till varje besökande.
Man kastade en blick tillbaka på det som Gud låtit missionsförsamlingen uppleva och det som han skänkt densamma på de olika arbetsfälten. Den 21 augusti 1832 tjänstgjorde 209 bröder och systrar på sju missionsfält (danska Västindien, Jamaika, Surinam, indianmissionen i Nordamerika, Labrador, Grönland, Sydafrika). De döptas antal i de hednakristna församlingarna på dessa arbetsfält belöpte sig till 39,003 negrer, 349 indianer, 2,604 eskimåer, 2,801 hottentotter och kaffrer, tillsammans alltså 44,757 själar.
Deras antal, som från hemlandet gått ut som missionärer, var 1,199 personer, 740 bröder och 459 systrar. Många hade funnit sin grav därute; enbart i Västindien hade under de hundra åren 190 ryckts bort genom feber och andra sjukdomar. Påfallande ringa voro de offer, som de långa och ofta myckel farliga resorna krävt. Blott 10 bröder och systrar hade slutat sin jordevandring på vägen till sin bestämmelseort eller vid återvändandet hem. I hemlandet levde, då man firade hundraårsfesten, 24 bröder och 33 systrar som pensionerade missionsveteraner.
På ett underbart sätt hade Gud försett den fattiga församlingen med medel till arbetets fullföljande. Att de till stor del anskaffades genom brödernas arbete ute på missionsfälten, ha vi nämnt. Att man, i synnerhet den första tiden, levde mycket billigt på de långa resorna, därför att man hade så små anspråk, har också redan blivit sagt. Men ju längre missionen fortfor, ju större medel behövde den trots all sparsamhet. Åren närmast före jubelfesten belöpte sig de årliga kostnaderna till 70,000 taler, en för den tiden hög summa, som den lilla Brödraförsamlingen omöjligt kunde uppbringa.
Hur frikostigt och rikligt hemförsamlingarna än understödde missionen, så var arbetets fullföljande redan då möjligt endast genom att vänner utanför den trängre brödrakretsen ställde sig bakom missionen. I Betlehem i Pennsylvanien hade år 1787 bildats ett »sällskap till evangelii utbredande», det äldsta inregistrerade och erkända missionssällskapet i Nordamerika. 1793 hade »Zeistmissionssällskapet» i Holland sett dagen, vilket hade tagit till sin uppgift att understödja brödramissionen. »Londonsällskapet till understödjande av Brödraförsamlingens mission» hade 1817 uppstått inom den engelska statskyrkan, då till följd av de napoleonska krigen och de tyska församlingarnas utarmning genom dem gåvorna från det europeiska fastlandet inflöto mer sparsamt. Till stor hjälp för bröderna var också det Brittiska och utländska bibelsällskapet, som grundats år 1804. Med dess hjälp kunde de på de inföddas språk trycka många böcker, vilka de eljest för kostnadens skull knappast kunnat giva ut.
Även oavsett översättningarna till de inföddas språk hade Brödraförsamlingens mission i slutet av 1700-talet och början av 1800-taIet utvecklat en ganska betydande litterär verksamhet. Om de gamla missionsfälten Grönland och Västindien, om indianmissionen, Surinam och Nikobarerna hade det kommit ut böcker, som väckt allmän uppmärkmhet. Särskilt bör nämnas den av David Cranz författade »Grönlands historia», vilken gav en på grundligt studium byggd inblick inte endast i missionens historia i detta land utan också i dess geografi och etnografi. Den var en av de böcker som vid övergången mellan 1700- och 1800-talen riktade en större allmänhets blickar på de främmande länderna och väckte den frågan, hur man skulle ställa sig till dem och vad man vore skyldig dem. Så stort var det intresse Cranz’ bok väckte, att den trots sitt icke ringa omfång översattes till englska, holländska, danska och svenska.
Sådana böcker bidrogo på sitt sätt till att göra missionstanken känd. Det mottagande de rönte visade också det förändrade andliga läget. Överallt började det bli rörelse, och bröderna sågo detta med glädje och tacksamhet. I det högtidstal, som hölls i Herrnhut den 21 augusti 1832, säges bl. a.: »Länge stod Brödraförsamlingen ensam, bland de evangeliska kyrkorna, i den saliga kallelsen att utbreda Guds rike bland nationerna. I denna nådens tid, då Herrens härlighet mer än någonsin uppenbaras runt hela jordens krets, ha många andra grupper inom kristenheten jämte oss tagit sig an missionens sak. Alla deras vittnen bland hedningarna räcka vi brodershanden. Ty vi stå i samma förbund och tjäna en och samme Herre. Ja, vi förena oss denna dag ånyo med dem för att förkunna hedningarna Herrens död, till dess han kommer.»
- Arbetet bland de befriade slavarna i Västindien och Surinam.
Det blev brödernas lott att under första hälften av 1800-talet utföra sin missionsgärning huvudsakligen bland slavar. Det var egentligen blott på Grönland och i Labrador som de hade ett större arbetsfält bland fria människor. Indianmissionen i Nordamerika led mot sitt slut. Missionen i Sydafrika låg ännu i sin linda och påverkades starkt av hottentotternas livegenskap, som blott föga skilde sig från slaveriet. Det område, där bröderna hade sitt viktigaste arbetsfält, var Västindien. Därtill kom Surinam, som blev mer och mer betydande ur missionssynpunkt. Här såväl som på Västindiska öarna bedrevs missionsarbetet bland slavar.
Kampen för slaveriets upphävande, som fyller det nittonde århundradets första årtionden, tog under sådana omständigheter naturligtvis brödernas uppmärksamhet starkt i anspråk. Med deltagande följde de den i dess olika stadier. Naturhgtvis måste de visa stor försiktighet, då de i sitt arbete voro beroende av slavägarnas och plantageförvaltarnas tillmötesgående och blott skulle ha skadat sina skyddslingar med att offentligt deklarera sin ställning i striden eller ingripa i förhandlingarna. Men deras blickar voro dock med spänning riktade mot framtiden, och deras hjärtan voro fulla av hopp, att den kamp, som William Wilberforce, den store förkämpen för slaveriets upphavande, med kärlekens »obotliga fanatism» sedan år 1789 förde i England, skulle leda till ett gott slut.
Den 13 februari 1807 föll den första skansen. Vid en parlamentssession i London, vilken varat hela natten, antogs kl. 3 på morgonen förslaget om slavhandelns upphävande. Men Wilberforce, som nämnda dag på kvällen med stor glädje skrev de orden i sin dagbok: »O Herre, låt mig prisa dig av hjärtat!», måste till sin sorg erfara, att slavhandelns upphörande inte gjorde slut på slaveriet, såsom han hoppats. Han började därför på nytt med sina bemödanden. Denna gång inriktade han sig på att få slaveriet förbjudet i alla engelska kolonier. Han satte in alla sina krafter på att nå detta mål, och år förgingo, innan han lyckades. Den 16 juli 1833 hade man burit den åldrige Wilberforce i sin stol ut i det fria för att han skulle få njuta av sol och luft. Där fick han budskapet om att parlamentet fattat det avgörande beslutet. Få veckor därefter gick han hem. Vid underrättelsen om hans död anlade negrerna i Västindien och Nordamerika sorg.
Parlamentets beslut genomfördes år 1834 i alla engelska kolonier. 639,000 slavar, ensamt på Jamaika 322,000, erhöllo sin frihet. 1848 följde de franska och danska kolonierna efter. Det kongressbeslut, som 1864 skänkte Nordamerikas slavar friheten, vållade ett häftigt inbördeskrig och trädde därför i kraft först 1865.
Två år tidigare, 1863, hade fjättrarna brustit även i Surinam. Det var den 1 juli. Redan flera veckor i förväg hade negrerna bett, att den stora kyrkan i huvudstaden Paramaribo den dagen skulle få smyckas och ekläreras på deras bekostnad. Den 29 och 30 juni samlade de löv och blommor. Girlander hängdes upp, och överallt dekorerade man med blommor. På kvällen den 30 juni hölls en gudstjänst, som egentligen bara var avsedd för slavar men som besöktes även av fria, så att kyrkan inte kunde rymma de skaror, som strömmade till.
Trots regntiden gick solen den 1 juli upp klar och strålande, som ville den kasta sin förklarande glans över dagen. Med 21 kanonskott hälsades friheten. Det var onsdag, men staden hade söndagsprägel. Överallt såg man glada ansikten men intet självsvåld. Där negrerna möttes, räckte de varandra handen och önskade varandra lycka. Klockan 8 f. m. hölls en festpredikan över texten: »Om nu Sonen gör eder fria, så bliven I verkligen fria.» Då slutversen sjungits, trädde en neger fram och tackade med varma och rörda ord missionärerna för all undervisning och all möda de nedlagt på hans folk.
Aftongudstjänsten i kyrkan var utsatt att äga rum kl. 7. Men trängseln på gatorna var så stor, att man, för att undvika olyckshändelser, måste öppna dörrarna redan kl. 1/2 6. Inom några minuter var den stora salen fylld till sista plats. Den strålade av ljus — 270 vaxljus hade man tänt — och negrerna »tyckte, att det var som i himlen». Kl. 7 kom guvernören med sin fru och de andra höga herrarna med sina damer. Efter ett kort tal till dem följde en sångstund med växelsång av de vuxna och barnen. Brusande och jublande fyllde den det väldiga rummet. De sjöngo, som blott negrer kunna sjunga. Omkring kl. 8 var mötet slut. Mängden skingrades, och var och en gick stilla och lugnt sin väg. Så slutade den dag, som efter hård träldom bragte 37,000 svarta i Surinam den efterlängtade friheten. De firade den i kyrkan. Så hade 29 år tidigare negrerna i Västindien högtidligt firat sin frihets begynnelse i kyrkorna och, där dessa inte räckte till, med gudstjänster under öppen himmel.
Många missionsvänner hade hoppats, att i och med slaveriets upphävande en ny stor tid skulle inbryta för missionen. Nu voro, menade de, alla hinder för missionären undanröjda. Nu kunde han utan svårighet nå alla svarta och få hoppas att snart ha vunnit hela befolkningen i de gamla slavstaterna för den kristna tron. Visserligen är det lätt att förstå, att man hyste sådana förväntningar, men de ha i allmänhet ej gått i uppfyllelse. Missionen bland de forna slavarna har nästan överallt rönt bittra missräkningar och på många ställen varit utsatt för svåra kriser. På sina håll dröjde det många år, innan missionärerna och missionsledningen funno rätta kursen i de nya förhållandena. Inte heller herrnhutarna besparades bittra erfarenheter. Gång på gång blevo de påminta om att det var bland forna slavar de arbetade både i Surinam och Västindien och att de måste finna sig i detta. Just denna omständighet gav dessa båda stora missionsfält deras särprägel, som de behållit ända in i våra dagar.
Emellertid voro, åtminstone i Surinam, de sista tre årtiondena före slaveriets upphävande en tid av glädje och framåtskridande. Under det att missionärerna 1834 hade fritt tillträde endast till sex plantager, öppnades under denna tid den ena efter den andra för dem. Slutligen fanns det bland Surinams 209 plantager blott 15, som voro stängda för dem. Plantageägarna hade märkt, att de kristna negrerna voro deras bästa och pålitligaste arbetare. Mången gång hände det, att de inte bara bådo missionärerna komma utan också gåvo dem medel till att anlägga missionsstationer, vilka i rask följd uppstodo i vitt skilda delar av det bebyggda landet. Överallt, dit bröderna kommo, mottogos de med glädje av slavarna, och deras budskap föll i god jord. Det var under denna tid, som grunden lades till den herrnhutiska negerkyrkan, som nästan alla Surinams evangeliska svarta hålla sig till i våra dagar och som de älska och högakta som sin moder.
Efter befrielsen har den orätt, som den vite mannen begick mot den svarte, då han berövade honom friheten, bittert hämnat sig i slavländerna, och dessa ha därför haft stora svårigheter att kämpa med. Negrerna, som på ett så förnedrande sätt tvingats och drivits till arbete, ville inte göra någonting alls nu, när de inte måste arbeta. I slaveriet hade de lärt en sak: att arbete är ovärdigt en fri man. När de blivit fria, arbetade de följaktligen så htet som möjligt. Därigenom led de forna slavländemas näringsliv stora skador. Men även missionen och det kristna uppfostringsklarbetet rönte inverkan av denna motvilja för ordnat arbete.
Ordspråket om lättjan som »alla lasters moder» gäller även Västindien och Surinam. Därtill kom, att många på de västindiska öarna, i synnerhet på Jamaika, för att undgå tvånget att arbeta och för att komma så långt som möjligt ifrån de platser, som sett deras förnedring, uppsökte landets ogästvänliga inre trakter. På så sätt förlorade missionärerna, som i allmänhet inte kunde följa dem dit, sitt inflytande över dem. Från många av de mindre västindiska öarna, särskilt från danska Västindien, utvandrade talrika negrer på grund av näringarnas sorgliga tillstånd efter frigörelsen. De sökte sig nya hem i Trinidad, San Domingo eller Nordamerika. Följden därav var en stark nedgång i församlingarnas medlemsantal, vilken först så småningom åter upphörde.
I Surinam sökte de sig till staden Paramaribo, där det snart samlades en hop arbetsskyggt slödder, vars uppfostran ställde missionen inför mycket allvarliga frågor. På plantagerna måste man i stället för de svarta, som lämnat dem, anställa indier och senare, då den indiska regeringen gjorde svårigheter, javaner. Med dessa strömmade ett nytt, starkt, hedniskt element in i kolonien, just då den forna slavbefolkningen nästan helt vunnits för kristendomen. Redan med tanke på negerförsamlingarnas framtid måste missionsarbetet upptagas bland dessa invandrare. I Surinam har missionen alltså inte bara att göra med de gamla negerförsamlingarna och med deras uppfostran till en självständig kyrka utan också med invandrarna, d. v. s. hinduer och mohammedaner. Missionsuppgifterna i Surinam blevo just inte enklare eller lättare genom att människor av så olika raser och religioner sammanfördes i denna lilla koloni. Likväl ha bröderna till sin glädje redan lyckats bilda små församlingar av indier och javaner.
Särskilt svårlösta problem i de gamla negerländerna voro frågor, som rörde familjelivet och barnuppfostran. Äktenskap hade det inte funnits bland slavarna. Sinnet för renhet och blygsamhet hade systematiskt förstörts, särskilt hos kvinnorna. Såsom rätt och lag på det sexuella livets område gällde vad slavägaren begärde av sitt folk eller tillät dem. Det gjorde inte arbetet lättare för missionärerna, att de efter slavarnas frigörelse genast ställde samma fordringar på dem som på medlemmarna av kristna församlingar i hemlandet. Slavarna hade ju dock vant sig av med varje sorts ordning på det äktenskapliga området, och missionärernas stränga krav bragte stundom de unga kristna i svåra situationer. I Surinam framkallades härigenom under åren 1880 och 1881 en kris, som allvarligt hotade hela missionens bestånd. Men den inverkade i alla fall gynnsamt, så till vida som man genom dessa års svåra upplevelser kom till insikt om att de befriade slavarnas säregna läge också fordrade säregna åtgärder på detta område.
Liksom de äktenskapliga förhållandena råkat i oordning under slavtiden, hade föräldrarna också alldeles glömt konsten att sörja för och uppfostra sina barn. De visste inte av något annat tvång än det som inträdde, då gossen eller flickan var stor nog att arbeta för sin husbonde. Vilken möda kostade det inte läraren såväl som missionären att uppfostra detta släkte i skolorna. Av föräldrarna hade de ingen hjälp. De måste alltså inte blott undervisa barnen utan även vara dem i fars och mors ställe. Och ofta måste de till sin sorg erfara, att allt vad de med oändlig möda byggt upp revs ner hemma hos föräldrarna.
Det oaktat tröttnade bröderna ej att arbeta på ungdomens uppfostran och utnyttjade väl de tillfällen, som regeringen i Surinam och Västindien genom sitt tillmötesgående beredde dem. Enligt allas samstämmiga vittnesbörd hade de överraskande stor framgång på båda dessa missionsfält. Före världskrigets utbrott 1914 undervisade de i Surinam och Västindien tillsammans 20,000 barn i sina dagskolor.
För att få en föreställning om missionens särskilda uppgifter bland de forna slavarna måste vi beröra en tredje punkt. Arbetet försvårades oerhört därigenom, att den svarta befolkningen saknade varje slags social samhörighet och känsla för att en människa egentligen blir en människa, först då hon träder i förbindelse med andra människor och sluter sig samman med dem. Bland de svarta i Afrika är detta medvetande om människornas samhörighet med varandra starkt utvecklat. Var och en är sedan ungdomen van vid att foga sig efter de anvisningar som utgå från hövdingen och ordna stammens liv, och han vet, att det inte går utan denna lydnad och detta inordnande under stammens lagar. — Surinams och Västindiens negrer hade, då deras bojor föllo, intet överhuvud. Det fanns intet band, som kunde binda dem samman. De voro ingenting annat än en hop människor, av vilka ingen kände någon förpliktelse mot den andre, vilka saknade varje känsla av samhörighet och icke kunde förmås att göra ett nödvändigt arbete gemensamt. Så råkade Surinams plantager i lägervall, kanalerna uppslammades, näringslivet stannade av, allt till följd av slaveriets upphävande. Av allt detta led även missionsarbetet. Missionen stod inför den svåra uppgiften att av denna hop enskilda människor bilda en kristen församling, som styrde sig själv, att skapa kyrkliga sammanslutningar, som de själva förvaltade.
Jämförelsevis kort tid efter emancipationen voro nästan alla forna plantagenegrer döpta, både i Västindien, där talrika missionssällskap trädde in i arbetet jämte herrnhutarna, och i Surinam, där de senare ännu i dag utgöra den enda evangeliska missionen. Men att av dessa döpta bilda församlingar, som kände sin samhörighet, grepo sig an med gemensamma uppgifter, underordnade sig svarta bröders ledning och läto sig styras av infödda präster, det kostade oändlig möda. Mången gång föreföll det även de bästa missionärerna som ett sisyfusarbete, som de misströstade om. I varje fall gick det mycket långsammare här än i Afrika och lyckades först efter lång tid.
Västindien, där slaveriet upphävts betydligt tidigare, var mer än en mansålder före Surinam i fråga om denna utveckling. Tack vare gynnsammare förhållanden på näringslivets område och den engelska regeringens stöd hade man där mycket tidigare kunnat sörja för prästutbildning och grundlig skolning av infödda lärare, varigenom man kunnat göra väsentligt snabbare framgång där än i Surinam, vars utveckling intill krigsutbrottet lämnade mycket övrigt att önska.
Sedan dess har det gått betydligt raskare framåt i Surinam. Är 1931 stodo 9 vigda infödda präster i den vardande kyrkans tjänst, under det att Västindien samma år redan hade 21 prästvigda färgade jämte 18 vita som ledare för församlingarna. Församlingarna ha på båda missionsfälten en gemensam författning, som lägger en stor del av förvaltningen i deras händer. De ha själva i allt högre grad börjat finna glädje i sin kyrkliga utveckling och fullgöra sina kyrkliga plikter ju längre dess bättre. Särskilt glädjande är det, att man inom negerförsamlingarna både i Surinam och Västindien finner verklig missionsver och kärlek till missionsarbetet.
Från Västindien utgingo år 1872 två svarta predikanter till Brittiska Guyana, då Brödraförsamlingen uppmanades att börja missionsverksamhet där. Genom deras bemödanden uppstod ett nytt missionsfält i Demerara, vilket från början sköttes uteslutande av svarta bröder och där nu 3,500 kristna finnas, uppdelade på tre församlingar.
Även i Surinam har negerkyrkan börjat missionsarbete. Den har gått in för missionsarbete bland sina stamfränder, buschnegrerna. Brödrakyrkan i Surinam anser detta som sin missionsuppgift och har anställt ett stort antal missionärer och evangelister i detta arbete och står även bakom detsamma med sitt varma intresse och sin förbön. På sista tiden har arbetet i »dödslandet», som 1818 måste avbrytas, givit goda resultat och befinner sig i sund utveckling.
Man torde kunna säga, att församlingarna såväl i Surinam som i Västindien äro Brödraförsamlingen mycket tillgivna. Författaren till denna lilla bok hade i New York glädjen att lära känna två negerförsamlingar, vilkas medlemmar voro utvandrare från alla möjliga olika öar i Västindien. Gång på gång försäkrade de: »Brödraförsamlingens missionärer kommo till våra farföräldrar, då dessa ännu voro slavar. De togo sig an våra fäder under de svåra åren efter emancipationen. De ha inte tröttnat att arbeta med oss. Det skola vi aldrig glömma. Vi hysa tacksamhet i våra hjärtan och äro stolta över att tillhöra Brödraförsamlingen.» I Surinam kan man få höra liknande yttranden av dem som börjat reflektera över sitt folks öde. Nu driver Brödraförsamlingen visserligen inte mission för att göra hedningarna till herrnhutare. Men det kan ej förnekas, att deras tacksamhet och tillgivenhet, vilka långa tider voro sorge- och smärtebarn, dock gläder en herrnhutares hjärta och tycks honom vara en härlig lön för den möda, som hans fäder tåligt underkastade sig.
- Fortsättning av arbetet i Sydafrika.
Vi erinrade i förra kapitlet om att inte heller hottentotterna, bland vilka bröderna arbetade i början av 1800-talet, voro fria människor. De voro visserligen inte slavar, som negrerna i Amerika, men livegna. Många levde i så strängt beroende av sina husbönder, att deras belägenhet föga skilde sig från en slavs. Är 1828 upphävdes denna livegenskap. Ett påbud från regeringen utgick, att hottentotterna hädanefter inte finge tvingas till tjänst hos boerna. De erhöllo i stort sett samma rättigheter som alla koloniens övriga medborgare. Det var ett utomordentligt stort framsteg för de färgade, för vilket de hade att tacka londonmissionärernas, särskilt d:r Philips, outtröttliga, oförskräckta arbete. Deras liv ställdes därmed på ny grundval. Ett nytt kapitel i deras historia började.
Vi kunna här inte gå in på de ekonomiska och sociala problem, som koloniens färgade befolkning genom denna vändning i sitt öde fick att lösa. Även här i Sydafrika var det så, att de som fått friheten till en början ej förstodo att bruka den till något gott och skulle ha stått sig illa utan råd och hjälp från en del människovänner och i synnerhet från missionärerna. Så fort de kunde, övergåvo de boernas gårdar, där de arbetat som livegna, och slogo sig ner antingen på andra farmer, där de väntade sig att bli bättre behandlade, eller i städerna eller på missionsstationerna, som redan funnos här och där i landet och för vilka regeringen beredvilligt upplät jord. Detta medförde mångahanda uppgifter för de olika missionssällskapen, som dels redan hade börjat i Sydafrika, dels gingo in i arbetet under åren efter emancipationen, och varje sällskap grep sig an med dessa uppgifter på sitt eget sätt, i överensstämmelse med sin egenart och sin historia.
Inom Brödraförsamlingens mission i Kaplandet gav den nya tiden sig tillkänna genom stark tillströmning till dess stationer. Detta var ej att undra på. Gnadental, Mamre och Elim åtnjöto gott rykte över hela landet. Det hade även blivit känt bland de livegna hottentotterna, att de bland deras landsmän, som erhöllo sin uppfostran av Brödraförsamlingens missionärer, voro längre hunna i yttre avseende och hade tillfälle att lära mångt och mycket, som en hottentott inte kunde i Kaplandet. Och så blevo dessa orter för många frigivna deras längtans mål. De kommo ej för att höra Guds ord utan av yttre skäl. Många kanske också av oädla bevekelsegrunder. Därav följde många missräkningar för dem och för missionärerna, som togo emot dem. Också med de vita blev det svårigheter. Ty boerna, som voro hänvisade till de färgades arbetskraft, sågo ej med blida ögon, att hundratals män, som de gärna skulle sysselsatt på sina ägor, strömmade till missionsstationerna. De försökte, delvis med brännvinets hjälp, återfå sitt förlorade inflytande.
Det var en lycka, att missionen i denna oroliga tid, då den mer än någonsin behövde säker och vis ledning, hade till ledare en man, som förenade handlingskraft och klokhet, lärdom och praktisk begåvning, förmåga att umgås med hög och låg och lugn säkerhet i fullföljandet av ett en gång fattat beslut och till allt detta ägde en glad och stark gudsförtröstan. Hans Peter Hallbeck, den fint bildade svenske teologen, vars barn och barnbarn verkat och ännu verka i brödramissionens tjänst, tillhör de gestalter i dess historia, vid vilka tanken särskilt gärna dröjer. I honom skänkte Gud rätte mannen vid rätta tidpunkten åt den sydafrikanska missionen.
Det finns en rikedom av små fina berättelser om Hans Peter Hallbeck. Så berättas det, att han en gång, då kafferrövare plundra honom och en av dem, åt vilken det inte tycks bli någonting kvar, besviken höjer sin assegaj för att hugga ner honom, skänker honom sin halsduk och därmed inte bara lugnar honom utan gör honom överlycklig. En annan historia omtalar, hur han en dag, då han arbetar i trädgården, plötsligt upptäcker, att han har en huggorm hängande vid sin ena arm. Han tycks hemfallen åt döden. Då rycker han med sin lediga hand i ormens stjärt, och då djuret ursinnigt av smärta vänder sig om för att hugga honom, skakar han det av sig och lyckas döda det med spaden. Alldeles säkert ha andra missionärer upplevt liknande historier. Men man har glömt dem, under det att de som röra Hans Peter Hallbeck ha hållit sig. Om honom, som små och stora i Kaplandet kände, som hottentotten stod på förtrolig fot med, som kaffrerna aktade och guvernörerna gärna togo råd av, talade man gärna och berättade gärna historier om honom för varandra.
I missionshistorien kommer han ej att glömmas. Ty mänskligt att döma gav han Brödraförsamlingens arbete i Kaplandet dess prägel för åratal framåt. För den framtida utvecklingen var det särskilt viktigt, att han i Gnadental anlade en utbildningsanstalt för blivande lärare och evangelister, vilken har skänkt arbetet ett stort antal duktiga män. Därmed visade Hallbeck Brödraförsamlingens mission rätta vägen. Tack vare denna skola kunde den nära nog en mansålder före de flesta andra sydafrikanska missionssällskapen prästviga hottentotter och överlämna församlingarna åt dessas självständiga förvaltning.
Under hans ledning började man också den nya missionen bland kaffrerna — på den engelske guvernörens begäran. Denne fann nämligen, att missionsstationerna voro ett bättre skydd mot krigiska kafferstammar och ett lämpligare medel att få lugn i landet än militärstationer. Hallbeck reste själv till koloniens gräns, där tembukafferstammar härjade, och ingick ett fördrag med hövdingen Bawana, vilket gav bröderna rättighet att söka ut en boplats åt sig i hans land. Så uppstod år 1828 missionsstationen Silo, som utgör utgångspunkten för Brödraförsamlingens kaffermission.
De som arbetade i Silo och med Silo som utgångspunkt måste de första femtio åren genomgå mycken oro och många lidanden. Det ena kriget och upproret följde på det andra. Om och om igen hände det, att man, just som man trodde sig ha fått fast fot och hoppades på verklig och varaktig fred, drabbades av nya omstörtningar och strider. Sex stationer, som anlagts med mycken möda, gingo upp i lågor, och ofta svävade missionärerna och deras familjer i livsfara. Dock behövde ingen av dem sätta livet till, och fastän striderna varade ända in på 80-talet, sträckte sig brödernas verksamhetsområde redan i början av 70-talet bortom Tembulandet, med stationerna Baziya och Tabase, österut ända till Drakbergen, och kaffermissionens tyngdpunkt flyttades mer och mer från Silo till Hlubilandet i Östgriqualand. Här uppstodo de största församlingarna, Tinana, Bethesda m. fl., och där bosatte sig slutligen också superintendenten — den ledande missionären eller missionsföreståndaren.
Liksom Hallbecks personlighet och verksamhet voro bestämmande för hottentottmissionens utveckling, fick kaffermissionen sin friska fart och rytm genom sin pioniär, Heinrich Meyer.
Han levde inte heller länge, liksom Hallbeck. Stormande framåt, hänsynslös mot sig själv, i rastlöst arbete dag och natt, i ständig livsfara, varur han ofta räddades blott som genom ett under, förbrukade han snart sin kraft. »Han gav genom sin djärvhet sin skyddsängel alldeles för mycket att göra», sade en av hottentottkvinnorna. Men hans arbete var inte förgäves. Från den håla, där han vid sin första resa i det då ännu vilda och otillgängliga Hlubilandet sökte skydd mot oväder och som han i anslutning till Davids historia kallade Adullam, har utgått en ström av välsignelse. Överallt knöt han förbindelser och förstod att rikta hövdingarnas uppmärksamhet på missionsarbetet. Överallt väckte han längtan efter evangeliet om Jesus Kristus i mottagliga hedningars hjärtan.
Mestadels ha stationerna byggts först senare, många långt efter hans död (1876). Men på herrnhutiska missionsstationer i Östgriqualand ser man spåren av hans verksamhet. Kort före sin död predikade han längst bort i öster vid Mvenyane, där nära tjugo år senare (1893) den yngsta av Brödraförsamlingens kafferstationer uppstod.
Med förvåning ser man, att det fanns en stor, vittutseende plan bakom alla hans äventyr och att hans tankar voro inriktade på hela landet och hela folket. Man märker också med glädje, hur minnet av denne märklige man hållit sig friskt och levande bland kaffrerna. Om Heinrich Meyer kunna t. o. m. de hedningar berätta, som ännu draga omkring i landet i sina röda yllefiltar, med bistra ansikten och »assegajen» i handen, och låtsa, som om den nya tiden inte anginge dem, fastän den förändrat allt, allt. »Ja», säga de, »det var en man, som man måste ha respekt för och lyssna till. Honom förstodo vi. Ingen har talat vårt språk som han.» Då han vid sin hemresa höll föredrag i England om kaffermissionen, övergick han mot slutet, utan att märka det i sin hänförelse, från engelska till sina kaffrers språk. På dödsbädden bad han att få sin käpp: han måste gå till hövdingen Ludidi och predika för honom.
Båda missionerna, den ibland de forna hottentotterna i västra Kapkolonien (Väst-Sydafrika) och den ibland kaffrerna i landets östra del (OstSydafrika), ha under det nya århundradet gjort stora framsteg på vägen till självständighet. De ha båda en kyrkoförfattning, och i den tecknas klart vad som bör vara utvecklingens mål: den inhemska kyrkan. Det har också visat sig, att det inte finns så få inom församlingen, som glädjas åt denna utveckling och vilka gärna ställa sina krafter i det helas tjänst.
Utvecklingen stördes i det stora hela ej genom kriget och har sedan fortgått med glädjande resultat. I början av år 1931 fanns det på vart och ett av de båda missionsfälten sex infödda pastorer, som i den spirande kyrkans tjänst stodo i spetsen för olika församlingar. Den ungdom, som kommer från kristna hem, undervisas i de 27 stationsskolorna och i 63 skolor vid gränsstationer. Här erhålla ej blott barn av kristna föräldrar kristen uppfostran, utan här gives också tillfälle att öva inflytande på hedniska barn, lära dem känna Herren Kristus och genom dem också nå föräldrarna. Därför är det av den allra största betydelse, att nästan alla lärare, som sysselsättas vid dessa skolor — deras antal belöpte sig år 1931 i Väst- och Ost-Sydafrika tillsammans till 213 — ha fått sin utbildning i missionens lärareseminarier i Gnadental och Mvenyane. Många av dem uppfatta sitt arbete, för vilket de avlönas av regeringen, som en gärning till folkets tjänst och som ett verkligt missionsarbete.
I ekonomiskt hänseende dröjer det nog ännu länge, innan de båda unga, inhemska kyrkorna kommit fram till den självständighet de ha satt som sitt mål. Här har nog inte uppfostran börjat tidigt nog och inte gått målmedvetet till väga. Men de kyrkliga avgifterna ha på senare år betalts in bättre och mera regelbundet, så att en ganska betydande del av den inhemska kyrkans budget redan nu kan bestridas med dessa medel. Allt som allt se missionärerna på båda fälten tacksamt tillbaka — även på de senaste årtiondena sedan 1900 — och emotse förtroendefullt framtiden, väntande nya framsteg och ny välsignelse.
- Eskimåmissionerna.
I kapitlet om missionens begynnelse i Labrador nämnde vi, att där i slutet av 1700-talet funnos tre missionsstationer med endast 110 kristna. Bland dessa var tillståndet delvis mindre glädjande, i synnerhet på den södra stationen, Hoffental. Där gjorde sig inflytandet från främmande sjömän och handlande alltmera gällande. Rusdrycker såldes till eskimåerna, och deras hustrur och döttrar våldfördes. På grund av alla dessa missräkningar höll omkring sekelskiftet en anda av missmod och försagdhet på att få makt med missionärerna.
Men hjälpen stod redan för dörren. Det började bli rörelse inom församlingarna, och i Hoffental kom det till ett verkligt genombrott. En gammal förstockad synderska, som dittills trotsat alla missionärernas bemödanden, fattade en gång under gudstjänsten plötsligt ordet om Frälsaren, som kommit att uppsöka och frälsa det som var förlorat. »Mig också?» undrar hon, och försjunken i denna fråga blir hon sittande i kyrkan med huvudet lutat mot ryggstödet, då de andra gå hem. Man tror, att hon somnat. Man gör henne uppmärksam på att gudstjänsten är slut och att hon också bör gå hem. Då betraktar hon kyrkotjänaren med stora, förskräckta ögon, rusar ut i det fria, springer upp i bergen bakom stationen och kastar sig på knä bland klipporna för att bedja. Som en ny människa kommer hon från ensamheten tillbaka till sin hydda, och snart få även grannarna uppleva vad hon upplevt: Frälsarens kärlek.
Väckelsen grep slutligen hela församlingen. Hos många utlöste de starka inre upplevelserna darrningar och ryckningar och t. o. m. krampartade företeelser. Missionärerna hade först all möda att avlägsna allehanda svärmiska utväxter och måste då och då vända sig emot de väcktas benägenhet att överskatta yttre följdföreteelser. Men i sitt hjärta jublade de dock av glädje över vad de sågo. Gud gav sin Ande, och många, som redan förut blivit döpta, emedan de önskat det och tillägnat sig de nödiga kunskaperna, kommo nu först i verklig livsgemenskap med Herren. Och då väckelsen spred sig till de andra stationerna, växte antalet kristna i Labradors kustland snabbt.
Därmed var segern vunnen. Hedendomens makt var bruten. Visserligen dröjde det ännu årtionden, innan alla landets invånare begärde att bli upptagna i den kristna kyrkan och läto döpa sig. I synnerhet längst i norr, dit missionärerna sällan eller aldrig kunde komma, fanns det ännu i början av 1900-talet en del hedningar. Men då man år 1904 byggde en stadon även där, dröjde det inte länge, innan de flesta av dem vände sig till den nya tron, som deras landsmän redan för länge sedan hade antagit. Visst fanns det ännu motstånd att övervinna och strider att utkämpa. På enskilda punkter fick man tydligt erfara, hur mörkrets makt reste sig och beredde missionären, som där stod fullkomligt ensam, svåra stunder. Men om vi se på denna period i dess helhet, ha vi dock det bestämda intrycket, att den avgörande segern vanns den gången, då den stackars eländiga kvinnan i Hoffentals kyrka gav sitt hjärta åt Frälsaren, som kommit att »uppsöka och frälsa det som var förlorat».
Labradors eskimåer ha blivit kristna, men de äro ännu långt ifrån det mål som missionärerna överallt ha för ögonen: en självständig inhemsk kyrka. Visserligen använde bröderna från början pålitliga kristna, både män och kvinnor, som medhjälpare i kyrkligt arbete. Bland dessa fanns det många, som med rik välsignelse verkade bland sina landsmän. De spela en stor roll i alla labradormissionärernas berättelser. Och betraktar man deras porträtt, ser man med rörelse och glädje det stilla, vänliga ljuset i deras små ögon i de rynkiga och väderbitna ansiktena. Man måste hålla av dem. Men dessa medhjälpare äro inte de infödda präster, en eskimåkyrka behövde. De blevo det inte heller genom att man ordnade kurser för dem, gav dem litet mer undervisning och sedan förmådde dem att något mera ägna sig åt ordets förkunnelse eller överlät åt dem att hålla bibelstudium med en mindre krets. Detta var glädjande framsteg, som missionärerna voro tacksamma för, och som de kanske förvånades över. Men de hysa ändå den åsikten, att man aldrig får vänta sig, att det skall kunna uppstå en eskimåisk nationalkyrka på Labradors kust. »Våra församlingar äro mycket för små och ligga spridda längs kusten med allt för långa avstånd mellan sig. Och våra kära eskimåer äro för litet begåvade, för barnsliga, för osjälvständiga och tyvärr icke friska nog för att nå detta mål. Ty de äro ett döende folk.» Så säga missionärerna, och kanske ha de rätt.
Dylika skäl, jämte andra, lågo till grund för Brödraförsamlingens beslut av år 1899, vilket beslut genomfördes år 1900, att överiämna sitt eskimåarbete i Grönland till danska statskyrkan. I en del av landet, där Brödraförsamlingens missionärer verkade, fanns det inte längre några hedningar. Men det fanns inte heller någon utsikt att av de fullblodsgrönländare, av vilka brödramissionens eskimåförsamlingar bestodo, göra några infödda präster. Det försök man gjort, i det man grundat »medarbetareskolor», hade misslyckats. Däremot visade det sig, att halvblodsgrönländarna, bland vilka danska statskyrkan verkade, voro i stånd att övertaga dylik församlingstjänst. När bröderna efter att ha utfört det egentliga missionsarbetet drogo sig tillbaka från Grönland, fanns alltså möjlighet att bilda en hela koloniens befolkning omfattande kyrka, vilken till stor del sköttes av inhemska krafter. Då Brödraförsamlingens mission just under dessa år hade övertagit en hel rad av nya uppgifter — till vilka vi återkomma senare — var det det naturliga och rätta för densamma att låta sina församlingar gå upp i den grönländska kyrkan. Dessa hade ju för övrigt uppstått genom det arbete som utförts av Egede, vilken börjat missionera här redan före Brödrasamlingen, vars första missionärer i själva verket utsänts för att understödja honom.
Fastän sålunda mycket talade för en skilsmässa, blev det inte lätt för brödramissionen och framför allt missionärerna att säga farväl till Grönland och dess eskimåer. Hur mycken seg uthållighet, hur mycken trogen kärlek hade de inte under nära 170 år lagt ned på uppgiften att förkunna grönländarna Jesu Kristi budskap. I saknad av all komfort, ofta under armod och brist, i hård kamp med det svåra språket, som först missionären Kleinschmidt lyckades riktigt bemästra, i faror till lands och sjöss, gång på gång bittert besvikna över sina skyddslingars skenbara otacksamhet och över de stora bristerna i deras kristligt-sedliga liv, hyste de dock i sina hjärtan en varm kärlek till Grönland och dess eskimåer, mycket varmare och djupare, än de själva anat och vetat.
Även grönländarnas tillgivenhet tog sig under den sista vintern och vid avskedet sådana uttryck, att missionärerna kände sig på en gång rörda och förödmjukade. Med mönstergill trohet hjälpte de till med två kapellbyggen, berättar en missionär. Ingen ville fattas vid gudstjänsterna. Alla lyssnade med den intensivaste uppmärksamhet. På julmorgonen infunno de sig alla i sin bästa stass för att, som de själva sade, även i det yttre visa, att de ännu en gång ville riktigt njuta av högtidsfirandet enligt Brödraförsamlingens sed. Och trots snöyra och storm stannade bara en enda gammal blind kvinna hemma från midnattsgudstjänsten på nyårsafton. Sedan kom själva avskedet på sommaren år 1900! »Samtliga medlemmar av församlingen stodo på stranden, där båten, som skulle föra oss till grannstationen Neuherrnhut, redan väntade på oss. Tala med varandra kunde vi inte något vidare. Man hörde blott gråt och snyftningar. Då vi äntligen tagit plats, ville grönländarna, som älska att sjunga och äro verkligt musikaliska, spela och sjunga avskedsverser för oss. Men rösten svek dem, och församlingens sång liknade mer jämmer. Det var hjärtslitande. Långsamt satte båten sig i rörelse. Länge stodo grönländarna och sågo efter oss. Slutligen försvunno de och den lilla ön Umanak för alltid för våra blickar.»
Flera av de missionärer som genom överlämnandet av missionsstationerna på Grönland blevo fria funno åter en verksamhet bland eskimåer, i Alaska. Där hade Brödraförsamlingens mission år 1885 upptagit ett nytt verksamhetsfält. På begäran av den amerikanske skolinspektören d:r Sheldon Jackson, »Alaskas välgörare», hade Brödraförsamlingen beslutat att taga sig an eskimåerna vid Kuskokwimfloden. Under de första åren fick man göra många svåra erfarenheter. Genom olyckshändelser uppstodo kännbara luckor i medarbetarkretsen. Är 1900 bortrycktes mer än hälften av invånarna i många av Kuskokwimområdets byar av en influensaepidemi, följd av lunginflammation och mässling. Så våldsamt härjade sjukdomen, att de döda inte kunde begravas, och de övergivna och hungriga hundarna kastade sig över liken. Men trots alla dessa svårigheter gjorde missionen glädjande framsteg, och den förändring som eskimåerna undergingo var mycket uppmuntrande för missionärerna att bevittna.
Medvetet gick man annorlunda tillväga här, än man gjort på Labrador och Grönland. Under det att bröderna där hade bemödat sig om att samla de eskimåkristna i byar kring stationerna, för att ha dem under uppsikt och kunna vårda dem, beslöt man här att uppsöka dem i deras små kolonier och låta dem stanna där. Man hade fått klart för sig, att jägarna och fiskarna, om de slogo sig ner i större byar, förlorade möjligheten att förtjäna sitt uppehälle som förut. Varnade genom de erfarenheter, man haft därav på de andra nordliga missionsområdena, ville man om möjligt undvika en dylik förändring, även med risk att evangelii utbredande under sådana förhållanden kanske nåt fördröjdes.
Till sin glädje fingo bröderna göra rakt motsatt erfarenhet. Evangelium utbredde sig mycket snabbare än på Grönland och Labrador tack vare de trogna och flitiga medhjälpare, man snabbt vann.
I allmänhet kunde man glädja sig åt deras karaktärsfasthet, och det fanns bland dem sådana, vilkas intelligens kom en att häpna. Så utbildade t- ex. evangelisten Neck — i avsikt att uppteckna missionärernas yttranden — på få år, utan någon som helst hjälp från missionäremas sida, av sina landsmäns bildskrift en sorts snabbskrift, med vilken han kunde omedelbart nedskriva vad som helst efter diktamen och sedan läsa det igen. En alldeles utomordendig prestation, som ingen skulle ha tilltrott en eskimå. Dessa människor buro ordet från by till by, undervisade sina landsmän och beredde dem till dopet. När missionärerna sedan gjorde sina resor, funno de ofta på platser, där de aldrig varit förut, grupper av människor, som börjat leva det nya livet med Gud och av hjärtat begärde att bli upptagna i den kristna församlingen. Den förvandling, som ägt rum i deras inre, visade sig också snart i att de byggde trevliga hus, flyttade tillsammans i familjer och lade vikt vid den för dem hittills okända dygden renlighet.
Då Brödraförsamlingens missionärer upptogo verksamhet i Alaska, var den del av landet, där de slogo sig ner, ännu knappast öppen för trafik. Detta har emellertid blivit annorlunda, i synnerhet efter år 1909, då man fann guld vid övre loppet av Kuskokwim och guldgrävare började strömma till Alaska i större antal. De stora förväntningar, som de första utav dem hyste, ha ej gått i uppfyllelse. Det oaktat har missionsstationen Betel, som från början var centrum för Brödraförsamlingens missionsarbete, nu blivit huvudkvarter för invandrare av alla möjliga sorter. Med dem har den amerikanska civilisationen hållit sitt intåg i landet, och dess förstörande verkningar ha tyvärr försports eskimåernas liv som folk. Förr voro dessa jämförelsevis motståndskraftiga och sunda. Nu måste man tyvärr konstatera, att de europeisk-amerikanska sjukdomarna, särskilt tuberkulosen, utbreda sig bland dem. Ofta oroar den tanken missionärerna, att eskimåerna här liksom i Labrador skola täras bort och att den missionsgärning, som tedde sig så hoppfull, skall bli den sista kärlekstjänsten åt ett folk, vars undergång Europa och Amerika vållat. Dock hoppas vi ännu, och vi få också hoppas, att detta öde skall kunna avvändas. Vi hoppas, att alla eskimåer i Kuskokwimområdet må bli delaktiga av evangeliets livgivande krafter, innan den västerländska civilisationens smutsflod, som hotar att bli deras fördärv, översvämmar hela deras land och rycker undan den grundval, där de hittills gått någorlunda säkert.
- Nya skott på den gamla stammen.
Vi talade i slutet av föregående kapitel om ett nytt missionsföretag i Alaska. I det följande komma vi att sysselsätta oss med ännu ett antal missionsfält, där arbete upptogs under senare hälften av 1800-talet. År 1792 hade, som vi sett, missionärer gått ut till Kaplandet för att återupptaga Georg Schmidts verksamhet därstädes. Alltsedan dess hade bröderna fullgjort sin gärning både där och på sina gamla arbetsfält. Men det var, som om den lust för nya vågstycken för Herren, vilken under de första tiderna givit sig tillkänna i en överflödande mängd missionsförsök, gått förlorad inom församlingen. Det var, som om församlingen blivit gammal och inte längre förmådde skjuta nya skott. Så måste det i varje fall te sig utifrån sett.
Därför kommer det som en överraskning, när det i mitten av århundradet plötsligt börjar förmärkas en ny missionsanda och det ena nya missionsfältet efter det andra lägges till de gamla. 1849 utsändas missionärer till Nikaragua och Sydaustralien. 1853 börjar missionsarbetet i Tibet. 1866 följer så ett missionsförsök i det inre av den australiska kontinenten. 1878 få tre präster av färgad ras från Barbados i uppdrag att börja verksamhet i Brittiska Guyana (Demerara). Om uppkomsten av missionen i Alaska 1885 ha vi redan talat. 1889 kommer härtill en mindre verksamhet i Kalifornien. 1891 upptages mission i Ostafrika vid norra ändan av sjön Nyassa och i norra Queensland i Australien. Slutligen, år 1897, övertar Brödraförsamlingen Londonmissionens station Urambo i Unyamwesi, i hjärtat av kolonien Tyska Östafrika. Allt som allt är det således fråga om tio nya arbetsfält på mindre än femtio år.
Denna plötsligt uppflammande företagsamhet inom den lilla församlingen, som i och för sig hade fullt upp att göra med sina gamla arbetsfält i anseende till måttet av sina krafter, är förvånande. Kan den förklaras och hur?
Vi ha upprepade gånger påpekat, att den missionsrörelse, som i slutet av 1700-talet uppstod i England och sedan spred sig till kontinenten, var av betydelse för Brödraförsamlingen och dess arbete. Såväl i Sydafrika som i de land, där de herrnhutiska missionärerna hade att göra med slavar, förnummos dess verkningar. Vid 100-årsfesten i Herrnhut den 21 augusti 1832 talade man om hur tacksam man var inom Brödraförsamlingen över att inte längre stå ensam och att man ville räcka brodershanden åt alla, som gått med i arbetet. I beslutet att besätta nya missionsfält få vi se ett slag av den allmänna missionsrörelsen, som naturligtvis följdes med intresse i Herrnhut och förmedlade värdefulla impulser.
Tydligast ser man detta vid begynnelsen av missionsarbetet i Tibet, vilket direkt föranleddes av den kände kinamissionären Gützlaffs föredrag i Herrnhut 1850. Den djupa rörelse, som hans av stor vältalighet präglade framställning åstadkom, väckte hos herrnhutarna den frågan, huruvida inte tiden vore mogen för att återupptaga Zinzendorfs planer på det inre av Asien. Därmed var impulsen given till missionsarbetet i Tibet eller, rättare sagt, vid dess gränser. Även missionerna i Australien, Nikaragua, Alaska och Kalifornien ha sitt ursprung i frågor och böner, som från missionsälskande och intresserade kretsar utanför Brödraförsamlingen riktats till herrnhutmissionens ledning. Och aldrig hade någon sådan vädjan utgått, om ej den evangeliska kristenhetens hela inställning till missionsarbetet vid denna tid blivit en helt annan.
Men man kan också säga, att en sådan vädjan knappt skulle ha fått det svar som den fick i Herrnhut, om inte Gud under tiden givit församlingen nytt liv. I läroverket i Niesky, där strängt taget alla Brödraförsamlingens teologer erhöllo sin skolbildning, hade år 1841 en väckelse ägt rum, som utövat djupgående verkningar på Brödraförsamlingens liv i sin helhet. De unga män, som på 50-talet började förkunna Guds ord ute i församlingarna och på 60-talet ryckte in på inflytelserika platser inom Brödraförsamlingen, hade genom denna väckelse blivit rörda av Guds Ande och förda till medvetet liv i honom, och det märktes på dem. Till en tid hade det sett ut, som om församlingen ej längre omfattade sitt missionsarbete med samma brinnande intresse som förr. Men nu väcktes kärlekens och trons krafter till nytt liv inom den, och den ställde sig medvetet och beslutsamt bakom det arbete, som den hittills kanske skött något vanemässigt. Men inte nog därmed — den grep också gärna efter de nya möjligheter, som erbjödos.
När de gamla tyska missionssällskapen efter de tyska koloniernas grundande beslöto sig för att upptaga missionsarbete i de unga tyska kolonierna, ville Brödraförsamlingen ej draga sig undan. Man gav sig inte in på företaget av nationella grunder. Man tvekade snarare, emedan man fruktade för bevekelsegrundernas renhet och för verksamhetens anda. Men man tog dock detta steg i glad tro, då man genom en gåva från en för Brödraförsamlingen okänd vän helt oväntat fick medel därtill, emedan man trodde sig se en fingervisning från Gud i detta. Och just de två nya missionsfälten i de tyska kolonierna omfattades mycket snart med särskilt varm kärlek av hela församlingen. De trosprov, inför vilka församlingen ställdes genom upptagandet av denna mission, blevo synbarligen en källa till ny kraft för den.
Särskilt lyckligt var det, att ledningen av Brödraförsamlingens mission under dessa år låg i händerna på Charles Buchner, som i sin person på ett förunderligt sätt förenade nykterhet och hänförelse. Nära vän till Warneck och Kähler, gjorde han Brödraförsamlingen stora tjänster genom att i tal och skrift klarlägga missionsproblem.
Ha vi därmed förklarat den märkliga företeelsen, att det gamla trädet plötsligt skjuter nya skott? Knappast. Och det är överhuvudtaget tvivelaktigt, om den kan »förklaras». Men vi ha åtminstone påvisat den historiska händelsen i dess sammanhang med andra händelser, som den tiden tilldrogo sig inom och utom Brödraförsamlingen och övade inflytande på densamma.
Det återstår oss endast att se oss om på de nya missionsfält, som tillföllo den gamla församlingen. Vi vilja därvid fatta oss ännu kortare, än vi hittills gjort.
a) Nikaragua. I de tidigare framställningarna angående Brödraförsamlingens mission bär detta missionsområde ännu namnet Moskitokusten. Namnförändringen häntyder på det faktum, att landet, en liten indianstat i Mellanamerika, som vid början av Brödraförsamlingens mission ännu var tämligen självständig men stod under engelskt skydd, annekterats av Nikaragua. Denna förändring var mycket betydelsefull även för missionen och hade vittgående följder. Därför måste vi ännu en gång komma tillbaka till den.
Innan den ägde rum, hade missionens träd lyckligtvis slagit djupa rötter, så att det inte kunde ryckas upp av de stormar, som sedan härjade landet. Bröderna hade börjat sitt arbete i Mellanamerika 1849 på begäran av fursten von Schönburg-Waldenburg, som även annars visat sig vara en varm vän till deras mission och rikligt understött dem med penningmedel. De kvarhöllos till en början vid kusten av kreolerna, som de sökte hjälpa ur deras romsmittade avsigkommenhet. Deras förbindelser med indianerna, för vilkas skull de huvudsakligen skickats ut, bestodo egentligen blott i förbindelser med hövdingen. Först när missionärerna funno vägen från huvudstaden Bluefields åt norr och söder och något längre in i det inre av landet, kommo de i närmare beröring med dem.
Därvid lärde de först känna en del slödder, fördärvat till kropp och själ genom några europeiska handelsmän, som stodo på lägsta möjliga moraliska nivå. De skrattade ut den broder, som slog sig ner bland dem på ön Rama Key och hotade honom med dolken. »Vi vilja förbli sådana som vi äro. Skaffa oss rom, så är du vår vän!» Men de som höjt sina vapen mot honom blevo avväpnade av den vapenlöse. Efter tio år funnos där inte längre några hedningar på ön men en kristen församling, över vilken änglarna i himlen säkert gladdes, ty den bestod av syndare, som gjort bättring.
Det var en uppmuntrande början. Men missionens storhetstid i Nikaragua grydde först år 1881, då en väckelsens vår gick över landet, den starkaste och långvarigaste som Brödraförsamlingens mission någonsin upplevat på något av sina fält. Många blevo så djupt gripna, att de i bokstavlig mening kastades till marken. Där lågo de sedan i ett slags krampaktigt tillstånd eller skakade av häftiga darrningar under Guds dom, varvid de trodde att de skulle förgås av ångest. Men till slut avlöstes fruktan av vissheten om syndaförlåtelse och en känsla av outsäglig glädje och salighet. Även de, hos vilka alla sådana yttre företeelser saknades, drogos in i det nya livets ström. Guds Ande utgöts över det lilla indianfolket vid Moskitokusten. Det var inte längre människorna, som drevo mission, utan det var Herren själv, som gick genom landet och bildade sina församhngar åt sig. Missionärerna hade blott att göra hantlangaretjänst och i denna rörelses kölvatten grunda stationer längs kusten för att samla de omvända.
Dessa glädjetider följdes av allvarliga prövningar och hemsökelser. Nikaragua tog landet i besittning och fördrev dess konung från hans fäders tron. Det önskade utvidga området för sitt inflytande till Atlanten. De åtgärder det tillgrep för att vinna detta syfte voro inte till gagn vare sig för landet eller dess invånare. Oerhörda skatter och tullar infördes, vilka skadade affärslivet. Införandet av spanska språket som undervisningsspråk, även när det gällde indianerna, snarare hindrade än stimulerade handel och samfärdsel. Missionen, som led avbräck redan därigenom att nästan alla dess blomstrande skolor måste upphöra, fick också erfara den bigott katolska regeringens fiendskap, och plötsligt uppdykande katolska präster motarbetade den på alla vis. Ofta såg det ut, som om det skulle bli omöjligt att fullfölja arbetet. I själva verket voro också starka krafter i rörelse för att nå detta mål genom att driva bort missionärerna. Men under dessa svåra år höll Gud underbart sin hand över dem och deras gärning, och det yttre trycket snarare stärkte än hindrade det andliga livet i församlingarna. Krafter väcktes till liv inom dem, emedan de måste bära korset och visa tålamod i lidandet, och deras villighet att tjäna bröderna, var och en med vad han hade, var storartad.
Kort före världskriget tycktes det, som om det politiska läget hade klarnat och som om ro och säkerhet äntligen skulle hålla sitt intåg i landet efter långa, svåra år. Brödramissionen fick verkligen också under kriget — då hela den övriga världen stod i lågor — göra sitt arbete jämförelsevis ostört. Man kunde till och med sända ut en ny missionär av svensk nationalitet. Under efterkrigsåren blev det emellertid nya orohgheter, revolutioner, krig och guerillakrig, vilka ofta kännbart berörde missionsverksamheten utan att dock kunna hindra den. Det anlades till och med nya stationer, först gränsstationer och till slut även en huvudstation långt inne i det inre av landet, i sumuindianernas land. På senaste tiden har missionärernas verksamhet utsträckts även till Honduras.
På grund av dessa framsteg och den kristna församlingens starka tillväxt (från 6,584 medlemmar år 1914 till 12,865 vid början av år 1931) var man i hemlandet stundom benägen att glömma, att missionärerna i Nikaragua levde som på en vulkan och måste göra sin vittnestjänst med risk för sitt liv. Den uppskakande underrättelsen om mordet på Karl Bregenzer på stationen Musawas inne i landet påminde om hur farligt missionens läge i Nikaragua är, trots alla evangeliets segrar. Upprorsmän, som lågo i strid med regeringen, mördade honom påsken 1931 och läto sitt raseri gå ut till och med över hans lik. Blott genom Guds nådiga beskydd undgick missionens superintendent samma öde. Även den svenske missionären David Haglund och hans familj ha varit i allvarlig livsfara.
Dessa tilldragelser visa, hur snabbt det kan gå därhän, att församlingarna, som ännu till största delen ledas av vita missionärer (förhållandet är 8 till 5), kunna bli berövade denna ledning. Skola de då kunna stå för sig själva och bevara vad de fått? Ingen, som känner dem, deras nit och deras svaghet, deras sedliga osjälvsländighet men uppriktiga kärlek till sin Frälsare, skulle våga att besvara denna fråga med ja. Men det finns ändå några, som bestämt skulle vägra att svara nej. Ty de veta, att Gud begynt ett gott verk hos moskito-, rama- och sumuindianerna, och hysa den tillförsikten, att han ock skall fullborda det intill Kristi Jesu dag.
b) Kalifornien. Då missionen i Kalifornien även bedrives bland indianer, foga vi in den här, fastän den inte började förrän 1889. Vi ha redan påpekat, att impulsen till den kom utifrån. En bok, som en amerikansk författarinna utgav under titeln »Ramona», riktade uppmärksamheten på det elände, den smuts och uselhet, som härskade bland resterna av den indianska befolkningen i Kalifornien, och ställde den frågan till de amerikanska kristnas samveten, om de icke ville försöka gottgöra, vad deras fäder hade brutit emot urinvånarna. Med anledning av denna bok vände sig en kvinnoförening, som gjort till sin uppgift att höja indianerna, till styrelsen för Brödraförsamlingens mission med den bönen, att den måtte åtaga sig att missionera bland västerns indianer, liksom den en gång missionerat bland österns. Föreningen vore å sin sida villig att lämna penningbidrag.
Utan tvekan gick man till verket. Amerikanska, med landets förhållanden förtrogna bröder sändes till detta arbete. Arbetet var framgångsrikt. Gudstjänsterna voro väl besökta, och evangeliet fann villiga lyssnare. Snart kunde de första dopen förrättas. Även i yttre avseende gjorde de små indianska områdenas invånare snabba framsteg, trädde i förbindelse med omgivningen och blevo på kort tid nyttiga och flitiga borgare, som höllo sitt lilla område väl i ordning. Allt skulle ha försiggått utan störningar, om ej katolikerna, då de sågo den evangeliska missionens framgångar bland indianerna, plötsligt hade kommit att tänka på att det fanns gamla förbindelser med dem, och börjat att intrigera emot bröderna. Denna missions grundläggare, William Weinland, som till sin död år 1930 stod i spetsen för densamma, led ofta mer av detta intrigspel än av den starka hettan och torkan. Sedan han slutit sina ögon, har endast en missionär varit verksam här inom de två små indianförsamlingarna.
c) Australien. Vi sammanfatta i detta kapitel tre missionsföretag, som hade sin skådeplats i Australien. I det vi säga »hade», ge vi uttryck åt det sakförhållandet, att de alla tre äro någonting avslutat för herrnhutmissionen. Även på den grund måste vi vid deras behandling inskränka oss till att säga det nödvändigaste. Och ändå kunna och vilja vi inte alldeles förbigå dem. Ty även om det i fråga om alla tre gäller, att de ingalunda voro några stora missionsföretag, där stora skaror kristna vunnos, så hade de dock ett alldeles särskilt värde. De utgöra nämligen bevis på att även de djupast sjunkna människor, som stå på kulturens lägsta trappsteg och inte just ha mycket som skiljer dem från djuren, samt därtill äro kannibaler, kunna höjas ur sin smuts och förnedring genom evangelii inneboende kraft och om verklig kärlek i Jesu Kristi ande möter dem. Även de äro i stånd att slå upp sina ögon och »se — och tacksamt fröjdas över — vilken kärlek Fadern har bevisat oss, därmed att vi få kallas Guds barn».
1849 utsändes de första bröderna till provinsen Victoria i Sydaustralien. Då de svårigheter de mötte tycktes dem för stora, återvände de 1856 till Europa. Direktionen ansåg, att inte allt blivit gjort, som kunde göras, och beslöt att våga ett andra försök. Denna gång lyckades det. Det uppstod efter varandra två stationer, där en liten församling av australnegrer bildades, vilkas utveckling i såväl kulturellt som sedligt hänseende väckte allmän förvåning.
Uppmuntrade av dessa framgångar i södra delen av landet, ville bröderna 1866 föra evangelium till de spridda invånarna djupt inne i landet. Efter en ökenvandring på 104 dagar kommo de till Kopperamanasjön och började där sin verksamhet. Men de fingo erfara, att de ej voro vuxna livsbetingelserna i denna avlägsna och isolerade ödemark, där även de infödda endast vegeterade. Deras underhåll kostade dessutom så mycket, att försöket icke kunde genomföras, varför de återkallades.
Kvar stod endast arbetet i Victoria, som leddes av August Hagenauer. Jämnt femtio år använde han sina krafter i denna tjänst. Han, som först hånats, därför att han inbillade sig kunna bjuda australnegrer Guds ord, var till slut känd och ärad i hela landet och utnämndes av regeringen till »protektor» för alla infödda i provinsen Victoria. Sorgligt nog voro de som han skulle skydda och ha omsorg om stadda i snabbt utdöende. Även den lilla församling, som han bildat och i vars mitt han levde som en patriark, smälte alltmer ihop, och då han år 1908 pensionerades efter en väl använd arbetsdag, slöto sig resterna av hans församling till en engelsk episkopal missionsstation.
Under tiden hade i norra Australien, i Oueensland, ett nytt arbete börjat. Den presbyterianska kyrkan i Australien, som uppmärksamt följt Hagenauers och hans bröders verksamhet i söder, hade vänt sig till Herrnhut och bett, att man skulle skaffa den de män, som behövdes för ett planerat missionsföretag bland de infödda i Queensland. 1891 landade de bröder, som bestämts för denna uppgift, i Melbourne. Hagenauer välkomnade dem och satte dem in i landets förhållanden. Sedan foro de norrut, där guvernören över norra Queensland, vilken redan kände till brödemas missionsarbete och gladdes att komma i beröring med dem även här, redan hade sökt ut en plats, där de kunde slå sig ner.
Vad de här upplevde under de första veckorna och månaderna efter sin landstigning har ofta skildrats och sysselsatt många människors fantasi. De vore utlämnade åt vildarna, som få månader före deras ankomst slagit ihjäl två vita, som lidit skeppsbrott vid deras kust, och ätit upp dem. Om natten dansade de med vilda tjut kring deras läger. Aldrig voro nykomlingarna säkra för att de ej skulle kasta sig över dem och bereda dem samma öde som de skeppsbrutna. När missionärerna om dagen försökte att träda i förbindelse med dem, voro de hänvisade till att genom gester betyga sin vänskapliga sinnesstämning. De kunde ju nämligen ej ett ord av deras språk, i vars hemligheter ännu ingen inträngt. Även då de med oändlig möda så småningom vunnit infödingarnas förtroende, svävade de dock ständigt i livsfara, då de rörde sig ibland dem, särskilt då de ställde sig i deras väg för att avvärja eller förbjuda något. Ty dessa vildars blodtörst var obehärskad och deras vrede blind och omåttlig.
Vad som under sådana förhållanden syntes till och med missionärerna omöjligt, blev det oaktat en verklighet. Av de hedniska människoätarna blev det kristna, vilkas barnsliga tro ofta kom deras uppfostrare att blygas och vilkas böner Gud i många fall alldeles underbart uppfyllde. Även till dem som ej uttalade önskan om dopundervisning och upptagande i församlingen sträckte sig missionärernas inflytande. Pioniären i arbetet, Nikolaus Hey, utnämndes, liksom Hagenauer i söder, till superintendent i de inföddas område och kunde som sådan träffa många anstalter till sina skyddslingars fromma. Framför allt riktade han och de andra missionärerna sin uppmärksamhet på ungdomens uppfostran. Ty fastän de erfarit evangeliets omskapande verkan på de vuxna på ett ett sätt, som de själva ständigt förundrade sig över, märkte de dock, att framtidsutsikterna för deras arbete huvudsakligen berodde på den yngre generationen. Därför sökte de förbereda och utrusta de unga för ett liv, helt skilt från deras föräldrars. Allt vad de sågo stärkte dem i hoppet att kunna nå detta mål och att det skulle förunnas dem att bevara Nord-Queenslands infödda från att fullkomligt utrotas som sina landsmän i söder, därigenom att de även i yttre hänseende utrustades för att träda in i det moderna livet.
I våra dagar finnas inte längre några herrnhutiska missionärer i Nord-Queensland. Australiens presbyterianska kyrka tog arbetet i egna händer år 1919, då Hey bad att få bli pensionerad. Detta var en besvikelse för Brödraförsamlingen. Vem kan undra över det? Men det gick lättare att bära den, om man hade i minne aposteln Paulus’ ord i 1 Kor. 3:6: »Jag planterade, Apollos vattnade», och lade tonvikten på versens slut: »men Gud gav växten.»
d) Tibet. Vi ha redan nämnt, att det var Gützlaffs föredrag, som gåvo impulsen till denna mission. De bröder, som fått i uppdrag att slå sig ner i Mongoliet mellan Sibirien och Kina, försökte — emedan ryska pass vägrats dem — att över Ostindien komma till sina önskningars mål. Men också här var vägen stängd. Man vägrade dem tillträde till det kinesiska Tibet. De började då sitt missionsarbete i Himalayas högfjällsdalar vid gränsen till kinesiska Tibet, där de också funno en mongolisk befolkning, här och där uppblandad med hinduiska element.
Det arbetsfält, som de sålunda ej sökt ut åt sig utan egentligen förts till mot sin avsikt, erbjöd många svårigheter. Det ligger så högt (3 á 4,000 m.), att det ställer stora krav på deras kroppsliga motståndskraft, vilka komma hit upp från låglandet. Det oaktat verkade en av missionärerna, Heyde, oavbrutet i femtio år däruppe, utan att återse sitt tyska hemland under hela denna tid. På hösten bli passen igensnöade. Sedan upphör all samfärdsel, och missionärerna på sina stationer äro fullständigt avstängda från yttervärlden. Landet kan blott på enstaka ställen odlas och är därför oerhört glest befolkat. Den enda ort, där ett större antal människor bo, är staden Leh vid Indus, vilken är av betydelse som handelscentrum för karavanerna och med sina 3,000 invånare förefaller tibetanerna som en storstad. För att nå människorna med sitt budskap måste bröderna under sådana omständigheter göra besvärliga och ofta mycket farliga resor utmed avgrunder och på hängbroar över brusande bergströmmar.
Något som väsentligt skilde detta nya missionsfält från alla andra, där bröderna dittills verkat, var, att de här för första gången fingo att göra med ett folk, som ägde en historia och en gammal kultur. Hittills hade det överallt gällt att »omvända hedningar, som ingen annars brydde sig om». Detta hade Zinzendorf en gång satt som sin uppgift, då han som skolpojke i franckeska stiftelsen grundade »senapskornsorden», och det hade också sedan i verkligheten varit Herrnhuts lott. Men här kommo missionärerna till ett land med kloster, där det jämte slöa och tröga munkar även fanns högt bildade sådana. De funno en omfångsrik litteratur på det tibetanska skriftspråket och kunde räkna med inte så få läskunniga bland invånarna. Därigenom fanns också möjlighet att utveckla en gren av missionsarbetet, som inte spelat någon roll eller ens kommit i fråga på något av alla de andra missionsfälten, bok- och traktatmissionen. Då invånarna bodde så spridda över vidsträckta områden, var denna för övrigt nästan den enda väg, på vilken bröderna kunde hoppas nå en större del av folket och verkligen bringa dem det budskap de kommit att förkunna.
De lämnade inte de andra vägarna att nå tibetanernas hjärtan oförsökta. Gång på gång gjorde de tidsödande och kostsamma evangelisationsresor till vitt skilda delar av landet, då stigarna voro farbara. De förenade på dessa resor läkarens gärning med Guds ords förkunnande och fingo även på sjukhuset i Leh hjälpa många olyckliga. De höllo skola, och genom kvinnliga missionärer sökte de nå kvinnorna som här voro särskilt svåra att få tillträde till. Om all denna verksamhet vore mycket att berätta, men vi måste avstå därifrån. Blott några ord om det litterära arbete, som synes oss vara ett utmärkande kännetecken för denna mission.
Tämligen snart fingo bröderna klart för sig, att detta vore en lämplig väg, men innan de slogo in på denna väg, måste de först avgöra en viktig principfråga. I Afrika måste missionärerna ofta, när det inom ett missionsområde talas flera dialekter, taga i övervägande vilken de skola välja för abc-böckerna och för olika översättningsarbeten och därmed s. a. s. göra till skriftspråk. Här i Tibet ställdes de också inför en svår fråga av liknande art. Det finns nämligen en klassisk tibetanska, som användes i klostren, och ett folkspråk eller, rättare sagt, flera folkspråk, dialekter, som invånarna använda sinsemellan. Dessa förstås av alla, bildade och obildade. Men de äro fattiga på sådana ord och begrepp, som behövas för en översättning av bibeln och för att uttrycka allvarligare och djupare tankar. Man kan inte heller nå hela folket med dem utan blott invånarna i den landsända, där just den eller den dialekten talas. Gång på gång övertänkte missionärerna läget, och så beslöto de sig för att översätta bibeln till det klassiska tibetanska språket.
Det var jämförelsevis lätt att fatta detta beslut. Men att utföra det var synnerligen svårt. Vad som fanns av förarbeten på det språkliga området var alldeles otillräckligt. Ingen hade dittills lyckats verkligen tränga in i detta gamla, med kinesiskan besläktade språks hemligheter och fatta dess lagar. Under sådana förhållanden var det en stor Guds gåva till Brödraförsamlingens mission, att han skänkte missionsarbetet i Tibet Heinrich August Jäschke, ett språkgeni av första ordningen. Vad denne ytterst anspråkslöse lärde man, som under sin vistelse i Tibet levde uteslutande tillsammans med tibetanerna, har presterat med sin ordbok, med sitt utkast till en tibetansk grammatik, som han tyvärr aldrig kom att fullborda, med sina utomordentliga översättningar, det är inte lätt att säga. Utan hans tjänster hade många resultat, som det inre-asiatiska forskningsarbetet nått under de senaste åren, varit omöjliga. Utan hans gärning vore framför allt — och det är för oss det viktigaste i detta sammanhang — missionen i Tibet otänkbar.
Stående på hans skuldror ha sedan hans kolleger och efterföljare, framför allt A. H. Francke, kunnat utföra ett fint och i vida kretsar uppskattat och erkänt vetenskapligt arbete och missionsarbete. På den grund han lade kunde den bok- och traktatmission uppbyggas, som i våra dagar utgör ett karakteristikon för den tibetanska missionen. Nu äro inte blott Nya testamentet och stora delar av det Gamla översatta till klassik tibetanska, utan det finns också talrika smärre flygblad på de olika dialekterna, som man kan sticka i handen på basarbesökarna i Leh och som med dem vandra genom landet och flerfaldiga gånger bäras in i det inre av det egentliga Tibet. På grund av den höga aktning, man skulle nästan kunna säga vidskepliga fruktan, som tibetanen hyser för allt tryckt, beaktas de också av dem, läsas och skickas vidare.
Och resultatet? Brödraförsamlingens missionärer ha i snart åttio år stått som skyltvakter vid gränsen till Tibet, och den församling, som givits dem i deras försakande, ansträngande, alla krafter fordrande arbete, räknar 157 själar! Säkert blir mången förskräckt, då han läser detta, och frågar: »Är det då mödan värt? Får man, då så få människor äro redo att lyssna till budskapet, bara se på, hur missionärer offra livet i ett hopplöst företags tjänst, hur deras barn dö det ena efter det andra, därför att de inte tåla högfjällsluften, hur deras hustrur tyna bort? Får man? – – -. Får man?»
Vi medge, att inte bara de utanför stående göra sig dessa frågor, utan att också den ledande myndigheten och missionärerna själva mången gång stått inför dem. Kanske har också en och annan ibland dem sagt med profeten Elia: »Det är nog; tag nu mitt liv. Herre» (1 Kon. 19:4). Eller med Herrens tjänare (Jes. 49:4): »Men jag tänkte: Förgäves har jag mödat mig.» Ända hittills har man ändå alltid ansett, att »den som satt sin hand till plogen ej bör se sig tillbaka». Och i djupet av sitt hjärta hyser man ett stilla, starkt hopp, att där människor skenbart »möda sig» förgäves, där utför Herren själv i det fördolda sitt verk, som en gång skall uppenbaras på hans tillkommelses dag.
e) Ostafrika. Ännu återstå de båda yngsta missionsfälten. I det ena, vid Nyassasjöns nordända, började bröderna sin verksamhet 1891; i det andra, Unyamwesi, i hjärtat av kolonien och i närheten av dess gamla huvudstad Tabora, år 1897. De lågo långt ifrån varandra. Ty från Urambo, den nordligaste stationen i Unyamwesi, till Nyassasjöns nordända är det ungefär så långt som från Malmö till Gävle. Man hade också att göra med mycket olika folkstammar på dessa olika stationer. Invånarna i Unyamwesi, wanyamwesi, äro Ostafrikas gamla bärarefolk. De gjorde tjänst som bärare redan på den tiden, då araberna ännu gjorde sina rövartåg in i det inre för att hämta svart och vitt elfenben. När sedan den vite mannen kom och utrustade sina karavaner vid kusten, var han nöjd, om han kunde få leja hundra eller tvåhundra av dessa kraftiga, slanka män och börja sin resa med dem. Sedan järnvägar och bilar avlöst karavanerna, ha wanyamwesi blivit mera bofasta, men deras fäders vandrarlust ligger dem i blodet. Helt annorlunda till sin läggning voro invånarna i landskapen norr om Nyassasjön, konderna m. fl. Då de första missionärerna kommo till deras land, voro de ännu efterblivna stackare, som intet sett av världen. Det enda som dittills åstadkommit någon rörelse i deras liv var de ständiga krig de förde med varandra, och om vilka barn och barnbarn än i dag kunna berätta.
Då Brödraförsamlingen år 1897 på enträgen begäran övertog stationen Urambo av Londonsällskäpet, gjorde den det med vissa betänkligheter. Den hade först sex år tidigare börjat sitt arbete vid Nyassasjön och hade märkt, att detta nya fält tog krafterna starkt i anspråk. Det hade redan krävt flera människoliv. Kostnaderna för resor och transport av allt, som behövdes långt in i landet, voro dryga. I rask följd hade missionsstationer anlagts. Detta blev mycket dyrbart, men det var nödvändigt, ty man behövde på detta missionsområde åtminstone en stödjepunkt för var och en av de olika stammarna. Även de språkliga studierna, upptecknandet och utforskandet av dialekterna, vilka ingen vit förut brytt sig om, ställde stora krav. Det hade alltså legat nära till hands att avböja Londonsällskapets erbjudande.
När man i alla fall antog detta, var det av två skäl. För det första engelsmännens bestämda förklaring, att de endast ville lägga arbetet i herrnhutarnas händer och icke i något annat tyskt missionssällskaps. För det andra Brödraförsamlingens avsikt att genom övertagandet av stationen Urambo säkerställa Nyassamissionens framtid och utvecklingsmöjligheter. Genom att från Unyamwesi arbeta söderut och från sjön norrut ville man draga en kedja av stationer, mitt igenom hela den tyska kolonien och så få ett stort slutet arbetsfält. Beslutet om övertagandet underlättades därigenom att en rik tysk missionsvän frikostigt ställde medel till förfogande för begynnelsearbetet, och även från England var mer hjälp att vänta för de närmaste åren.
Avsikten att en gång förena Unyamwesi- och Nyassamissionen omintetgjordes genom att katolikerna trängde sig in emellan de båda fälten, innan man hade hunnit räcka varandra handen från söder och norr. För övrigt hade Brödraförsamlingen mycken glädje av sina yngsta barn, även om man hade att beklaga många dödsfall ibland sina missionärer. Man fick särskilt bland de begåvade konderna en hel mängd infödda lärare och medhjälpare. I början av år 1914 hade man stationer (15) på alla strategiskt viktiga punkter. Hela området var överdraget med ett nät av stationer och predikoplatser och i all synnerhet med skolor (193). Här samlades dagligen inemot 9,000 elever, manliga och kvinnliga.
För det mesta voro skolhusen enkla kojor, lika dem som invånarna själva bodde i, av bamburör med halmtak, kanske något större än en sådan hydda plägade vara. Befolkningen hade i många fall byggt sin skola alldeles av sig själv och därpå sänt bud till missionären: »Vi skulle gärna vilja lära oss något. Vi ha ett hus. Giv oss nu en lärare», och när läraren kom, fann han ivriga lärjungar. Där sitta de på marken, som de äro vana att göra hemma, och anstränga sig att lära bokstäverna och sätta samman stavelser och ord. Andra ha slagit sig ner utanför hyddan i skuggan av ett stort träd. De äro längre hunna än de därinne. De kunna redan läsa. Ja, de skriva på sina tavlor hela uppsatser om vad de dagligen se, om vad de ha upplevt, om vad de under vandringar i det nu så fredliga landet med undran och beundran ha sett av den inträngande tyska kulturen och om vad de läst. Deras värld blir med var dag större och vidsträcktare genom det tryckta ordet, även om de kanske för ögonblicket inte ha något mer i handen än en abc-bok. Vad betyder inte redan en en abc-bok för dem! Men de få mer. Nya testamentet fanns vid krigsutbrottet tryckt på de språk, som talas av konderna: nyika och kinyamwesi. Därtill komma berättelserna ur Gamla testamentet, katekesen, ansatser till sångböcker.
Det mest uppmuntrande draget i missionsarbetet härute, det som framför allt gav hopp om en god utveckling, var, att man i så stor utsträckning kunde använda infödda för att utbreda evangelium. Vi nämnde nyss lärarna. De voro icke blott instruktörer, skolmästare, utan de voro egentligen överallt också evangelister. I många fall var det just deras elever, som buro berättelserna om Jesus Kristus och allt vad de lärt om honom i skolan, även de kristna sångerna, som de hänförda sjöngo med sina klara röster, hem till far och mor, ja, över hela landet. Men bredvid skolan och utöver den tilltog evangelisationsarbetet på det mest glädjande sätt. Fastän missionärerna ideligen klagade över att staben av vita medarbetare var mycket för liten för att kunna bemästra uppgifterna, sågo de dock å andra sidan med tacksamhet och tillfredsställelse, hur det växte upp duktiga medhjälpare åt dem bland de infödda. Och ju mer besvär man gjorde sig med deras utbildning — man hade grundat en mellanskola — desto tydligare märktes det, att de infödda genom sin karaktär och sin begåvning voro som skapade för denna hjälptjänst.
Emellertid var det en sak, som beredde både bröderna därute i arbetet och direktionen därhemma bekymmer, ju längre dess mer: bristen på medel för dessa friskt växande missionsområden. De sista åren före krigsutbrottet medförde stora merutgifter för Brödraförsamlingens mission på grund av dess verksamhets snabba utbredning. Vi behöva bara tänka på hur många nya fält, som tillkommit under de sista femtio åren. Vi behöva bara försöka sätta oss in i vad de behövde, då de voro stadda i normal tillväxt, och vi skola förstå, att den lilla församlingen med sin vänkrets ofta var i förlägenhet för hur den skulle kunna stilla sina uppväxande barns hunger.
Då yppade sig år 1914 en möjlighet att lämna ifrån sig ett av missionsfälten, nämligen Unyamwesi, till Hermannsburgmissionen, som såg sig om efter ett verksamhetsfält i Ostafrika. Vad man på det sättet skulle kunna spara in var ungefär lika mycket som bristen under de senaste åren, och direktionen tog därför upp planen och framlade den för den synod, som sammanträdde i maj 1914.
Förnuftet måste säga ja till denna tanke – kärleken sade nej. Inte så, att den trotsigt avböjde en genomtänkt och förståndig plan utan så, att den tog konsekvenserna och satte in alla krafter för att verksamt understödja detta missionsfält. Ett Unyamwesiförbund, som bildades under loppet av några få veckor, samlade in 70,000 mark, som det överlämnade till missionsledningen med bön om att Unyamwesi inte skulle lämnas och med löfte att även i framtiden sörja för att medlen till denne Benjamin bland Herrnhutmissionens söner icke skulle fattas. Det var ett betydelsefullt sammanträde i generalsynoden*, då den med hänvisning till dessa förhållanden enstämmigt beslöt, att missionsarbetet skulle genomföras som hittills i sitt fulla omfång. Ingen av dem som fattade detta beslut anade då, vilka skakande händelser som väntade Brödraförsamlingen med alla dess olika missionsfält och framför allt hotade de båda yngsta missionsområdena, Unyamwesi och Nyassa. Och dock kunde man, då synoden avslutades den 14 juni, redan höra det fjärran mullret av det oväder, som hotande samnandrog sig för att på ett så fruktansvärt sätt urladda sig i världskriget.
*Den högsta myndigheten för var och en av de 4 grenar, som Brödraförsamlingen nu består av — den kontinentala med dess styrelse i Herrnhut, den engelska och de amerikanska — utgöres av synoden, som väljes av församlingarna. Till general synoden, som är hela Brödraförsamlingens representation och som sammanträder med längre mellanrum, skicka alla 4 »provinserna» — som de olika grenarna också kallas — sina ombud.
- Kriget.
Missionärerna, som gjorde tjänst på Brödraförsamlingens fjorton olika missionsfält, spridda över hela världen, överraskades alla av kriget. Ingen hade hållit det för möjligt. Ingen hade på något vis träffat anstalter för att skydda eller säkra sitt verk eller sörja för att det kunde fortsätta, om han själv bleve tvungen att för en tid eller för alltid lämna det ifrån sig. Det fanns inte heller några direktiv från missionsdirektionen om hur bröderna därute skulle förhålla sig, i fall det bleve krig. Och då ovädret bröt löst, gick allt så fort, att några direktiv ej hunno lämnas. Kanske var det väl att det var så. Hur lätt hade det inte annars kunnat bli allvarliga förvecklingar genom myndigheternas misstroende mot missionärerna, som ju till största delen härstammade från Tyskland och ägde tysk medborgarrätt. Nu var ovädret där, och var och en måste se till, hur han fann sig till rätta därmed. Det var bättre så.
Naturligtvis stördes missionsarbetet minst i de länder, som stodo under neutrala staters överhöghet. I Surinam, där flera missionärer och andra av missionen anställda sysselsattes med praktiska uppgifter (handel, industri m. m.) mer än på andra herrnhutiska missionsfält, undgick man naturligtvis ej världskriget. Det saknades inte heller tillfällen till oro och stunder av högsta spänning i missionsarbetet i Surinam: När fartygen kommo alltmera oregelbundet; när de yttre medlen för det stora verkets fortsättande, för utbetalning av löner och löpande utgifter, blott med möda kunde »bringas; när det såg ut som om Holland, koloniens moderland, också skulle dragas med in i kriget; eller när Amerikas utskickade gjorde allt för att sätta missionens affärsföretag, som under krigsåren måste bestrida utgifterna för missionsarbetet, på den svarta listan. Men trots all oro och all ångest kunde dock missionsarbetet fortsättas utan avbrott, och nu efteråt kan man nog säga, att det under krigsåren fortgick nästan lika ostört som förut och efteråt.
Två av Brödraförsamlingens missionsområden lågo i Nordamerika och stodo under Förenta Staternas överhöghet: Alaska och Kalifornien. Inte heller här förmärktes några särskilda störningar genom kriget. Redan förut hade en understödjande förening inom Brödraförsamlingen Betlehem övertagit en del av ansvaret för dessa båda områden och förpliktat sig att stå för deras finansiering. Dessutom hade de bröder, som arbetade där, till största delen medborgarrätt i Förenta staterna. Även när Amerika gick med i kriget, kunde de naturligtvis lugnt arbeta vidare, då hjälpföreningen i Betlehem försåg dem både med erforderliga anvisningar och penningmedel.
Likadant förhöll det sig både i Västindien, på Jamaika, på de små Antillerna, i Brittiska Guyana (Demerara) och i Australien. Där gick allt sin gilla gång. Det var en lycklig omständighet, att de flesta vita missionärer, som jämte infödda präster stodo i arbetet i Västindien, voro från England, så att myndigheterna inte kunde ha något att invända emot dem. Väl erforo de allehanda indirekta hämningar i arbetet liksom i Surinam, men större än de skador, som krigets stormar anställde, voro de orkaner, som också under dessa år åter brusade fram över Jamaika och en del av de smärre öarna.
Märkvärdigt lugnt var det i Nikaragua under kriget. Det hade ju de föregående åren varit ett stormcentrum. Missionsarbetet hade lidit oerhört under den politiska utveckhngen och dess följder. Efter kriget bröt det också ut en ny revolution, varvid mycket blod flöt och förfärligt bittra strider utkämpades. Men under kriget kunde man till och med göra ett ämbetsbesök på missionsfältet, varvid framför allt vidtogos åtgärder för utbildningen av inhemska medarbetare; och nya krafter kunde skickas dit från Europa.
Från intet av de hittills berörda missionsfälten blevo några missionärer utvisade. Och ingen myndighet ingrep med hård hand i arbetets drift. Inte heller i Labrador hade man något att invända emot att tyska missionärer jämte de engelska stilla och tåligt skötte sin tjänst bland eskimåerna, medan ovädret rasade. Det var ju också svårt att inse, hur de i sin avskildhet skulle kunna tillfoga moderlandet England, i vars koloni de arbetade, någon skada. Märkvärdigt nog avtransporterades dock en broder, utan att man någonsin fick veta varför och naturligtvis utan att något kunnat läggas honom till last. Bortser man emellertid från detta oförklarhga undantag, så fortgick även arbeetet i Labrador ostört. Det försågs med pengar och och proviant från London, vilket också före kriget skett genom brödramissionens agentur i London.
Denna London-agentur lyckades under krigsåren göra värdefulla tjänster även åt missionsfälten i Sydafrika. De affärsföretag, som även här funnos redan från början och hade vidare utbyggts för att skaffa medel för missionen, ha liksom i Surinam bidragit högst väsentligt till arbetets yttre underhåll. Utan deras hjälp hade missionärerna råkat i den största förlägenhet. Så hjälptes man vidare år från år, i det Gud i dessa tider, då en rikare affärsvinst tycktes vara oumbärlig för arbetet, även gav sådan vinst i rikare mått än vare sig förr eller senare. Därigenom sattes missionärerna i stånd att göra sin gärning utan att behöva understöd hemifrån. Tyvärr kommo ej alla i tillfälle att arbeta. Under det att de engelska myndigheterna i Sydafrika i stort sett inte gjorde några invändningar emot att tyska missionärer ledde missionsstationerna, togo de dock några och i synnerhet ej prästvigda bröder ifrån deras praktiska arbete i missionens tjänst och sände dem till de interneringsläger, där utlänningar från fientliga stater samlades. Många bröder fingo det på så sätt mycket svårt. Ty att leva i åratal i ett fångläger, utan någon som helst mening eller nytta, då man så gärna ville arbeta, det är värre än brist och umbäranden. Men fastän enskilda måste lida, kan man dock säga, att missionsarbetet i Sydafrika knappast lidit något genom kriget.
Svårare än i Sydafrika ställde sig förhållandena i Tibet. Där intogo myndigheterna den ståndpunkten, att tyska missionärer inte under några omständigheter kunde stanna i tjänsten utan måste interneras, allesammans, eller skickas tillbaka till Tyskland. Detta hade till följd mycket kännbara störningar i arbetet, i det medarbetarstaben betydligt inskränktes. Det var emellertid en lycka, att i missionärer med engelskt och schweiziskt medborgarskap jämte tyskarna arbetade på detta fält, så att arbetet inte behövde alldeles ligga nere. Så blev man också här underbart bevarad under kriget och dess lidanden.
Av alla missionsfälten träffades de båda i Ost-afrika hårdast, just de yngsta, som vi ha sett. Nyassa berövades 1916 alla sina vita missionärer, vilka dels fördes till fånglägret i Sydafrika, dels släpades till Egypten över Indien och ledo fruktansvärda kval till kropp och själ i de olika fånglägren i Ostafrika, Indien och särskilt i Egypten. Från Unyamwesi borttransporterades de flesta missionärerna genom Kongo. Två bröder tillätos dock att stanna i landet till krigets slut. Men deras rörelsefrihet begränsades till den grad, att de ej kunde sköta sin missionärstjänst längre utan blott kunde hjälpa till med goda råd här och där och utöva ett slags uppsikt över de övergivna församlingarna. Här blevo stationerna lyckligtvis också bevarade för den förstörelse, som de söder om Nyassasjön belägna alla mer eller mindre hemföllo åt. Alla plantager och trädgårdar voro inom kort övervuxna av ogräs och snår. Husen, som ofta användes av förbidragande trupper och då berövades allt sitt trävirke, störtade samman. Vad som skapats med uthålligt arbete och sparsamhet under de lyckliga fredsåren och varit missionärernas stilla glädje och stolthet förstördes på kort tid. Församlingarna, såväl i Unyamwesi som i Nyassaområdet, voro i det stora hela lämnade åt sig själva.
Åt sig själva? Nej, i sanning icke åt sig själva! Gud hade under kriget skyddande hållit sin trofasta hand över den äldsta evangeliska missionen, i det han på nästan alla missionsfälten låtit arbetet fortgå utan några vidare störningar. Och just dessa båda yngsta herrnhutiska områden, över vars unga, spirande skördar krigets stormar brusade fram och ovädren urladdade sig, så att man måste frukta, att de skulle ödelägga allt som dittills vuxit upp, dem välsignade han just under dessa stormar och oväder. Ty medan missionärerna i sina fångläger bävade för sina församlingar, under det att man i hemlandet sörjde Över krossade förhoppningar, gick Herren själv genom de övergivna kristnas leder i Nyassalandet, samlade menigheten, som i första förskräckelsen över den europeiska krigskulturens okristlighet skingrats, och fattade än den ene, än den andre, som helt skyggt brukat hjälpa missionärerna, då de ännu voro kvar, vid handen och sade: »Du skall vara mitt vittne. Jag skall göra dig till människofiskare. Frukta icke, jag är hos dig.»
Och de, som han så grep tag i och som hörde hans maning i sina hjärtan — några i drömmen, som Samuel, — stodo upp och gingo till verket. Många blevo förföljda därför, några kommo som fångar till främmande land och dogo där som martyrer för sin Herre. Andra drogo genom landet som hans sändebud för att bringa sina landsmän hans ord, fastän de svävade i ständig livsfara. Så byggde Herren sin församling i nödens tid, fastän det med många, som i fredstid låtit döpa sig, gick så som det står i Lukas 8: 13: »De tro allenast till en tid, och i frestelsens stund avfalla de.» När sedan de skotska missionärerna från Livingstonia kommo dit, år 1921, och broderligt och vänligt togo sig an arbetet vid Nyassasjöns norra ända, kunde de samla in skörden i ladorna. När man för första gången åter gjorde upp en statistik, hade de 1,900 kristna, som utgjorde församlingarna före kriget, ökats till omkring 5,000, fastän de varit lämnade åt sig själva. Nej, emedan Herren hade utfört sitt verk ibland dem.
- Uppbyggande och ombyggande verksamhet efter kriget.
I augusti 1919, alltså få månader efter fredsslutet, sammanträdde representanter för de amerikanska, engelska och tyska brödraförsamlingama till en konferens i Brödraförsamlingen Zeist i Holland. Det var säkert en av de första sammankomster efter kriget, där representanter för de olika nationer, som stått emot varandra i kampen på liv och död, kommo samman för gemensam överläggning. De hade alla varit sitt fosterland trogna. Bland dem som där räckte varandra handen och talades vid som bröder voro sådana, vars söner stått vid fronten, ja, fallit i kriget. »Vad har det blivit av din pojke?» — »Sårad.» »Saknad.» »Han ligger vid franska fronten.»
Om läsaren erinrar sig, hurudan atmosfär som rådde i världen vid den tiden, vad man i fientliga länder tänkte om Tyskland och hur tyskarna kände det gentemot fienderna från i går, kan han förstå, att det inte var så alldeles lätt för bröderna att föra förhandlingar med varandra, även om man råkades i den »neutrala» församlingen Zeist. De som blivit utsedda att representera Amerika, England och Tyskland hade inte gärna åtagit sig uppdraget, ty de voro en smula rädda för varandra, även om de kände sig som bröder från fordom. Hur skulle det gå?
Det gick bra. Ty man kom inte tillsammans för att behandla världspolitiska frågor utan för att tala om kyrkorna och deras framtid som en enhet, om den »brödraunitet», som man tillhörde, och om missionsarbetets framtid. Detta senare var ju en gemensam angelägenhet för de olika grenarna av denna unitet, och en hjärtesak för dess medlemmar såväl i Tyskland som på andra sidan Kanalen och Atlanten. Hur står det till ute på våra missionsfält? Hur skall det gå med missionen? Det var de huvudfrågor som sysselsatte bröderna i Zeist. Under det att de tänkte över dem, gjorde förslag, utvecklade planer, utbytte tankar, upptäckte de snart, att de trots alla olikheter voro bröder.
Hur är det med vår mission? Så frågade i första rummet tyskarna och bådo de andra berätta. De hade visseriigen då och då hört något från missionsfälten via neutrala länder, men hur det verkligen såg ut där, hur de kommit igenom kriget och dess förvecklingar, hur det gick för missionärerna därute, om arbetet tagit skada eller ej, det visste man icke. Man kunde nu låta dem berätta, som trots kriget uppehållit förbindelsen med alla missionsfälten, tagit hand om dem, försett dem med penningar och proviant, anvisningar och goda råd. Med tacksamhet mot Gud kunde man konstatera, att alla missionsfält, bortsett från de båda ostafrikanska fälten, blivit bevarade från allvarlig skada, fastän i sin helhet mer än 100 av de nära 500 vita missionärerna, missionärshustrurna och anställda hade blivit avlägsnade från sina arbetsplatser. Och denna tacksamhet var så mycket större, som man vid en blick på de tyska missionssällskapen förnam, att de antingen förlorat mer än hälften av sin förkrigsverksamhet, eller helt fördrivits från alla sina arbetsfält.
Vad skall det bli av missionsarbetet? Det var den andra frågan. Här hade de bröder, som rådslogo i Zeist, genom Guds ledning fått klarhet över den väg de borde gå. Före kriget leddes brödramissionen av ett femmannaråd, missionsdirektionen i Herrnhut. Motsvarande Brödraförsamlingens sammansättning bestod detta råd av tyska, engelska och amerikanska bröder. På den generalsynod, som sammanträdde just före krigsutbrottet, hade man valt ny engelsk representant i stället för den dittillsvarande, som började bli gammal, och den nye ledamoten skulle på hösten komma till Herrnhut och upptaga sitt arbete där. Kriget hade hindrat honom från att resa till Herrnhut men inte från att bedriva sin verksamhet, med London som utgångspunkt, och sörja för de arbetsfält, som lågo på engelskt territorium.
Inte heller den amerikanske ledamoten hade de senaste åren varit i Herrnhut. Han hade under kriget företagit en visitationsresa i Nikaragua, och då han på återvägen kommit till Nordamerika, hade han blivit kvarhållen där genom den amerikanska krigsförklaringen. Detta hade varit till stor fördel för missionsarbetet, ty nu kunde han utifrån Betlehem i Nordamerika taga upp förbindelsen med de i Nord-, Mellan- och Sydamerika liggande missionsområdena, och bistå dem med råd och dåd.
Det var under då rådande förhållanden det enda möjliga och det enda riktiga, om arbetet ej skulle lida skada, att låta brödramissionens förvaltning vara sådan, som den vuxit fram under kriget. Man bad de engelska och amerikanska bröderna att fortfara med sin tjänst och även framdeles åtaga sig de fält, som voro omöjliga att nå för tyskarna. Blott Surinam i den holländska kolonien kom enligt överenskommelse i Zeist åter under Herrnhuts ledning.
Ar 1922 höll man åter en likadan sammankomst som i Zeist, denna gång i Herrnhut. Mycket hade förändrats sedan de sista överläggningarna. Den Sydafrikanska missionen, som så mycket som möjligt sköt Versaillefredens inskränkande bestämmelser åt sidan, hade ingenting att invända mot användandet av tyska missionärer och tillät även den fria samfärdseln med det tyska hemlandet. Följaktligen var det riktigast att åter ställa de båda missionsområdena därnere under Herrnhut, i synnerhet som de uteslutande sköttes av tyska missionärer.
Att åter förena missionsdirektionen i Herrnhut föreföll emellertid omöjligt även år 1922. Man talade därom men avstod därifrån för arbetets skull. Även däri kan man spåra Guds ledning. Ty kort därpå bröt inflationstiden in över Tyskland och tillintetgjorde allt tyskt kapital. Detta var ett svårt slag för missionen, ty flera gamla fonder blevo på detta sätt helt enkelt värdelösa. Men Gud lät just då nya källor springa fram, i de engelska och amerikanska brödernas och systrarnas hjärtan. Sedan de övertagit ansvaret för några områden, hade hela verksamheten ryckt dem mycket närmare in på livet, och sedan de börjat sända sina egna söner och döttrar ut till dessa missionsfält, kände de sig mycket fastare förbundna med dem än förut. Och under det att deras bidrag till den gemensamma missionsverksamheten före kriget belöpt sig till ungefär 50,000 mark om året, lärde de sig med det växande ansvaret och den växande kärleken till arbetet också mycket fort att uppbringa större gåvor för missionens underhåll. Sålunda ha de 38,000 vuxna medlemmarna av den amerikanska brödraförsamlingen på sista tiden bidragit med i genomsnitt 300,000 mark årligen, och man kan utan vidare säga, att arbetet utan dessa bidrag för länge sedan skulle ha störtat samman.
Även i Tyskland ha bidragen från Brödraförsamlingens medlemmar stigit betydligt efter kriget i jämförelse med tiden före kriget, även om det inte skett i samma grad som i Amerika. På den tiden betalade de 9,000 herrnhutarna (barnen inberäknade) 25,000 á 30,000 mark om året. Sedan 1926 ha gåvorna gått upp till i medeltal 50,000 á 60,000 mark. Och liksom församlingens medlemmar åstadkommit större bidrag, så har också understödet från brödramissionens trogna vänkrets efter inflationstiden så småningom vuxit ej så obetydligt utöver vad den bidrog med före kriget. Att se hur dessa gåvor åstadkommas är stärkande och uppmuntrande för var och en, som tror på kärlekens fördolda kraft. Där spara systrarna på en diakonissstation söndagssteken för att kunna sända högre bidrag. Här bedja barnen i en familj att få torrt bröd en hel »offervecka» igenom för att kunna ge missionen pengarna för smöret. I en annan familj bestämmer man, att äggen från en viss bestämd höna skola gå till missionen. För allt detta känna vi en djup tacksamhet.
Här må i korthet berättas om en händelse, som utgör ett vältaligt vittnesbörd om denna kristna broderskärlek och som väckt uppmärksamhet även utanför Tysklands gränser. År 1925 gav förvaltningen över den forna kolonien Tysk-Östafrika, nuvarande mandatsområdet Tanganjika-territoriet, de tyska missionerna tillträde till alla deras verksamhetsområden. Med glädje och stora förväntningar rustade sig de tyska missionssällskapen att åter sända sina budbärare ut till det lovande arbetsfältet, som missionsförsamlingens kärlek tillhörde i alldeles särskild grad. Herrnhut fick ej vara med. Brödraförsamlingens missionsdirektioii trodde sig inte våga riskera att övertaga ännu ett missionsfält jämte de tolv, som det redan hade. Missionsskulden växte ju med vart år. Man ämnade därför bedja de skotska vännerna, som varit så hjälpsamma under kriget, att föra arbetet i Nyassa vidare. Hur svårt det kändes för direktionen att fatta detta beslut behöver inte sägas.
Då inträffade något alldeles oväntat. I medvetande om Herrnhuts banbrytande gärning på hednamissions område, erbjödo sig de andra tyska missionssällskapen att hjälpa sin äldre syster, i det de erbjödo Brödraförsamlingen att ställa 1% av sina inkomster till dess förfogande för att så möjliggöra för densamma att börja på nytt i Nyassa. Och detta, fastän de själva hade att kämpa med allvarliga finansiella svårigheter. I själva verket är detta något enastående i missionens historia och ett vackert bevis på att nöden verkar enande och så blir till välsignelse. Och så står Brödraförsamlingen sedan 1926 åter på missionsfältet i Nyassalandet, om ock med minskad arbetarstab. Detta är för oss en stor glädje och ett bevis på Guds trofasthet.
Under de följande åren har man till största delen överlämnat ledningen av missionen i den holländska kolonien Surinam till ett holländskt missionssällskap, som har sitt säte i Brödraförsamlingen Zeist i Holland, och vars styrelse nästan uteslutande består av medlemmar av Brödraförsamlingen. Denna förening har bättre möjligheter än missionsdirektionen i Herrnhut att nå Hollands missionsintresserade kretsar. Det nära sambandet med Herrnhut är emellertid helt bevarat. Även denna åtgärd betydde en väsentlig ekonomisk lättnad, utan vilken man knappast skulle ha kunnat komma genom de sista svåra åren.
Att herrnhutmissionen även under de nya former som den antagit på sista tiden, och fastän dess fält ledas från olika håll, dock förblivit en helhet, kunde man tydligt se på generalsynoden i Herrnhut 28 maj—21 juni 1931. Där sammanträffade representanter för alla grenar av Brödraförsamlingen med representanter för de olika missionsfälten för att rådgöra och besluta. Tacksamt kunde man se tillbaka på 199 års missionsgärning, som församlingen fått utföra under Guds beskydd, och på den sällsynt nådiga ledningen genom de senaste sjutton årens stormar och lidanden sedan föregående generalsynod. Man hade blivit förd på sådana vägar och hade måst företaga sådana förändringar, som ingen tänkt på 1914 och som man då skulle avvisat som omöjliga. Men man kunde nu med rört hjärta se på Guds ledning i och genom all förvirring. Man blickade in i varandras ögon och hjärtan och räckte varandra handen på nytt till gemensam gärning i Herrens tjänst.
- Ett ord om missionsarbetets välsignelse.
Fastän vi bemödat oss att ständigt betona vad Gud gjort och hur han varit verksam med sin ande, fastän vi med avsikt och eftertryck påpekat, hurusom han ofta ledde och styrde det annorlunda än människor planlagt, ja, ofta tvärtemot människors planer, så har det naturligt nog också talats om vad människorna gjort, hur de arbetade här och där, ledo, sörjde och gladdes på sin post som Herrens väktare.
Då är det rätt och riktigt att, innan vi sluta, rikta blicken på det som bröderna i sitt missionsarbete fått mottaga av Herren, som de ju velat tjäna därmed. I det vi göra detta klart för oss, inse vi också, att det icke är de som skola tackas och berömmas, utan att tack och ära tillkommer Herren allena, av vilken de fått och blivit välsignade och som förunnat dem att tjäna honom.
Här gäller det åter ett vidsträckt ämne, varom mycket vore att säga, och åter måste vi inskränka oss till att endast taga fram något av allt det myckna, som kunde och borde sägas.
Brödraförsamlingarna ha missionen att tacka för att genom den ständigt nya människor och friskt blod tillföras dem. Om dessa människor ej funnits, som direkt eller indirekt genom missionen förts in i deras krets, så skulle man nu efter tvåhundra år här och där kunna märka de typiska, sorgliga inavelssymptom, som man eljest mycket snart kan iakttaga i sociala sammanslutningar av samma art som de små brödraförsamlingskolonier.
Missionen har inte endast tillfört församlingen dessa människor; den har också uppfostrat dem åt henne. Särskilt för de första generationerna av Brödraförsamlingen betydde missionsverksamheten rent av detsamma som en högskola. Vad betydde det inte på 1700-talet för en enkel timmerman, krukmakare eller skräddare — de första missionärerna voro sådana enkla människor — att få resa över Danmark till Grönland eller över Holland och England till Nordamerika, att umgås med patriarkerna av Konstantinopel, att lära känna samojeder och lappar, grusier och abessinier, hottentotter och västindiska slavar! Christian David, den enkle timmermannen, som en gång fällde det första trädet vid Herrnhuts anläggande, generade sig inte att skriva till kungen av Danmark och lägga in i hans brev ett, som han bad honom befordra vidare till församlingen i Herrnhut! Den förste hottentottmissionären, Georg Schmidt, förde själv förhandlingarna i Holland med det allsmäktiga holländska Ostindiska kompaniet. Och vi förvåna oss över den säkerhet i omdömet och i uppträdandet, varmed en Leonhard Dober och en David Nitschmann rörde sig. För detta hade dessa »obildade» människor de år att tacka, som de tillbragt i missionens tjänst.
De växte i sin Herres skola även till sin inre människa. Det var verkligen ingen barnlek att bli missionär på den tiden. Det gjorde mången, som dragit ut full av hänförelse, mycket liten och ödmjuk. Vid grönlandsmissioären Stachs vigsel sade greve Zinzendorf: »En rättfärdig gick ut, och efter åtta år för Herren honom tillbaka till oss som en syndare.» Nu först dugde han riktigt till missionär. — Och hur stort var inte deras antal, vilkas tro slog djupa rötter under nöd och farlighet, vilkas bön blev barnslig och förtröstansfull! Dessa människor vände sedan tillbaka till församlingarna i hemlandet som en missionens gåva. Så skänker missionen ännu i dag i de hemvändande missionssyskonen beprövade män och kvinnor, vilkas betydelse för det kyrkliga livet därhemma inte gärna kan skattas för nog för högt. Brödraförsamlingsorternas kulturella och andliga utseende skulle i varje fall utan dem te sig annorlunda och säkerligen icke förändra sig till sin fördel.
Missionens inverkan på hela församlingens och de enskilda medlemmarnas liv är också för övrigt omisskännlig. Hur många värdefulla andliga impulser fingo inte barnen i herrnhutarnas kolonier redan genom den oundvikliga beröringen med missionen. Det är inte nödvändigt att närmare utveckla detta. Den som en gång varit i någon brödraförsamling och sett familjelivet där förvånades helt visst över de många anknytningspunkter varje hem hade till missionsfältet. Redan därigenom blir synkretsen hos barn inom Brödraförsamlingen vidare och större, än den eljest plägar vara hos barn, som växa upp på så förhållandevis små och avskilda orter.
Detta är ett stort privilegium, som herrnhutarna kunna glädja sig så mycket mera över, som deras församlingars avskilda läge och litenhet och det just hos de bästa av deras medlemmar starkt inåtvända draget utgöra stora faror för den kulturella och andliga utvecklingen. Hur lätt förledas inte människor i denna situation att ständigt betrakta sig själva, att taga de egna erfarenheterna till måttstock för allt och omgiva hela livet med ett stängsel av påbud. Därvid förtvinar själens förmåga att verka i stort, att glädjas åt Guds verk i naturen och historien och att behålla sitt omdöme om de olika företeelserna i livet oförvillat. Att brödraförsamlingarna ej fallit offer för denna fara, därför kunna de tacka inte minst de impulser, det vidgande av blicken och den uppmuntran och styrka för hjärtat, som tillflöto dem från missionsverksamheten.
Men verkningarna gå ännu mycket djupare. Missionen har för församlingen varit en uppfostran till bön och driver ständigt på nytt sina medlemmar in i bönen. De bröder och systrar, som stå i gärningen därute, äro egna söner och döttrar, förenade med dem därhemma inte bara med vänskapens utan också med släktskapens band. Under sådana förhållanden är det ej alltför svårt att lära sig bedja för missionen.
Att bedja rätt är bra mycket svårare än att giva. Många missionsfester misslyckas i själva verket, därför att arrangörerna lägga mer vikt vid kollekterna än vid bönerna. Trots detta törs församlingen också glädja sig över att missionen lärt dess medlemmar att giva, ty att giva bidrag till missionen är också en konst, som måste läras, och den församling, som kan giva, blir rik därigenom, även om den annars är fattig. I tider av särskild nöd får den då också alldeles underbart erfara, hur Gud hjälper och bär och uppehåller den med dess medlemmar och dess arbete. Även därom kan Brödraförsamlingen vittna. Den har också under de svåra åren efter kriget varit omgiven av sådan välsignelse, i det den fått erfara gemenskapen med många kristna kretsar, vilka den kommit i förbindelse med just genom missionen, och fått röna bevis på deras kärlek.
Till slut ännu en sak. Den djupa och glada erfarenhet av Kristi offer- och försoningsdöd, som Brödraförsamlingen gjorde år 1734, hade till följd, att korset ställdes i förkunnelsens centrum. Zinzendorf inpräglar ständigt hos missionärerna, att de skola »predika ordet om korset med enfald, värme och innerlighet». Till Matteus Stach t. ex. skriver han (1738): »Då grönländarna gräto, därför att ännu en av deras vänner dött, hade ni haft ett utmärkt tillfälle att berätta om Hans död, som är syndares vän.» Och till Georg Schmidt i Afrika
(1741): »Berätta om och om igen om Lammet!» När missionärerna nu fingo uppleva, att det var just budskapet om den Korsfäste som gjorde intryck på hedningarna, sågo de i detta en bekräftelse på »korsteologiens» sanning. I diariet i Marienborns brödraförsamling berättas bland de förnämsta händelserna under år 1741 om »den eld, som börjar att brinna på Grönland nu, sedan våra missionärer förkunnat Frälsarens sår», och om »broder Rauchs framgång bland vildarna i Nordamerika, då hans vittnesbörd om Lammet hänför allas hjärtan». Sådant tecknade sig bröderna till minnes; det stärkte dem i deras erfarenhet.
Detta är en välsignelse, som sträcker sig genom tiderna, en tjänst, som missionen ständigt på nytt gjort hemförsamlingen. En enstämmig, kraftig kör ljuder över till oss från missionsfälten som ett levande vittnesbörd om korsets segrande kraft.
Om vi nu taga en överblick över vår framställning, förstå vi vad Zinzendorfs spirituelle biograf, baron Schrautenbach, yttrar härom: »Det är svårt att avgöra, om missionen verkat mest inåt eller utåt.» De som leva i hemlandet komma i varje fall alltid att tycka, att de fått vida mer än de kunnat giva. Med ödmjuk tacksamhet erkänna de, att församlingens Herre, som de så gärna vilja tjäna med sitt pund men som de tjäna så ofullkomligt, dock ej ser till gärningen utan till deras goda vilja och handlar med dem efter det ordet: »Jag skall välsigna dig, och du skall bliva till välsignelse.»
Må vi alla besinna Herrens maning i Luk. 17:10: »När I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: ‘Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att göra.»
Slutord.
Genom Diakonistyrelsens tillmötesgående ha vi fått tillåtelse att till sist få hänvisa till det svåra nödläge, i vilket Brödraförsamlingen och dess mission befinner sig. Genom donationer, som Brödraförsamlingen har i Stockholm och vilkas avkastning till största delen enligt donationsbestämmelserna endast är avsedd för verksamheten härstädes, har den föreställningen uppkommit, att Brödraförsamlingens ekonomiska ställning även eljest är mycket god. Men i själva verket är detta inte alls fallet, utan tvärtom trycker världsdepressionen och särskilt den stora nöden i Tyskland tungt på vår lilla kyrka, mest naturligtvis på den gren, som står under Herrnhuts ledning, vilken f. n. har alldeles särskilt stora svårigheter att kämpa med. Inskrivna medlemmar räknar den nu inte fullt 10,000, men däremot uppgå de infödingar, som vi verka ibland, till 43,000. Brödraförsamlingen i sin helhet — inberäknat den amerikanska och engelska grenen — omfattar icke fullt 60,000 medlemmar, men ute på missionsfälten stå allt som allt c:a 140,000 infödingar under dess vård. Arbetet kan endast upprätthållas genom talrika vänner utanför församlingens egna led, som med sina böner och gåvor stå stödjande bakom arbetet. Blott om dessa vänner inte förtröttas, kan en katastrof undvikas.
Vi våga därför till sist uttala den bönen, att om någons hjärta vid läsningen av denna bok blivit värmt och han därför gärna på något sätt vill understödja vårt arbete, han måtte sända något bidrag till vår mission. Särskilt ligger det löftesrika fältet i Nyassa oss om hjärtat. Gåvor kunna enklast inbetalas på »Brödramissionens» postgirokonto n:r 51202. Även den minsta gåva har ett stort värde för oss. Närmare upplysningar om Brödraförsamlingens mission och arbete lämnas gärna genom Past. G. D. Carlsson, Sveavägen 32, Direktör G. Adami, Sveavägen 34—36, eller undertecknad.
Mälarhöjden i juli 1932. H. Padel.